2019-07-13

Pelosi tuktar argbiggor

Demokraterna fick inte njuta länge av segern i 2018 års kongressval. Talmannen Nancy Pelosi har sannolikt lagt ner en halvtidstjänst under våren och sommaren på att försöka tygla den nya vänsterkvartetten Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Ayanna Presley.

I sak är detta förstås inget unikt. Det har alltid funnits ungtuppar som velat göra omedelbara politiska avtryck och veteraner som har sett som sin uppgift att sätta kidsen på plats. Men konfliktnivån är högre nu. Inte minst sedan Ocasio-Cortez i en tweet antydde att Nancy Pelosi är rasist.

Roten till denna konflikt är, som så ofta i vår tid, migration. Donald Trumps administration har som bekant gjort vad den har kunnat för att försvåra illegal invandring och asylansökningar, medan Demokraterna mestadels har motsatt sig åtgärderna.

Nyckelordet är "mestadels". Nancy Pelosi och de andra ledande demokraterna vet naturligtvis att gränserna inte kan hållas helt öppna, av såväl praktiska som politiska skäl. Samtidigt är de uppriktigt kritiska mot Trumps hårda linje.

Dissonansen går att hantera i kabelkanalernas pratprogram, men inte när det faktiskt blir dags att stifta lagar. Ocasio Cortez, Omar och andra i den nya vänstern är i praktiken för öppna gränser, Demokraterna som parti är det inte.

Så när Pelosi gör vad talmän gör, hamrar fram kompromisser, så blir vänsterledamöterna besvikna. "Vi var ju på samma sida? Vi var ju båda emot Trump?".

Därefter följer en mängd hårda ord i sociala medier, varpå Pelosi tvingas ta dem i upptuktelse, varpå AOC alltså slår fast att talmannen "singles out women of color" och indirekt ger henne skulden för dödshot som riktas mot vänsterledamöterna.

Detta är minst ett par snäpp över de gängse internbråken och säger åtskilligt om den resa Demokraterna har gjort på bara några få år. Nancy Pelosi kommer visserligen från ett kraftigt vänsterlutande distrikt i San Francisco. Men hon är också realpolitiker med ett tungt ansvar för demokrater i alla landets delar. Hon har suttit i kongressen i sedan Reagan var president och är gammal nog att minnas de båda presidentval (1972 och 1984) då Demokraterna fick stryk i 49 av 50 delstater. Och hon vill att Trump besegras nästa år.

Alexandria Ocasio Cortez är född 1989 och har levt hela sitt liv i valkretsar där republikanerna i praktiken inte existerar. Hennes symboliska republikanska motkandidat kampanjade inte aktivt i valet. Tlaib och Pressley kommer båda från distrikt där republikanerna inte ens nominerade någon kandidat.

Att deras perspektiv skiljer från Pelosis är inte konstigt, men konfliktnivån är det. Demokraterna måste återfå sin balans om de inte ska förlora nästa presidentval. Pelosi inser detta. Hennes strategi är nu uppenbarligen att isolera de fyra mest vänsterlutande partikamraterna och statuera ett exempel.

Dessutom gör hon det med viss finess. Bångstyriga ledamöter bestraffas ibland med att inte få några viktiga uppdrag i kongressen. Pelosi har tvärtom gett AOC mängder av utskottsuppdrag, vilket fått den unga New York-ledamoten att klaga över sin arbetsbelastning.

Kanske blir detta Pelosis viktigaste eftermäle, när den idag 79-åriga talmannen någon gång går i pension: det var hon som tuktade partivänstern. Det vore i så fall djupt ironiskt.

2019-06-29

Farliga förbindelser


Paolo Roberto beskrev i en intervju för länge sedan sin boxningsstil (fritt ur minnet) som att de flesta inte fattar att han har en strategi, eftersom det ser ut som plötsligt och kaotiskt swingande, men att det finns en metod i vansinnet.

