2018-08-26

John McCain, 1936-2018. Saknad.

Mitt första minne av John McCain är att jag sitter på en stol en meter ifrån honom. Det var i januari 2008 i New Hampshire.
Han hade anlänt dit några minuter innan på version två av Straight Talk Express. McCain inledde med ett kampanjtal som bara varade några minuter, sedan gav han mikrofonen till de som såg ut att vara hans två största kritiker i rummet. Ett par personer med skyltar om den globala uppvärmningen. De var mycket riktigt kritiska. Han lyssnade, bad dem utveckla och svarade sedan.


Jag satt som sagt på en stol precis bredvid honom och det låter kanske märkvärdigare än det var. Vi var bara ett trettiotal på plats, men jag häpnande ändå över att jag kunde komma så nära en kandidat. Hade jag varit lite smartare skulle jag såklart räckt upp handen och ställt en fråga jag också.

McCain hade då gjort en i det närmaste osannolik comeback. Han hade laddat upp inför sin andra presidentkampanj genom att jobba för en immigrationsreform, vilket retade upp många väljare. Dessutom hade han länge drivit frågan om att skicka fler trupper till Irak för att slåss i ett krig som nu var mycket impopulärt, och stödde Bushs policy att göra just det. Sommaren 2007 var hans kampanj nästan uträknad, då han gjorde en omstart och satsade allt, återigen, på New Hampshire.

Att våga stå upp för obekväma åsikter även i kritiska ögonblick och att ge mikrofonen först till rummets två största kritiker var typiskt för John McCain. Det imponerade så mycket på mig att jag efter min resa till New Hampshire för första gången tog ställning och kampanjade för en amerikansk kandidat. Vare sig förr eller senare har jag gjort det.

Under juli spenderade jag några veckor i heta Nevada knackades dörr och ringandes telefonsamtal för John McCain och kom tillbaka dit under slutspurten i november. Jag har alltid gillat att kampanja och gör det tydligen med viss frenesi. Jag jobbade hårdast av alla frivilliga i Nevada och fick åka till Reno för att träffa McCain och hans fru, Cindy.

Eftersom McCain sagt att hans favoritband var ABBA, startade jag (på skämt) ABBA fans for McCain, och tryckte upp en t-shirt, med taglinen The winner takes it all. När paret McCain kommer in i rummet där en grupp frivilliga och lokala politiker samlats ser jag hur Cindy scannar rummet. Hon rycker John i ärmen och pekar på min t-shirt. Sedan kommer de fram och frågar mig om de får ta en bild ihop.


Det som gjorde mig så imponerad av McCain att jag spenderade min semester i Nevada var att han var så rakryggad. Och att han var det även i svåra stunder. Att stå upp för något när inte så mycket står på spel är en sak, att göra det när allt står på spel är något helt annat. Han visade det i politiken ett flertal gånger med kampanjfinansieringsreformen McCain-Feingold, öppnadet av relationen med Vietnam, ett par försök till immigrationsreform, kritik mot hur Irakkriget utfördes och ökat antal trupper just när stödet för kriget sjönk. Istället för att ändra uppfattning sommaren 2007 när hans kampanj nästan var i ruiner, så bet han sig istället fast och sa att han hellre förlorade en kampanj än ett krig.

I kampanjen mot Obama sa han nej till de som ville spela på rasism, att Obama var muslim och svart. Det kanske mest spridda klipppet på McCain är hur han tar tillbaka mikrofonen från kvinnan som påstår att Obama är arab och säger att han är en god patriot och familjefar, som jag råkar tycka olika som i fundamentala frågor. Det är vad denna kampanj handlar om, slår han fast. Det är klippet med kvinnan som är mest känt, men på samma kampanjmöte bemöter han en man som säger att han är rädd för Obama som president. Du behöver inte vara rädd för Obama som president, säger McCain.


Jag tyckte och tycker olika än McCain i en mängd frågor, men jag var framförallt övertygad om att hans utrikes- och säkerhetspolitik skulle vara den bästa. Men jag förstod också att en president skulle komma att fatta tusentals beslut som inte gick att förutsäga i en kampanj. Då fanns det en sak i McCains liv som övertygade mig mer än något annat än att han skulle ha en god chans att fatta rätt beslut.

