2014-11-24

Kan någon slå Hillary Clinton?

Jag får rätt ofta frågan om någon kan slå Hillary Clinton i nästa presidentval. Eller ännu oftare; påståendet att ingen kommer kunna slå Hillary Clinton. 

Hur är det, heter USA:s nästa president Hillary Clinton?


Det går att ge två till synes motsägelsefulla svar på den frågan.

Svar 1) Ingen kandidat har större chans att vinna än Hillary Clinton.
Svar 2) USA:s nästa president heter troligen inte Hillary Clinton.

Innan jag förklarar svaren är det värt att notera att det långt kvar till presidentvalet. Visserligen har det redan börjat, men mycket - väldigt mycket - kommer att hända fram till november 2016 och inget går att slå fast med någon större säkerhet alls.

Det första svaret, att ingen kandidat har större chans än Clinton stämmer. Hon leder överlägset i det demokratiska primärvalet. Hon ledde stort inför presidentvalet 2008 också, men blev som bekant omsprungen av Barack Obama. Den ledningen var emellertid inte så stor som hennes är nu. Hennes seger är inte alls självskriven - Elizabeth Warren kan bli en svår motståndare, exempelvis - men det kommer bli mycket, mycket svårt för någon annan att ta den demokratiska nomineringen från Hillary Clinton.

Ingen kandidat på republikanska sidan är i närheten av en sådan favoritposition och det i sig gör Hillary Clinton till den troligaste vinnaren av presidentvalet 2016.

Men någon republikansk kandidat ska hon ju möte. Därav det andra svaret, att USA:s nästa president troligen inte heter Hillary Clinton.

Republikanerna ser ut att få ett mycket starkt startfält, mycket starkare än 2012. Marco Rubio, Bobby Jindal, Jeb Bush, Chris Christie, Rand Paul, Paul Ryan, Mike Huckabee, Scott Walker, Rick Perry, John Kasich - och så vidare. Listan av seriösa, tunga kandidater kan göras ännu längre.

Dessutom har republikanerna lärt sig att sortera bort de rikta stolpskotten och kom mycket väl förberedda, med bra kandidater, till mellanårsvalet i år. Så kommer det förmodligen se ut i primärvalet också. Det är inte troligt att outsiders som Herman Cain kommer göra något större avtryck denna gång.

President Obama var ett sänke i mellanårsvalet och brottas med låga förtroendesiffror. Står sig detta blir det svårt för demokraterna att vinna en tredje mandatperiod. Det är alltid svårt att fortsätta med en president från samma parti efter åtta år i Vita huset, ännu svårare om presidenten är impopulär. Vi behöver inte gå längre tillbaka än 2008 för att se detta fenomen.

Därför är i dagsläget en republikan favorit att bli president.

Det är lätt att, från svensk horisont, förledas av att Hillary Clinton är så känd och verkar vara så omtyckt. Man ska inte glömma bort att hon har ett starkt negativt varumärke hos många amerikanska väljare, även om hennes tid som utrikesminister har förbättrat det.

Men, återigen, det är långt kvar. President Obamas förtroende kan stiga, republikanerna kan dras in i ett skadligt primärval med långa knivar medan Hillary Clinton i det närmaste oskadd - eller stärkt - tar sig genom demokraternas dito.
Väljarna kan ändra uppfattning om hur det går för USA och se allt mer positivt på framtiden, och tycka att en demokrat till i Vita huset är så dumt, inte minst om republikanerna gör bort sig nu när de kontrollerar hela kongressen.

Det är långt kvar och väldigt svårt att sia om hur det går, men med läget vi har just nu skulle jag säga att en republikan är favorit att bli USA:s nästa president.

2014-11-12

Ditt och datt

Vad händer over there? Några korta punkter om läget.

Nu när mellanårsvalet är över riktas blicken mot presidentvalet. Att lansera en bok med tillhörande bokturné (med stopp i Iowa, New Hampshire, South Carolina, osv) är ett av standardknepen för att få kampanja utan att lansera kampanjen. Jag låter er dra era egna slutsatser om Marco Rubios bok som lanseras i januari.


Att ge sig på Hillary Clinton är också något de potentiella republikanska kandidaterna ägnar sig åt. Rand Paul har gjort det flitigt i valrörelsen och inte minst efter valet. Scott Walker är en annan, som menar att hon har ett gammalt, trött synsätt på hur man regerar.

Svenskättade senatorn, Johnny Isakson, ställer upp för omval till senaten 2016.

