2016-03-15

Hur mycket stryk tål ett amerikanskt parti?

För att gå direkt till svaret: åtskilligt.

Det råder sannerligen inga tvivel om att de amerikanska partierna är i rätt dåligt skick just nu. Det faktum att en socialist på fullt allvar förmår hota en Clinton hade under vilket annat valår som helst varit nog för att få landets alla krisartiklar att handla om Demokraterna.

Och att så inte sker beror förstås på att Republikanernas situation är ännu värre. Vi som följer republikanska institutioner som Fox News, Weekly Standard m.fl i sociala medier har inte kunnat missa att snart sagt all deras kommunikation nu handlar om att sänka Donald Trump, mannen som av allt att döma ändå kommer att vinna partiets nominering.

John Kasich och Marco Rubio tvekar offentligt när de får frågor om de kommer att kunna rösta på och kampanja för Trump. Och frågan är förstås om partiet kommer att överleva detta. Två omständigheter talar för att både Demokraterna och Republikanerna kommer levande (om än rejält krockskadade) ur årets cirkus. 

Den första är att det amerikanska valsystemet ser ut som det gör. Här i Sverige kan partierna anses ha förstatligats genom partistödet, som idag vida överstiger medlemsavgifterna som försörjningsbas. I USA är det ideella arbetet viktigare, men även där finns starka offentliga mekanismer.

De primärval som nu pågår organiseras av delstaterna, inom ramen för det offentliga valsystemet. När man registrerar sig som väljare (vilket är nödvändigt bland annat eftersom USA saknar personnummer) så registrerar man sig även som republikan, demokrat, oberoende eller något annat. Registreringen blir således även biljetten in till partiernas interna processer, som till skillnad från svenska partiers provval i stort sett är öppna för allmänheten.

Detta skapar en stark fördel för rådande ordning. Det är i USA, till skillnad från i Sverige, betydligt lättare att i grunden bygga om något av de stora partierna än att etablera ett nytt.

Den andra omständigheten handlar om landets storlek och politiska bredd. USA är mer kontinent än nation, mer jämförbart med EU än med exempelvis Sverige eller Spanien. Och valsystemet är byggt för en tvåpartimodell. För att över huvud taget fungera måste partierna ha och acceptera en enorm politisk spännvidd.

Det bästa exemplet i modern tid torde ändå vara Demokraternas primärval inför presidentvalet 1972. Republikanen Richard Nixon var president, och frågan var vilken demokrat som skulle ställas emot honom. Två av huvudrollsinnehavarna stack ut. Senator George McGovern från South Dakota och guvernör George Wallace från Alabama.

För er som inte är bekant med herrarna i fråga: detta är lite som om Gustav Fridolin och Kent Ekeroth skulle konkurrera om ordförandeklubban i Socialdemokraterna. McGovern stöddes av den skäggiga unga antikrigsvänstern. Wallace av konservativ, ibland öppet rasistisk, vit arbetarklass.

Hur kraftmätningen hade slutat vet vi inte, eftersom Wallace sköts ned under ett kampanjmöte och tillbringade återstoden av sitt liv i rullstol. Men en sak är klar: de amerikanska partierna klarar interna spänningar som skulle få svenska partier att gå i bitar.

---------------------
JOHAN INGERÖ

2016-03-03

Är det över nu?

Supertisdagen innebar flest segrar för Donald Trump och Hillary Clinton. Dessutom lyckades inte Marco Rubio (eller någon annan) ta sig in i positionen som den ende verklige utmanaren till Trump. Är det över nu? JA - och NEJ.

JA
Hillary Clinton vann sju delstater och har nu 596 delegater, eller 1052 om vi räknar in superdelegater (som kan ändra sig) mot Bernie Sanders 407. En ledning med över 600 delegater totalt.

Clinton är urstark hos svarta väljare, vilket gav henne flera av storsegrarna i Södern. Sanders gör hittills bara bra i från sig i mindre delstater där andelen svarta väljare är under 10%. Med tanke på att andelen svarta väljare utgör cirka 20% av primärvalsväljarkåren så innebär det problem för honom. Clinton vann också stort (+42%) i gruppen hispanics. Utan dessa minoriteter vinner man inte en demokratisk nominering.

Donald Trump sopade hem sju delstater och hade dessutom tur genom att ingen motståndare seglade upp som självklar tvåa. Ted Cruz tog visserligen hem tre delstater och slutade tvåa i några andra, men hakade inte av Marco Rubio, som vann Minnesota och också tog några andraplatser. John Kasich borde visserligen ha hoppat av efter South Carolina, men utifrån hans perspektiv gjorde han bra ifrån sig genom starka siffror i Massachusetts och Vermont.

Nu kastade Ben Carson till slut in handduken, men i övrigt så fortsätter Trump att ha tre motståndare som delar på väljarna.

Trump har också visat styrka genom att vinna i nordost, i syd och i väst och går starkt i flera olika väljargrupper. Inget tyder på att någon motståndare klarar att ändra detta.