McCain blev nerskjuten över Vietnam och bröt båda benen och ena armen i kraschen. Han föll ner mitt i Hanoi och blev snabbt överfallen av en ilsken befolkning, vilket man ju kan förstå. Dessa misshandlade nästan honom till döds. En krossande hans axel med en gevärskolv, en annan stack en bajonett i skrevet på honom. Militären kom och tog honom till den ökända fängelset Hanoi Hilton. Där slängdes han i en cell, utan behandling. Hans ena ben stod då i 90 graders vinkel, brutet vid knät. I det tillståndet blev han liggandes i dagar innan de utan bedövning rätade till hans brutna ben.

Några månader senare kallades han in till ett högre befäl och fick beskedet att han fick åka hem. No strings attached. Tack och hej. De hade upptäckt att hans far var amiral och ville få lite bra PR och kunna säga att den amerikanska befälhavaren i området gynnade sin egen son före andra krigsfångar.

John McCain sa nej. Tänk dig in i det. Du har knappt överlevt, din kropp är fortfarande i svåra smärtor, om du stannar kommer du fortsätta torteras och mycket möjligt dö. Skulle du klara av att säga nej? Även om du ville säga nej, skulle du klara av att låta bli att övertyga dig själv om att du ändå ska säga ja? John McCain sa nej. Han åkte inte hem om inte alla andra krigsfångar som suttit längre än honom också släpptes.

Hans fångvaktare bröt nu återigen benen i hans kropp, slog ut hans tänder och kastade honom i en isoleringscell. Där kom han att spendera merparten av de kommande fyra åren.

När jag hörde detta första gången kunde jag svårligen tänka mig ett bättre moraltest av ledaren för den fria världen. Hans vänner från den tiden, andra krigsfångar, uppmanade honom att göra en stor sak av detta i kampanjen. Hans kampanjfolk tjatade och tjatade på honom att göra det, men han vägrade.

När John McCain nu har gått bort så är slutet på hans liv talande för hans liv i övrigt. Hans sista stora framträdande i senaten var en kritik mot att folk bara röstade enligt partilinjen och hans sista stora röst var en röst mot partiet. Som dessutom stoppade en nedmontering av Obamacare.

På hans begravning har han önskat att George W. Bush och Barack Obama ska tala. De två personer han haft sina största politiska strider med - och förlorat mot. Det om något symboliserar hans liv, att han bjuder in dessa två att tala på den egna begravningen. McCain var en person som trodde och kämpade hela livet för något större än honom själv. Nu skickar han ett budskap till amerikanska folket från andra sidan graven om att minska polariseringen. Trots han blev 81 år slutade hans liv och politiska gärning för tidigt. Tillsammans med Ronie Berggren utvecklar jag det i ett halvtimmes poddsamtal.


För ett par år sedan var John McCain i Sverige som del av en amerikansk delegation. De skulle äta lunch i riksdagen. Jag var inte med på den, men gensköt sällskapet när de vandrade genom bankhallen. Efter jag presenterat mig visade jag bilden från sommaren 2008. Han skrattade till:

"Good memories, my friend, good memories."

Det var sista gången jag träffade honom och jag kan bara instämma. Good memories, my friend.

2018-03-02

Trump dödade denna blogg

I november 2004 traskade jag storögt runt i Washington D.C där valvakor pågick lite här och var. George W. Bush hade blivit omvald. Det hade varit svårt att tro om man förlitade sig på svensk medias rapportering. Där var John Kerry favorit.


Själv hade jag i mitt första inlägg om amerikansk, i juni 2004, tippat Bush som vinnare och i inlägget efter kom jag ut som John Kerry-supporter. 2008 gillade jag både Obama och McCain men hamnade i McCain-lägret och kampanjade för honom i Nevada under en månad. 2012 kunde jag tänka mig båda kandidaterna, men med en liten lutning åt Barack Obama. 2016 var jag definitivt tillbaka i det demokratiska lägret.


