Full attack mot Trump - republikanernas tionde debatt

Mina omdömen om kandidaterna och den tionde republikanska debatten.

MARCO RUBIO
Innan debatten skrev jag på Twitter att Marco Rubio var tvungen att både slå en homerun OCH knocka Donald Trump om inte detta race i praktiken skulle vara över den 1 mars, på supertisdagen. Detta efter en mätning som visade Trump med en 44-28% ledning över Rubio i FLORIDA.

Rubio gjorde väldigt bra ifrån sig i debatten. För första gången blev Trump förödmjukad och förlöjligad på ett liknande sätt som Rubio själv blev i New Hampshire mot Chris Christie. Det blev också uppenbart vilken total noll koll Trump har på någon sakfråga. I detta fall vad han skulle ersätta Obamacare med. Se själva.

Även i övrigt och i flera andra omgångar med Trump var Rubio bra. Om det räcker för att stoppa Trump? Well...

Vad jag tror Rubio insats leder till är att rörelsen i kampanjen från ett tremannarace till ett tvåmannarace fortsätter. Rubio har fått tonvis med etablissemangsstöd och gissningsvis kunnat fylla på kampanjkassan rätt ordentligt. Jag är emellertid allt mer skeptiskt till om det kommer räcka för att i tid få detta till ett tvåmannarace (vilket i sig inte behöver stoppa Trump, men är en enda chansen att göra det).

DONALD TRUMP
Han hade då och då svårt att försvara sig, men oftast gör han det riktigt skickligt. Att han inte har koll på sakfrågor är inget som chockar någon väljare. Inte heller att han gjort en del skumma eller halvskumma affärer, anlitat illegala invandrare och allt det andra som Rubio och Cruz vräkte över honom i debatten.

Den hårda kärna av 30-35% väljare som stödjer honom tror jag inte rubbas en millimeter av detta. Däremot kan det bidra till att hålla tillbaka hans ökning över det. I Nevada vann han med 46% och i flera mätningar från andra delstater ligger han nu kring dessa siffror också. Kanske - kanske - kan dessa siffror pressas tillbaka.

Om nu Rubio behövde knocka honom och vi fortsätter den boxningsliknelsen, så blev han inte knockad. Rubio fick ett tag upp honom i ett hörn och träffade några tunga kroppslag och kanske ett hyfsat på hakan. Men Trump svingar alltid vilt tillbaka och träffar rätt ofta.

För att få in en knock på Trump hade Rubio - eller någon annan - behövt få honom att fullständigt tappa fattningen på ett sätt som ingen väljare sätt förut. Medarbetare vittnar om ett "nuclear temper". En sådan explosion skulle kunna skaka om väljarkåren. Men något sådant såg vi inte alls. Trump klarade sig istället riktigt bra, särskilt med tanke på vilken kanonad av attacker han fick utstå.

TED CRUZ
Hans insats speglade perfekt hans kampanj just nu. Det går inte dåligt, men inte bra heller. Även han gav sig gång på gång på Trump och klarade sig bra i dessa omgångar, men landade inte några riktigt tunga slag och fick inte på egen hand fram något som verkligen lyfter kampanjen.

Samtidigt var det alltså inget dåligt framträdande, utan just rätt bra. Ser vi till Rubio och republikanska racet så skulle han behöva ha gjort riktigt dåligt ifrån sig för att utvecklingen mot ett tvåmannarace skulle gå snabbare.

JOHN KASICH
En stabil insats och han har börjat hitta sitt budskap nu. Han ger sig inte in i de andras fighter, visar gång på gång hur han skulle lösa de problem som lyfts fram i debatten och inte alls lika svamlig som tidigare debatter.

Insatsen kommer emellertid inte förändra något av läget för hans kampanj. Den tuffar på och ingenting tyder på att han kommer vinna nomineringen.

BEN CARSON
Det är högst oklart varför han är kvar i racet, och debattens moderatorer agerade som om han inte var med. Så få frågor riktades till honom att han efter nästan två timmar utbrast: "Could someone please attack me!"


Här kan ni se debatten:

----------------

MATHIAS SUNDIN, på svensk mark men med amerikansk klocka i kroppen.

Trump Train ångar på

Trump Train kallar Trumps egen kampanj som hashtag för att beskriva fastighetsmiljardärens framfart i politiken. Efter en överlägsen seger i Nevada så är det ingen tvekan om att tåget verkligen börjar få upp ångan och blir snart omöjliga att stoppa.

Med 97 procent av rösterna räknade ser Donald Trump ut att få cirka 46 procent av rösterna. Det som tidigare sett ut som ett tak - och som folket i Washington kallat ett hard ceiling - på cirka 35 procent blåses bort.

Även i övrigt är resultatet bra för Donald Trump. Marco Rubio kom visserligen på en förväntad andraplats, men mer än 20 procentenheter efter Trump och bara knappt före Ted Cruz.

Rubio har fått tonvis av etablissemangsstöd sedan andraplatsen i South Carolina. Det är helt avgörande för han ska kunna ge Trump en match i en utdragen fight, men något riktigt momentum i väljarkåren har han inte fått.

Vad han verkligen hade behövt var en klart bättre siffra än Cruz, som just nu har en svagt negativ kurva. Om Rubio tvålat till Cruz hade han tydligt flyttat in i positionen som Trumps ende utmanare och hade kunnat prestera bra under supertisdagen.

Nu skulle det inte förvåna mig om Donald Trump vinner samtliga delstater på supertisdagen. Kanske vinner Cruz sin hemmastat Texas, men i den senaste mätningen (gjord före South Carolina) låg Trump inte långt efter.

Om detta sker, att Trump sopar rent på supertisdagen, ska det ske ett smärre mirakel för att någon (Rubio) ska kunna komma ifatt.

-------------------
MATHIAS SUNDIN, hemma i Sverige igen.

Tremannarace - men den fjärde och femte ställer till det

Efter valresultatet i South Carolina är det republikanska racet i praktiken ett tremannarace mellan Donald Trump, Marco Rubio och Ted Cruz. Men den fjärde kandidaten, John Kasich, och den femte, Ben Carson, ställer till det för de två som försöker utmana Trump. I mitten av mars har vi troligen en väldigt bra bild av var det här tar vägen.

Rubio på valvakan i South Carolina, som jag fick nöjet att besöka.

Marco Rubio hade en bra kväll igår, vilket var helt avgörande för hans framtid i primärvalet. Han gick på en mina i New Hampshire, men kom tillbaka, tog andraplatsen knappt före Ted Cruz. Lägg därtill att Jeb Bush hoppar av så frigör det väljare och framförallt pengadonatorer. Rubio tycks ha haft problem att dra in rejält med pengar till kampanjen, det kan - och måste - lossna nu.

Men John Kasich är ett problem för Rubio. Det var han som tog andraplatsen i New Hampshire, som sannolikt hade gått till Rubio om han inte gjort bort sig i debatten. Den andraplatsen gör att han hänger kvar i hopp om att göra bra ifrån sig i Massachusetts och Vermont på supertisdagen 1 mars, Maine 5 mars, Michigan 8 mars och hans hemmastat Ohio 15 mars. Lyckas han inte på supertisdagen hoppar han sannolikt av, men fram till dess håller han väljare borta från framförallt Rubio.