The Fix utser Cory Gardner, senatskandidat i Colorado, till årets bästa kandidat. Bruce Braley, senatskandidat i Iowa, blev årets sämsta.

Om Barack Obama lyckas ro frihandelsavtalet med EU, TTIP, och med Asien, TPP i land, så kommer han gå till historien som en stor frihandelspresident. Ett steg på vägen är ett mindre frihandelsavtal med Kina, som presenterades igår.

Rand Paul verkar vara den presidentkandidat på republikanska sidan som är bäst förberedd. Politico skriver om hans plan, där det ingår att tämligen snart deklarera att han ställer upp för omval till senaten 2016 och framåt april lansera presidentkampanjen. Rand Pauls kampanj kommer vara mycket mer intressant att följa än Ron Pauls.


När jag besökte Jimmy Carters presidentbibliotek i Atlanta, Georgia, köpte jag hans biografi om åren i Vita huset. Politico listar fem presidentböcker som är läsvärda.

2014-11-05

Republikansk storslam

Att det gick bra för republikanerna är ingen förvånad över. Att det skulle gå så här bra för republikanerna är var det inte många som trodde.

I senaten ser de ut att ta netto åtta-nio platser och alltså landa på en majoritet med 53 eller 54 platser. De vann de förväntade platserna, men slog även ut Kay Hagan i North Carolina. Dessutom tog de enkelt Georgia och ser ut att gå mot seger i Louisiana, som avgörs i en andra valomgång. Dessutom kom Ed Gillespie riktigt nära i Virginia och Pat Roberts klarade sig kvar i Kansas.

I representanthuset blir det förmodligen en tvåsiffrig nettoökning, mellan 10-15 platser och då möjligen största republikanska majoriteten sedan 1928.

Det som överraskade mest är guvernörsposterna. Där tippade så gott som ingen framgångar för republikanerna, eftersom det var så många republikanska uppe för omval, efter framgångsvalet 2010. De förlorade tidigt en plats i Pennsylvania, men sedan har de gjort rent hus och tagit tunga demokratiska stater som Illinois, Massachusetts och Maryland.
De lyckades också hålla demokraterna stången i Florida och i Wisconsin och Scott Walker kan nu på allvar fundera på presidentvalet. Totalt ser det ut att bli tre-fyra flera republikanska guvernörer.

Det finns många vinnare hos republikanerna idag, men några sticker ut:

Mitch McConnell - minoritetsledaren som nu blir majoritetsledare i senaten. Han har haft en långsiktigt strategi av att hålla ihop partiet och förvägra president Obama några blocköverskridande framgångar. Det har bidragit till att erodera Obamas stöd.

John Boehner - den utskällde talmannen som så sent som förra året såg ut som en mycket svag ledare utan kontroll över sitt parti. Nu ska han leda den största republikanska majoriteten sedan 1920-talet.

Chris Christie - som ordförande för republikanska guvernörsorganisationen, RGA, har han dragit in massvis med pengar, kampanjat frekvent och lett guvernörerna till stora och oväntade framgångar, inte minst i demokratiska stater. Han har haft det tufft sedan broskandalen, men detta lär stärka hans aktier inför primärvalen.

Kandidater som inte är stolpskott - republikanerna kunde tagit hem majoriteten 2012 om det inte vore för alla puckon de haft som kandidater. Todd Akin, Christine O'Donnell och andra. I år har ingen ledande republikansk kandidat gjort bort på sig på det sättet, utan bedrivit effektiva, disciplinerade kampanjer.

2014-11-04

Så går det i senatsvalet

Idag avgörs senatsvalet, som ju är det mest spännande av nattens alla val, tillsammans med några guvernörsval. Så här tror jag att det kommer att gå.


Först nuläget:

Demokraterna har 55 platser, republikanerna 45. Det krävs netto sex platsers ökning för att republikanerna ska få majoritet. Vid 50-50 avgör vicepresidenten omröstningarna.

Tre platser är så gott som klara för republikanerna: West Virginia, Montana och South Dakota.

Jag går inte igenom alla, utom de där ser ut att bli jämnt. * betyder att det blir ett skifte.