Under Donald Trumps första tid som president kunde man säga samma sak om honom. Men två och ett halvt år in i hans mandatperiod har ett mönster blivit tydligt. Inte minst i utrikespolitiken, högaktuell just nu genom G20-mötet i Osaka, ordkriget med Iran och ett eventuellt tredje möte med Nordkoreas Kim Jong-un när Trump snart besöker den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea.

Det har onekligen låtit hotfullt mellan Washington och Teheran de senaste veckorna. Risken för krig har diskuterats flitigt i media. Så står vi inför ett nytt amerikanskt krig i Mellanöstern? Nej, jag tror inte det. Oavsett vilka hot och förolämpningar som flyger mellan USA och Iran så ser jag inte hur något av länderna kan tjäna på ett krig.

Donald Trump är ingen ideolog och har skiftat färg i åtskilliga frågor genom åren. Ibland på mycket kort tid. Men en av de få konstanterna är hans isolationistiska reflexer. Han anser i själ och hjärta att USA inte bör lägga sina pengar eller soldaters liv på att stöka runt i länder som i vilket fall inte intresserar honom nämnvärt. För Iran torde ett krig vara ännu mindre attraktivt. Dels kan de inte vinna, dels har landet redan betydande problem i och med Trumps ekonomiska sanktioner.

Men det höga tonläget då? Går det att backa när man har uttryckt sig så skarpt? För normala politiker är svaret nej. Och därför undviker normala politiker följaktligen det språkbruk som Trump använder. Men Trump är ingen normal politiker.

Minns bara det första tal som Trump höll inför FN:s generalförsamling, den 19 september 2017. Där sa han bland annat detta om Nordkorea:

The United States has great strength and patience, but if it is forced to defend itself or its allies, we will have no choice but to totally destroy North Korea. Rocket Man is on a suicide mission for himself and for his regime. The United States is ready, willing and able, but hopefully this will not be necessary. That’s what the United Nations is all about; that’s what the United Nations is for. Let’s see how they do.

Världen drog kollektivt efter andan. Men inte så långt senare gjorde Trump en U-sväng och uttryckte en önskan att som första amerikanska president träffa och samtala med sin nordkoreanska motsvarighet. Ett möte bokades, avbokades och hölls sedan ändå. Därefter hölls ett till. Och nu kommer de båda eventuellt alltså att ses en tredje gång.

Huruvida samtalen dem emellan kommer att bli framgångsrika vet vi inte. Men relationen verkar ändå mer avslappnad än på mycket länge, vilket Trump tycks vara hyfsat tillfreds med. För ögonblicket, åtminstone.

Tidigare presidenter skulle aldrig ha träffat Kim utan att någon typ av tydliga framsteg hade gjorts innan. Och detsamma gäller Iran. Men även här har Trump sagt att han är beredd att tala direkt med den iranska regimen, utan några villkor eller eftergifter.

Det finns fler, om än mindre dramatiska, exempel på hur han växlar mellan att vara hotfull och tillmötesgående. De tuffa förhandlingarna med Mexiko, som nu har gått med på att bevaka sin norra gräns hårdare och därmed hjälpa USA att stävja den illegala invandringen. NAFTA-avtalet med Mexiko och Kanada som nu har ersatts med USMCA-avtalet. Upptrappningen av handelskonflikten med Kina, som sedan plötsligt blåstes av under G20-mötet.

Det här är helt enkelt Trumps stil. Han rör sig mellan ytterligheter, från "totally destroy" till "låt oss ta en förutsättningslös lunch" på några få veckor. Kanske är det ett uttryck för hans oberäkneliga personlighet. Kanske är det en planerad process. Kanske är det rent av både och. Men mönstret är återkommande. Mycket talar för att han vill pressa Iran till krigets rand, bara för att sedan plötsligt bjuda till samtal över te och kakor.

Funkar hans metod, i den mån det är en metod? Problemet med utrikespolitik är att det kan dröja rätt många år innan man får svar på sånt. Vi vet idag att Bill Clintons försök att mjuka upp Pyongyang inte funkade. Det gav tvärtom regimen det andrum den behövde för att kunna utveckla kärnvapen. Det här kan gå lika illa.