Ung man på Rubios valvaka firar att Bush lämnar racet.

Ted Cruz kampanj fick en hård smäll i och med tredjeplatsen i South Carolina. Efter vinsten i Iowa var detta delstaten han skulle vinna. Gott om evangelikala väljare, men flertalet av dem valde Trump. En vinst i SC hade gett Cruz ett riktigt starkt avsteg mot supertisdagen, som är full av liknande delstater. En framgång där hade satt honom i vinnarhålet. Nu är det svårt att se en riktigt framgångsrik väg framåt för Ted Cruz.

Att Ben Carson märkligt nog hänger kvar i kampanjen trots urusla resultat är också negativt för Cruz. Dessa väljare borde kunna gilla Cruz budskap. Det försvårar ytterligare hans chanser på supertisdagen.

Att Kasich och Carson är kvar och tar väljare från Rubio och Cruz minskar inte bara deras chanser att vinna delstater, det ger också Trump större marginaler när han vinner och ger honom därmed fler delegater. Hans storseger i South Carolina gav honom delstatens alla 50 delegater.

Texas och Florida
1 mars röstar Texas och 15 mars röstar Florida, hemmastater för Cruz respektive Rubio. Om de inte vinner på hemmaplan så finns det sannolikt inte någon framtid för dem i detta primärval. Det räcker såklart inte att bara vinna hemmastaterna, de måste vinna mer än så, men eftersom dessa delstater dels är så stora, dels röstar inom så pass kort tid blir det ett avgörande test för dem.

Kan någon slå Donald Trump?
Utan tvekan är Trump favorit att vinna nomineringen nu. Han har en hård kärna av väljare på 30-35% som verkar omöjliga att rucka på. Det är en oerhörd styrka, jämfört med exempelvis Rubio som tappade hälften av väljarna i New Hampshire på grund av fem dåliga minuter i en debatt.

Avgörande för om någon ska kunna besegra honom är såklart de övriga 65% väljare som inte röstar på Trump. Det snackas här i USA om att Trump har ett tak på 35-40%. Jag är skeptisk till det, men visst är det möjligt för någon annan att samla 45-50% och därmed kunna besegra honom.

Det hänger dock på att det blir ett tvåmannarace. Om Cruz gör dåligt ifrån sig på supertisdagen lägger han nog av och då återstår Rubio, som då verkligen måste börja vinna, samtidigt som Trump inte plockar upp för många av Cruz väljare. Det kan gå, men det blir inte lätt.

----------------
MATHIAS SUNDIN, som nu efter tre veckor i USA med bland annat primärval i New Hampshire och South Carolina, begår sig hemåt Sverige.

Clinton kan dra en lättnadens suck efter Nevada

Demokraternas Nevada caucus resulterade i en välbehövd vinst för Hillary Clinton. Hon vann med ungefär 5% över Bernie Sanders, så en klar vinst, men inte en lika stor vinst som hon nog önskade.

Media rapporterar redan att Sanders har vunnit latinamerikanska väljare baserat på en undersökning som gjordes då caucusdeltagarna gick in i lokalerna. Undersökningar av väljare som är på väg in för att delta i ett caucus är dock väldigt opålitliga. Samtidigt vann Clinton med 10% i latinamerikanska distrikt. Då det är möjligt att Sanders ändå vann större delen av totala latinamerikanska väljare är det osannolikt att han har gjort det samtidigt som Clinton har vunnit de distrikten med en så stor marginal. En rad olika teorier på detta har skrivits och det är fortfarande oklart om det är ett fel eller om det ligger något mer intressant bakom det.

Det vi kan se är tre stora mönster.

Det finns en tydlig splittring mellan hur unga och gamla röstar. Unga röstade på Sanders även denna gång, likt Iowa och New Hampshire. I inträdesundersökningen sa 82% av unga väljare i åldern 17-29 att de planerade att rösta på Sanders medan 75% av de 64+ sa att de skulle rösta på Clinton.

Denna splittring är en av de första tydliga mönstren som har visat sig under demokraternas primärvalscykel. Samtidigt är detta inte en alldeles positiv faktor för Sanders. Unga väljare är mindre benägna att faktiskt gå till vallokaler för att rösta och hittills har valdeltagandet varit lägre än 2008 då entusiasmen kring Barack Obama förde honom till en seger. Det är mycket möjligt att den våg av entusiasm som har byggts upp kring Sanders inte är tillräcklig för att bära honom till en slutgiltig nominering av partiet.

Sanders är allra populärast bland vita väljare som lever i obebodda områden. Detta är också ett återkommande tema i valen. Hans popularitet i Iowa och New Hampshire hade mycket att göra med att de staterna är över 90% vita. De län han gjorde bäst ifrån sig i, inklusive Washoe County där Reno ligger, har en stor del vita väljare som lever på rancher. Antalet latinamerikaner som bor där är mycket mindre än området kring Las Vegas. Allt annat i Nevada är i princip öken.

Clinton har ett stort övertag bland afrikan-amerikanska väljare. Samma opålitliga undersökning som visade att Sanders vann bland latinamerikaner visade också ett överväldigande övertag för Clinton bland afrikan-amerikaner. Skillnaden här är att Clinton också vann vissa afrikan-amerikanska distrikt 100% mot 0%.

Clintons övertag bland afrikan-amerikanska väljare är oerhört viktigt för henne i South Carolina där majoriteten av demokratiska väljare 2008 afrikan-amerikaner. Självklart är det mer komplicerat än att säga att alla afrikan-amerikaner kommer att rösta på Clinton i fortsättningen, men det bådar väl för henne att hon kommer ut ur Nevada med ett sådant oerhört övertag i den gruppen. Opinionsundersökningarna en vecka innan South Carolina visar också på ett stort övertag för Clinton.   

Spelplanen har ändrats lite. Staterna som röstar nu är inte alls lika vita och liberala som Iowa och New Hampshire och det kommer vi att märka i resultaten också. South Carolina är nästa delstat att rösta för demokraterna, och det händer nästa lördag.

----------------------

LINNEA SANDSTRÖM LANGE & ALEX LANGE. För analys om republikanernas primärval i South Carolina, se här.

Hur en oberoende kandidat skulle kunna kandidera – och vinna

(Innan vi börjar, först en kort disclaimer: Jag tror inte att det scenario jag tecknar nedan kommer hända. Jag skriver bara att det är teoretiskt möjligt, och att de praktiska förutsättningarna i år är större än någonsin tidigare i USA:s moderna historia. Okej, here goes...)

Lek med följande tanke: Hillary Clinton går i exakt samma fälla som 2008 och blir för kalkylerad och själlös i sitt kampanjande. Hennes desperata massmail i vilka hon ber sympatisörerna sätta in ytterligare en dollar hånas på nätet och ger henne det farligaste någon politiker kan få: en fet förlorarstämpel. Bernie Sanders förblir en hopplös kandidat, men han ingjuter nog med mod och förhoppningar i sin unga publik för att lyckas med det omöjliga, och sänker Clinton-maskinen en gång för alla.

