2017-03-10

The Art of the Deal?

Ingenting är så förknippat med Donald Trump som förmågan att förhandla, att göra en deal. Det var hans bok the Art of the Deal som satte den bilden och The Donald har genom året fortsatt hävda att ingen gör så bra deals som han.

Det har också varit hans politiska huvudargument sedan slutet av 1980-talet, då han menade att amerikanerna var för flata i handelsrelationerna med Japan. På senare tid har han bytt till Kina.

Att detta också var hans centrala budskap i presidentkampanjen var således inte förvånande. Nollorna i Washington har fått chansen, och misslyckats. Nu är det dags att sätta en affärsman där. En affärsman som bokstavligen skrev boken hur man gör en deal.

Nu kommer det första och möjligen avgörande testet för president Trump: Obamacare.

Obamacare har varit det republikanska hatobjektet nummer ett sedan det drevs igenom under president Obamas första år i Vita huset. Nu ska Obamacare bort - men måste också ersättas med något.

Talmannen Paul Ryan har presenterat ett förslag som omedelbart stötte på patrull i representanthuset, i senaten, hos konservativa tankesmedjor, opinionsbildare, försäkringsbolag - och hos demokraterna. Det är inget konstigt, de flesta reformförslag av Obamacare skulle stöta på patrull.

Det är nu det krävs en dealmaker av guds nåde. Den Donald Trump större delen av sitt liv utgett sig för att vara. Nu kommer han ställas på prov som aldrig förr.

Han tycks vara i full gång. Än så länge genom media och sin charmiga, mjuka sida. Folk kommer i strid ström till Ovala rummet, käkar middagar i Vita huset och han är len i twittermunnen mot motståndare som Rand Paul. Hans metoder beskriv bra i den här artikeln: "...he is a mix of charm and cajoling."

Trump med Ted Cruz barn inför en middag med senatorn och hans fru.
Den taktiken kommer fortsätta ett tag, men sedan kommer släggan. Trump är ingen rolig motståndare som president. Han kommer inte tveka att använda sin makt för att göra allt för att underminera de som går mot honom. Ordföranden för republikanerna i Ohio motarbetade honom i valet, och han tog sig tid, som president, att ringa runt i delstaten för att stoppa henne från att bli omvald.

Mycket står på spel nu för president Trump. Ett misslyckande skulle slå mot den allra starkaste delen av hans varumärke. Lyckas han så är han i en bra position för att bli omvald.

-----------------------------
MATHIAS SUNDIN

2017-03-01

En framgång och några frågetecken

Donald Trumps jungfrutal inför den amerikanska kongressen blev en stor framgång, det medger även de flesta av presidentens argaste kritiker. Inte för att talat i sig var så spektakulärt. Men den gångna månadens ständiga bråk, inte minst med pressen, har nog tröttat ut så många (inklusive undertecknad) att det räckte med ett i huvudsak normalt tal för att få oss att börja applådera.

Ty så fungerar ju förväntningar. Ju lägre de är desto lättare är de att möta.

Jag är väl långt ifrån den enda som tycker att de gångna veckorna har innehållit alldeles för mycket freak show och alldeles för lite politik. En stor del av skulden faller givetvis på Trump själv. Att ifrågasätta medievinklar är i sig inte fel eller konstigt. Men att i praktiken förklara krig mot medier är helt enkelt olämpligt. Det kan fungera en kortare tid, men om för många börjar spela efter samma regelbok så blir situationen till sist hopplös för alla. Det blir den brända jordens taktik.

Men med det sagt så är mycket av den mediala Trumpbevakningen lika hysterisk som hans tweets. Det gäller även här i Sverige. De senaste dagarna har DN satt en rad nya rekord, inte minst härom dagen då webbens nio (9) högst placerade nyheter alla handlade om Trump eller om Nils Bildt-intervjun på Fox News. Flera av nyheterna är dessutom av den sorten att man kan utgå ifrån att de aldrig hade blivit en story om det gällt någon annan än Trump. Jag minns få svenska artiklar om Barack Obamas golfvanor, eller om vad hans säkerhetsarrangemang kostade.