Men för ögonblicket är det lugnare på den koreanska halvön än på mycket länge. Och det har betydelse även i Väst, för Nordkorea är ett av Kinas trumfkort. Den västledare som vill tygla Pyongyang måste gå via Beijing. Men om Nordkorea kyls ned förlorar Kina en viktig hävstång, vilket förstås ligger helt i linje med Trumps ambitioner.

Förmodligen är det därför Trump verkar ha lagt ner sina planer på att riva upp KORUS FTA, frihandelsavtalet mellan USA och Sydkorea som George W Bush undertecknade 2007. I början av sin presidenttid gjorde han vissa försök, som dock ignorerades av hans stab. Sydkorea är USA:s klart bästa underrättelsekälla rörande vad som sker i Nordkorea. Och handelsavtal handlar, vad Trump än må ha trott, inte enbart om handel.

Då är frågan om Trumps dödshot-följs-av-blomkvast-strategi kommer att funka även på Iran. Det är omöjligt att svara på det, men vissa faktorer talar emot.

För det första är Iran en tyngre spelare i Mellanöstern än vad Nordkorea är i Asien. Kina, Ryssland, Indien och Pakistan har alla kärnvapen. I Mellanöstern är det bara Israel som (med största sannolikhet) har det. För det andra är Iran, de hårda sanktionerna till trots, inte i samma bedrövliga skick som Nordkorea. För det tredje vet Iran att Europas ledare stödde Barack Obamas kärnvapenavtal och är synnerligen irriterade över att det bröts.

Återstår då endast det faktum att varken USA eller Iran har råd med något krig. Det lär mullra ett tag till, men troligast är ändå att de hittar något sätt att backa utan att förlora ansiktet för mycket.

2019-06-28

(Andra) First Blood



Hur får man Joe Biden att se ut som en ärkekonservativ sydstatsrepublikan? Enkelt, man ställer honom på en debattscen tillsammans med Demokraternas övriga presidentkandidater.

Okej, jag överdriver lite. Alla deltagare i Demokraternas andra primärvalsdebatt hör inte till partiets nya vänsterflygel. Colorados förre guvernör John Hickenlooper är en pragmatisk mittenpolitiker som talar flytande Middle America. Detsamma kan sägas om Montanas guvernör Steve Bullock.

Men Hickenlooper och Bullock ligger långt, långt ner i mätningarna. Till skillnad från Bernie Sanders och Kamala Harris (och förstås Elizabeth Warren, som inte var med i nattens debatt). Och i det sällskapet framstår stackars Biden, som vann sitt första senatsval 1972 på en civil rights-baserad valplattform, som något slags representant för vit överhöghet.

Härom veckan hamnade Biden i skottgluggarna sedan han påpekat att även om han sällan eller aldrig var överens med James Eastland och Herman Talmadge (två segregationist-demokrater från Mississippi respektive Georgia) på sjuttiotalet, så kunde han prata och förhandla med dem för att få saker gjorda i senaten.

Vad Biden försökte säga var något som en majoritet av amerikanerna håller med om: politiska motståndare måste kunna kompromissa med varandra. Men att döma av reaktionerna från Kamala Harris och Cory Booker så hade han lika gärna kunnat hålla det talet i vit huva.

Så Biden borde förstås ha varit beredd på nya påhopp under debatten. Ändå såg han smått häpen ut när Harris flög på honom. Och vad man än anser i sak (jag tycker personligen att Biden har rätt och Harris fel) så råder det ingen tvekan om att Harris sopade golvet med honom. Biden framstod som gammal, förvirrad och malplacerad.

Jag talade nyligen med en republikansk strateg som var bombsäker på att Biden skulle rida ut stormen. Vita huset verkar vara inne på samma linje, för Donald Trump lägger betydligt mer energi på Biden än på någon annan kandidat. Men jag har sagt hela tiden att jag inte tror att Biden kan vinna nomineringen och nattens debatt förstärkte den känslan.

