2016-07-27

En tondöv kampanj

I natt talade Bill Clinton på Demokraternas konvent, och till skillnad från hans fantastiska tal för Barack Obama 2012 så tror jag inte att detta ger något betydande lyft.

Det var väl framfört, så som hans tal alltid är. Bill Clinton är sin generations kanske bästa politiska talare, och en av de bästa någonsin. Han håller inga dåliga tal. Inte heller inatt. Men nu är frågan inte huruvida han kan formulera sig, utan huruvida han kan pricka de stämningar som drar genom landet och göra dem till sina. För det var det han var så enastående skicklig på när det begav sig på 1990-talet.

Och i det avseendet, och trots många varma recensioner i ideologiskt närliggande medier, kan jag inte se att nattens insats fyllde sin funktion. Han höll i stort sett en högtidligare version av det tal jag hörde honom hålla i en liten hotellsalong i New Hampshire i vintras. Hillary är "the greatest change maker" han någonsin träffat. Hon har kämpat för barns rättigheter i nästan femtio år. Ofta ideellt. Vilket underförstått betyder att det hon saknar i munväder tar hon igen i handlingskraft, till skillnad från motståndarna till både höger och vänster.

Och visst, låt oss anta att det stämmer. Vad exakt har det att göra med detta val som så uppenbart inte handlar om vad någon tidigare har gjort utan om vad amerikanerna (om än diffust) vill ska göras? Bill Clintons bästa gren är policy. Hans tal för Obama slog tack vare dess superba sakinnehåll. Budskapet i nattens tal tycktes mest vara att han tycker om sin fru och vill att andra också ska göra det.

Detta är för övrigt inte bara ett Bill Clinton-problem, utan något som präglar det mesta som Demokraterna tar sig för just nu. De verkar göra allt för att distansera sig från vanligt folk. Kvällens andra stora karaktärsvittne för Hillary Clinton var inte någon lokal fackordförande eller eldsjäl som hon gett ett handtag vid något tillfälle. Nä, istället rullar de ut Merryl Streep. Som om någon tvivlade på att Hollywoods stenrika elit står nära nog unisont bakom hennes kampanj. Det var samma sak i New Hampshire. Clinton introducerades av Ted Danson, Joe Kennedy III och andra högdjur. Bernie Sanders presenterades av tjejen som var elevrådsordförande på dagens High School.

Och apropå Sanders, Demokraterna plågas nu av de mailläckor som visar att hela partiapparaten, inklusive partiordföranden Debbie Wasserman Schultz, kraftigt favoriserade Hillary Clinton framför Sanders medan primärvalen pågick. I sak förstås ingen kioskvältare, men ändå så mycket värre som konkret nyhet än som misstanke. Och en retoriskt perfekt illustration av det "rigged system" som både Sanders och Donald Trump ägnat året åt att angripa.

Så vad gör Clinton när mailen läcker ut och Wasserman Schultz tvingas lämna sitt uppdrag? Tar avstånd, eller åtminstone ligger lågt? Närå, hon skickar ut ett pressmeddelande som betonar hennes vänskap med den skandaliserade partibossen och till råga på allt utser henne till hedersordförande för kampanjen. Och allt detta medan konventet pågår! Hon hade lika gärna kunnat sparka Bernie Sanders i skrevet inför öppen ridå.

Jag vet att man förväntas tycka att Hillary Clinton är helt fantastisk. Att hon, oavsett åsikter, borde väljas om inte annat så för att det är dags för en kvinna. "Tänk! Efter bara fyra decennier som tung makthavare i kulisserna och med inga andra resurser än hela den politiska, mediala och kulturella eliten samt dess bankkonton, samt en ex-president till make, lyckas hon bli nominerad till president. Vilken makalös prestation! I'm With Her!"

Jag är ledsen, men jag tycker inte att detta är särskilt inspirerande. Hon har inga glasklara valfrågor, undviker noggrant att beröra några som helst strukturproblem i den amerikanska ekonomin och försöker istället fylla alla dessa luckor med sin person, en person som dessutom inte är särskilt populär.

Och det var väl i någon mån det där sista som Bill Clintons tal var tänkt att avhjälpa. Men jag tror det är helt fel tänkt. Hillary Clinton kommer aldrig att vinna något val på sin charm. Däremot kan hon vinna på kompetens. Men då är det den som måste marknadsföras, inte hennes insatser för Arkansas förskolor på sjuttiotalet.