Förhoppningsvis kommer detta snart att lägga sig, för den här ohälsosamma symbiosen mellan Trumps mediesyn och mediernas kampanjande slår ut den konkreta politiska information som vi förväntar oss att nyheterna ska förmedla.

Men nåväl, detta var en parantes. Donald Trump var i nattens tal fortfarande Donald Trump. Han var uppenbart inte ett offer för Marco Rubio-inducerad tankekontroll (även om Rubio vid något tillfälle såg ut att vilja testa). Hans kritik mot den hittillsvarande handelspolitiken fanns där. Liksom muren mot Mexiko. Men bara genom att de personliga utfallen hade strukits blev det politiska innehållet bättre, oavsett man man anser om det i sak. Verkligt gripande var även Trumps hyllning till en nyligen stupad SEAL-soldat, vars änka satt på hedersläktaren. Överlag spelade hedersgästerna en ovanligt stor roll, och det bidrog nog till den lite vänligare stämningen.

Men det finns även en hel del som förtjänar att synas i sömmarna. Den kanske största frågan nu är hur Trump kommer att hantera ObamaCare, som de flesta republikanska senatorer och nästan alla representanthusledamöter vill ha bort. Trump sågade i sitt tal en av reformens bärande delar, nämligen obligatoriet att köpa sjukförsäkring. Men han verkar inte lika pigg på att ge sig på en annan av lagens pelare, nämligen att försäkringsbolag inte ska få neka den som har "preexisting conditions", alltså redan är eller har varit sjuk, från att teckna försäkring.

Det här blir en knepig balansgång. Demokraterna lär hålla ihop för att skydda ObamaCare, och om republikanerna då samtidigt splittras blir det mycket svårt att ersätta ObamaCare. Och Trump lovade just att ersätta reformen, inte att radera den.

Det finns fler frågor där dynamiken ser ut ungefär på samma vis. Det är möjligt att Trump kan få med sig de flesta republikaner på att låna pengar till en gigantisk infrastruktursatsning. Men jag noterade att senatsledaren Mitch McConnel inte klappade händerna när Trump dessutom lovade betald förälraledighet - ett gammalt demokratkrav som republikanerna alltid har motsatt sig.

Det finns alltså gott om oklarheter kvar, när det gäller hur USA:s politiska etablissemang ska hantera landets nye president.

Hela talet kan ses här.




-------------------------
JOHAN INGERÖ

2017-01-05

Ted Nugent ny ambassadör till Sverige?


Nej, hur roligt det än skulle vara (inte minst för oss rockoffer) så är ovanstående bild ett skämt. Jag vet inte vem som gjort den, men jag fick i vilket fall ett gott skratt när den dök upp i min twitterfeed här om kvällen.

Men när vi nu ändå pratar ambassadörer: vem kan Donald Trump tänkas skicka till våra kalla breddgrader? Ska man gå på det senaste halvdussinet så finns onekligen ett mönster. Sverige är ett hyfsat viktigt land för USA, inte minst genom vårt strategiska läge vid Östersjön. Men vi hör inte till den exklusiva klubb till vilka UD-höjdare eller tidigare toppolitiker normalt skickas.

Svenska ambassadörer utses på en bestämd tid, som dock kan förlängas. Normalt påverkas inte våra ambassadör av riksdagsval och maktskiften, åtminstone inte omedelbart. USA har dock en annan kutym. Där förväntas ambassadörer ställa sina platser till förfogande direkt efter ett maktskifte. (Det gäller förstås i synnerhet landets FN-ambassadör som för det mesta har kabinettsmedlems rang, vilket alltså betyder att hen ingår i regeringen jämte ministrarna.) Sålunda har den senaste och sista av Barack Obamas ambassadörer till Sverige, Azita Raji, meddelat att hon nu lämnar sitt uppdrag. Så vem kan vi tänkas få härnäst?