Samtidigt, i det republikanska lägret, vägrar den där tillnyktringen som etablissemanget hoppas på att infinna sig. De drygt trettio procent som gillar Donald Trump blir allt mer fästa vid honom. Samtidigt slår de mer konventionella republikanska kandidaterna halvt ihjäl varandra i striden om andraplatsen, precis som med Chris Christies angrepp på Marco Rubio i New Hampshire. Ingen kliver åt sidan, och när dammet har lagt sig är Donald Trump Republikanernas officiella presidentkandidat.

Inför sommarens konvent står båda partierna inför allvarliga problem. De är djupt demoraliserade. Sanders och Trump har svårt att hitta någon som är beredd att ställa upp som vice president, eftersom alla tänkbara håller sig undan av rädsla för att det förväntade fiaskot ska stänka på dem. Det är även svårt att få fram huvudtalare. Likbleka guvernörer, kongressledamöter och ex-ministrar upprepar mekaniskt att de stöder sitt partis kandidat, men ingen vill hålla ett tv-sänt brandtal i ämnet.

Då tar New Yorks före detta borgmästare, som även är före detta både demokrat som republikan Michael Bloomberg till sist bladet från munnen. Han är 73 år gammal, säger han, och rik nog att slippa bry sig om framtiden. Men han kan inte låta bli. Han kan inte låta de båda partier, som båda bidragit stort till att forma hans land men som på sistone blivit alltmer urspårade, få ensamrätt på det här valet. Han deklarerar uppror från mitten, ber alla "fed up centrists" att stödja honom. Han lovar successiva reformer mot balanserad budget, och rimliga budgetregler. Han lovar att stå upp för utbildning, bland annat genom att klart och tydligt deklarera att jorden inte skapades för sex tusen år sedan.

Han översköljs av en våg mittenväljare, vilket får medierna att tända till. Några problem med kampanjfinansiering har han inte, med sina trettio miljarder dollar är han vida mer förmögen än Trump. Därefter enrollerar han Blanche Lincoln, den tidigare senatorn och högerdemokraten vars karriär begravdes i Tea Party-valet 2010, som sin kandidat till vice president. De deklarerar gemensamt att de avser representera demokratiska och republikanska väljare gentemot deras respektive partier.

I valet når de ändå bara bronsplats. Men det är ingen dålig sådan! Donald Trump har 34 procent av väljarna, Bernie Sanders 32. Bland de övriga partierna sticker ett ut: Bloomberg/Lincoln har bärgat hem 31 procent, långt mer än vad någon förväntat sig.

Problemet nu är att ingen har fått de 270 elektorsröster som krävs för att få flytta in i Vita huset. Det innebär att valet för första gången sedan 1824 kommer att avgöras i representanthuset, där de valda ledamöterna i enlighet med det tolfte författningstillägget har att välja mellan de tre starkaste kandidaterna.

Trump och Sanders kräver av sina respektive partikamrater att de röstar enligt partilinjen. Men motviljan är betydande. Ingen av dem stöddes av några betydande krafter i "huset" medan primärvalen fortfarande pågick. De respektive partietablissemangen ogillar dem skarpt. Och även om de har fler väljare än Bloomberg så visar alla mätningar att de även har mycket starkare antipatier än han. Att rösta för någon av dem kan innebära problem i nästa kongressval.

Till sist har en majoritet inom båda partierna valt att stödja den tråkiga linjen, och spinna det som att de tar ansvar i ett för landet svårt läge hellre än att orsaka kaos och fördjupa de motsättningar som väljarna redan har fått mer än nog av. USA:s nästa president blir Michael Bloomberg.

I december utarbetas som ett led i detta ett antal överenskommelser: Hillary Clinton nomineras till finansminister, Jeb Bush till utrikesminister. Ted Cruz erbjuds, och accepterar, att nomineras till den HD-stol som stått tom sedan Antonin Scalia avled ett år tidigare. Landet kan regeras vidare.

Nää, sånt kan ju bara inte hända...eller?

---------------
JOHAN INGERÖ

Vad händer efter New Hampshire?

Sanders besegrade Hillary Clinton med över tjugo procentenheter. Bland republikanerna vann Donald Trump stort med John Kasich som tydlig tvåa. Dessutom lyckades både Ted Cruz och Jeb Bush kommer före Marco Rubio som blev femma. Chris Christie hamnade på sjätte plats.

För det republikanska etablissemanget var resultatet i New Hampshire sämsta tänkbara, bortsett från om Chris Christie hade kommit före Marco Rubio. Endast en etablissemangskandidat, Christie, ser ut att dra sig ur och både Kasich och Bush har fått ny vind i seglen. Samtidigt hamnade Rubio, som förmodligen är den som har störst chans att ena partiet och samtidigt vara valbar i november, på en förnedrande femteplats. Att han skadade sig själv ordentligt i lördagens debatt var uppenbart och jag tippade att han skulle hamna efter både Kasich och Cruz. Men att han också hamnade efter Bush var en överraskning.

h Nästa primärval är i South Carolina. Historiskt är det en delstat som hjälpt etablissemanget samtidigt som det är en delstat där högerpopulism ofta varit framgångsrik. För fyra år sedan vann Newt Gingrich före Mitt Romney medan Rick Santorum hamnade på tredje plats. Min gissning är att Trump vinner de flesta av Gingrichs röster medan Cruz vinner de flesta av Santorums. De väljare som röstade på Romney 2012 kommer förmodligen att fördelas mellan framförallt Rubio och Bush. Jag har mycket svårt att tro att Kasich kommer att slå sig in bland de tre i topp i South Carolina. I New Hampshire gynnades han av att det finns många mittenorienterade republikaner och av att många oberoende väljare hade möjligt att rösta i republikanernas primärval.

Att Bernard Sanders skulle vinna stort över New Hampshire var ingen överraskning men däremot att segern skulle bli så stor. Det talar för att den demokratiska primärvalsstriden kommer att dra ut på tiden och det kommer att göra det svårare för Hillary Clinton att positionera sig inför november. Jag tror fortfarande att Clinton till sist kommer att gå segrande ur striden men jag är inte lika bergfast säker som jag har varit tidigare. Det mesta talar dock för att hon kommer att vinna i South Carolina. Det baserar jag på Clintons historiskt starka stöd hos vita sydstatsdemokrater och bland afroamerikaner. Skulle däremot, mot förmodan, Sanders vinna i South Carolina ser jag framför mig nya rop på att Joe Biden eller kanske John Kerry ska ge sig in i primärvalsstriden.

Carl Melin

Saker att hålla koll på i New Hampshire

I kväll, svensk tid, öppnar vallokalerna i New Hampshire dit väljare över delstaten kommer att gå för att rösta fram sin favoritkandidat inom de respektive partierna. New Hampshire har en lång och stolt historia som den första primärvalsstaten. I New Hampshire bestämmer sig många väljare inte förrän i sista minuten, vilket gör det intressant att följa.

Såhär ser opinionsundersökningarna ut just nu:

På republikanernas sida kommer det att vara absolut kritiskt hur etablissemangskandidaterna gör ifrån sig. De stora kandidaterna att hålla koll på just nu är alltså John Kasich, Chris Christie, Jeb Bush och Marco Rubio. 

Rubios kampanj hade mycket energi med sig ut ur Iowa, men snubblade i debatten där Chris Christie tryckte dit honom ordentligt.