Kentucky - Mitch McConnell (R)
Georgia - David Perdue (R)* (kan bli så att detta avgörs först i december, men troligen tar Perdue det ikväll).
New Hampshire - Jeanne Shaheen (D)
North Carolina - Kay Hagan (D)
Colorado - Cory Gardner (R)*
Iowa - Joni Ernst (R)*
Kansas - Greg Orman (I)*
Alaska - Dan Sullivan (R)*
Louisiana - Bill Cassidy (R)* (avgörs sannolikt först i januari).
Arkansas - Tom Cotton (R)*

Det ger republikanerna 52 platser efter ikväll, och har en möjlighet till 53 i januari när Louisiana avgörs. Även om platsen i Georgia inte blir klar ikväll, så kommer republikanernas majoritet inte hänga på den, om jag får rätt.

Kom gärna med era tips!

Den stora osäkerhetsfaktorn är de respektive partiernas GOTV, get out the vote. Demokraterna har varit överlägsna 2008, 2010 (även om det inte hjälpte då) och 2012, men republikanerna har plöjt in massiva pengar i detta. Om det innebär att de har minskat avståndet, eller kommit ifatt eller till och med förbi vet vi inte. I det riktigt jämna valen kan det såklart vara avgörande.

Jag kommer möjligen uppdatera då och då under natten på bloggen, men framförallt twittra på @MathiasSundin. Sen imorgon kl 07:15 är jag med i SVT och kommenterar resultatet.

2014-11-03

Rätt eller fel att inte använda Obama?

Barack Obama kampanjar inte mycket i det här valet. Anledningen är att han ses som ett sänke, som demokratiska senatskandidaten i Arkansas, Mark Pryor, uttryckte det. Är det en smart strategi, att försöka distansera sig från presidenten? Jag är tveksam.


På ett sätt verkar det helt logiskt att göra det. Obama har lågt förtroende i väljarkåren. Sedan andra världskriget är det bara George W. Bush, 39,1%, som haft lägre förtroendesiffror än Obama, 41,5% inför det andra mellanårsvalet.

Eisenhower 56,4%, Reagan 61,7% och Clinton 63,9% låg alla över. Bill Clinton är för övrigt den enda president sedan 1800-talet som klarat att inte tappat platser i det andra mellanårsvalet.

Så alltså, Obama är impopulär, ju längre man distanserar sig från honom desto bättre. Logiskt.

Men funkar det? Jag är tveksam.
Få väljare lär tro på de kandidater som för det första är demokrater, som för det andra kampanjade entusiastiskt för Obama för bara två år sedan och som nu menar att de inte alls står honom så nära.

Dessutom har republikanerna ett vasst vapen i form av de kan säga att Mark Pryor har röstat med Obama 93% av gångerna, Mary Landrieu röstade med Obama 97% av gångerna, och så vidare. Omröstningar kan vara utplockade för att få det att se värre ut, och många omröstningar är alla i kongressen överens om, men behöver man ägna tid åt att förklara det så har man redan förlorat. Därför är det ett effektivt vapen.

Den tidigare presidenten är mycket populärare som hjälp i kampanjerna. Här med Mark Pryor.
Alternativet skulle kunna varit att Obama kampanjat fullt ut. Att det demokratiska partier och kandidaterna jobbat för att visa att den ekonomiska utvecklingen faktiskt inte är så tokig, att arbetslösheten nu är under sex procent. Bill Clinton gjorde detta på ett effektivt sätt när jag lyssnade på honom i Georgia i veckan. Att man istället för att springa från Obama visar på framgångar och helt enkelt försökt ändra opinionen. Obama själv är en duktig kampanjare, det har han visat, han skulle kunna bidra till att skifta opinionen något.

Skulle Obamas approval rating ändras upp bara ett par procentenheter kunde det mycket väl avgöra jämna senatsrace i exempelvis Georgia och Colorado, och demokraterna behålla majoriteten i senaten.

Motargument mot detta är att de demokratiska kandidaterna i dessa delstater har högre stöd i mätningarna än Obamas approval rating. Men, som sagt, jag tror ändå att väljarna förknippar dem hårt med Obama trots deras ansträngningar att hålla honom på armlängds avstånd.

Hur det är med denna sak kommer vi aldrig få veta, men snart får vi i alla fall svar om demokraterna tappar eller behåller majoriteten i senaten.

2014-11-01

Guvernörerna då?

Om representanthuset är det bortglömda valet och allt fokus är på senaten, så är väl guvernörerna någonstans däremellan. Men det finns gott om spännande race.

Det kanske mest spännande, eller som i alla fall har störst påverkan på en särskild persons framtid, är det i Wisconsin. Scott Walker mot Mary Burke, och det är framförallt Walkers framtid som står på spel.