Vi kan naturligtvis inget veta om detta. Men de senaste presidenterna har alla valt personer utan betydande egna politiska plattformar, men som av andra skäl har en relation till presidenten. Raji har mestadels varit verksam i finanssektorn, men har även arbetat med Obamas kampanjinsamlingar. Det är en rätt typisk bakgrund för dem som skickats hit. Matthew Barzun (2009-2011) arbetade också med Obamas pengainsamling. Den sista Bush-ambassadören Michael Wood (2006-2009) var en gammal universitetskompis till presidenten och hans företrädare Teel Bivins (2004-2006) hörde till Bushs Texas-vänner och var en betydande kampanjdonator. Bivins är också den senaste politikern som skickats hit. Han var delstatssenator i Texas, ett uppdrag som dock utförs på deltid och för ett symboliskt arvode.

Det troligaste är alltså att Donald Trump kommer skicka någon som inte precis är någon politisk höjdare, men som ändå finns i vänkretsen. Kanske någon som haft en hyfsat tung funktion i hans presidentkampanj. Det kan även bli någon gammal affärsbekant eller rent av en medlem av hans förlängda familj.

Det finns även ett par kapitel amerikansk historia kring denna position. Mellan januari 1969 och februari 1970 hade USA ingen ambassadör här, en protest mot Olof Palmes aktivism mot Vietnamkriget. Och den första ambassadören (1782-1783) var ingen mindre än Benjamin Franklin. Franklin satte dock aldrig sin fot på svensk mark, och sitt ambassadörskap hanterade han från Paris. Likväl var det han som för USA:s del förhandlade fram Svensk-amerikanska vänskaps- och handelstraktaten, det allra första avtalet mellan våra länder.

Så dramatisk eller historisk blir knappast den kommande ambassadören. Men det ska i vilket fall bli intressant att få veta vem det blir.


---------------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-12-31

Vad Trump gjorde annorlunda

Nej, det här blir inte ett inlägg om förolämpningarna. De är väl beskrivna redan, faktiskt i så hög grad att de har överskuggat de många andra okonventionella grepp han kopplade under detta från början till slut mycket märkliga år. Inte heller är det någon nyårskrönika, men det kan absolut läsas som en del av en sådan. För det som skedde under 2016 lär färga av sig på de år som ligger framför oss. Nåväl, utan further ado: här följer några punkter från den meny USA:s väljare beställde från.

Twitter

Ingen kan ha missat det trumpska twittrandet, eller dess synbart kaotiska men uppenbarligen genomtänkta format. Den typiska tweeten börjar med ett påstående, sen ett slags svar och till slut ett utrop. Halva min feed började göra sina egna varianter av det där, så även jag vid några tillfällen. Vi gjorde det som skämt, men vi bekräftade samtidigt att formatet satt sig. Och att bli igenkänd är en viktig del av den politiska kommunikationen. Trump använde dessutom twitter för att slippa lägga enorma summor på tv-reklam. Hans diverse omvärldsbetraktelser var helt enkelt nyheter i sig. Och om man toppar nästan varje nyhetssändning, varför köpa reklam? Slutligen använde han twitter defensivt. Närhelst något annat än han stod i centrum kunde han dra ut en tweet, varpå journalisterna lydigt släppte allt de hade för händerna. Det gör de för övrigt fortfarande.

Hej då till retail politics

De där jättestora valmötena brukar inte komma förrän framåt sommaren. Särskilt de tidiga primärvalsstaterna brukar vinnas en handskakning i taget, och via en myriad av små intima kampanjmöten som tar massor av tid. Trump gjorde nästan inga sådana framträdanden. Hans sluggerstil och höga kändisnvå (över 95 procent av amerikanerna kände till honom innan kampanjen ens började) lät honom gå direkt på stormötena. Inte heller stannade han i delstaterna. Normalt sätter kandidater upp fasta boplatser i Iowa och New Hampshire (Jag och Mathias Sundin bodde till exempel på samma hotell som Bernie Sanders och hans stab). Trump flög hem till New York de flesta kvällar. Och ibland reste han till delstater där valet inte ens dragit igång. Efter andraplaceringen i Iowa höll han arenamöten i Alabama och Massachusetts. Journalisterna följde såklart med, vilket gjorde att han hela tiden syntes mer än konkurrenterna, även när saker och ting inte gick hans väg.