Bernie Sanders då? Han kommer säkert att vara en kraft att räkna med ett bra tag till, men det är onekligen ett annat läge nu än under hans sensationella framfart 2015-2016. Då stod valet mellan honom och Hillary Clinton. Nu tävlar han mot ett helt gäng andra vänsterprofiler som alla är yngre, piggare och dessutom trevligare än han. Han har gjort ett enastående jobb med att vrida debatten vänsterut, men i natt påminde han alldeles för mycket om de arga balkong-gubbarna i Mupparna.

Så vilka vann? Kamala Harris skapade de största rubrikerna genom sin avrättning av Joe Biden. Räkna med att hennes siffror ökar den närmaste tiden. Samtidigt tror jag att hon skapade ytterligare distans till USA:s mitten- och högerväljare. Hon sällade sig till de kandidater som vill stoppa alla privata sjukvårdsförsäkringar, alltså något som cirka 240 miljoner amerikaner har och i många fall är relativt nöjda med. Av de fyra högst rankade kandidaterna (Biden, Sanders, Warren, Harris) är det alltså bara Biden som inte helt vill riva sönder den rådande ordningen.

Den andra stora överraskningen för mig var Peter Buttigieg. Buttigieg är en smått osannolik presidentkandidat. 37 år ung och borgmästare i en stad av Linköpings storlek. Men han lyckades med samma sak som den nästan lika otippade kandidaten Tulsi Gabbard gjore natten innan. Han var lugn, sympatisk, genuin och med ett djup som gick långt bortom de inövade oneliners som flera av de tyngre namnen fastnade i. Det var faktiskt jämförbart med John Kennedy och Barack Obama när de var unga och lovande.

Riktigt imponerande.

Varken Buttigieg eller Gabbard har några större chanser att nomineras, men båda tycks ödesbestämda att nå högre positioner än vad de har just nu. De har vuxit rejält i de gångna dygnens två debatter. Och Kamala Harris har blivit mer känd.

Biden och Sanders har goda skäl att oroa sig.

2019-06-27

First Blood



Jösses!

Jag är förstås medveten om att stöket i amerikansk politik inte är begränsat till Republikanerna. Jag vet att Demokraterna är på väg vänsterut, att deras fokus är på väg bort från makroekonomi och allt djupare in i diverse sociala rättigheter, regleringar och identitetspolitik.

Men omfattningen av detta, uppenbar i nattens första kandidatdebatt, förvånade mig. Jag vet naturligtvis att en stor del av Demokraterna har gått från principerna bakom ObamaCare (ett obligatorium att köpa sjukvårdsförsäkring, som i sin tur subventioneras i olika utsträckning beroende på inkomst) till att förespråka "Medicare for all", alltså helt skattefinansierad sjukvård.

Men att flera kandidater, dessutom i toppskiktet, nu aktivt förespråkar att de amerikaner som har privata sjukvårdsförsäkringar (alltså ca 240 miljoner personer) ska fråntas dem och tvingas in i offentliga system...det funkar möjligen i tidiga debatter där det främst är aktivister som lyssnar. Men det är politiskt självmord längre fram.

Just nu talar alla ekonomiska nyckeltal till Donald Trumps fördel. Med ett viktigt undantag. Republikanernas skattereform har fått det federala budgetunderskottet att växa igen. Det är alltjämt hanterbart, men det växer fort. Under 2019 års första fyra månader ökade det med saftiga 77 procent. Om någon av kandidaterna tog upp detta? Nope. De var upptagna med att plocka av folk deras försäkringar och införa gratis universitetsutbildning.

Inte alla, dock. Kongressledamoten John Delaney påpekade att om alla läkarbesök betalades enligt Medicare-principen så skulle det leda till massnedläggningar av landets sjukhus. Delaney kommer inte att vinna nomineringen, men han kan redan ha gjort avtryck i valet. För hans soundbite lär gå varm i republikanska valfilmer, om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren nomineras.