Men det har aldrig att jag hållit på någon kandidat som drivit mitt intresse. Det är just det att jag inte hållit hårt på den ena eller andra som gjort det så njutningsfullt kunna analysera det som händer.


Efter resan till Washington var jag helt fast i amerikansk politik och gjorde till min uppgift att förstå den bättre än vad jag tyckte svenska journalister då gjorde. Men inte minst älskade jag det drama som hela tiden utspelade sig. Det var som en tv-serie som aldrig tog slut. Det var en kärlekshistoria som varade i tolv år, tills manusförfattarna spårade ur säsongerna 2016 och 2017.


När Donald Trump blev vald och så många vettiga människor röstade på honom var det inte roligt längre. Jag följer fortfarande med vad som händer, men inte alls som förr. Istället läser jag biografier om gamla presidenter och hoppas att jag ska vakna ur mardrömmen.


Jag kommer alltid vara fascinerad av amerikansk politik, men om kärleken blossar upp igen vet jag inte.


Det har varit tolv fantastiska år. Jag har gjort tio valrörelseresor och de tre höjdpunkterna var New Hampshire 2008, 2012 och 2016. Särskilt 2008 då ingen sittande president ställde upp och det var helt öppet både hos demokraterna och republikanerna. Dessutom med namn som Barack Obama, John McCain, Hillary Clinton, Mike Huckabee, John Edwards och Mitt Romney.

Så många minnen. Första mötet med John McCain på ett skolbibliotek och jag hälsade med "I'm from Sweeeden", när Mitt Romney la upp spagetti åt mig på en annan skola i New Hampshire, Texas Chili with Huck & Chuck (Norris), kvinnan som avbröt Bernie Sanders med en lång och oerhört gäll utläggning om Wal Mart, godnatt-hälsningen till Ron Paul som hade hotellrummet mittemot mig, Obamas nästan otäckt bra retorik i en gympasal, John Edwards smöriga leende och dåliga handslag, Rick Santorums rumpa precis vid mitt ansikte när han hoppade upp på en bänk för att synas bättre - och mycket, mycket mer.

Jag kommer berätta för alla som vill, och inte vill, höra om dessa resor resten av mitt liv.


Från det tog jag också med mig styrkan i primärval, i demokrati. Politiker, hur mäktiga de än är, måste ut och träffa väljarna. Till och med jag, som svensk, kunde komma dit och prata direkt med dem. Därför tog jag primärvalet till Sverige, där vi genomförde det flera gånger i Östergötland.


Oavsett om kärleken återuppstår kommer jag vara evigt tacksam för dessa år, men denna blogg, och med er läsare. Så många roliga stunder jag haft. Men nu tar den här bloggen en paus. Hur lång den blir vet jag inte. Kanske evig. Tack så länge!

Mathias Sundin


2017-03-10

The Art of the Deal?

Ingenting är så förknippat med Donald Trump som förmågan att förhandla, att göra en deal. Det var hans bok the Art of the Deal som satte den bilden och The Donald har genom året fortsatt hävda att ingen gör så bra deals som han.

Det har också varit hans politiska huvudargument sedan slutet av 1980-talet, då han menade att amerikanerna var för flata i handelsrelationerna med Japan. På senare tid har han bytt till Kina.

Att detta också var hans centrala budskap i presidentkampanjen var således inte förvånande. Nollorna i Washington har fått chansen, och misslyckats. Nu är det dags att sätta en affärsman där. En affärsman som bokstavligen skrev boken hur man gör en deal.

Nu kommer det första och möjligen avgörande testet för president Trump: Obamacare.

Obamacare har varit det republikanska hatobjektet nummer ett sedan det drevs igenom under president Obamas första år i Vita huset. Nu ska Obamacare bort - men måste också ersättas med något.

Talmannen Paul Ryan har presenterat ett förslag som omedelbart stötte på patrull i representanthuset, i senaten, hos konservativa tankesmedjor, opinionsbildare, försäkringsbolag - och hos demokraterna. Det är inget konstigt, de flesta reformförslag av Obamacare skulle stöta på patrull.

Det är nu det krävs en dealmaker av guds nåde. Den Donald Trump större delen av sitt liv utgett sig för att vara. Nu kommer han ställas på prov som aldrig förr.