Utav alla kandidater är Rubio den som de andra måste slå för att lyckas hävda sig själva som den främsta etablissemangskandidaten. Han är också den enda som förmodligen skulle kunna klara sig med att göra sämre ifrån sig än förväntat. Om Kasich, Bush eller Christie gör dåligt ifrån sig kommer de att få en ännu större press på sig att hoppa av.

Dock får Rubio inte göra alltför dåligt från sig då hans tabbe under debatten har gjort att han har spenderat en del av sitt politiska kapital. Om han riktigt floppar i New Hampshire kommer folk att börja ifrågasätta ännu mer om han verkligen är redo att bli president, och det är inte bra för en förstagångssenator. 

Trump satsar högt på att vinna i New Hampshire, vilket han ser ut att kunna göra. Han kom ut lite blåslagen ur Iowa, och har nu förlorat en del av vinden i seglet. Han måste nästan vinna för att kunna fortsätta på ett bra spår. Utan en vinst i New Hampshire har han alltså underpresterat i de två första staterna då han var en av favoritkandidaterna att vinna i båda.

Ted Cruz gjorde relativt bra ifrån sig i Iowa och bars till seger främst av kristna och starkt konservativa väljare. Han förväntas inte att göra lika bra ifrån sig i en moderat stat som New Hampshire, men om han mot förmodan lyckas med detta kan det stärka hans argument att han kan ena de olika koalitionerna inom det republikanska partiet och vinna inte bara nomineringen utan också presidentvalet. Han är nog den som kan överleva att ta mest stryk i New Hampshire utan att det gör någon större skada på hans kampanj.

På den demokratiska sidan är det så gott som oavgjort. Även om vi inte gillar att säga att ett val redan är avgjort då man inte vet vad som kan hända med de som indikerar att de inte har bestämt sig eller kan ändra sig på valdagen verkar det inte som att det finns någon väg till vinst för Hillary Clinton i New Hampshire. Bernie Sanders förväntas ta hem segern med en stor marginal. 

Det Clinton kan hoppas på är att hon förlorar med en mindre marginal än väntat. New Hampshire är väldigt likt Iowa i sin demografiska konstruktion med sina vita väljare på landsbygden, och staten är därmed riggad till Sanders fördel. Clinton har knackat på dörrar, mött väljare och kampanjat med stor energi i New Hampshire. Lyckas hon få ner marginalen till under 10% kommer hon att kunna hävda att det är en slags seger. Det är därför svårt för Sanders att hävda att han vann en stor vinst, även om marginalerna tyder på det, då han är den solklara favoriten i New Hampshire. 

Efter New Hampshire börjar en intressant process då vi går mot Super Tuesday, den 1:a mars. Då kommer vissa kandidater att hoppa av och andra kandidater kommer att framträda som tydliga möjliga val för partierna. Det är då vi kommer att riktigt börja ha koll. 

---------------

LINNEA SANDSTRÖM LANGE & ALEX LANGE

Clintons och etablissemangsspöket

Nu återstår mindre än ett dygn innan valet i New Hampshire är avgjort. Vi har tillbringat slutspurten med att kuska runt efter familjen Clinton. Vi började med ett förhållandevis litet och intimt (bara omkring 150 personer) möte på ett hotell med Bill och Chelsea Clinton. Därefter gav vi oss av till den skola vars idrottshall huserade Hillary Clintons valfinal. Och där talade Bill och Chelsea, igen. Talade gjorde även skådespelarparet Ted Danson och Mary Steenburgen, kongressledamoten Joe Kennedy III, New Hampshires guvernör Maggie Hassan och ena senator Jeanne Shaheen.

Det är fullkomligt uppenbart att det som stör hela Clinton-kampanjen nu är väljarnas drift att rösta mot etablissemanget. Alla tal som hållits från dem idag handlar om hur mycket hon har åstadkommit, och hur mycket dugligare hon är än Bernie Sanders när det gäller att leverera det demokratiska väljare vill ha.

Så långt allt väl. Problemet, som jag ser det, är att detta superpolitikergäng påfallande ofta träffar fel toner. Om man nu är orolig för att unga väljare dras till Sanders är det kanske inte helt lyckat att Bill Clinton (som börjar bli rätt knarrig, även om han fortfarande har kvar en hel del av sitt gamla sting) uppmanar publiken att "tala med unga människor" när det sitter en hel del ungdomar i publiken.

En liknande malör skedde i debatten mellan Hillary Clinton och Bernie Sanders, när Clinton försökte slå ned bilden av henne som en etablissemangspolitiker med att fråga vad som är så etablissemang med att försöka bli den första kvinnliga presidenten. Det finns rimligen ingen motsättning, och genom att påstå det så förvärrar hon ju bara bilden av henne som falsk. Kvinna eller inte så är hon det demokratiska partiets oomstridda drottning, före detta utrikesminister, senator, första dam, författare, styrelseledamot...osv, osv, osv.

Hon kommer inte undan det faktum att hon hör till landets absoluta elit. Så varför inte omfamna det istället? "Ja, jag är etablerad. Vet ni hur man blir det? Genom att leverera. Genom att ge väljare, aktivister, andra politiker och bidragsgivare gott om skäl att fortsätta stödja en. Det Sanders pratar om ordnar jag. Jag föddes inte med mina titlar, jag vann dem i de politiska strider ni ville att jag skulle ta."

Mycket tyder på att Bernie Sanders vinner New Hampshire. Om segern inte blir för stor är det förmodligen inte ett problem. I de delstater som kommer härnäst är Clinton bättre rustad än vad han är. Men skulle Sanders vinna stort kan fartvinden blåsa hela vägen till andra delstater. Men då måste rimligen även granskningen av Sanders bli betydligt tuffare än vad den varit hittills.

Vinst eller förlust, Clinton-maskinen kommer att rulla på ett bra tag till.

--------------------------
JOHAN INGERÖ

Observationer från New Hampshire

Det här är mitt tredje primärval på plats i New Hampshire. Tidigare har jag varit här 2008 och 2012. Det är väldigt roligt eftersom man upplever sådant som är omöjligt från tv-soffan eller media. Här är några observationer.

Bernie Sanders och Jeb Bush har haft de mest välorganiserade eventen. Båda två hade gott om personal, inklusive parkeringsvakter och bussar som körde oss trehundra meter (skönt att slippa gå!), när det inte gick att parkera precis bredvid lokalen.

Jeb Bush är verkligen ingen naturlig kampanjare. Hans stump speech är forcerat, pratar snabbt och med hög röst, som för att sätta kraft bakom orden, men i 10 minuter i sträck blir det inte bra. I interaktion med väljare är han också lite weird. En mamma berättar att hennes son, som sitter bredvid henne, har cancer och undrar vad han tänker göra för cancerforskningen. Bush uppmärksammar inte sonen (som gråter!) och börjar snabbt prata om rymdprogrammet och därifrån gå till cancerforskning och avslutar med: "I wish you and your son well." Bill Clinton eller Mike Huckabee hade kramat grabben.