I övrigt tycker jag att debatten var relativt vänlig. Elizabeth Warren blev inte lika angripen som jag hade räknat med, men lyckades ändå inte dominera scenen. New Yorks borgmästare Bill DeBlasio fick oväntat mycket utrymme. Kongressledamoten Tulsi Gabbard från Hawaii överraskade positivt. Jag står långt från henne i sak, men hon debatterade skickligt och på fri hand. Särskilt jämfört med den oförtjänt hypade kongressledamoten Beto O'Rourke från Texas, som kändes svag och manusbunden. (Och hans simultantolkning av sig själv till spanska var debattens i särklass värsta cringe-moment.)

I natt hålls debatten mellan resten av kandidaterna, inklusive de rådande toppnamnen Joe Biden och Bernie Sanders. Om även den följer samma mönster som denna så tror jag att Demokraterna har ännu större problem än vad jag trott.

2019-06-26

And we're baaaack!

Jo, jag vet. Den andra mars 2018 skrev Mathias Sundin att denna blogg skulle upphöra. Och sedan dess har den varit tyst med undantag för Mathias kommentar den 26 augusti samma år, med anledning av John McCains död.

Sedan dess har det hänt mycket, både här i Sverige och i amerikansk politik. Mathias har lämnat riksdagen där han satt för Liberalerna och ägnar sig nu bland annat åt sin tankesmedja Warp Institute. Johan Ingerö har lämnat Timbro och är nu tillbaka i partipolitiken och i Kristdemokraternas partiledarstab.

I USA händer det såklart ännu mer. Donald Trump har varit president i två och ett halvt år. Ett rekordstort startfält av hoppfulla, mer eller mindre sannolika, demokrater tävlar om att ställas mot honom i november 2020.

Amerikansk politik är inget om inte beroendeframkallande. Så tidigare idag messade Johan till Mathias:

"Du, med alla debatter och annat som händer nu...jag börjar sakna bloggen."

"Mmm, samma här faktiskt...."

So here we are.

I natt möts några av demokrat-kandidaterna i den första primärvalsdebatten. Och imorgon natt möts resten av dem. (Ja, de är alldeles för många för att få plats i en debatt. Men förhoppningsvis tunnas fältet ut redan före Iowa och New Hampshire.)

Barack Obamas vice president och den mångårige senatorn Joe Biden leder tydligt, med senatorerna Bernie Sanders och Elizabeth Warren som huvudsakliga konkurrenter. Men det är väldigt lång tid kvar och många av kandidaterna är väldigt okända för gemene amerikan. Så de tidiga debatterna kan flytta om siffrorna rejält. En bra oneliner kan förändra läget rejält, liksom förstås en dålig sådan.

Båda partierna är i ett transformativt skede. Republikanerna, vars ledande företrädare mycket motvilligt accepterade Donald Trump som sin banérförare 2016, är numera i allt väsentligt Donald Trumps parti. Han stöds av över 90 procent av de egna väljarna, en väldigt hög siffra. Samtidigt är han såklart mer avskydd än någonsin inom Demokraterna, som dessutom utkämpar en liknande internstrid som Republikanerna gjorde 2015-2016. På ena sidan finns det gamla gardet av relativt pragmatiska socialliberaler som Biden, Chuck Schumer med flera. Och på den andra sidan finns radikala förmågor med tydlig vänsterprofil, som Bernie Sanders och de nya kongressledamöterna Alexandra Ocasio-Cortez och Ilhan Omar.

Det finns således massor att säga och skriva om den långa och stenhårda selektionsprocess som kulminerar med nästa års presidentval. Hur mycket vi hinner skriva är en öppen fråga. Båda har mycket att göra redan som det är. Men förhoppningsvis kommer vi båda att hinna göra vad vi brukade göra. Ge er analyser och prognoser som de traditionella medierna missar.

