2019-07-30

Kokosnöten mot Kiwifrukten: 2020-talets storkonflikt


Pat Buchanan är en av alla de där amerikanska originalen (ihop med exempelvis Ross Perot) som var Donald Trump före Donald Trump. Bland hans många skapelser finns tidsskriften The American Conservative som nyligen publicerade en intressant artikel av Josh Hawley, en ung senator från delstaten Missouri.

Hawleys artikel är ett exempel på hur Trump skulle kunna låta om han var mer balanserad och konventionell. Den är också ett exempel på hur jag tror att Republikanerna kommer att låta när Trump-eran väl är över och andra måste ta hans plats. Här finns staden mot landet-retoriken och motviljan mot den kulturella och mediala eliten. Men också, vilket är det nya, en republikansk kritik mot Big Business. I synnerhet internationell sådan.

Detta, inte Trumps återkommande fejder med alla mellan himmel och jord, är det verkliga paradigmskiftet.

Förmodligen är det här skälet till att bevakningen av amerikansk politik, både i och utanför USA, ofta är så torftig. Väldigt många lever kvar i tron att striden mellan Republikanerna och Demokraterna utgår från den vanliga höger-vänster-konflikten. Men om så är fallet, varför är de ekonomiska spörsmålen så nedtonade i Demokraternas pågående primärvalskamp? Varför nämner ingen av de tjugotalet kandidaterna det växande budgetunderskottet? Bill Clinton hade aldrig missat den chansen.

Och svaret är naturligtvis: för att detta inte är huvudkonflikten. Partierna må vara oense om skattenivåerna, men det är inte längre det som får dem att kliva ur sängen varje morgon och omedelbart kasta sig över varandra. Det handlar om något annat, något mer existentiellt.

Jag kallar det Kokosnöten mot Kiwifrukten.

Trumps, och alltfler republikaners, samhällsbild är som en kokosnöt. En kokosnöt är väldigt svår att komma in i, för den som saknar rätt teknik eller verktyg. Väl där inne finns en del mat, men inte jättemycket. Däremot innehåller kokosnöten en del rörelseutrymme, eftersom den är ihålig.

Demokraternas samhälle påminner mer om en kiwifrukt. Den är lätt att komma in i och fullproppad med mat. Faktiskt så fullproppad att man, om man befann sig inuti i en sådan, inte skulle kunna röra sig nämnvärt.

Alltså: Republikanerna vill att USA ska vara fritt och oreglerat inom sina egna gränser, men de gränserna ska vara hårda. Både mot människor och mot handelsvaror. Demokraterna står numera, åtminstone i retoriken, för vidöppna gränser. Samtidigt förespråkar de en enorm expansion av både regleringar och offentliga välfärdssystem.

I detta politiska landskap lär varken George W Bush eller Bill Clinton känna sig hemma. Bush uppskattar inte kokosnötens hårda skal och Clinton gillar inte tanken på en obegränsad välfärdsstat som är vidöppen även för andra länders medborgare. Kom ihåg att det var Clinton som på 90-talet började trappa upp bevakningen av USA:s södra gräns och att Bush så sent som i mars slog fast att invandring är en välsignelse och en styrka.

Men vad man än tycker om detta (jag har mina dubier) så är det här striden står. Precis som Pat Buchanan och Ross Perot ville.

2019-07-18

Trump vs The Squad – vad nästan alla missar


Tja, storyn börjar bli bekant vid det här laget. Donald Trump har gjort det igen: Sagt något djupt kontroversiellt/oförskämt som omedelbart blir det stora/enda samtalsämnet i media och bland motståndare under ett antal dygn.

Donald Trump är obesegrad i politik så här långt, trots att han konkurrerade med en lång rad unga och gamla stjärnspelare om Republikanernas nominering och sedan ställdes mot Hillary Clinton och Demokraterna under konstant och ursinnig spärreld från både medier och motståndare. Och det här är skälet: hans motståndare är mer intresserade av att ta avstånd från honom än av att besegra honom.

Så vad var det som hände här? Låt oss ta det från början.