En som är en naturlig kampanjare är Marco Rubio. Johan Ingerö beskrev det utförligt i ett tidigare inlägg, men jag måste kommentera det också för det är bättre än något jag sett tidigare. Mike Huckabee var/är helt fenomenal på detta, men i fallet Rubio hann vi studera honom under 45 minuter innan vi själva kom fram och fick del av The Rubio Treatment.
Framförallt observerade jag att han pratade med alla. Andra kandidater säger hej, tar en bild och så är det klart. Rubio frågade eller kommenterade något med personen. En keps med ett football-lag, var man är i från, ett sött barn. Sen, det snyggaste av allt. När bilden var tagen och personerna var på väg därifrån, sa han ytterligare något. Det tog kanske fem sekunder till av hans tid (vilket blir mycket när 400 personer står i kö) men det visade varje person att han var intresserad av just dem. Briljant!

Chris Christie känns som en Soprano. Han hade självfallet en meet-n-greet in en pizzeria. Vi skojade innan om att kusin Tony skulle vara med. Tametusan, om det inte kliver in en kille i kostym, med backslick och typiskt maffiautseende - som heter just Tony!

Utanför Donald Trumps event stod några personer med skyltar och protesterade mot Trump och att särintressen är de som verkligen styr USA. Inne på eventet stod Donald Trump och sa att det är särintressen som verkligen styr USA.

Vad sysslar Jim Gilmore med? Jag har inget emot kandidater som kampanjar trots att de har extremt liten chans att vinna. Men med Jim Gilmore undrar jag verkligen hur det står till där uppe. Vi var på ett event med honom i en vapenaffär. Det är lite drygt 10 personer där. När han ser oss skiner han upp, för att tror vi är lokalbefolkning. När han får reda på att vi är från Sverige blir han besviken och frågar högt om detta är FN:s generalförsamling, eftersom det också var danskar, holländare och engelsmän där.
Han skjuter sedan på skjutbanan (väldigt dåligt) och spenderar två timmar på detta ställe - utan väljare och utan lokal media! När Johan ber om ett foto ihop med honom frågar han ifall han får Johans röst...
Igår såg jag i kalendern att han hade ett kampanjevent - ett meet-n-greet- klockan sju på kvällen. Vd är konstigt med det? Inget, förutom att Super Bowl spelas då!

---------------------
MATHIAS SUNDIN, nu på väg för att lyssna på Bill Clinton.

"What the hell is going on!?"

Vi har haft lite otur med Donald Trump under den här resan. Första dagen försökte vi gå på ett valmöte, men det föll på att lokalen var så liten. 4000 personer ville in i en sal med plats för 700. Andra försöket föll på att Trump inte kunde komma dit. Snövädret hindrade nämligen hans helikopter från att lyfta från New York.

Men idag blev det till sist av, i en idrottshall på Plymouth State University. Och jag kan väl utan vidare slå fast att det inte liknar några andra valmöten jag varit på här under veckan, eller för delen någon gång någonstans. I femtio minuter orerade Trump utan manus, och utan egentligt sammanhang, om allt mellan himmel och jord. Politiska tal är i regel noggrant strukturerade. Så inte Trumps, vars stil fick mig att tänka på något slags mindmap. En sån där nedteckning av helt fria associationer.

En intressant detalj är att Trump, i likhet med Bernie Sanders som vi lyssnade till igår, inledde med en konspiratorisk harrang om politiska bidragsgivare. Han berömde också Sanders för hans motstånd mot de frihandelsavtal som för närvarande är på tapeten, och då i synnerhet TPP. Min allt starkare känsla är att huvudskillnaden mellan dessa två herrar handlar om stil, inte om substans.

Men det var ändå inte främst Bernie Sanders jag tänkte på under Trumps möte, utan en herre ur den amerikanska efterkrigshistorien: demokraten George Wallace. Wallace tävlar med Barry Goldwater om titeln som USA:s mest inflytelserika förlorare genom tiderna. Han gjorde flera försök att bli president, vilket han aldrig blev. Men han lade mycket av den grund som USA:s politik stått på fram till nu.

Wallace började sin bana som ung och för den tiden och platsen mycket liberal och progressiv domare i Alabama. När han senare ville bli guvernör insåg han att han behövde sjunga en annan melodi, och han blev en av sextiotalets främsta bekämpare av den alltmer framgångsrika medborgarrättsrörelsen. Som presidentkandidat vann han allt fler supportrar bland demokraternas arbetarväljare, med vilka partieliten hamnat mer och mer ur takt.

Wallace var en enastående kampanjare, och älskade när häcklare kom till hans valmöten. Inför jublande beundrare kunde han vända sig direkt till motdemonstranterna och fnysa: "Who are you calling a fascist? I was killing fascists when you punks were in diapers!" eller "I hear them four letter words you hippies been using over there. I got a couple more for you; W-O-R-K and B-A-T-H!".

Wallace var också fullkomligt principlös. Lika lätt som han gick från progressiv till backlash-symbol, lika lätt vände han igen. På sjuttiotalet, när integrationen i södern var ett faktum, bad han plötsligt om ursäkt för sina tidigare handlingar. När han på åttiotalet valdes till guvernör för sista gången var det med betydande stöd från svarta väljare.

George Wallace blev en katalysator i den process som skulle föra söderns vita väljare från Demokraterna till Republikanerna. Han visade hur nya ämnen kunde ersätta ekonomi och jobb som valrörelsernas huvudfrågor.

Detta är i stort sett vad Trump gör nu. Precis som Wallace så förhåller han sig lite eller inte alls till de frågor som annars brukar dominera valen. Han riktar uteslutande sina attacker mot en liten klick makthavare i Washington. Han häcklar sina häcklare. (Mötet stördes av några demonstranter som lyckats ta sig in. Trump hånade dem medan polisen förde bort dem, och fick på så sätt publiken att jubla. Redan före talet spelades faktiskt ett meddelande upp där åhörarna uppmanades att inte använda våld mot eventuella demonstranter utan istället överrösta dem med att skandera "TRUMP! TRUMP!") Han påstår att allt egentligen är jätteenkelt. Och han är, vad man än må tycka i övrigt, väldigt underhållande.

Min poäng är att oavsett om Donald Trump blir president eller inte så har han, precis som Wallace, redan lyckats med att förändra spelplanen. Han har visat att en republikan kan strunta i moralfrågor, motsätta sig frihandel, ignorera den djupt ideologiska frågan om statsmaktens storlek och befogenheter - och ändå gå som tåget. Och oavsett om Trump blir president eller inte så kommer andra republikaner ta till sig den informationen.

George Wallace är ett exempel på att man kan förändra den amerikanska politiken genom att förlora, republikanen Barry Goldwater är ett annat. Kanske är det så att Donald Trumps största avtryck redan är satt, oavsett hur det går i valet.

Omdömen: New Hampshire-debatten

Jag har just tittat på den republikanska slutdebatten inför primärvalet här i New Hampshire på tisdag. So without further ado...


DONALD TRUMP

Hade en bra kväll. Siffrorna talar för att han vinner, och de andra verkar ha dragit samma slutsats. För de undvek att kritisera honom, med Jeb Bush som enda undantag, för att istället slåss om andraplatsen. Intog ett resonligt tonfall i välfärdsfrågor ("folk ska inte dö på gatorna för att de inte får sjukvård") som klickar bra med hur New Hampshires moderata republikaner och konservativa demokrater resonerar. Men körde desto hårdare i militära frågor ("Jag kommer att återinföra jävligt mycket värre saker än waterboarding.")