Vi har båda följt amerikansk politik länge. Vi har läst oräkneliga böcker om amerikansk historia och politik. Vi har varit i New Hampshire under primärvalen och träffat åtskilliga av USA:s politiska tungviktare. Vi upplevde Donald Trumps valmöten live, långt innan de flesta trodde att han en dag skulle husera i Ovala Rummet. Vi tror, kort sagt, att vi har en del att tillföra rapporteringen om politiken i detta härliga land som svenskar både beundrar och förfasar sig över.

Och det kommer vi att göra här, i mån av tid. Som alltid mer som analytiker än som debattörer, men samtidigt från våra skilda politiska perspektiv. Förhoppningsvis blir ni både roade och upplysta.

Nu börjar den vilda jakten på presidentskapet!


-----------------------------------
MATHIAS SUNDIN
JOHAN INGERÖ

2018-08-26

John McCain, 1936-2018. Saknad.

Mitt första minne av John McCain är att jag sitter på en stol en meter ifrån honom. Det var i januari 2008 i New Hampshire.
Han hade anlänt dit några minuter innan på version två av Straight Talk Express. McCain inledde med ett kampanjtal som bara varade några minuter, sedan gav han mikrofonen till de som såg ut att vara hans två största kritiker i rummet. Ett par personer med skyltar om den globala uppvärmningen. De var mycket riktigt kritiska. Han lyssnade, bad dem utveckla och svarade sedan.


Jag satt som sagt på en stol precis bredvid honom och det låter kanske märkvärdigare än det var. Vi var bara ett trettiotal på plats, men jag häpnande ändå över att jag kunde komma så nära en kandidat. Hade jag varit lite smartare skulle jag såklart räckt upp handen och ställt en fråga jag också.

McCain hade då gjort en i det närmaste osannolik comeback. Han hade laddat upp inför sin andra presidentkampanj genom att jobba för en immigrationsreform, vilket retade upp många väljare. Dessutom hade han länge drivit frågan om att skicka fler trupper till Irak för att slåss i ett krig som nu var mycket impopulärt, och stödde Bushs policy att göra just det. Sommaren 2007 var hans kampanj nästan uträknad, då han gjorde en omstart och satsade allt, återigen, på New Hampshire.

Att våga stå upp för obekväma åsikter även i kritiska ögonblick och att ge mikrofonen först till rummets två största kritiker var typiskt för John McCain. Det imponerade så mycket på mig att jag efter min resa till New Hampshire för första gången tog ställning och kampanjade för en amerikansk kandidat. Vare sig förr eller senare har jag gjort det.

Under juli spenderade jag några veckor i heta Nevada knackades dörr och ringandes telefonsamtal för John McCain och kom tillbaka dit under slutspurten i november. Jag har alltid gillat att kampanja och gör det tydligen med viss frenesi. Jag jobbade hårdast av alla frivilliga i Nevada och fick åka till Reno för att träffa McCain och hans fru, Cindy.

Eftersom McCain sagt att hans favoritband var ABBA, startade jag (på skämt) ABBA fans for McCain, och tryckte upp en t-shirt, med taglinen The winner takes it all. När paret McCain kommer in i rummet där en grupp frivilliga och lokala politiker samlats ser jag hur Cindy scannar rummet. Hon rycker John i ärmen och pekar på min t-shirt. Sedan kommer de fram och frågar mig om de får ta en bild ihop.


Det som gjorde mig så imponerad av McCain att jag spenderade min semester i Nevada var att han var så rakryggad. Och att han var det även i svåra stunder. Att stå upp för något när inte så mycket står på spel är en sak, att göra det när allt står på spel är något helt annat. Han visade det i politiken ett flertal gånger med kampanjfinansieringsreformen McCain-Feingold, öppnadet av relationen med Vietnam, ett par försök till immigrationsreform, kritik mot hur Irakkriget utfördes och ökat antal trupper just när stödet för kriget sjönk. Istället för att ändra uppfattning sommaren 2007 när hans kampanj nästan var i ruiner, så bet han sig istället fast och sa att han hellre förlorade en kampanj än ett krig.

