Ingenting är så förknippat med Donald Trump som förmågan att förhandla, att göra en deal. Det var hans bok the Art of the Deal som satte den bilden och The Donald har genom året fortsatt hävda att ingen gör så bra deals som han.
Det har också varit hans politiska huvudargument sedan slutet av 1980-talet, då han menade att amerikanerna var för flata i handelsrelationerna med Japan. På senare tid har han bytt till Kina.
Att detta också var hans centrala budskap i presidentkampanjen var således inte förvånande. Nollorna i Washington har fått chansen, och misslyckats. Nu är det dags att sätta en affärsman där. En affärsman som bokstavligen skrev boken hur man gör en deal.
Nu kommer det första och möjligen avgörande testet för president Trump: Obamacare.
Obamacare har varit det republikanska hatobjektet nummer ett sedan det drevs igenom under president Obamas första år i Vita huset. Nu ska Obamacare bort - men måste också ersättas med något.
Talmannen Paul Ryan har presenterat ett förslag som omedelbart stötte på patrull i representanthuset, i senaten, hos konservativa tankesmedjor, opinionsbildare, försäkringsbolag - och hos demokraterna. Det är inget konstigt, de flesta reformförslag av Obamacare skulle stöta på patrull.
Det är nu det krävs en dealmaker av guds nåde. Den Donald Trump större delen av sitt liv utgett sig för att vara. Nu kommer han ställas på prov som aldrig förr.
Han tycks vara i full gång. Än så länge genom media och sin charmiga, mjuka sida. Folk kommer i strid ström till Ovala rummet, käkar middagar i Vita huset och han är len i twittermunnen mot motståndare som Rand Paul. Hans metoder beskriv bra i den här artikeln: "...he is a mix of charm and cajoling."
Trump med Ted Cruz barn inför en middag med senatorn och hans fru.
Den taktiken kommer fortsätta ett tag, men sedan kommer släggan. Trump är ingen rolig motståndare som president. Han kommer inte tveka att använda sin makt för att göra allt för att underminera de som går mot honom. Ordföranden för republikanerna i Ohio motarbetade honom i valet, och han tog sig tid, som president, att ringa runt i delstaten för att stoppa henne från att bli omvald.
Mycket står på spel nu för president Trump. Ett misslyckande skulle slå mot den allra starkaste delen av hans varumärke. Lyckas han så är han i en bra position för att bli omvald.
Donald Trumps jungfrutal inför den amerikanska kongressen blev en stor framgång, det medger även de flesta av presidentens argaste kritiker. Inte för att talat i sig var så spektakulärt. Men den gångna månadens ständiga bråk, inte minst med pressen, har nog tröttat ut så många (inklusive undertecknad) att det räckte med ett i huvudsak normalt tal för att få oss att börja applådera.
Ty så fungerar ju förväntningar. Ju lägre de är desto lättare är de att möta.
Jag är väl långt ifrån den enda som tycker att de gångna veckorna har innehållit alldeles för mycket freak show och alldeles för lite politik. En stor del av skulden faller givetvis på Trump själv. Att ifrågasätta medievinklar är i sig inte fel eller konstigt. Men att i praktiken förklara krig mot medier är helt enkelt olämpligt. Det kan fungera en kortare tid, men om för många börjar spela efter samma regelbok så blir situationen till sist hopplös för alla. Det blir den brända jordens taktik. Men med det sagt så är mycket av den mediala Trumpbevakningen lika hysterisk som hans tweets. Det gäller även här i Sverige. De senaste dagarna har DN satt en rad nya rekord, inte minst härom dagen då webbens nio (9) högst placerade nyheter alla handlade om Trump eller om Nils Bildt-intervjun på Fox News. Flera av nyheterna är dessutom av den sorten att man kan utgå ifrån att de aldrig hade blivit en story om det gällt någon annan än Trump. Jag minns få svenska artiklar om Barack Obamas golfvanor, eller om vad hans säkerhetsarrangemang kostade.
Förhoppningsvis kommer detta snart att lägga sig, för den här ohälsosamma symbiosen mellan Trumps mediesyn och mediernas kampanjande slår ut den konkreta politiska information som vi förväntar oss att nyheterna ska förmedla.
Men nåväl, detta var en parantes. Donald Trump var i nattens tal fortfarande Donald Trump. Han var uppenbart inte ett offer för Marco Rubio-inducerad tankekontroll (även om Rubio vid något tillfälle såg ut att vilja testa). Hans kritik mot den hittillsvarande handelspolitiken fanns där. Liksom muren mot Mexiko. Men bara genom att de personliga utfallen hade strukits blev det politiska innehållet bättre, oavsett man man anser om det i sak. Verkligt gripande var även Trumps hyllning till en nyligen stupad SEAL-soldat, vars änka satt på hedersläktaren. Överlag spelade hedersgästerna en ovanligt stor roll, och det bidrog nog till den lite vänligare stämningen.
Men det finns även en hel del som förtjänar att synas i sömmarna. Den kanske största frågan nu är hur Trump kommer att hantera ObamaCare, som de flesta republikanska senatorer och nästan alla representanthusledamöter vill ha bort. Trump sågade i sitt tal en av reformens bärande delar, nämligen obligatoriet att köpa sjukförsäkring. Men han verkar inte lika pigg på att ge sig på en annan av lagens pelare, nämligen att försäkringsbolag inte ska få neka den som har "preexisting conditions", alltså redan är eller har varit sjuk, från att teckna försäkring.
Det här blir en knepig balansgång. Demokraterna lär hålla ihop för att skydda ObamaCare, och om republikanerna då samtidigt splittras blir det mycket svårt att ersätta ObamaCare. Och Trump lovade just att ersätta reformen, inte att radera den.
Det finns fler frågor där dynamiken ser ut ungefär på samma vis. Det är möjligt att Trump kan få med sig de flesta republikaner på att låna pengar till en gigantisk infrastruktursatsning. Men jag noterade att senatsledaren Mitch McConnel inte klappade händerna när Trump dessutom lovade betald förälraledighet - ett gammalt demokratkrav som republikanerna alltid har motsatt sig.
Det finns alltså gott om oklarheter kvar, när det gäller hur USA:s politiska etablissemang ska hantera landets nye president.