Donald Trumps utgångsläge inför nästa års presidentval är som följer: Ekonomin går som tåget, det internationella läget är lugnare än på länge (IS är ute ur leken och Nordkorea för direkta samtal med USA på högsta nivå), arbetslösheten är den lägsta på femtio år och konsumenternas framtidstro den högsta sedan IT-bubblan.

Hur mycket som är Trumps förtjänst kan diskuteras, men amerikanska presidenter bedöms alltid efter ekonomin och eventuella krig. Oavsett om de förtjänar det eller ej. Konventionell visdom säger att Trumps presidentskap är tämligen framgångsrikt så här långt och att hans seger 2020 är given på förhand.

Men Trump har också ett stort problem. Hans förtroendesiffror har visserligen börjat se hyggliga ut (runt femtio procent i approval rating) men han är extremt impopulär i breda amerikanska väljargrupper. De här väljarna tycker så illa om Trump, hans politik och beteende, att de aldrig någonsin kommer att ens överväga en röst på honom. Oavsett hur det går för landet.

Och de här grupperna inkluderar väljare som brukade rösta republikanskt. Ett exempel är medelklassen i villaförorterna. Den gruppen, i synnerhet kvinnor i den gruppen, har glidit vänsterut. I delstater med hög andel suburban voters som Texas och Florida kan det få katastrofala konsekvenser för Republikanerna. California och New York är redan solida demokratfästen. Skulle Texas och Florida gå samma väg så kommer Demokraterna att äga Vita huset och kongressen under överskådlig tid.

Alltså: Republikanerna har ett strukturellt problem och i nästa val kommer alla väljare till vänster om mitten att vara mobiliserade, vilket de inte var 2016. Så vad är Trumps logiska motdrag? Han har under en tid försökt lyfta fram Demokraternas mer extrema element. Dit hör naturligtvis "The Squad", alltså Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Ayanna Pressley. Ju mer mainstreamväljare ser av The Squad, tänker Trump, desto mer extrema verkar Demokraterna, och ju lättare blir det för osäkra väljare att rösta på mig.

I sak är den analysen förmodligen sann. Den är dock inte svårare att dra än att väldigt många andra också har dragit den. Det är därför representanthusets talman Nancy Pelosi har ryckt under mattan för The Squad genom att kyligt slå fast att "de är bara fyra och det är så många röster de får". Det var efter den kapningen som Trump höjde insatsen och föreslog att de fyra skulle återvända till "sina länder" och städa upp där istället för att "klaga på USA".

Sålunda: Donald Trump och Nancy Pelosi gör samma analys av The Squads popularitet bland väljarna, och agerar därefter. Trump vill att det pratas om dem, Pelosi vill det inte. Det här är en dragkamp mellan landets två mäktigaste politiker, med fyra rookies på vänsterkanten som rep.

Är Trump hederlig som försöker göra just dessa fyra till Demokraternas främsta ansikten? Inte särskilt. Är det effektivt? Det får vi se. Är han en "uppviglande rasist", som TT:s Owe Nilsson slår fast på Twitter? Njae, rätt lite tyder på det. Däremot är han hänsynslös och djupt opportunistisk, samt med vissa uppenbara egenintressen. Och han är definitivt inte "rädd för de kvinnliga politikerna", som ledarskribenten Susanna Kierkegaard postulerar på Aftonbladets erkänt djupsinniga ledarsida.

Tvärtom är Trump rädd för demokrater som intresserar vita arbetarmän, alltså motsatsen till unga kongresskvinnor som vill ha gratis college. Det är därför han ständigt tjatar om de senare.

Donald Trump måste, enkelt uttryckt, få igång sin bas. Han behöver få strålkastarljus på Demokraternas studentvänster. Därför behöver han ett rejält råkurr. Annars förlorar han mobiliseringskampen 2020  – och därmed delstaterna som gav honom Vita huset 2016: Michigan, Wisconsin, Pennsylvania, Ohio.

Vänstern, i och utanför medierna, gör ständigt samma misstag. De tror, och agerar utifrån premissen, att Trump är ideologiskt motiverad. Trots att alla seriösa studier och tonvis av politiska utspel talar för motsatsen. Så även denna gång.