I kampanjen mot Obama sa han nej till de som ville spela på rasism, att Obama var muslim och svart. Det kanske mest spridda klipppet på McCain är hur han tar tillbaka mikrofonen från kvinnan som påstår att Obama är arab och säger att han är en god patriot och familjefar, som jag råkar tycka olika som i fundamentala frågor. Det är vad denna kampanj handlar om, slår han fast. Det är klippet med kvinnan som är mest känt, men på samma kampanjmöte bemöter han en man som säger att han är rädd för Obama som president. Du behöver inte vara rädd för Obama som president, säger McCain.


Jag tyckte och tycker olika än McCain i en mängd frågor, men jag var framförallt övertygad om att hans utrikes- och säkerhetspolitik skulle vara den bästa. Men jag förstod också att en president skulle komma att fatta tusentals beslut som inte gick att förutsäga i en kampanj. Då fanns det en sak i McCains liv som övertygade mig mer än något annat än att han skulle ha en god chans att fatta rätt beslut.

McCain blev nerskjuten över Vietnam och bröt båda benen och ena armen i kraschen. Han föll ner mitt i Hanoi och blev snabbt överfallen av en ilsken befolkning, vilket man ju kan förstå. Dessa misshandlade nästan honom till döds. En krossande hans axel med en gevärskolv, en annan stack en bajonett i skrevet på honom. Militären kom och tog honom till den ökända fängelset Hanoi Hilton. Där slängdes han i en cell, utan behandling. Hans ena ben stod då i 90 graders vinkel, brutet vid knät. I det tillståndet blev han liggandes i dagar innan de utan bedövning rätade till hans brutna ben.

Några månader senare kallades han in till ett högre befäl och fick beskedet att han fick åka hem. No strings attached. Tack och hej. De hade upptäckt att hans far var amiral och ville få lite bra PR och kunna säga att den amerikanska befälhavaren i området gynnade sin egen son före andra krigsfångar.

John McCain sa nej. Tänk dig in i det. Du har knappt överlevt, din kropp är fortfarande i svåra smärtor, om du stannar kommer du fortsätta torteras och mycket möjligt dö. Skulle du klara av att säga nej? Även om du ville säga nej, skulle du klara av att låta bli att övertyga dig själv om att du ändå ska säga ja? John McCain sa nej. Han åkte inte hem om inte alla andra krigsfångar som suttit längre än honom också släpptes.

Hans fångvaktare bröt nu återigen benen i hans kropp, slog ut hans tänder och kastade honom i en isoleringscell. Där kom han att spendera merparten av de kommande fyra åren.

När jag hörde detta första gången kunde jag svårligen tänka mig ett bättre moraltest av ledaren för den fria världen. Hans vänner från den tiden, andra krigsfångar, uppmanade honom att göra en stor sak av detta i kampanjen. Hans kampanjfolk tjatade och tjatade på honom att göra det, men han vägrade.

När John McCain nu har gått bort så är slutet på hans liv talande för hans liv i övrigt. Hans sista stora framträdande i senaten var en kritik mot att folk bara röstade enligt partilinjen och hans sista stora röst var en röst mot partiet. Som dessutom stoppade en nedmontering av Obamacare.

På hans begravning har han önskat att George W. Bush och Barack Obama ska tala. De två personer han haft sina största politiska strider med - och förlorat mot. Det om något symboliserar hans liv, att han bjuder in dessa två att tala på den egna begravningen. McCain var en person som trodde och kämpade hela livet för något större än honom själv. Nu skickar han ett budskap till amerikanska folket från andra sidan graven om att minska polariseringen. Trots han blev 81 år slutade hans liv och politiska gärning för tidigt. Tillsammans med Ronie Berggren utvecklar jag det i ett halvtimmes poddsamtal.