Slimmade kampanjmöten

Jag överdriver inte när jag säger att det Marco Rubio-möte vi besökte (ca femhundra besökare) krävde tio gånger mer logistik än Trumps möten (tusentals besökare). Rubio hade en mängd gäster och en armé av unga kampanjare som tog namn och adresser till potentiella volontärer. Trump hade en lokal och en scen. Det lät honom använda tiden och pengarna effektivare, samtidigt som han nådde fler. Även Hillary Clinton förlitade sig i hög grad på kändisar, både från politiken och underhållningsvärlden. Och hennes möten var ännu mer uppstyrda än Rubios. De få gäster Trump hade var "vanligt folk". Föräldrar till brottsoffer, gränsbevakare och så vidare. Sådana personer är betydligt enklare att flytta omkring, och de passade dessutom in i kampanjbudskapet, vilket Clintons kändisar inte gjorde.

Auditions till kabinettet

Månaderna efter valet brukar inte vara lugna, för det är en enorm apparat att få en ny administration på plats. Men de brukar vara ganska diskreta. Trump har dock valt en annan modell, en som tycks ha lagts upp ungefär som hans gamla dokusåpa. Han har spelat upp en mängd namn till de vakanta ministerposterna, och de flesta kandidater har paraderats förbi kamerorna i Trump Towers entré på väg upp till hans våning. Det har hållit igång personsnacket i pressen, och sett till att uppmärksamheten är fast fixerad vid den tillträdande presidenten. Dessa auditions har också blivit ett sätt att tysta kritiker. Mitt Romney blev synnerligen foglig under de veckor han diskuterades som eventuell utrikesminister, och när de ändå inte blev han kunde han inte säga annat än att det "var en ära att ha blivit övervägd". Det uttalandet är ett antal nyanser från hans förintande Trump-kritik några månader tidigare, och gör det svårare för honom att lufta trovärdig kritik framöver.

Valrörelsen fortsätter

Istället för att hålla en låg profil har Trump fortsatt turnera med "thank you rallies" till delstater som stödde honom. Dessa möten har inte skiljt sig nämnvärt frå valmötena, förutom att de ibland använts till att presentera nyheter om den inkommande administrationen. Till exempel offentliggjordes valet av James Mattis som försvarsminister under ett sådant möte. Dessa möten har överskuggat andra och för Trump potentiellt besvärliga eftervalsdiskussioner, som att hans finansminister är direktplockad från Wall Street eller att han förlorade popular vote med rejäl marginal.

Ska man sammanfatta detta så är det tydligt att den röda tråden handlar om uppmärksamhet och om att äga agendan. Det Trump saknar i politiskt kunnande tar han igen med skicklig mediemanipulation. För egen del undrar jag hur länge journalisterna kommer acceptera rollen som twitterkorrespondenter, men inget talar för att det sker snart. Medan jag skriver detta rapporterar de alla om hans hjärtliga nyårsshälsning.

Kommer då detta att bli modell för framtida presidenter? Nej, jag tror inte det. Trumps metod bygger helt på hans höga kändisskap och icke-bakgrund inom politiken. Jag kan inte komma på någon annan presidentkandidat som kunde ha gjort något liknande. När Trump-eran väl är över har kanske sakfrågorna ändrat skepnad rejält, men kampanjerna blir förmodligen mer konventionella igen.

Och med detta säger jag Gott Nytt År till läsekretsen. Jag hoppas vi ses på andra sidan, för 2017 lär inte bli svältfött på bloggämnen. Stort tack för att ni har hängt med!


-------------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-12-21

Kabinettet

Med några veckor kvar till Donald Trumps inflyttning i Vita huset, och de strax därpå följande senatsförhören av hans potentiella ministrar, kan det vara värt att titta närmare på några av dem. Vilka är de, och hur ser deras chanser ut när senaten ska rösta om dem?

Till att börja med måste jag tillstå att valen har förvånat mig något. Inte för att många av dem saknar partipolitisk erfarenhet, det var tvärtom väntat, utan för att kabinettet tycks bli väldigt konservativt. Det är lite svårt att jämföra över tid, men frågan är om ens Reagan hade ett så konservativt kabinett, trots att han som person var klart mer konservativ än Trump. Den tillträdande presidenten är ju, som jag varit inne på tidigare, mer i mitten än vad hans primärvalskonkurrenter är. Nu tycks det dock dra högerut. Det handlar dessutom i flera fall om personer som tidigare under året har kritiserat Trump offentligt, och i bilden av honom ingår ju inte främst hans goda förmåga att ta kritik.