Detta är en närmast unikt tondöv kampanj.

-----------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-07-26

Trump har ett starkt budskap - klarar Clinton av att möta det?

Det var en hel del oordning kring republikanernas konvent. Bråk om reglerna, plagiatanklagelser, Ted Cruz och en del annat. Men troligen gick Donald Trumps budskap från sista dagen fram: I'm With You, Law and Order och att Trump delar många väljares mörka syn på tillståndet i USA.

Ett antal tweets från den konservativa publicisten Bill Kristol, som är anti-Trump, belyser detta.


Som Johan Ingerö argumenterar i ett par inlägg (om hur svarta väljare skulle kunna rösta på republikanerna och om Trumps tal) är law and order ett starkt budskap för republikanerna och de kan slå just mot demokraternas misslyckande i en del storstadskärnor. Sammantaget faller grovt våld i USA och har så gjort nästan trettio år men känslan hos amerikanerna är något annat. Och känslan är det som vinner, som Newt Gingrich påpekade i en intervju.

Lägg därtill Trumps budskap om att hindra företag från att flytta utomlands, få tillbaka fabriksjobb till landet och hans trovärdighet (som miljardär) att inte kunna köpas av särintressen. Där har du ett riktigt starkt valbudskap.

Det som talar emot Trump är just Trump själv. Hans märkliga tirader och distraktioner från just det budskapet. Till viss del är det genomtänkta saker som är till att skapa uppmärksamhet för honom och budskapet. Delvis är det vad som gör honom till en trovärdig budbärare av förändring, men att ägna pressträffen dagen efter talet om att återigen snacka om att Ted Cruz pappa kanske deltog i mordet på John F Kennedy är bara distraktion.

Men när vi adderar till mixen att även Hillary Clinton är väldigt illa omtyckt och ses som oärlig av en majoritet av väljarkåren så kan det till viss del ta ut Trumps negativa sidor hos väljarna.

Det blir svårt för Clinton att vara den kandidat som står för förändring i det här valet. Men räcker det att peka ut Trump som farlig? Ja, det är inte omöjligt, men det måste göras effektivt. Lyndon Johnson slaktade Barry Goldwater med sådana attacker i valet 1964, bland annat med den berömda Daisy-reklamen.


Men Clinton måste också stå för något. Vad vill hon göra som president? Bygga vidare på president Obamas åtta år - men vad mer? Det måste bli väldigt tydligt under det här konventet, annars kommer Donald Trump ha en god chans att bli president.

-------------------------
MATHIAS SUNDIN

2016-07-22

Veckans Media

Den här veckan har det spenderats en hel del tid åt mediaframträdande för de diverse bloggarna på sidan. Här nedan ser ni klippen (klicka på bilderna för att komma åt länken):





----------------------
LINNEA SANDSTRÖM LANGE



Bomull inåt, taggar utåt - Inatt talade Donald Trump

Ända sedan jag i slutet av förra året insåg att Donald Trump mycket väl kunde ta hem Republikanernas nominering har jag ställt mig frågan: hur kommer det låta när han ska hålla ett konventstal?

Att tala på ett konvent, kongress eller dylikt är nämligen något helt annat än att tala på ett öppet valmöte. Varje ord granskas, publiken är mycket mer insatt, insatserna högre. För Donald Trump, som oftast har hållit sina tal utan hjälp av teleprompters, och i regel även utan begriplig disposition (We're gonna fix ObamaCare, which is a disaster. We're gonna repeal and replace it...oh and by the way, we're gonna knock the hell outta ISIS, right?) måste ett konventstal vara en stor omställning. Inte ens vana politiker är per automatik duktiga på det från början, utan måste öva om och om igen. Och Donald Trump är ingen van politiker.

Mycket riktigt landade nattens leverans långt från ett klassiskt, elegant linjetal. Till att börja med var det alldeles för långt. Det vill säga, själva manuset var nog inte för långt. Men Trump hade uppenbarligen instruerats att tala långsamt och tydligt, så hela uppvisningen klockade in på långt över en timme. Jag vet inte exakt hur länge han höll på, men det var definitivt längre än Bill Clintons sextiofem minuter långa uppvisning 1996 och därmed det längsta talet på flera decennier.