För ett par år sedan var John McCain i Sverige som del av en amerikansk delegation. De skulle äta lunch i riksdagen. Jag var inte med på den, men gensköt sällskapet när de vandrade genom bankhallen. Efter jag presenterat mig visade jag bilden från sommaren 2008. Han skrattade till:

"Good memories, my friend, good memories."

Det var sista gången jag träffade honom och jag kan bara instämma. Good memories, my friend.

2018-03-02

Trump dödade denna blogg

I november 2004 traskade jag storögt runt i Washington D.C där valvakor pågick lite här och var. George W. Bush hade blivit omvald. Det hade varit svårt att tro om man förlitade sig på svensk medias rapportering. Där var John Kerry favorit.


Själv hade jag i mitt första inlägg om amerikansk, i juni 2004, tippat Bush som vinnare och i inlägget efter kom jag ut som John Kerry-supporter. 2008 gillade jag både Obama och McCain men hamnade i McCain-lägret och kampanjade för honom i Nevada under en månad. 2012 kunde jag tänka mig båda kandidaterna, men med en liten lutning åt Barack Obama. 2016 var jag definitivt tillbaka i det demokratiska lägret.


Men det har aldrig att jag hållit på någon kandidat som drivit mitt intresse. Det är just det att jag inte hållit hårt på den ena eller andra som gjort det så njutningsfullt kunna analysera det som händer.


Efter resan till Washington var jag helt fast i amerikansk politik och gjorde till min uppgift att förstå den bättre än vad jag tyckte svenska journalister då gjorde. Men inte minst älskade jag det drama som hela tiden utspelade sig. Det var som en tv-serie som aldrig tog slut. Det var en kärlekshistoria som varade i tolv år, tills manusförfattarna spårade ur säsongerna 2016 och 2017.


När Donald Trump blev vald och så många vettiga människor röstade på honom var det inte roligt längre. Jag följer fortfarande med vad som händer, men inte alls som förr. Istället läser jag biografier om gamla presidenter och hoppas att jag ska vakna ur mardrömmen.


Jag kommer alltid vara fascinerad av amerikansk politik, men om kärleken blossar upp igen vet jag inte.


Det har varit tolv fantastiska år. Jag har gjort tio valrörelseresor och de tre höjdpunkterna var New Hampshire 2008, 2012 och 2016. Särskilt 2008 då ingen sittande president ställde upp och det var helt öppet både hos demokraterna och republikanerna. Dessutom med namn som Barack Obama, John McCain, Hillary Clinton, Mike Huckabee, John Edwards och Mitt Romney.

Så många minnen. Första mötet med John McCain på ett skolbibliotek och jag hälsade med "I'm from Sweeeden", när Mitt Romney la upp spagetti åt mig på en annan skola i New Hampshire, Texas Chili with Huck & Chuck (Norris), kvinnan som avbröt Bernie Sanders med en lång och oerhört gäll utläggning om Wal Mart, godnatt-hälsningen till Ron Paul som hade hotellrummet mittemot mig, Obamas nästan otäckt bra retorik i en gympasal, John Edwards smöriga leende och dåliga handslag, Rick Santorums rumpa precis vid mitt ansikte när han hoppade upp på en bänk för att synas bättre - och mycket, mycket mer.

Jag kommer berätta för alla som vill, och inte vill, höra om dessa resor resten av mitt liv.


Från det tog jag också med mig styrkan i primärval, i demokrati. Politiker, hur mäktiga de än är, måste ut och träffa väljarna. Till och med jag, som svensk, kunde komma dit och prata direkt med dem. Därför tog jag primärvalet till Sverige, där vi genomförde det flera gånger i Östergötland.


Oavsett om kärleken återuppstår kommer jag vara evigt tacksam för dessa år, men denna blogg, och med er läsare. Så många roliga stunder jag haft. Men nu tar den här bloggen en paus. Hur lång den blir vet jag inte. Kanske evig. Tack så länge!

Mathias Sundin