Med detta sagt återstår då den mer komplicerade frågan: Är Trumps fäktande med en handfull nybakade kongressledamöter strategiskt smart? Alltså utöver att det redan har fått obehagliga konsekvenser.

Men det får bli en annan bloggpost.

2019-07-13

Pelosi tuktar argbiggor

Demokraterna fick inte njuta länge av segern i 2018 års kongressval. Talmannen Nancy Pelosi har sannolikt lagt ner en halvtidstjänst under våren och sommaren på att försöka tygla den nya vänsterkvartetten Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Ayanna Presley.

I sak är detta förstås inget unikt. Det har alltid funnits ungtuppar som velat göra omedelbara politiska avtryck och veteraner som har sett som sin uppgift att sätta kidsen på plats. Men konfliktnivån är högre nu. Inte minst sedan Ocasio-Cortez i en tweet antydde att Nancy Pelosi är rasist.

Roten till denna konflikt är, som så ofta i vår tid, migration. Donald Trumps administration har som bekant gjort vad den har kunnat för att försvåra illegal invandring och asylansökningar, medan Demokraterna mestadels har motsatt sig åtgärderna.

Nyckelordet är "mestadels". Nancy Pelosi och de andra ledande demokraterna vet naturligtvis att gränserna inte kan hållas helt öppna, av såväl praktiska som politiska skäl. Samtidigt är de uppriktigt kritiska mot Trumps hårda linje.

Dissonansen går att hantera i kabelkanalernas pratprogram, men inte när det faktiskt blir dags att stifta lagar. Ocasio Cortez, Omar och andra i den nya vänstern är i praktiken för öppna gränser, Demokraterna som parti är det inte.

Så när Pelosi gör vad talmän gör, hamrar fram kompromisser, så blir vänsterledamöterna besvikna. "Vi var ju på samma sida? Vi var ju båda emot Trump?".

Därefter följer en mängd hårda ord i sociala medier, varpå Pelosi tvingas ta dem i upptuktelse, varpå AOC alltså slår fast att talmannen "singles out women of color" och indirekt ger henne skulden för dödshot som riktas mot vänsterledamöterna.

Detta är minst ett par snäpp över de gängse internbråken och säger åtskilligt om den resa Demokraterna har gjort på bara några få år. Nancy Pelosi kommer visserligen från ett kraftigt vänsterlutande distrikt i San Francisco. Men hon är också realpolitiker med ett tungt ansvar för demokrater i alla landets delar. Hon har suttit i kongressen i sedan Reagan var president och är gammal nog att minnas de båda presidentval (1972 och 1984) då Demokraterna fick stryk i 49 av 50 delstater. Och hon vill att Trump besegras nästa år.

Alexandria Ocasio Cortez är född 1989 och har levt hela sitt liv i valkretsar där republikanerna i praktiken inte existerar. Hennes symboliska republikanska motkandidat kampanjade inte aktivt i valet. Tlaib och Pressley kommer båda från distrikt där republikanerna inte ens nominerade någon kandidat.

Att deras perspektiv skiljer från Pelosis är inte konstigt, men konfliktnivån är det. Demokraterna måste återfå sin balans om de inte ska förlora nästa presidentval. Pelosi inser detta. Hennes strategi är nu uppenbarligen att isolera de fyra mest vänsterlutande partikamraterna och statuera ett exempel.

Dessutom gör hon det med viss finess. Bångstyriga ledamöter bestraffas ibland med att inte få några viktiga uppdrag i kongressen. Pelosi har tvärtom gett AOC mängder av utskottsuppdrag, vilket fått den unga New York-ledamoten att klaga över sin arbetsbelastning.

Kanske blir detta Pelosis viktigaste eftermäle, när den idag 79-åriga talmannen någon gång går i pension: det var hon som tuktade partivänstern. Det vore i så fall djupt ironiskt.

2019-06-29

Farliga förbindelser


Paolo Roberto beskrev i en intervju för länge sedan sin boxningsstil (fritt ur minnet) som att de flesta inte fattar att han har en strategi, eftersom det ser ut som plötsligt och kaotiskt swingande, men att det finns en metod i vansinnet.