Låt oss titta på några av nyckelspelarna:

Rex Tillerson (Utrikesminister)


Ett intressant val. Tillerson beskrivs i Sverige i lätt hysteriska termer som en oljebaron närstående den ryska regimen. Och i sak stämmer det. Tillerson har tillbringat sitt yrkesliv på oljejätten Exxon Mobile, där han jobbat sig upp från en anställd i mängden till vd och styrelseordförande. Han känner Putin och många andra ryska politiker sedan länge, då EM gjort stora affärer där. Flera republikaner, inte minst Marco Rubio som sitter i senatens utrikesutskott och därmed deltar i de kommande förhören, har uttryckt skepsis mot Tillerson just utifrån hans ryska kopplingar.

Själv ser jag dock nomineringen av Tillerson mer som en seger för det gamla republikanska gardet än för Breitbart-gänget. Han stödde inte Trump under primärvalen, där han istället donerade en bytande summa till Jeb Bush. Condoleezza Rice, som sannerligen inte är någon Trump-anhängare, hyllade valet av Tillerson. Och såväl George W Bush och Dick Cheney har erbjudit sig att tala för Tillerson med skeptiska republikanska senatorer. Cheney har faktiskt redan talat i telefon med Rubio om saken.

Vad gäller Ryssland så är det troligast att Tillersons relationer där handlar om affärer, inte om ideologi. Oljebranschen är en av världes mest politiserade, och det gäller förstås i än högre grad i länder som Ryssland där politiken bestämmer betydligt mer än i väst. Inget storbolag tackar nej till relationer med politiker när det ligger miljardaffärer i botten. Vad gäller Ryssland så är jag mer bekymrad över Trump själv, och över hans säkerhetsrådgivare Michael Flynn, än över Tillerson.

James Mattis (Försvarsminister)

Ett annat val som, faktiskt, borde lugna mer traditionella republikaner. Mattis är pensionerad general, men har inte varit pensionerad länge nog för att få åta sig poliska ämbeten. Därför krävs att kongressen beviljar honom ett undantag. Detta har John McCain, som är ordförande i senatens försvarsutskott och inte heller kan anklagas för att höra till Trumps närmaste vänner, lovat att ordna med så snabbt det går.

I media har det gjorts poänger på hans smeknamn "Mad Dog", vilket han fick som ung man i marinkåren. Men det är billiga poänger. Under primärvalen underkände Mattis Trumps avfärdande ord om Nato, och han anser att Ryssland aktivt försöker bryta isär alliansen. Han förespråkar en tvåstatslösning för Israel och Palestina, anser att USA måste ha goda relationer till de mer moderata länderna i Mellanöstern och betraktar Iran som det stora geopolitiska problemet där. Överlag alltså en traditionellt pragmatisk säkerhetspolitiker, dessutom synnerligen meriterad.

Steven Mnuchin (Finansminister)

Ett väldigt förvånande val, i mina ögon. Givet rådande stämningsläge i USA, och tonläge från Trumps kampanj, borde det ha gått att hitta en finansminister i den privata sektorn som inte har varit hedgefond-spelare och vd på Goldman Sachs. Mnuchins kompetens torde vara oomstridd, även om det inte är självklart att han funkar lika bra på Finansdepatementet som på finansgatorna. Hans politiska åsikter är i stort sett okända, och förhören lär i betydande grad handla om hur han agerade under finanskrisen. Att han skulle vara så kontroversiell att republikaner röstar emot honom är dock inte troligt, såvida inget allvarligt framkommer under förhören. Men jag förstår ändå inte riktigt Trumps bevekelsegrunder här. Dock är den amerikanska finansministern mycket svagare, relativt sin regering, än exempelvs den svenska. Mnuchins personliga svängrum är starkt begränsat av presidenten, som ju bland annat har en budgetchef och det ekonomiska rådet till sitt förfogande.