Han tycks vara i full gång. Än så länge genom media och sin charmiga, mjuka sida. Folk kommer i strid ström till Ovala rummet, käkar middagar i Vita huset och han är len i twittermunnen mot motståndare som Rand Paul. Hans metoder beskriv bra i den här artikeln: "...he is a mix of charm and cajoling."

Trump med Ted Cruz barn inför en middag med senatorn och hans fru.
Den taktiken kommer fortsätta ett tag, men sedan kommer släggan. Trump är ingen rolig motståndare som president. Han kommer inte tveka att använda sin makt för att göra allt för att underminera de som går mot honom. Ordföranden för republikanerna i Ohio motarbetade honom i valet, och han tog sig tid, som president, att ringa runt i delstaten för att stoppa henne från att bli omvald.

Mycket står på spel nu för president Trump. Ett misslyckande skulle slå mot den allra starkaste delen av hans varumärke. Lyckas han så är han i en bra position för att bli omvald.

-----------------------------
MATHIAS SUNDIN

2017-03-01

En framgång och några frågetecken

Donald Trumps jungfrutal inför den amerikanska kongressen blev en stor framgång, det medger även de flesta av presidentens argaste kritiker. Inte för att talat i sig var så spektakulärt. Men den gångna månadens ständiga bråk, inte minst med pressen, har nog tröttat ut så många (inklusive undertecknad) att det räckte med ett i huvudsak normalt tal för att få oss att börja applådera.

Ty så fungerar ju förväntningar. Ju lägre de är desto lättare är de att möta.

Jag är väl långt ifrån den enda som tycker att de gångna veckorna har innehållit alldeles för mycket freak show och alldeles för lite politik. En stor del av skulden faller givetvis på Trump själv. Att ifrågasätta medievinklar är i sig inte fel eller konstigt. Men att i praktiken förklara krig mot medier är helt enkelt olämpligt. Det kan fungera en kortare tid, men om för många börjar spela efter samma regelbok så blir situationen till sist hopplös för alla. Det blir den brända jordens taktik.

Men med det sagt så är mycket av den mediala Trumpbevakningen lika hysterisk som hans tweets. Det gäller även här i Sverige. De senaste dagarna har DN satt en rad nya rekord, inte minst härom dagen då webbens nio (9) högst placerade nyheter alla handlade om Trump eller om Nils Bildt-intervjun på Fox News. Flera av nyheterna är dessutom av den sorten att man kan utgå ifrån att de aldrig hade blivit en story om det gällt någon annan än Trump. Jag minns få svenska artiklar om Barack Obamas golfvanor, eller om vad hans säkerhetsarrangemang kostade.


Förhoppningsvis kommer detta snart att lägga sig, för den här ohälsosamma symbiosen mellan Trumps mediesyn och mediernas kampanjande slår ut den konkreta politiska information som vi förväntar oss att nyheterna ska förmedla.

Men nåväl, detta var en parantes. Donald Trump var i nattens tal fortfarande Donald Trump. Han var uppenbart inte ett offer för Marco Rubio-inducerad tankekontroll (även om Rubio vid något tillfälle såg ut att vilja testa). Hans kritik mot den hittillsvarande handelspolitiken fanns där. Liksom muren mot Mexiko. Men bara genom att de personliga utfallen hade strukits blev det politiska innehållet bättre, oavsett man man anser om det i sak. Verkligt gripande var även Trumps hyllning till en nyligen stupad SEAL-soldat, vars änka satt på hedersläktaren. Överlag spelade hedersgästerna en ovanligt stor roll, och det bidrog nog till den lite vänligare stämningen.

Men det finns även en hel del som förtjänar att synas i sömmarna. Den kanske största frågan nu är hur Trump kommer att hantera ObamaCare, som de flesta republikanska senatorer och nästan alla representanthusledamöter vill ha bort. Trump sågade i sitt tal en av reformens bärande delar, nämligen obligatoriet att köpa sjukförsäkring. Men han verkar inte lika pigg på att ge sig på en annan av lagens pelare, nämligen att försäkringsbolag inte ska få neka den som har "preexisting conditions", alltså redan är eller har varit sjuk, från att teckna försäkring.