Under Donald Trumps första tid som president kunde man säga samma sak om honom. Men två och ett halvt år in i hans mandatperiod har ett mönster blivit tydligt. Inte minst i utrikespolitiken, högaktuell just nu genom G20-mötet i Osaka, ordkriget med Iran och ett eventuellt tredje möte med Nordkoreas Kim Jong-un när Trump snart besöker den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea.

Det har onekligen låtit hotfullt mellan Washington och Teheran de senaste veckorna. Risken för krig har diskuterats flitigt i media. Så står vi inför ett nytt amerikanskt krig i Mellanöstern? Nej, jag tror inte det. Oavsett vilka hot och förolämpningar som flyger mellan USA och Iran så ser jag inte hur något av länderna kan tjäna på ett krig.

Donald Trump är ingen ideolog och har skiftat färg i åtskilliga frågor genom åren. Ibland på mycket kort tid. Men en av de få konstanterna är hans isolationistiska reflexer. Han anser i själ och hjärta att USA inte bör lägga sina pengar eller soldaters liv på att stöka runt i länder som i vilket fall inte intresserar honom nämnvärt. För Iran torde ett krig vara ännu mindre attraktivt. Dels kan de inte vinna, dels har landet redan betydande problem i och med Trumps ekonomiska sanktioner.

Men det höga tonläget då? Går det att backa när man har uttryckt sig så skarpt? För normala politiker är svaret nej. Och därför undviker normala politiker följaktligen det språkbruk som Trump använder. Men Trump är ingen normal politiker.

Minns bara det första tal som Trump höll inför FN:s generalförsamling, den 19 september 2017. Där sa han bland annat detta om Nordkorea:

The United States has great strength and patience, but if it is forced to defend itself or its allies, we will have no choice but to totally destroy North Korea. Rocket Man is on a suicide mission for himself and for his regime. The United States is ready, willing and able, but hopefully this will not be necessary. That’s what the United Nations is all about; that’s what the United Nations is for. Let’s see how they do.

Världen drog kollektivt efter andan. Men inte så långt senare gjorde Trump en U-sväng och uttryckte en önskan att som första amerikanska president träffa och samtala med sin nordkoreanska motsvarighet. Ett möte bokades, avbokades och hölls sedan ändå. Därefter hölls ett till. Och nu kommer de båda eventuellt alltså att ses en tredje gång.

Huruvida samtalen dem emellan kommer att bli framgångsrika vet vi inte. Men relationen verkar ändå mer avslappnad än på mycket länge, vilket Trump tycks vara hyfsat tillfreds med. För ögonblicket, åtminstone.

Tidigare presidenter skulle aldrig ha träffat Kim utan att någon typ av tydliga framsteg hade gjorts innan. Och detsamma gäller Iran. Men även här har Trump sagt att han är beredd att tala direkt med den iranska regimen, utan några villkor eller eftergifter.

Det finns fler, om än mindre dramatiska, exempel på hur han växlar mellan att vara hotfull och tillmötesgående. De tuffa förhandlingarna med Mexiko, som nu har gått med på att bevaka sin norra gräns hårdare och därmed hjälpa USA att stävja den illegala invandringen. NAFTA-avtalet med Mexiko och Kanada som nu har ersatts med USMCA-avtalet. Upptrappningen av handelskonflikten med Kina, som sedan plötsligt blåstes av under G20-mötet.

Det här är helt enkelt Trumps stil. Han rör sig mellan ytterligheter, från "totally destroy" till "låt oss ta en förutsättningslös lunch" på några få veckor. Kanske är det ett uttryck för hans oberäkneliga personlighet. Kanske är det en planerad process. Kanske är det rent av både och. Men mönstret är återkommande. Mycket talar för att han vill pressa Iran till krigets rand, bara för att sedan plötsligt bjuda till samtal över te och kakor.

Funkar hans metod, i den mån det är en metod? Problemet med utrikespolitik är att det kan dröja rätt många år innan man får svar på sånt. Vi vet idag att Bill Clintons försök att mjuka upp Pyongyang inte funkade. Det gav tvärtom regimen det andrum den behövde för att kunna utveckla kärnvapen. Det här kan gå lika illa.