Det blev inte bättre av att Trump vrålade sig igenom hela talet, eller att det nästan helt saknade retoriska figurer av det slag som får lyssnare att ryckas med och glömma bort tiden. Det var inte som rallarsvingarna på hans kampanjmöten, men fortfarande alldeles för likt en gästföreläsning av Abe Simpson på temat Mina krämpor och allt som är fel med världen. 

Men inget av detta betyder att talet var ett misslyckande. Viljeriktningen var glasklar, med formuleringar som denna:


"I will work with, and appoint, the best prosecutors and law enforcement officials in the country to get the job done. In this race for the White House, I am the Law And Order candidate."

En vanlig boxare har en uppsjö av inövade slag och kombinationer, Trump har i princip bara en krok. Men den har tjänat honom väl och han har uppenbarligen ingen lust att krångla till saker nu.

Naturligtvis spelade motståndet mot invandring och internationell handel en stor roll, till exempel har Trump nu landat i att alla handelsavtal ska vara bilaterala. Han använder dock inte sådana ord. 


"I pledge to never sign any trade agreement that hurts our workers, or that diminishes our freedom and independence. Instead, I will make individual deals with individual countries. No longer will we enter into these massive deals, with many countries, that are thousands of pages long – and which no one from our country even reads or understands. We are going to enforce all trade violations, including through the use of taxes and tariffs, against any country that cheats."

Med detta, menar Trump, har Republikanerna nu ett vapen med vilket Bernie Sanders väljare kan bändas loss från Demokraterna. Och kanske har han rätt. När jag bevakade valrörelsen på plats i New Hampshire träffade jag en hel del väljare som sa att de kunde rösta på både Trump och Sanders, däremot inte på Jeb Bush eller Hillary Clinton.

Men det kanske intressantaste under dessa dagar är inte hans åsikter i dessa frågor, eftersom de är bekanta sedan länge. Det intressanta är hur inte bara Trump utan även Newt Gingrich och många andra har börjat tala öppet om etniska och sexuella minoriteter. Särskilt det senare är helt nytt. Det var närmast surrealistiskt att höra den gamle moralkrigaren Gingrich tala beskyddande om "gays, lesbians and the transgender community".

Här är två rörelser igång samtidigt. Donald Trump är inte, och har aldrig varit, värdekonservativ. När Ted Cruz talade nedsättande om hans "New York values" hade han inte helt fel. Det andra är att en del tongivande personer Republikanerna ser en väljarteknisk nödvändighet i att släppa de här frågorna och dessutom en chans att peka på hotet från islamistisk terrorism. För det är utifrån det hotet Republikanerna nu har börjat lyfta de sexualpolitiska frågorna.

Partiet, eller åtminstone de som haft tillgång till partiets talarstol de här fyra dagarna, verkar alltså vara på väg bort från den konservativa kritiken mot exempelvis islam (främmande inslag som stör och hotar vår kultur och våra traditioner) till en mer liberal sådan (medeltida inslag som hotar våra frihetliga landvinningar) av samma typ som Geert Wilders och Pim Fortuyn en gång tog patent på. Ur strategisk och taktisk synvinkel är det förmodligen smart tänkt, och ger de nya ledarna en ursäkt att börja skaka av sig en sexualmoral vars målgrupp bokstavligt talat är på utdöende.

När jag hinner ska jag försöka göra en sammanställning av alla referenser på detta tema, för det dök upp i tal efter tal. Och helt centraldirigerat kan det inte heller ha varit, för även upprorsmannen Ted Cruz rörde sig i den riktningen.

Till sist: det känns onekligen ironiskt efter mitt inlägg om Republikanerna och de svarta väljarna för bara några dagar sedan. Men Trump gjorde just det jag länge velat se GOP göra, nämligen konfrontera Demokraterna med deras katastrofala meriter i storstädernas kärnor.


"Homicides last year increased by 17% in America’s fifty largest cities. That’s the largest increase in 25 years. In our nation’s capital, killings have risen by 50 percent. They are up nearly 60% in nearby Baltimore. In the President’s hometown of Chicago, more than 2,000 have been the victims of shootings this year alone. And more than 3,600 have been killed in the Chicago area since he took office. [...] This Administration has failed America’s inner cities. It’s failed them on education. It’s failed them on jobs. It’s failed them on crime. It’s failed them at every level. When I am President, I will work to ensure that all of our kids are treated equally, and protected equally. Every action I take, I will ask myself: does this make life better for young Americans in Baltimore, Chicago, Detroit, Ferguson who have as much of a right to live out their dreams as any other child in America?"