Det här blir en knepig balansgång. Demokraterna lär hålla ihop för att skydda ObamaCare, och om republikanerna då samtidigt splittras blir det mycket svårt att ersätta ObamaCare. Och Trump lovade just att ersätta reformen, inte att radera den.

Det finns fler frågor där dynamiken ser ut ungefär på samma vis. Det är möjligt att Trump kan få med sig de flesta republikaner på att låna pengar till en gigantisk infrastruktursatsning. Men jag noterade att senatsledaren Mitch McConnel inte klappade händerna när Trump dessutom lovade betald förälraledighet - ett gammalt demokratkrav som republikanerna alltid har motsatt sig.

Det finns alltså gott om oklarheter kvar, när det gäller hur USA:s politiska etablissemang ska hantera landets nye president.

Hela talet kan ses här.




-------------------------
JOHAN INGERÖ

2017-01-05

Ted Nugent ny ambassadör till Sverige?


Nej, hur roligt det än skulle vara (inte minst för oss rockoffer) så är ovanstående bild ett skämt. Jag vet inte vem som gjort den, men jag fick i vilket fall ett gott skratt när den dök upp i min twitterfeed här om kvällen.

Men när vi nu ändå pratar ambassadörer: vem kan Donald Trump tänkas skicka till våra kalla breddgrader? Ska man gå på det senaste halvdussinet så finns onekligen ett mönster. Sverige är ett hyfsat viktigt land för USA, inte minst genom vårt strategiska läge vid Östersjön. Men vi hör inte till den exklusiva klubb till vilka UD-höjdare eller tidigare toppolitiker normalt skickas.

Svenska ambassadörer utses på en bestämd tid, som dock kan förlängas. Normalt påverkas inte våra ambassadör av riksdagsval och maktskiften, åtminstone inte omedelbart. USA har dock en annan kutym. Där förväntas ambassadörer ställa sina platser till förfogande direkt efter ett maktskifte. (Det gäller förstås i synnerhet landets FN-ambassadör som för det mesta har kabinettsmedlems rang, vilket alltså betyder att hen ingår i regeringen jämte ministrarna.) Sålunda har den senaste och sista av Barack Obamas ambassadörer till Sverige, Azita Raji, meddelat att hon nu lämnar sitt uppdrag. Så vem kan vi tänkas få härnäst?

Vi kan naturligtvis inget veta om detta. Men de senaste presidenterna har alla valt personer utan betydande egna politiska plattformar, men som av andra skäl har en relation till presidenten. Raji har mestadels varit verksam i finanssektorn, men har även arbetat med Obamas kampanjinsamlingar. Det är en rätt typisk bakgrund för dem som skickats hit. Matthew Barzun (2009-2011) arbetade också med Obamas pengainsamling. Den sista Bush-ambassadören Michael Wood (2006-2009) var en gammal universitetskompis till presidenten och hans företrädare Teel Bivins (2004-2006) hörde till Bushs Texas-vänner och var en betydande kampanjdonator. Bivins är också den senaste politikern som skickats hit. Han var delstatssenator i Texas, ett uppdrag som dock utförs på deltid och för ett symboliskt arvode.

Det troligaste är alltså att Donald Trump kommer skicka någon som inte precis är någon politisk höjdare, men som ändå finns i vänkretsen. Kanske någon som haft en hyfsat tung funktion i hans presidentkampanj. Det kan även bli någon gammal affärsbekant eller rent av en medlem av hans förlängda familj.

Det finns även ett par kapitel amerikansk historia kring denna position. Mellan januari 1969 och februari 1970 hade USA ingen ambassadör här, en protest mot Olof Palmes aktivism mot Vietnamkriget. Och den första ambassadören (1782-1783) var ingen mindre än Benjamin Franklin. Franklin satte dock aldrig sin fot på svensk mark, och sitt ambassadörskap hanterade han från Paris. Likväl var det han som för USA:s del förhandlade fram Svensk-amerikanska vänskaps- och handelstraktaten, det allra första avtalet mellan våra länder.