NEJ
Hillary Clintons ledning av delegater, undantaget superdelegater, är knappt två hundra. Det är inte mycket med tanke på att det finns 4765 och de flesta ännu inte fördelats. Sanders visade att han kan vinna och dessutom vinna flera delstater. Det blev inte på något sätt ett storslam på supertisdagen för Clinton. Även om minoriteter är en viktig väljargrupp, är vita väljare den största och viktigaste, där visar Sanders styrka. Kan han hitta ett sätt att bryta bort bara en bit av minoriteterna från Clinton så är det match igen.

Sanders är dessutom mycket välfinansierad. Han drog in cirka 10 miljoner dollar mer i februari (40 mot 30) vilket gör att han kan tvinga Clinton på defensiven och spela i flera delstater än vad hon kan.

Donald Trump har inte lyckats öka andelen som röstar på honom, trots att flera motståndare hoppat av. I de fyra första delstaterna fick han 33% av rösterna, på supertisdagen 34%. Hans delegatledning är heller inte så mycket att vara kaxig över, 319 mot Cruz 226. På supertisdagen drog han bara från Cruz med 49 delegater.

Bill Clinton förlorade elva av de tolv första primärvalen 1992, men vann ändå till slut. Det är med andra ord inte omöjligt för någon att samla 40% av väljarna och därmed vrida detta ur Trumps händer (som sägs vara små). Särskilt inte med tanke på att det snart blir winner takes all i de flesta delstater.

---------------
MATHIAS SUNDIN

2016-03-01

Förväntningar inför supertisdagen

Min gissning är att demokraternas primärval i praktiken avgörs ikväll, medan republikanernas tar ett kliv i den riktningen men inte riktigt är över.

DEMOKRATERNA
Hillary Clinton tog en mycket viktig seger i Nevada och följde upp det med en utklassning i South Carolina. Clinton visade i SC att hon har ett mycket starkt stöd hos svarta väljare. Flera av delstaterna som röstar i natt har stora svarta grupper i väljarkåren.

Sanders framgångar lär främst komma i nordöstra USA, där vi har Vermont och Massachusetts (men Clinton leder i mätningarna där). Minnesota är också en delstat han satsar på, där populationen i huvudsak är vit. Colorado kan också hamna i Sanders kolumn. Om han får några framgångar i Södern är det Oklahoma som ligger bäst till.

Jag tror inte Sanders hoppar av efter i natt. Han har alldeles för mycket pengar och stöd för det och han vill fortsätta få ut sitt budskap. Men att han skulle kunna återta initiativet och faktiskt vinna nomineringen kommer inte ske, om han inte presterar väldigt mycket över förväntningarna i natt.

REPUBLIKANERNA
Det mesta tyder på att Donald Trump kommer vinna 11 av 12 delstater i natt. (Ted Cruz ser ut att ha en god chans att vinna hemmastaten Texas.)

Då blir han såklart en ännu större favorit att vinna nomineringen, men racet är inte helt över för det. Eftersom ingen av delstaterna som röstar på supertisdagen är winner take all (om man inte kommer över 50% av rösterna) så är det verkligt intressanta att studera hur stor Trumps seger blir.

Hur delstaterna fördelar delegater är krångligt och olika för dem allihopa, men i sammanfattning kan man säga att det är viktigt för Rubio (och Cruz) att uppnå följande:

1) Att Trump inte når över 50%.
2) Att komma topp tre (vilket innebär att du är med och delar både på delegater som fördelas för hela delstaten).
3) Att komma minst tvåa i så många distrikt som möjligt, där oftast ettan och tvåan delar på delegaterna.
4) Att avståndet till Trump inte är för stort, typ 10-12 procent i snitt.

Om Rubio uppnår ovanstående så torde Trumps delegatledning inte blir alltför stor, kanske 100-150 stycken.

Men vi ska inte lura oss själva. Vad jag skissar på är hur Rubio ska ha ens den minsta chans att ta hem detta. Avgörandet kommer sedan den 15 mars, då Florida, Illinois och Ohio röstar. Då måste han börja vinna delstater, annars är det verkligen kört.

Vi ska inte glömma bort Ted Cruz. Det krävs inte mycket bättre siffror än nuvarande mätningar för att han ska ta flera andraplatser från Rubio och har som sagt en god chans att vinna Texas.

FiveThirtyEight har bra genomgångar av delstaterna för republikanerna och demokraterna. TheFix har en utmärkt genomgång av hur delstaterna fördelar delegaterna. Där kan ni också testa olika resultat och få ett hum om hur delegaterna faller ut vid olika resultat.

SVENSK MEDIA
Ni kan se flera av amerikanskpolitik.ses skribenter i svenska media ikväll och imorgon. Jag själv är med i TV4 och Expressen TV ikväll och Aftonbladet TV, P1 Morgon och SVT imorgon bitti. Jag vet också att både Johan Ingerö och Elizabeth Walentin är hetluften. Säkert någon mer också.

-----------------
MATHIAS SUNDIN - i spänd förväntan!