2013-10-16

Om vi lyfter blicken

Det är svårt att sluta stirra på kraschen i Washington. Men det kan vara värt att också lyfta blicken och fundera på varför USA:s högsta politiker har lett landet hit.

Grunden är polariseringen i Washington. Den har många orsaker, som jag inte ska gå in på här. Utan vi nöjer oss med att konstatera att den troligen är större än någonsin.


Som ni ser är polariseringen i representanthuset större än någonsin sedan 1879, som är så långt diagrammet sträcker sig. Senaten likaså, men är inte lika polariserad som huset.

När polariseringen är så stor är det såklart svårare än någonsin att hitta kompromisser.

Det andra politikerna inte klarat av är att hantera USA:s problem tidigare. Vi skulle inte varit här om budgeten nu varit i balans. Istället ser vi år efter år med jättelika budgetunderskott och en statsskuld som nu är över 100 procent av BNP.

Detta har president Obama, senaten och kongressen försökt hantera, men inte kommit överens. Om jag förenklar så vill demokraterna fixa underskottet med höjda skatter och republikanerna med sänkta utgifter. En kompromiss med både höjda skatter och sänkta utgifter torde därmed vara rimlig. Sådana förslag har funnits på bordet, bland efter förhandlingarna 2011 mellan Obama och Boehner, men i sista stund har alltid förhandlingarna fallit samman och inga starka ledare klivit fram.

Jag tycker det är huvudlöst - och mycket farligt - av republikanerna i huset att använda lånetaket som ett sätt att få igenom dessa besparingar, men båda partierna har stor skuld i att problemen inte hanterats tidigare. Republikanerna har gått längre åt höger än demokraterna åt vänster, men båda partierna (och inte minst deras opinionsbildande påhejare) måste skärpa sig. I ett land med så stark maktdelning funkar det inte att hålla på som de gör nu.

Hur ska något gå igenom huset?

Talmannen John Boehner försökte en sista (?) gång att lösa budget- och skuldkrisen i USA, genom att modifiera det förslag som förhandlats fram i senaten. Men omröstningen i representanthuset ställdes in då det inte fanns tillräckligt stöd. Hur ska något gå igenom i huset?

Han håller i klubban, men får han klubba något förslag?
Grundproblemet som Boehner har är att hans representanter är valda i distrikt där väljarna anser att en kompromiss i Washington är ett svek mot de löften som utgavs i valet. Endast ett fåtal av republikanerna är valda i distrikt där president Obama fick en majoritet i valet 2012. Alla andra är alltså mer rädda för att bli utmanade i primärvalet av någon från höger i det egna partiet, än att förlora mot en demokrat.

Jag börjar tro att enda sättet att få något igenom representanthuset är att John Boehner sätter sin talmanspost på spel och släpper fram ett förslag till omröstning som saknar stöd av en majoritet av republikanerna, men som röstas igenom på grund av demokratiska röster och ett mindre antal republikaner. 

Detta sätter hans talmanspost på spel eftersom han lovat att inte släppa fram förslag som inte har stöd i den egna partigruppen. Boehner har fått mycket beröm från Tea Party-politikerna i huset för hur hanterat den nuvarande situationen. Skulle han släppa fram ett förslag som inte har deras stöd kan det mycket väl innebära att han byts ut efter nästa val, eller ännu tidigare.

Men kom ihåg att allting inte är republikanernas fel. Båda partierna har gått utåt kanterna, även om republikanerna gått mer åt höger än demokraterna åt vänster. Det saknas verklig kompromissvilja från båda håll och vi har en president som inte har visat sig duktig i att förhandla med kongressen.

Hur detta ska lösas vet jag inte. För första gången är jag orolig på allvar att det inte kommer fram någon lösning i tid. Troligen röstas senatens förslag igenom, men det är inte någon självklarhet.

2013-10-01

Ingen vill kompromissa

Ingen vill kompromissa. Därför har nu USA stängt delar av den federala staten. 


Republikanerna valde en stridsfråga (sjukförsäkringsreformen Obamacare) som demokraterna vare sig vill eller egentligen kan kompromissa kring. Frågan har beslutats av kongressen, signerats av presidenten, godkänts av Högsta domstolen och presidenten vars namn den bär blev omvald utan större problem.

Att kompromissa i form av att skjuta upp reformen något år (vilket är vad republikanerna kräver nu) är naturligtvis möjligt rent teoretiskt, men inte slutet på bråket. Nästa gång skulle republikanerna kräva mer eftergifter och hela reformen hotas. Det inser demokraterna och är inte beredda att acceptera. Republikanerna vet att så är fallet.

Från demokraternas håll anser de att deras största chans att vinna nästa mellanårsval, 2014, är en stängning av staten som väljarna skyller republikanerna för (vilket en majoritet gör redan nu). Just nu har republikanerna ett starkt grepp om representanthuset och det skulle krävas en våg för demokraterna i klass med den som svepte in republikanerna till makten 2010 för att ändra på det. En segdragen strid där republikanerna tappar stöd i opinionen kan leda till det.
Därför är inte demokraterna särskilt intresserade av en kompromiss.

Flertalet republikaner har inte heller några incitament att kompromissa. Deras väljare ogillar Obamacare, tycker att staten är alldeles för stor och har skickat dom till Washington för att inte kompromissa. Gör dom det, kompromissar, är risken stor för en utmaning från höger i nästa primärval på hemmaplan. Endast sex republikaner i representanthuset kommer från distrikt som president Obama vann i senaste valet. Alla andra är mer oroande för en utmaning från höger, än den demokratiske motståndaren.

Även om det finns republikaner i representanthuset som är villiga att kompromissa och som inte sitter i helt säkra distrikt om det blåser medvind för demokraterna, så har republikanerna internt bestämt att en majoritet av den egna partigruppen måste stödja ett förslag för att det ska tillåtas en omröstning i kammaren. Alltså kan inte en mindre grupp republikanerna rösta igenom ett förslag tillsammans med demokraterna.

Ingen vill kompromissa och läget är låst med dubbla lås. Jag har svårt att gissa hur detta ska sluta. För någon gång måste det ju göra det.