Det här är just precis vad Republikanerna har behövt säga sedan åtminstone sjuttiotalet, då när de svarta väljarna på allvar började rota sig hos Demokraterna.

Ett av skälen till att jag gillade Rudy Giuliani så mycket var att han begrep det här. Demokraterna har kört USA:s innerstadsområden i botten, fått alla som har råd att flytta därifrån medan övriga dömts till en tröstlös tillvaro med dåliga skolor (som under inga omständigheter får konkurrensutsättas - ett vallöfte som säkrar stora donationer från lärarfacken), brottslighet och förslumning. Och sen har de, med hjälp av servila medier och en och annan Hollywoodproducent, lyckats få allt att handla om vapenlagarna i Arizona och Texas. Men det är inte Phoenix och Dallas som slits sönder av gängkrig och misär, utan Chicago och Baltimore som redan har alla de där strikta vapenlagarna och som leds av politiker som Clay Davis i The Wire.

Allt detta har jag velat höra från republikanska rikspolitiker i åtminstone femton år nu. Och så får jag höra det från Donald Trump.

Möjligen börjar vi nu se konturerna av det som blir Donald Trumps arv till partiet, oavsett om han vinner eller förlorar i November. Mer protektionism och en mer uttalad främlingsfientlighet, men också en välkommen olivkvist till icke-heterosexuella och en starkare känsla för vad som sker i USA:s storstäder. Man skulle kunna sammanfatta det som att han vässar taggarna utåt, samtidigt som han mjukar upp landet inåt.

Kommer det att funka? Kommer väljarna köpa det? Kommer partiet verkligen att ta till sig det eller stannar det vid en ambition från några högt uppsatta politiker och strateger? Ingen aning, jag har verkligen ingen aning. Men hjulen är i rullning, och mycket talar för att ett av USA:s stora partier nu är något helt annat än för bara något år sedan.

--------------------------

JOHAN INGERÖ

2016-07-21

Trumps livsfarliga NATO-förhandling

Donald Trump har nu vid flera tillfällen sagt att andra NATO-länder och allierade till USA måste ta större ansvar för sin egen säkerhet och att USA inte kan stå för deras beskydd på samma sätt. Senaste igår i New York Times säger han till och med att Baltikum inte kan vara säkra på stöd vid en rysk attack. De får bara hjälp om de uppfyllt sina skyldigheter.

“If they fulfill their obligations to us, the answer is yes.”

Trumps kampanj såg också till att ett stycke om hjälp till Ukraina mot rysk aggression ströks ur republikanska partiets plattform.

Vad jag tror han sysslar med är dels valrörelseretorik, men också början på en förhandling som tar vid om han blir president. Han tänker då förhandla med USA:s allierade och pressa dem att öka sina försvarsutgifter, så USA har möjlighet att minska sina. Ett starkt förhandlingsvapen är ett trovärdigt hot att USA faktiskt kan tänka sig att inte bistå med militär hjälp vid en konflikt. Eller i alla fall inte lika mycket och lika snabbt.

Om exempelvis Sydkorea verkligen blir övertygade om att USA faktiskt kan låta bli att hjälpa dem vid en upptrappad konflikt med Nordkorea så kommer de garanterat rusta upp som bara tusan. Precis som en massa andra USA-allierade.

Själva åsikten i sig, att de andra NATO-länderna, borde öka sina försvarsutgifter och ta större ansvar för sin egen och hela NATO:s säkerhet, är inte konstig i sig. Den delas av tidigare presidenter och många andra, som misslyckats att få de andra länderna att agera.

Det som är så farligt är att detta sker helt öppet. Den mer rimliga vägen vore att ta upp detta i slutna rum direkt mellan länderna, när Trump är president. Visst kan han nämna i valrörelsen att han tycker det är viktigt att andra NATO-länder tar större ansvar, men att hota helt öppet med att Baltikum kan komma att få klara sig själva är något helt annat. Som president kan han göra det väldigt klart för de andra länderna att han faktiskt kräver detta. Internt inom NATO kan han om han verkligen vill vara tydlig hota med det han nu hotar med öppet. Om inget händer, kan han överväga ytterligare åtgärder.