MARCO RUBIO

Hade det desto tuffare. Som tvåa fick han utstå en hagelskur av angrepp, framförallt från Chris Christie. Rubio är en skicklig debattör, men ytterst få klarar sig undan så många attacker utan att något fastnar. Jag gissar att efterspinnet kommer handla om att han höll sig för mycket till talespunkter och använde upprepningar. Inte bra. Återstår att se om väljarna bryr sig, och Rubio har haft en bra uppåtkurva i delstaten.

TED CRUZ

Fick det hett om öronen redan från start, med anledning av anklagelserna om hur hans team agerade mot Ben Carson i Iowa (ryktesspridning om att Carson hoppat av). Den frågan besvärar honom rätt mycket här i delstaten. Men Cruz kom tillbaka, som den utsökta debattör han är, och fick till kvällens bästa anförande när han talade om sin äldre syster som för några år sedan dog av en överdos.

JEB BUSH

Bästa debatten hittills från en man som är en betydligt bättre på att inneha ämbeten än på att kandidera till dem. Hade en bra fajt med Trump och gav även bra och för honom rätt säkra och tunga svar på debattledarnas frågor. Har en svag, svag chans att få till en hygglig siffra i New Hampshire och därmed även något att rida vidare på.

JOHN KASICH

Började svagt, men kom efter hand in i matchen med besked. Prickar enligt min mening in tonläget hos delstatens moderata och pragmatiska republikaner med perfekt precision. Om debatten spelar någon större roll för väljarna (vilket man aldrig vet förrän man har facit) så kommer Kasich överträffa förväntningarna, för detta var väldigt bra.

BEN CARSON

Jag har skrattat en del åt Carson, och det gjorde jag även i kväll. Det går liksom inte att låta bli när han replikerar på sitt virriga yrvakna sätt. Men samtidigt har jag kommit på mig själv med att tycka mer och mer om honom. Han framstår i de här sammanhangen som så rakt igenom...reko. Klok och reko. Om än utan politisk och kommunikativ skolning. Han kommer inte att bli nominerad, och absolut inte president. Men jag hoppas han väljer att kandidera i något val han faktiskt kan vinna. Varför inte efterträda avgående Marco Rubio som senator från Florida...?

CHRIS CHRISTIE

Det här är svårbedömt. Christie kom uppenbarligen till debatten med målet att slå Rubio sönder och samman. Och det lyckades han tyvärr rätt bra med. Jag skriver tyvärr, för att det hjälper Donald Trump men utan att samtidigt hjälpa Christie. Han övertygade nog ingen att rösta på honom. Däremot kanske att inte rösta på Rubio. Chris Christie gjorde sig därmed till Donald Trumps nyttiga idiot ikväll.


-------------------------
JOHAN INGERÖ

Kampanjandet som konstform - möte med Marco Rubio

Så fick jag till slut se det där äkta New Hampshire-kampanjandet.

Missförstå mig inte nu. Alla kandidater jag hittills träffat har varit trevliga och tillmötesgående. Och jag har själv jobbat nära toppolitiker, och vet hur stressande det är med alla som vill säga hej när man har ett tajt schema att hålla. Jag har full förståelse för de som inte orkar ta sig tid med varenda person som vill skaka hand, ställa en fråga, ge ett vänligt tips eller ta en wefie. Jag skulle inte orka det.

Men primärvalspolitiken i Iowa och New Hampshire, den som kallas Retail Politics, handlar just om detta. Om att vinna röster en handskakning i taget. Väljarna här förväntar sig det, det är en del av den politiska traditionen.

Igår var vi på valmöte med Marco Rubio. Och det var en fascinerande uppvisning. Talet var bra i sig, även om jag hört bättre. Kanske lite för långt, med lite för många ämnen. Men bra. Rubio är en duktig talare som förmår engagera utan att vara utstuderat dramatisk. Men det var det som skedde efteråt som imponerade på mig.

Vi var omkring sju hundra personer på mötet, och Rubio lämnade inte lokalen förrän han skakat varenda hand och dessutom pratat individuellt med var och en. Det tog tid, rejält med tid. Men man märkte att alla var helt lyriska efter att ha talat med honom. Och medan folk köade så fick hans kampanjfolk gott om tid att värva personer till själva kampanjen, alltså till att knacka dörr, ringa osäkra väljare, sätta upp skyltar och så vidare.

Och Rubio lyckades på något vis hitta något att prata med alla om. Först ett "Thank you so much for waiting" till den som just tagit sig genom kön. Sen en fråga, i regel utifrån hur personen var klädd. En skoltröja, en mössa med ett lag eller något med militär innebörd användes som språngbräda för att lära sig något om den väljare han just träffat.

När jag kom fram till honom presenterade jag mig skämtsamt som representant för "Swedes for Rubio". Då skrattade han (Sverige har ju lite oväntat fått en biroll i hans kampanj ända sedan han föreslog att demokraten Bernie Sanders istället borde försöka bli president i Sverige) och förklarade att han inte menade något illa, och att han först dragit det skämtet om Norge men tvingats byta land då en av hans närmaste medarbetare har norskt påbrå. Sen hann vi växla några ord om kampanjen och hans utsikter medan han signerade min Rubio-skylt (och skrev "Go Sweden!" på den) innan jag önskade lycka till och lämnade plats för den som stod bakom mig.

Den här typen av intresserad närkontakt såg jag inget av när jag studerade eller hälsade på John Kasich, Jeb Bush eller Chris Christie. Det är ingen tvekan om att de arbetar hårt, särskilt Kasich som på valdagen kommer att ha hållit hundra valmöten i delstaten. Men de ser genom en när man hälsar på dem. Och som sagt, jag har all förståelse i världen för det. Men New Hampshire-väljarna begär av hävd just den sortens uppmärksamhet som Marco Rubio gav inte bara mig, utan alla som kom till hans möte.

Och som sagt, det individuella bemötandet ger honom chansen att vinna lojalitet från väljarna. Och hans kampanjfolk får tillfälle att slå klorna i dem. Metoden är på inget sätt ny. Men han praktiserar den till absolut fulländning. Det talar i sig för att Rubio kommer göra ett bra val här på tisdag.

-----------------------------
JOHAN INGERÖ

Kasich vinner i längden

Jag har varit rätt trött på John Kasich i debatterna. Först var han arga gubben, sen bara babblig. Men han vann verkligen över mig på en townhall här i New Hampshire.

Trots det kraftiga snöfallet lyckades både vi (Johan Ingerö och jag) och ett 70-tal andra ta oss till en country club där John Kasichs stora kampanjbuss stod parkerad utanför.

Kasich inledning var precis som i debatterna. Massvis med ord utan röd tråd. Efter hans korta stump speech, eller vad man nu ska kalla det, så började han ta frågor från publiken och blev gradvis mycket bättre. Han skojade med några ungar om att de hellre ville vara ute och leka i snön (vilket stämde), svarade insatt på alla frågor, skojade friskt om han skulle slåss med en man i publiken och när han utbrister "I'll go for your knees" garvade både jag och publiken friskt.