Men för ögonblicket är det lugnare på den koreanska halvön än på mycket länge. Och det har betydelse även i Väst, för Nordkorea är ett av Kinas trumfkort. Den västledare som vill tygla Pyongyang måste gå via Beijing. Men om Nordkorea kyls ned förlorar Kina en viktig hävstång, vilket förstås ligger helt i linje med Trumps ambitioner.

Förmodligen är det därför Trump verkar ha lagt ner sina planer på att riva upp KORUS FTA, frihandelsavtalet mellan USA och Sydkorea som George W Bush undertecknade 2007. I början av sin presidenttid gjorde han vissa försök, som dock ignorerades av hans stab. Sydkorea är USA:s klart bästa underrättelsekälla rörande vad som sker i Nordkorea. Och handelsavtal handlar, vad Trump än må ha trott, inte enbart om handel.

Då är frågan om Trumps dödshot-följs-av-blomkvast-strategi kommer att funka även på Iran. Det är omöjligt att svara på det, men vissa faktorer talar emot.

För det första är Iran en tyngre spelare i Mellanöstern än vad Nordkorea är i Asien. Kina, Ryssland, Indien och Pakistan har alla kärnvapen. I Mellanöstern är det bara Israel som (med största sannolikhet) har det. För det andra är Iran, de hårda sanktionerna till trots, inte i samma bedrövliga skick som Nordkorea. För det tredje vet Iran att Europas ledare stödde Barack Obamas kärnvapenavtal och är synnerligen irriterade över att det bröts.

Återstår då endast det faktum att varken USA eller Iran har råd med något krig. Det lär mullra ett tag till, men troligast är ändå att de hittar något sätt att backa utan att förlora ansiktet för mycket.

2019-06-28

(Andra) First Blood



Hur får man Joe Biden att se ut som en ärkekonservativ sydstatsrepublikan? Enkelt, man ställer honom på en debattscen tillsammans med Demokraternas övriga presidentkandidater.

Okej, jag överdriver lite. Alla deltagare i Demokraternas andra primärvalsdebatt hör inte till partiets nya vänsterflygel. Colorados förre guvernör John Hickenlooper är en pragmatisk mittenpolitiker som talar flytande Middle America. Detsamma kan sägas om Montanas guvernör Steve Bullock.

Men Hickenlooper och Bullock ligger långt, långt ner i mätningarna. Till skillnad från Bernie Sanders och Kamala Harris (och förstås Elizabeth Warren, som inte var med i nattens debatt). Och i det sällskapet framstår stackars Biden, som vann sitt första senatsval 1972 på en civil rights-baserad valplattform, som något slags representant för vit överhöghet.

Härom veckan hamnade Biden i skottgluggarna sedan han påpekat att även om han sällan eller aldrig var överens med James Eastland och Herman Talmadge (två segregationist-demokrater från Mississippi respektive Georgia) på sjuttiotalet, så kunde han prata och förhandla med dem för att få saker gjorda i senaten.

Vad Biden försökte säga var något som en majoritet av amerikanerna håller med om: politiska motståndare måste kunna kompromissa med varandra. Men att döma av reaktionerna från Kamala Harris och Cory Booker så hade han lika gärna kunnat hålla det talet i vit huva.

Så Biden borde förstås ha varit beredd på nya påhopp under debatten. Ändå såg han smått häpen ut när Harris flög på honom. Och vad man än anser i sak (jag tycker personligen att Biden har rätt och Harris fel) så råder det ingen tvekan om att Harris sopade golvet med honom. Biden framstod som gammal, förvirrad och malplacerad.

Jag talade nyligen med en republikansk strateg som var bombsäker på att Biden skulle rida ut stormen. Vita huset verkar vara inne på samma linje, för Donald Trump lägger betydligt mer energi på Biden än på någon annan kandidat. Men jag har sagt hela tiden att jag inte tror att Biden kan vinna nomineringen och nattens debatt förstärkte den känslan.

Bernie Sanders då? Han kommer säkert att vara en kraft att räkna med ett bra tag till, men det är onekligen ett annat läge nu än under hans sensationella framfart 2015-2016. Då stod valet mellan honom och Hillary Clinton. Nu tävlar han mot ett helt gäng andra vänsterprofiler som alla är yngre, piggare och dessutom trevligare än han. Han har gjort ett enastående jobb med att vrida debatten vänsterut, men i natt påminde han alldeles för mycket om de arga balkong-gubbarna i Mupparna.