Vad Trump åstadkommer nu är att han ber om att auktoritära ledare som Vladimir Putin ska böra röra på sig och testa om någon ny gräns har satts upp. USA har nu under Barack Obama markerat tydligt med truppförflyttningar och övningar i området att Baltikum är off limit för Putin. Med Trump vid rodret kan Putin mycket väl testa något liknande mot baltländerna, som han håller på med i Ukraina.

Vi snackar här inte på någon liten fråga som inte spelar så stor roll eller bara får kortsiktiga konsekvenser. Vi pratar om USA:s maktposition i världen och NATO:s maktposition kontra världens auktoritära länder. Det är ett spel på högsta nivå, med väldigt höga insatser.

---------------------------
MATHIAS SUNDIN


Ted Cruz är den som har integriteten kvar

Ted Cruz gjorde ungefär det jag var inne på att han skulle göra. Han höll ett brinnande ideologiskt tal, och avstod från att ge Donald Trump sitt formella stöd. Istället uppmanade han alla som lyssnar att inte stanna hemma på valdagen, och att rösta efter sitt samvete. Få gör bedömningen att han med detta menar "rösta på Donald Trump". Nu kan man nog säga att en av i stort sett två saker har hänt Ted Cruz. Antingen har han slutgiltigt och definitivt bränt sin karriär inom den republikanska rörelsen, eller så har han blivit dess ledare.

Antingen förlorar Donald Trump valet, och en stor del av skulden läggs på Cruz, och då är Cruz sannolikt slut som politiker. Åtminstone utanför hemstaten Texas.

Eller så vinner Donald Trump valet, varpå Cruz hamnar längst ut i den politiska marginalen både i Washington och i sitt parti.

Eller så förlorar Donald Trump valet, Cruz undgår skuld, och då har han placerat sig inför 2020 som den som förstod vartåt det barkade och gjorde sitt bästa för att rädda både partiet och landet.

Cruz svek eller principfasthet, beroende på var man står, innebär att även konventets tredje dag blev ett fiasko för Trump. Partiets sår kommer inte att hinna läka före valdagen, och därmed har Trumps chanser minskat betydligt. Likväl tycker jag att Cruz gjorde rätt. Kompromissande behövs om man ska kunna åstadkomma saker, något som Cruz tidigare i sin karriär har haft vissa problem med att förstå. Men det finns saker man inte ska kompromissa om.

Jag ogillar Trump, men har samtidigt ansett att han i någon mån ändå gjort viss nytta. Tillsammans med Bernie Sanders, som också är en katastrof, har han visat att stora och för ett helt land avgörande spörsmål inte kan avgöras enbart av toppolitiker och deras mecenater. Förhoppningsvis blir båda partierna mer lyhörda framöver.

Men som så många andra antog jag att hans, well, trumpighet skulle avta ju närmare valet vi kom. Och han har gjort några enstaka försök att bete sig som någon som förtjänar ett ämbete, men de har varit för få och har för snabbt överskuggats av annat. Och när han nu, mitt under konventet, skapar osäkerhet om Natos självaste försvarsgaranti så har han slutgiltigt bevisat att han helt saknar ambitioner att bli en ansvarsfull och omdömesgill ledare.

För även om man vill beträda den väg som han antyder (vilket i sig är en urusel idé) så är det ett beslut som måste vara extremt noga genomtänkt, förankrat inte bara inrikes utan även med landets internationella partners. Vad man däremot under inga som helst omständigheter någonsin kan göra är att skapa osäkerhet. Sådant kan bokstavligt talat utlösa krig och kosta mängder av människoliv. Det högsta politiska "ämbete" jag någonsin haft var som presschef för en svensk partiledare och minister, och jag kunde inte tänka högt offentligt. Bara tanken att en amerikansk president skulle kosta på sig detta är grotesk.

Jag är inte en av de där som helt saknar förståelse för Trump eller hans supportrar, eller för den delen motsvarigheterna i andra länder inklusive vårt. Jag fattar ilskan och frustrationen som uppstår när en hel civilisation tappar ledartröjan och initiativet, och när även små och trygga lokalsamhällen på kort tid förändras i grunden. Jag förstår raseriet hos den som anser sig ha tystats av en insulär elit.