Jeff Sessions (Justitieminister)


Att Sessions skulle erbjudas en ministerpost tog jag för självklart. Däremot hade jag inte gissat på just de här posten. Veteransenatorn från Alabama är, som det anstår veteransenatorer från Alabama, rejält konservativ. Även i frågor där Trump inte är det. Räkna med att demokrater i senaten kommer vara rejält svårflirtade här, inte minst mot bakgrund av tidigare anklagelser mot Sessions om att ha en fördomsfull syn på svarta. Jag hade gissat att han skulle bli försvarsminister, men nu blev det alltså detta. De här senatsförhören kan bli mycket intressanta

Därutöver finns en del kuriosa som att Ben Carson blir bostadsminister och att wrestling-mogulen Vince McMahons fru Linda blir minister för småföretagarfrågor. Ett för mig glädjande val är skolpengsförespråkaren Betso DaVos som utbildningsminister, hon har onekligen ett styvt arbete framför sig med tanke på landets dåliga skolresultat och aggressiva lärarfack. Dessutom ska det bli intressant att se hur South Carolinas begåvade guvernör Nikki Haley klarar världspolitiken som FN-ambassadör.

Det finns absolut några frågetecken, men överlag tycker jag att Trumps kabinett känns tryggare än Trump själv. Åtminstone på papperet.

-------------------------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-12-19

Valdag! (Igen)

Idag hålls presidentvalet. Inte väljarnas, men väl elektorernas. Och det är dessa 538 personer som slutgiltigt avgör vem som blir USA:s nästa president. Det hela är något mer dramatiskt i år än normalt, dels för att Donald Trump är såpass kontroversiell och okonventionell och dels för att Hillary Clintons seger i the popular vote blev så stor. Det hela bäddar för en ny omgång debatter om elektorskollegiets vara eller icke vara. Och är det rådande systemet verkligen rimligt?

Själv har jag alltid gillat elektorssystemet. Man bör hålla i minnet att USA inte är en enhetsstat, utan en federation av delstater. Och det är dessutom bara den formella indelningen. Författaren Colin Woodard har mycket träffande beskrivit USA som en sammanslutning av elva skilda nationer/kulturer. Jag har visserligen bara besökt sex av dem, men skriver ändå helt under på hans bild. Skillnaderna mellan exempelvis New England och den djupa södern omfattar inte bara politik utan även religion, mat, klimat, estetik och sport.

Dessutom beter sig folk helt olika i de olika landsändarna. I nordöstra USA känner man som svensk lätt igen sig. Folk sköter mestadels sina egna affärer och pratar inte så mycket med okända såvida det inte finns någon tydlig anledning att göra det. I södern kan däremot tystnad i en hiss uppfattas som oartigt eller rent av fientligt. Men det finns även fläckar inom de geografiska delarna. New Orleans, som på Woodard-kartan är centrum för en egen region/kultur, skiljer sig markant från mycket annat i den djupa södern. Inte bara för den fransk-inspirerade arkitekturen utan även för att stämningen där är mer lössläppt än bara några mil därifrån. Folk från, säg, Mississippi som aldrig skulle acceptera strippklubbar i sina egna kvarter kan absolut besöka sådana i New Orleans, eftersom det är New Orleans.

Alla länder är organiska, men i USA märks det extra tydligt just eftersom landet är så stort och har en indelning och historia som präglats av olika intryck och kolonisatörer. Och det är därför jag alltid har försvarat elektorsröstandet. Det systemet har ofta tvingat presidentkandidater att ta hänsyn till stora delar av landet, och sorterat bort dem som uppfattats som alltför regionala i sina värderingar (söderns George Wallace, New Englands Michael Dukakis). Clinton må har utklassat Trump i vissa folkrika områden, men Trumps stöd var ändå bredare, enligt Woodard-kartan. Hon vann 3 till 4 av landets elva områden, han 7 till 8.

Därmed inte sagt att frågan är enkel. Det normala kan ju absolut tyckas vara att flest röster gäller, punkt. Men detsamma bör i så fall sägas om EU, där exempelvis Sverige har oproportionerligt många parlamentariker jämfört med exempelvis Tyskland. Om EU hade haft en folkvald president (hemsk tanke, men låt oss tänka den ändå) så hade vi mycket väl kunnat hamna i samma situation. Det amerikanska systemet bygger på en i mina ögon sund skepsis mot makt och överhet. Och det är byggt för att hindra någon från att dominera landet med hjälp av några folkrika men geografiskt små områden.