Så dramatisk eller historisk blir knappast den kommande ambassadören. Men det ska i vilket fall bli intressant att få veta vem det blir.


---------------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-12-31

Vad Trump gjorde annorlunda

Nej, det här blir inte ett inlägg om förolämpningarna. De är väl beskrivna redan, faktiskt i så hög grad att de har överskuggat de många andra okonventionella grepp han kopplade under detta från början till slut mycket märkliga år. Inte heller är det någon nyårskrönika, men det kan absolut läsas som en del av en sådan. För det som skedde under 2016 lär färga av sig på de år som ligger framför oss. Nåväl, utan further ado: här följer några punkter från den meny USA:s väljare beställde från.

Twitter

Ingen kan ha missat det trumpska twittrandet, eller dess synbart kaotiska men uppenbarligen genomtänkta format. Den typiska tweeten börjar med ett påstående, sen ett slags svar och till slut ett utrop. Halva min feed började göra sina egna varianter av det där, så även jag vid några tillfällen. Vi gjorde det som skämt, men vi bekräftade samtidigt att formatet satt sig. Och att bli igenkänd är en viktig del av den politiska kommunikationen. Trump använde dessutom twitter för att slippa lägga enorma summor på tv-reklam. Hans diverse omvärldsbetraktelser var helt enkelt nyheter i sig. Och om man toppar nästan varje nyhetssändning, varför köpa reklam? Slutligen använde han twitter defensivt. Närhelst något annat än han stod i centrum kunde han dra ut en tweet, varpå journalisterna lydigt släppte allt de hade för händerna. Det gör de för övrigt fortfarande.

Hej då till retail politics

De där jättestora valmötena brukar inte komma förrän framåt sommaren. Särskilt de tidiga primärvalsstaterna brukar vinnas en handskakning i taget, och via en myriad av små intima kampanjmöten som tar massor av tid. Trump gjorde nästan inga sådana framträdanden. Hans sluggerstil och höga kändisnvå (över 95 procent av amerikanerna kände till honom innan kampanjen ens började) lät honom gå direkt på stormötena. Inte heller stannade han i delstaterna. Normalt sätter kandidater upp fasta boplatser i Iowa och New Hampshire (Jag och Mathias Sundin bodde till exempel på samma hotell som Bernie Sanders och hans stab). Trump flög hem till New York de flesta kvällar. Och ibland reste han till delstater där valet inte ens dragit igång. Efter andraplaceringen i Iowa höll han arenamöten i Alabama och Massachusetts. Journalisterna följde såklart med, vilket gjorde att han hela tiden syntes mer än konkurrenterna, även när saker och ting inte gick hans väg.

Slimmade kampanjmöten

Jag överdriver inte när jag säger att det Marco Rubio-möte vi besökte (ca femhundra besökare) krävde tio gånger mer logistik än Trumps möten (tusentals besökare). Rubio hade en mängd gäster och en armé av unga kampanjare som tog namn och adresser till potentiella volontärer. Trump hade en lokal och en scen. Det lät honom använda tiden och pengarna effektivare, samtidigt som han nådde fler. Även Hillary Clinton förlitade sig i hög grad på kändisar, både från politiken och underhållningsvärlden. Och hennes möten var ännu mer uppstyrda än Rubios. De få gäster Trump hade var "vanligt folk". Föräldrar till brottsoffer, gränsbevakare och så vidare. Sådana personer är betydligt enklare att flytta omkring, och de passade dessutom in i kampanjbudskapet, vilket Clintons kändisar inte gjorde.

Auditions till kabinettet

Månaderna efter valet brukar inte vara lugna, för det är en enorm apparat att få en ny administration på plats. Men de brukar vara ganska diskreta. Trump har dock valt en annan modell, en som tycks ha lagts upp ungefär som hans gamla dokusåpa. Han har spelat upp en mängd namn till de vakanta ministerposterna, och de flesta kandidater har paraderats förbi kamerorna i Trump Towers entré på väg upp till hans våning. Det har hållit igång personsnacket i pressen, och sett till att uppmärksamheten är fast fixerad vid den tillträdande presidenten. Dessa auditions har också blivit ett sätt att tysta kritiker. Mitt Romney blev synnerligen foglig under de veckor han diskuterades som eventuell utrikesminister, och när de ändå inte blev han kunde han inte säga annat än att det "var en ära att ha blivit övervägd". Det uttalandet är ett antal nyanser från hans förintande Trump-kritik några månader tidigare, och gör det svårare för honom att lufta trovärdig kritik framöver.