Visserligen har jag även tidigare ansett att han kvalifikationer att bli president, med djup och bred erfarenhet, men nu såg jag också vilken skön snubbe han är. Han påminner lite om Joe Biden, det bubblar spontana saker ur honom hela tiden. Till skillnad från Biden verkar han inte alls vara lika gaffe-frekvent.

Det här är en anledning till varför jag älskar att åka till New Hampshire under primärval. Man får en så mycket bättre bild av kandidaterna. Hur de uppfattas i tv är naturligtvis oerhört viktigt, eftersom de flesta väljarna bara ser dem där, men det är bra att få se en annan sida också.

Tack vare 98 town halls ligger Kasich rätt bra till i New Hampshire, med runt 11% i mätningarna. Det lär dock inte räcka långt. Han måste prestera mycket bättre än så och det är oklart att till och med en vinst skulle ge honom en bra chans att vinna nomineringen. Hur som helst så hoppas jag på en bra placering för honom, det förtjänar en seriös kandidat som Kasich.

Den mest progressiva demokraten

Bernie Sanders och Hillary Clinton deltog i går i den första debatten sedan Iowa och sedan Martin O'Malley drog sig ur. Det var en intressant debatt inte bara för att fokus nu låg enbart på de två och att de nu har vässat klorna; det var också intressant för att det de argumenterade mest om var inte skillnader i policy.

För det mesta är de två kandidaterna väldigt lika varandra då det kommer till policy. Skillnaden mellan dem ligger i implementeringen. Båda deras plattformar är i största allmänhet progressiva, men det fanns en stor meningsskiljaktighet mellan de två kandidaterna om vem som mest förtjänar att klä sig i den progressiva manteln. Sanders har, till exempel, använt sig av Twitter till att insinuera att Clinton inte är progressiv. Trots att han inte riktar denna rad av tweets till någon är det väldigt tydligt vem han syftar på.

Clinton ville inte vara sämre och svarade, även hon, via Twitter.

Men skam den som ger sig, så Sanders tog till Twitter igen.

Liknande diskussioner syntes också i debatten där Sanders fortsatte på det meddelande han har förmedlat ett tag nu: Hillary Clinton är köpt av Wall Street och kommer därför inte att kämpa för vanligt folk utan kommer alltid att ha bankernas intresse i åtanke. Detta är självklart något som är kraftigt förnekat av Clinton.

Denna diskussion kulminerade då Clinton hävdade att Sanders för en kampanj med slug smutskastning och att om han hade något att säga skulle han tala klarspråk.

Den riktiga skillnaden mellan de två kampanjerna belystes först då Hillary Clinton höll sitt slutanförande och beskrev vad som egentligen är kärnan i deras oenighet:

"You know, we didn't get to talk about the continuing struggles that Americans face with racism, with sexism, with discrimination against the LGBT community, with new Americans, with people with disabilities. Yes, we have income inequality, we have other forms of inequality that we need to stand up against and absolutely diminish from our society." - NBC News 

Sanders har gjort ekonomisk ojämlikhet sitt centrala budskap i hans kampanj och han har attraherat ett stort stöd på grund av att folk uppfattar honom som en frisk fläkt i politiska kampanjer. Hans storslagna förslag för att ta tag i den ekonomiska ojämlikheten i USA är väldigt uppskattade av hans supporters. Hans tal om en "politisk revolution" resonerar väl med väljare som vill se en stor förändring i det nuvarande systemet.

Clinton försöker, tvärtom, att profilera sig som en progressiv kandidat med en stor dos av pragmatism. Hon försöker trycka på sin erfarenhet och påpeka att hon vet vad som krävs för att få igenom en riktig, hållbar förändring. Hon försöker även framställa sig själv som en mer välrundad kandidat som ser helheten i alla frågor som demokraternas väljare är intresserade av och lovar framsteg inom flera olika områden.

Clinton förblir favoriten då det kommer till den slutgiltiga nomineringen, men vi förväntar oss att vi kommer att få se en mer tydlig kontrast då det kommer till den här skillnaden mellan de två kandidaterna. Detta kommer särskilt att gälla efter New Hampshire, då vi förflyttar oss in i ett skede där inte lika liberala, progressiva delstater kommer att gå till vallokalerna. Clinton, i synnerhet, kommer då att spela på hennes breda angreppssätt då det gäller policy och betona de lösningar hon har på problem som inte faller brett under ekonomisk ojämlikhet. Hon har redan hintat vad hon tänker här i citatet ovan.

Vi får se hur väl Sanders kamp om att bli utnämnd den mest progressiva kandidaten går då sociala frågor får lika stor plats som ekonomiska frågor. Det är mycket möjligt att då sammansättningen av väljarna skiftar, så kommer fler faktorer än ekonomin att spela in då den mest progressiva kandidaten ska koras.

-------------------------

LINNEA SANDSTRÖM LANGE & ALEX LANGE, som inte är i New Hampshire men har inte fått nog av kylan och åker därför till Umeå över helgen. 

Never say never give up

Sedan ett par dagar är jag i New Hampshire för att, tillsammans med Mathias Sundin, ta kandidaterna på pulsen. Stämningen här skiljer sig markant från mediebilden. Här hör man ingen säga att något är "klart", eftersom alla vet att New Hampshire-väljare bestämmer sig sent. Inte heller är det lika stort fokus på ordkriget mellan kandidaterna.

Däremot talas det om saker som medierna inte noterar eller bryr sig om, såsom missbruk av både olagliga och lagliga preparat. Frågan var uppe flera gånger igår på ett möte med Jeb och Barbara Bush, och tidigare på dagen var vi på ett missbruksforum i en baptistkyrka. Huvudtalaren var Ted Cruz som höll ett med hans mått rätt nedtonad tal, bland annat om hans äldre syster som dog av en överdos.

Men jag tänkte vänta med att skriva om loppets stora namn, och istället slå fast att en sak faktiskt är helt klar. Och det är att den tidigare Virginia-guvernören och republikanske partiordföranden Jim Gilmore inte kommer att bli sitt partis kandidat.

Gilmore utgör det absoluta golvet i det republikanska racet, och omnämns inte längre när mätningar redovisas. Så jag blev faktiskt lite förvånad över att han fortfarande var med. Jag trodde att han hade lagt ner för länge sedan. Men igår hittade vi honom, i en vapenbutik /skjutbana där han skulle ägna sig åt lite prickskytte.

Uppenbarligen hade vi lyckats klä oss rätt för tillställningen, för han kom omedelbart fram till oss för att skaka hand. Men när han frågade var vi bor, och vi svarade "Sweden", så utbrast han "Argh! It's like a United Nations meeting in here!". Det visade sig nämligen att de journalister som kommit för att bevaka hans event var från England, Danmark och Holland.

Och det är ju egentligen inte så konstigt. Vilken amerikansk journalist bryr sig om en skjutbana? Sådana finns överallt i de delstater som, i likhet med New Hampshire, har liberala vapenlagar. Herregud, bland de vapen jag kunde identifiera på butiksväggen återfanns ett antal granatgevär, inklusive en Bazooka. Man måste vara europé för att tycka att det är värt något att se en ex-guvernör skjuta med en vanlig Glock.