Detta är alltså det pris de stora staterna betalar för att hålla ihop landet/unionen. Och det har sällan varit kontroversiellt, eftersom antalet röster och elektorer nästan alltid har sammanfallit. Men nu när Republikanerna vunnit två presidentval trots popular vote-förlust, inom loppet av sexton år, är det förstås naturligt att frågan väcks på nytt.

Men oavsett vad man må anse om Trump (och jag anser mycket om Trump) så kan jag inte landa i någon annan slutsats än att hans seger är legitim, på samma sätt som maktfördelningen i Europaparlamentet är det.

(Och som sagt: läs gärna den ovan länkade artikeln om USA:s elva nationer. Den är mycket intressant.)


-------------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-12-01

Nya friska tag...typ

Det har varit stiltje här ett tag, och som alla förstår beror det inte på någon brist på händelser att skriva om. I mitt fall har det helt enkelt handlat om att jag under valrörelsens sista månader samt dess efterspel fick ägna så mycket tid åt att kommentera i tv, radio och tidningar att det kändes onödigt att upprepa mig här.

Vad gäller Donald Trumps seger och vad som nu komma skall har redan mycket skrivits, och det intressantaste mellan nu och att han svärs in den 20 januari är hans val av personer till stab och kabinett. Och bara det faktum att Mitt Romney över huvud taget förekommer i spekulationerna om utrikesminister ger en fingervinkning om att överraskningarnas tid inte är förbi. Räkna därför med nya tag här i bloggen, från åtminstone min sida.

Men jag tänkte vänta lite med Trumps kabinett, för att istället diskutera de nya tag som tas av de alltjämt chockade Demokraterna i kongressen. Och de är få, både Demokraterna och de nya tagen. Faktum är att valet av ledarfigurer för mina tankar till något slags zombieapokalyps. Om vi börjar med Representanthuset så har Nancy Pelosi fått förnyat förtroende som ledare för minoriteten. Och för mig är det svårbegripligt.

Pelosi är 76 år gammal, har lett Demokraterna i Representanthuset sedan 2003 och därmed i sju kongressval varav hennes sida har förlorat fem. Hon är från San Francisco och får betraktas som i stort sett ovalbar i de allra flesta delar av landet. Pelosi utmanades dessa gång av Tim Ryan, en förhållandevis ung demokrat från Ohio. En delstat som Trump vann och som Demokraterna för allt i världen inte vill tappa greppet om. Men hon slog Ryan med klar marginal och får alltså en ny chans att bli talman om två år.

Steny Hoyer fortsätter som inpiskare. Hoyer är från Maryland, ett annat kassaskåpsäkert demokratfäste, och är 77 år gammal. Han valdes in i kongressen första gången 1980, och svarar väl inte helt upp mot det folkliga kravet på något nytt.

I senaten har Demokraterna valt en ny ledare efter Harry Reid som går i pension. Valet föll på Chuck Schumer, 66, som samtidigt påbörjar sin fjärde sexårsperiod som senator från New York. I likhet med Hoyer gjorde Schumer entré i Washington 1980, då han valdes in i Representanthuset. Till inpiskpare har senatdemokraterna omvalt Dick Durbin, Durbin är från Illinois, 72 år gammal och har funnits på olika positioneri kongressen sedan valet 1982.

Ålder bör inte diskvalificera någon. Men i det här fallet är de många årsringarna kombinerade med väldigt långa banor i Washington. Samtliga dessa fyra nyckelspelare kommer från demokratdominerade delstater, hör till sitt partis mer liberala flygel och har gång på gång visat sig ha svårt att bygga stöd utanför sina komfortzoner. Är de verkligen rätt personer i det här läget, då amerikanerna vrålat sig hesa efter nya tag och då deras eget part har åkt på förnedrande förluster även i delar av inlandet som de tog för givna?

Jag är skeptisk.


JOHAN INGERÖ
----------------------------------------------------