Valrörelsen fortsätter

Istället för att hålla en låg profil har Trump fortsatt turnera med "thank you rallies" till delstater som stödde honom. Dessa möten har inte skiljt sig nämnvärt frå valmötena, förutom att de ibland använts till att presentera nyheter om den inkommande administrationen. Till exempel offentliggjordes valet av James Mattis som försvarsminister under ett sådant möte. Dessa möten har överskuggat andra och för Trump potentiellt besvärliga eftervalsdiskussioner, som att hans finansminister är direktplockad från Wall Street eller att han förlorade popular vote med rejäl marginal.

Ska man sammanfatta detta så är det tydligt att den röda tråden handlar om uppmärksamhet och om att äga agendan. Det Trump saknar i politiskt kunnande tar han igen med skicklig mediemanipulation. För egen del undrar jag hur länge journalisterna kommer acceptera rollen som twitterkorrespondenter, men inget talar för att det sker snart. Medan jag skriver detta rapporterar de alla om hans hjärtliga nyårsshälsning.

Kommer då detta att bli modell för framtida presidenter? Nej, jag tror inte det. Trumps metod bygger helt på hans höga kändisskap och icke-bakgrund inom politiken. Jag kan inte komma på någon annan presidentkandidat som kunde ha gjort något liknande. När Trump-eran väl är över har kanske sakfrågorna ändrat skepnad rejält, men kampanjerna blir förmodligen mer konventionella igen.

Och med detta säger jag Gott Nytt År till läsekretsen. Jag hoppas vi ses på andra sidan, för 2017 lär inte bli svältfött på bloggämnen. Stort tack för att ni har hängt med!


-------------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-12-21

Kabinettet

Med några veckor kvar till Donald Trumps inflyttning i Vita huset, och de strax därpå följande senatsförhören av hans potentiella ministrar, kan det vara värt att titta närmare på några av dem. Vilka är de, och hur ser deras chanser ut när senaten ska rösta om dem?

Till att börja med måste jag tillstå att valen har förvånat mig något. Inte för att många av dem saknar partipolitisk erfarenhet, det var tvärtom väntat, utan för att kabinettet tycks bli väldigt konservativt. Det är lite svårt att jämföra över tid, men frågan är om ens Reagan hade ett så konservativt kabinett, trots att han som person var klart mer konservativ än Trump. Den tillträdande presidenten är ju, som jag varit inne på tidigare, mer i mitten än vad hans primärvalskonkurrenter är. Nu tycks det dock dra högerut. Det handlar dessutom i flera fall om personer som tidigare under året har kritiserat Trump offentligt, och i bilden av honom ingår ju inte främst hans goda förmåga att ta kritik.

Låt oss titta på några av nyckelspelarna:

Rex Tillerson (Utrikesminister)


Ett intressant val. Tillerson beskrivs i Sverige i lätt hysteriska termer som en oljebaron närstående den ryska regimen. Och i sak stämmer det. Tillerson har tillbringat sitt yrkesliv på oljejätten Exxon Mobile, där han jobbat sig upp från en anställd i mängden till vd och styrelseordförande. Han känner Putin och många andra ryska politiker sedan länge, då EM gjort stora affärer där. Flera republikaner, inte minst Marco Rubio som sitter i senatens utrikesutskott och därmed deltar i de kommande förhören, har uttryckt skepsis mot Tillerson just utifrån hans ryska kopplingar.

Själv ser jag dock nomineringen av Tillerson mer som en seger för det gamla republikanska gardet än för Breitbart-gänget. Han stödde inte Trump under primärvalen, där han istället donerade en bytande summa till Jeb Bush. Condoleezza Rice, som sannerligen inte är någon Trump-anhängare, hyllade valet av Tillerson. Och såväl George W Bush och Dick Cheney har erbjudit sig att tala för Tillerson med skeptiska republikanska senatorer. Cheney har faktiskt redan talat i telefon med Rubio om saken.