Walker är något av en hjälte på högerkanten. Han gick i direkt konfrontation med fackförbunden, de lyckades få till ett nyval för två år sedan, men Walker vann. Det har gjort honom till ett frekvent återkommande namn i spekulation om presidentvalet 2016.

Nu är han emellertid i trubbel och har bara en liten ledning över Burke, 2,2% i RealClearPolitics genomsnitt. Förlorar han så är presidentambitionerna över.

RCP rankar 12 race som toss ups, fyra som lutar åt demokraterna och två som lutar åt republikanerna. Två skiften verkar sannolika, att demokraterna vinner i Pennsylvania och republikanerna i Arkansas.

Republikanerna är på väg att ta en skalp i Massachusetts, där demokraten Martha Coakley återigen är väg att förlora i den starkt demokratiska delstaten. Hon förlorade även för några år sedan, då i senatsvalet mot Scott Brown (som nu kandiderar i New Hampshire).

Demokraterna däremot ser ut att plocka en fin skalp i Kansas, där Sam Brownback ligger under mot Paul Davis. I Florida har de också en litet övertag, där Charlie Crist som tidigare var guvernör i delstaten (då som republikan) leder knappt över sittande guvernören, Rick Scott.

I Georgia, där Jason Carter, som jag skrev om igår, kandiderar är det lite uppförsbacke för honom. Sittande guvernören Nathan Deal har en liten ledning.

I Illinois är det också spännande. Demokraten Pat Quinn såg ut att vara på väg mot en hyfsat tydlig seger, men utmanaren Bruce Rauner tog ifatt andra halvan av oktober och var till och med förbi i några mätningar. Men nu leder Quinn igen, dock med liten marginal.

I Colorado och Connecticut är det nästan exakt lika mellan de två partierna.

Fördelningen mellan partierna idag är att republikanerna innehar 29 guvernörsposter och demokraterna 21. Alla är inte upp för omval nu, men det mest sannolika är att republikanerna tappar netto några platser till demokraterna. När det är så jämnt i många race så är det emellertid svårt att göra några säkra prognoser.

Clinton, Carter och Nunn i Georgia

Barack Obama har kampanjat sparsamt och demokrater i röda (republikanska) delstater tävlar i att ta avstånd från honom. 

En desto populärare kampanjare är den tidigare presidenten, Bill Clinton. 

Igår var han i Kentucky, idag i Georgia för att hjälpa Jason Carter i guvernörsvalet, men framförallt Michelle Nunn i senatsvalet.



Det var inget stort utomhusevent, utan hölls inomhus med en inbjuden skara. Visserligen flera hundra personer där, men Clinton kan dra tusentals. Istället var de på en restaurang som har en stark historisk koppling till civil rights-rörelsen. Martin Luther King träffade ofta de andra ledarna i rörelsen där och diskuterade strategi. Flera av dessa personer var på plats idag. Jag pratade bland annat med en man som jobbat med King i nio år.


Det var kul att se Jason Carter live. Han är barnbarn till Jimmy Carter och följer honom verkligen i fotspåren. Precis som farfar började han den politiska karriären som delstatssenator och försöker nu ta klivet vidare som guvernör. Det var från den posten som farfar blev president.




Jag kan inte påstå att den unge Carter imponerade så där värst mycket på mig. Han var inte dålig, och det var ett väldigt kort anförande, men inget minnesvärt. Men ska bli kul att följa honom om den politiska karriären fortsätter efter tisdag.


Michelle Nunn har även om tunga politiska släktingar. Hennes far är Sam Nunn, som tjänstegjorde 24 år i senaten från Georgia. Inte heller hon imponerande, men även här var det ett kort anförande, svårt att göra något väldigt speciellt av det. Hon har bedrivit en bra kampanj och har fortfarande en god chans att vinna.




Så till höjdpunkten, Bill Clinton. Han spelar i en egen division. Där här var inte hans bästa framträdande, men han är helt enkelt på en annan nivå än alla andra. På ett personligt sätt knyter han an till Nunn, via hennes pappa men framförallt via hennes tidigare karriär, inom den ideella sektorn. Han försvarar Obamas prestationer bättre än Obama själv. Och han plockar uti Nunns motståndare bättre än Nunn.




Och som det proffs han är så gör han det som Rand Paul, Sam Brownback och Pat Robets inte orkade: works the ropeline. Som ni ser på bilderna, är han just proffs på det.

Nunn och Carter hälsade också på publiken, men var kanske inte riktigt lika hett villebråd som presidenten.