Och som han sköt sen! Jag påstår inte att jag är något slags vapenexpert, men de få gånger jag testat prickskytte har jag varit klart bättre än han. Han satte tavlan typ tre meter bort, och lyckades ändå träffa utanför den inre cirkeln med hälften av skotten.

Totalt tillbringade Gilmore och hans tre medarbetare nästan två timmar på skjutbanan. Under den tiden tror jag han lyckades med att möta högst fem faktiska väljare. Varje normal stab hade haft honom utanför dörren och i kampanjbilen inom en kvart. Så icke hans. Det finns uppenbarligen mer än ett skäl till att Gilmores kampanj knappt är känd ens för oss intresserade.

På väg därifrån funderade jag över vad som driver honom. Han har ju en tung politisk bakgrund, och borde inte behöva förnedra sig på det här viset. Men uppenbarligen har han något slags hopp kvar, och det är i sig rätt intressant.



---------------------------
JOHAN INGERÖ

ÖVERKURS OM CRUZ SEGER I IOWA

Bloomberg har skrivit en mycket initierad artikel om hur Ted Cruz har jobbat med opinionsundersökningar och andra typer av kvalificerade verktyg för att först identifiera men sedan övertyga och mobilisera väljare. Det rigorösa arbetet gjorde att de kunde vara betydligt mindre nervösa under de sista dagarna än vad de annars skulle behöva göra.

Det är en ganska nördig artikel som inte är så lättillgänglig. Men väl värd att läsa för den som är intresserade av sofistikerade kampanjmetoder. Med Hillary Clinton som möjligt undantag driver Cruz den tekniskt skickligaste kampanjen och detta är milsvida före vad de svenska partierna ägnar sig åt. (Även om det senare delvis förklaras av PUL och annan lagstiftning).

Politico har även skrivit om att Trump tackade nej till att köpa in motsvarande tjänster, kanske för att han var för snål för att förstå dess betydelse.

Carl Melin

ÖVERLEVER RUBIO?

De närmsta veckorna blir mycket viktiga för republikanen Marco Rubio. Hans överraskande starka tredjeplats i Iowa gör att han ligger bra till att bli etablissemangets motkandidat till Donald Trump och Ted Cruz. Det är en intressant utveckling eftersom det för bara någon vecka sedan verkade som att många i det bredare etablissemanget började närma sig Trump medan den intellektuella högern kring exempelvis National Review närmare sig Cruz.

Om Rubio blir tvåa nästa vecka i New Hampshire eller åtminstone tydligt besegrar Bush, Christie och Kasich kan vi nog räkna med att åtminstone någon av dessa senare kandidater drar sig ur och de flesta av deras väljare kommer då att gå till Rubio. En stark andraplats kan även ge Rubio goda möjligheter att vinna i South Carolina, åtminstone om både Trump och Cruz fortsätter att dela upp ”antietablissemangsrösterna” mellan sig.

Cruz har starka skäl till att försöka stoppa Rubio och kommer förmodligen att rikta de mesta av sina attacker åt det hållet under den närmsta tiden. Rubio är tillräckligt långt åt höger för att kunna besegra Cruz, eller Trump, i längden medan Bush/Christie/Kasich är mer ofarliga. De tre senare kommer också att göra allt för att stoppa Rubio eftersom hans framgångar gör det svårare för dem att bli etablissemangskandidaten. Bush har fått mycket kritik för att hans Super-PAC (fristående insamlings- och kampanjkommitté) har ägnat så mycket pengar åt att angripa Rubio men inget talar för att den kommer att sluta med det.

Många republikanska ledare hoppas att Rubio ska lyckas då han, vid sidan av John Kasich, förmodligen är den republikan som har störst chans att besegra Hillary Clinton i höst. Även om jag tror att Kasich är en starkare kandidat då tror jag att hans möjligheter att bli nominerad är mycket mindre än Rubios. Rubios största risk är om han blir en ”Scott Walker” som inte är tillräckligt moderat för att bli förstahandsval för de mer sekulära republikaner som finns på östkusten (inte minst i New Hampshire) men inte är tillräckligt höger för att locka väljare från Trump och Cruz. I Iowa visade han dock att han kunde klara av den balansgången. Frågan är dock om han kommer att överleva de närmsta dagarnas angrepp från Cruz och de tre etablissemangskandidaterna. Om han gör det tror jag att han har goda chanser att vinna nomineringen.

Carl Melin

Vilka valde vem?

När Iowas väljare röstade fick vi nu se vilka väljare som valde vilken kandidat. De tre toppkandidaterna når olika väljargrupper, vilket gör att detta kan bli en långdragen strid.

Donald Trumps väljare är som vi trodde: Lågutbildade, från landsbygden, rätt arga och framförallt motiverade av migrationsfrågan. Men, de är inte särskilt konservativa. Trump gjorde bäst ifrån sig hos de som kallar sig moderates. 

Om vi adderar det faktum att han också gick bäst i gruppen som röstade i Iowas caucus för första gången, så är det en del nya väljare han lockat till partiet. Hans väljare är alltså inte i huvudsak hämtade ur den vanliga gruppen republikanska väljare.

Den konservativa kandidaten är Ted Cruz, han vinner överlägset gruppen "very conservative". Cruz tar också hem, om än inte lika överlägset, gruppen evangelikala kristna. Hans väljare har röstat i caucuset tidigare. Det är väljarna som valde Mike Huckabee 2008 och Rick Santorum 2012 som nu gav segern till Cruz.

Marco Rubio samlade de med högst utbildning och som beskriver sig som "somewhat conservative".

Vi tar dessa väljargrupper och tittar framåt mot New Hampshire och South Carolina. NH är känt för att många oberoende och moderates röstar i primärvalen. Ett plus för Trump. Samtidigt är det fler välutbildade väljare än Iowa. Ett plus för Rubio. Värt att notera är att Rubio också presterar rätt bra hos moderats. Med tanke på Trumps stora ledning (över 20%) så borde han ha en god chans att vinna New Hampshire och Marco Rubio är favorit för andraplatsen. Ted Cruz kommer sannolikt inte satsa så hårt på NH och istället ägna mesta tiden åt tredje delstaten att rösta.

I South Carolina är väljarkåren uppdelad tämligen likvärdigt i de tre ovanstående grupperna: 32% moderats, 32% somewhat conservative och 28% very conservative evangelicals. Det kan med andra ord bli väldigt jämnt även i South Carolina.

Om utfallet blir som ovan kan vi även efter South Carolina har tre starka kandidater som kan utkämpa en strid långt under våren.

En faktor vi vet lite om är hur de andra kandidaterna gör. Mike Huckabee har hoppat av, vilket är ett litet plus för Cruz. Ben Carson gjorde däremot rätt bra ifrån sig i Iowa och är han kvar kommer han dessa väljare inte gå till Cruz väljare, vilket sannolikt är deras andrahandsval. Försvinner någon av Bush, Kasich, Fiorina och Christie efter NH gynnar det troligen Rubio. Frågan är vad Trump ska hämta nya väljare? Han känns inte som en tydlig andrahandskandidat för någon större väljargrupp.

--------------------------

MATHIAS SUNDIN, som snart åker till New Hampshire och därefter till South Carolina. Yay!