Vad gäller Ryssland så är det troligast att Tillersons relationer där handlar om affärer, inte om ideologi. Oljebranschen är en av världes mest politiserade, och det gäller förstås i än högre grad i länder som Ryssland där politiken bestämmer betydligt mer än i väst. Inget storbolag tackar nej till relationer med politiker när det ligger miljardaffärer i botten. Vad gäller Ryssland så är jag mer bekymrad över Trump själv, och över hans säkerhetsrådgivare Michael Flynn, än över Tillerson.

James Mattis (Försvarsminister)

Ett annat val som, faktiskt, borde lugna mer traditionella republikaner. Mattis är pensionerad general, men har inte varit pensionerad länge nog för att få åta sig poliska ämbeten. Därför krävs att kongressen beviljar honom ett undantag. Detta har John McCain, som är ordförande i senatens försvarsutskott och inte heller kan anklagas för att höra till Trumps närmaste vänner, lovat att ordna med så snabbt det går.

I media har det gjorts poänger på hans smeknamn "Mad Dog", vilket han fick som ung man i marinkåren. Men det är billiga poänger. Under primärvalen underkände Mattis Trumps avfärdande ord om Nato, och han anser att Ryssland aktivt försöker bryta isär alliansen. Han förespråkar en tvåstatslösning för Israel och Palestina, anser att USA måste ha goda relationer till de mer moderata länderna i Mellanöstern och betraktar Iran som det stora geopolitiska problemet där. Överlag alltså en traditionellt pragmatisk säkerhetspolitiker, dessutom synnerligen meriterad.

Steven Mnuchin (Finansminister)

Ett väldigt förvånande val, i mina ögon. Givet rådande stämningsläge i USA, och tonläge från Trumps kampanj, borde det ha gått att hitta en finansminister i den privata sektorn som inte har varit hedgefond-spelare och vd på Goldman Sachs. Mnuchins kompetens torde vara oomstridd, även om det inte är självklart att han funkar lika bra på Finansdepatementet som på finansgatorna. Hans politiska åsikter är i stort sett okända, och förhören lär i betydande grad handla om hur han agerade under finanskrisen. Att han skulle vara så kontroversiell att republikaner röstar emot honom är dock inte troligt, såvida inget allvarligt framkommer under förhören. Men jag förstår ändå inte riktigt Trumps bevekelsegrunder här. Dock är den amerikanska finansministern mycket svagare, relativt sin regering, än exempelvs den svenska. Mnuchins personliga svängrum är starkt begränsat av presidenten, som ju bland annat har en budgetchef och det ekonomiska rådet till sitt förfogande.

Jeff Sessions (Justitieminister)


Att Sessions skulle erbjudas en ministerpost tog jag för självklart. Däremot hade jag inte gissat på just de här posten. Veteransenatorn från Alabama är, som det anstår veteransenatorer från Alabama, rejält konservativ. Även i frågor där Trump inte är det. Räkna med att demokrater i senaten kommer vara rejält svårflirtade här, inte minst mot bakgrund av tidigare anklagelser mot Sessions om att ha en fördomsfull syn på svarta. Jag hade gissat att han skulle bli försvarsminister, men nu blev det alltså detta. De här senatsförhören kan bli mycket intressanta

Därutöver finns en del kuriosa som att Ben Carson blir bostadsminister och att wrestling-mogulen Vince McMahons fru Linda blir minister för småföretagarfrågor. Ett för mig glädjande val är skolpengsförespråkaren Betso DaVos som utbildningsminister, hon har onekligen ett styvt arbete framför sig med tanke på landets dåliga skolresultat och aggressiva lärarfack. Dessutom ska det bli intressant att se hur South Carolinas begåvade guvernör Nikki Haley klarar världspolitiken som FN-ambassadör.

Det finns absolut några frågetecken, men överlag tycker jag att Trumps kabinett känns tryggare än Trump själv. Åtminstone på papperet.

-------------------------------------------
JOHAN INGERÖ