Så vilka vann? Kamala Harris skapade de största rubrikerna genom sin avrättning av Joe Biden. Räkna med att hennes siffror ökar den närmaste tiden. Samtidigt tror jag att hon skapade ytterligare distans till USA:s mitten- och högerväljare. Hon sällade sig till de kandidater som vill stoppa alla privata sjukvårdsförsäkringar, alltså något som cirka 240 miljoner amerikaner har och i många fall är relativt nöjda med. Av de fyra högst rankade kandidaterna (Biden, Sanders, Warren, Harris) är det alltså bara Biden som inte helt vill riva sönder den rådande ordningen.

Den andra stora överraskningen för mig var Peter Buttigieg. Buttigieg är en smått osannolik presidentkandidat. 37 år ung och borgmästare i en stad av Linköpings storlek. Men han lyckades med samma sak som den nästan lika otippade kandidaten Tulsi Gabbard gjore natten innan. Han var lugn, sympatisk, genuin och med ett djup som gick långt bortom de inövade oneliners som flera av de tyngre namnen fastnade i. Det var faktiskt jämförbart med John Kennedy och Barack Obama när de var unga och lovande.

Riktigt imponerande.

Varken Buttigieg eller Gabbard har några större chanser att nomineras, men båda tycks ödesbestämda att nå högre positioner än vad de har just nu. De har vuxit rejält i de gångna dygnens två debatter. Och Kamala Harris har blivit mer känd.

Biden och Sanders har goda skäl att oroa sig.

2019-06-27

First Blood



Jösses!

Jag är förstås medveten om att stöket i amerikansk politik inte är begränsat till Republikanerna. Jag vet att Demokraterna är på väg vänsterut, att deras fokus är på väg bort från makroekonomi och allt djupare in i diverse sociala rättigheter, regleringar och identitetspolitik.

Men omfattningen av detta, uppenbar i nattens första kandidatdebatt, förvånade mig. Jag vet naturligtvis att en stor del av Demokraterna har gått från principerna bakom ObamaCare (ett obligatorium att köpa sjukvårdsförsäkring, som i sin tur subventioneras i olika utsträckning beroende på inkomst) till att förespråka "Medicare for all", alltså helt skattefinansierad sjukvård.

Men att flera kandidater, dessutom i toppskiktet, nu aktivt förespråkar att de amerikaner som har privata sjukvårdsförsäkringar (alltså ca 240 miljoner personer) ska fråntas dem och tvingas in i offentliga system...det funkar möjligen i tidiga debatter där det främst är aktivister som lyssnar. Men det är politiskt självmord längre fram.

Just nu talar alla ekonomiska nyckeltal till Donald Trumps fördel. Med ett viktigt undantag. Republikanernas skattereform har fått det federala budgetunderskottet att växa igen. Det är alltjämt hanterbart, men det växer fort. Under 2019 års första fyra månader ökade det med saftiga 77 procent. Om någon av kandidaterna tog upp detta? Nope. De var upptagna med att plocka av folk deras försäkringar och införa gratis universitetsutbildning.

Inte alla, dock. Kongressledamoten John Delaney påpekade att om alla läkarbesök betalades enligt Medicare-principen så skulle det leda till massnedläggningar av landets sjukhus. Delaney kommer inte att vinna nomineringen, men han kan redan ha gjort avtryck i valet. För hans soundbite lär gå varm i republikanska valfilmer, om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren nomineras.

I övrigt tycker jag att debatten var relativt vänlig. Elizabeth Warren blev inte lika angripen som jag hade räknat med, men lyckades ändå inte dominera scenen. New Yorks borgmästare Bill DeBlasio fick oväntat mycket utrymme. Kongressledamoten Tulsi Gabbard från Hawaii överraskade positivt. Jag står långt från henne i sak, men hon debatterade skickligt och på fri hand. Särskilt jämfört med den oförtjänt hypade kongressledamoten Beto O'Rourke från Texas, som kändes svag och manusbunden. (Och hans simultantolkning av sig själv till spanska var debattens i särklass värsta cringe-moment.)