Men motstånd mot politisk korrekthet kan aldrig för mig vara ett godtagbart skäl att rösta på någon som tror att globala säkerhetsfrågor är vilken skitsak som helst. Sen finns det mycket annat jag ogillar i den trumpska agendan, men det viktiga här är alltså inte huruvida Trump har rätt eller fel. Det viktiga är att han helt saknar grepp om hur en ledare, särskilt en supermakts ledare, måste föra sig. Det brukade sägas om den förre riksbankschefen Alan Greenspan att ett förfluget ord från honom kunde få världens börser att skaka. Well, ett förfluget ord från USA:s president kan få världen att skaka.

Alltså, Never Trump.

Vi kan omöjligt säga hur det republikanska partiet kommer utvecklas efter det här valet. Dels för att vi inte vet vem som vinner det (även om Trump definitivt skadat sina chanser under de gångna dagarna) utan för att de amerikanska partierna är organiska, och gör vägval som inte beslutas av valda styrelser och ledare utan av vilka som deltar i primärvalen. Men om Republikanernas nästa stora vägval står mellan Trump eller en Trump-liknande person å ena sidan, och Ted Cruz å den andra, så är det i mina ögon inte ens ett val.

Ted Cruz har sina brister, om det råder inga som helst tvivel. Och han har agerat djupt ansvarslöst i olika sammanhang. Men i hans fall finns ändå integritet, ett intellektuellt ramverk och utrymme för förbättring. 2020 kan han visa sig vara en mycket bättre kandidat än han var inför årets primärval. Hos Trump finns ingen sådan potential.

Oavsett hur det här valet slutar så är Ted Cruz den som lämnade Cleveland med seriositeten och integriteten intakt.

Lyssna gärna på hans tal.




---------------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-07-20

Ted Cruz - vad kommer han att säga?

Jag är inte jätteimponerad av de tal som hållits hittills på det republikanska konventet. Vidden av partiets inre stämning speglas, i publikresponsen och i den i många fall uteblivna glädjen (jag tittar på dig, Chris Christie) från talarstolen. Melania Trumps tal syftade, som alla hustru-tal någonsin, till att presentera kandidaten på ett mänskligare sätt för tittarna. Tack vare det troliga plagiatet blev det ett fiasko. Tiffany Trumps hyllning till pappan var inte heller någon höjdare, och kändes inte äkta. Och helt ärligt, vems idé var det att ta upp en från gänget i Duck Dynasti på scen? Det var inte alls lika illa som Clint Eastwood och den tomma stolen 2012, men illa nog.

Ett tal som stack upp var det som hölls av Donald Trump Jr. Han lyckades både med att hylla fadern och leverera några pregnanta policypunkter, till exempelvis sågningen av Dodd Frank-lagen. Han är utan tvivel en bättre talare än Trump Sr. Men det var ändå inte en blivande klassiker i konventhistorien. Inget som kan jämföras med när den konservativa demokraten Zell Miller fullkomligt blåste taket av Republikanernas konvent 2004, för att ta ett exempel.

Men onsdag kväll, amerikansk tid, kommer ett tal som jag har höga förväntningar på. För då kliver Ted Cruz upp på scenen. Cruz och Trump hade något av en bromance i början av primärvalsäsongen, men slogs senare så stickor och strån rök, bland annat med respektive hustru som slagträ. Allt tyder på att Cruz redan jobbar med sin nästa presidentkampanj, och han har inte formellt gett Trump sitt stöd. Därför ska det bli synnerligen intressant att se vad Cruz, som dessutom är en utmärkt talare, tar sig för.

Jag tror att han kommer att välja en ideologisk linje, men ändå med vissa subtila förändringar jämfört med hur han lät under kampanjen. Jag kan tänka mig att Cruz redan nu funderar på hur en eventuell Trump-förlust kommer att beskrivas och förklaras - svagt stöd från minoriteter, till exempel - och redan nu positionera sig som botemedlet. Och i likhet med Ronald Reagan på konventet 1976 kan Cruz tänkas låta bli att över huvud taget nämna den nominerade kandidaten vid namn.

Mitt tips är mycket enkelt: håll ögonen på Ted Cruz.

-----------------------------------
JOHAN INGERÖ