I natt hålls debatten mellan resten av kandidaterna, inklusive de rådande toppnamnen Joe Biden och Bernie Sanders. Om även den följer samma mönster som denna så tror jag att Demokraterna har ännu större problem än vad jag trott.

2019-06-26

And we're baaaack!

Jo, jag vet. Den andra mars 2018 skrev Mathias Sundin att denna blogg skulle upphöra. Och sedan dess har den varit tyst med undantag för Mathias kommentar den 26 augusti samma år, med anledning av John McCains död.

Sedan dess har det hänt mycket, både här i Sverige och i amerikansk politik. Mathias har lämnat riksdagen där han satt för Liberalerna och ägnar sig nu bland annat åt sin tankesmedja Warp Institute. Johan Ingerö har lämnat Timbro och är nu tillbaka i partipolitiken och i Kristdemokraternas partiledarstab.

I USA händer det såklart ännu mer. Donald Trump har varit president i två och ett halvt år. Ett rekordstort startfält av hoppfulla, mer eller mindre sannolika, demokrater tävlar om att ställas mot honom i november 2020.

Amerikansk politik är inget om inte beroendeframkallande. Så tidigare idag messade Johan till Mathias:

"Du, med alla debatter och annat som händer nu...jag börjar sakna bloggen."

"Mmm, samma här faktiskt...."

So here we are.

I natt möts några av demokrat-kandidaterna i den första primärvalsdebatten. Och imorgon natt möts resten av dem. (Ja, de är alldeles för många för att få plats i en debatt. Men förhoppningsvis tunnas fältet ut redan före Iowa och New Hampshire.)

Barack Obamas vice president och den mångårige senatorn Joe Biden leder tydligt, med senatorerna Bernie Sanders och Elizabeth Warren som huvudsakliga konkurrenter. Men det är väldigt lång tid kvar och många av kandidaterna är väldigt okända för gemene amerikan. Så de tidiga debatterna kan flytta om siffrorna rejält. En bra oneliner kan förändra läget rejält, liksom förstås en dålig sådan.

Båda partierna är i ett transformativt skede. Republikanerna, vars ledande företrädare mycket motvilligt accepterade Donald Trump som sin banérförare 2016, är numera i allt väsentligt Donald Trumps parti. Han stöds av över 90 procent av de egna väljarna, en väldigt hög siffra. Samtidigt är han såklart mer avskydd än någonsin inom Demokraterna, som dessutom utkämpar en liknande internstrid som Republikanerna gjorde 2015-2016. På ena sidan finns det gamla gardet av relativt pragmatiska socialliberaler som Biden, Chuck Schumer med flera. Och på den andra sidan finns radikala förmågor med tydlig vänsterprofil, som Bernie Sanders och de nya kongressledamöterna Alexandra Ocasio-Cortez och Ilhan Omar.

Det finns således massor att säga och skriva om den långa och stenhårda selektionsprocess som kulminerar med nästa års presidentval. Hur mycket vi hinner skriva är en öppen fråga. Båda har mycket att göra redan som det är. Men förhoppningsvis kommer vi båda att hinna göra vad vi brukade göra. Ge er analyser och prognoser som de traditionella medierna missar.

Vi har båda följt amerikansk politik länge. Vi har läst oräkneliga böcker om amerikansk historia och politik. Vi har varit i New Hampshire under primärvalen och träffat åtskilliga av USA:s politiska tungviktare. Vi upplevde Donald Trumps valmöten live, långt innan de flesta trodde att han en dag skulle husera i Ovala Rummet. Vi tror, kort sagt, att vi har en del att tillföra rapporteringen om politiken i detta härliga land som svenskar både beundrar och förfasar sig över.

Och det kommer vi att göra här, i mån av tid. Som alltid mer som analytiker än som debattörer, men samtidigt från våra skilda politiska perspektiv. Förhoppningsvis blir ni både roade och upplysta.

Nu börjar den vilda jakten på presidentskapet!


-----------------------------------
MATHIAS SUNDIN
JOHAN INGERÖ