2016-08-02

De små tuvorna

När folk ber mig förklara skillnaden mellan de svenska och de amerikanska partierna brukar jag svara ungefär så här: I Sverige är det lättare att etablera nya partier än att på djupet förändra de som finns. I USA är det precis tvärtom. Skälen till detta är helt och hållet institutionella.

De svenska partierna styrs av sina kongresser och däremellan av sina valda ledare och högsta tjänstemän. Lite förenklat kan man säga att ju mer inflytande man lyckats vinna, desto mer inflytande ligger inom räckhåll. Det är ytterst sällan någon lyckas bli en inflytelserik spelare över en natt (även om det för all del har hänt). Det svenska systemet med offentligt partistöd gör också att partierna klarar stora medlemstapp. Fördelarna är att det blir svårare att köpa sig inflytande och att det politiska systemet blir ganska stabilt. Nackdelarna är att partierna lätt blir isolerade öar. Allt färre medlemmar avgör nu hur exempelvis riksdagslistorna ser ut, och flera säkra riksdagsmandat tillsätts i praktiken av något hundratal röster i ett provval. Nya frågeställningar har därför ofta gått partierna förbi, vilket lämnat fältet fritt för nya krafter. Under min livstid (dvs sedan 1978) har fyra nya partier kommit in i riksdagen, varav tre har etablerat sig där.

De amerikanska partierna saknar motsvarande formella ledarstruktur. De har visserligen konvent som antar valplattformar, men i och med att varje politiker väljs individuellt snarare än från en lista så är plattformarnas ställning svag och skillnaderna mellan partivänner är ofta stora. Samtidigt är väljarnas möjlighet att styra partierna förhållandevis stark. Man behöver inte vara en aktiv och engagerad medlem för att utöva inflytande. Partiernas primärval är mycket mer tillgängliga än de svenska partiernas provval och nomineringsprocesser. Visserligen röstar bara omkring tio procent av väljarna i primärvalen, men jämfört med den andel som är engagerad i svenska partiers processer är det en jättesiffra.

Det är också orsaken till att Demokraterna och Republikanerna kunnat förändras så radikalt över tid. De styrs av vilka som engagerar sig i deras selektionsprocesser. Således har Demokraterna inte längre någon betydande konservativ falang, eftersom få konservativa numera är intresserade av Demokraterna. Och Republikanernas moderata nordost-falang är lika utrotningshotad eftersom partiet inte längre är särskilt starkt i landets nordöstra delar.

Den andra stora skillnaden ligger i själva valsystemet. I Sverige har vi proportionerliga riksdagsval med fyra procents spärr. I USA, liksom i Storbritannien, finns ett mandat per valkrets och det tillfaller den som får störst stöd. I USA, liksom i Storbritannien, är bronsplatsen därför sällan värd någonting. Tjugo procent på riksplanet kan mycket väl resultera i noll mandat.

Vilket för mig in på poängen med det här inlägget. Givet Hillary Clintons och Donald Trumps låga popularitet, hur ser läget ut för de mindre partier som kämpar på i jättarnas skugga? Och kan någon av dem få ett genombrott i år? Låt oss titta på några av dem.

Green Party: det amerikanska Miljöpartiet kommer med största sannolikhet, liksom för fyra år sedan, att nominera läkaren och aktivisten Jill Stein till president. Förra gången fick de/hon 0,36 procent. Stein erbjöd sig att stå åt sidan om Bernie Sanders accepterade att nomineras av partiet, ett erbjudande som vänligt men bestämt avböjdes.

Constitution Party: detta 25-åriga lilla högerparti kan närmast beskrivas som en hardcore-variant av Republikanerna, och har i takt med de senares högerförflyttning blivit om möjligt ännu mindre relevant. Fick 0,09 procent i presidentvalet 2012.

Justice Party: ett av de nyare partierna i USA. Bildades 2011, rekryterade den tidigare Salt Lake City-borgmästaren Rocky Anderson som presidentkandidat 2012 och fick 0.03 procent. Profilen ligger inom den traditionella vänstern, och i år satsade partiet på att mobilisera stöd för Bernie Sanders i Demokraternas primärval hellre än att föra fram ett eget namn. Hur de kommer att agera nu när Sanders är utslagen har såvitt jag vet inte beslutats.

Socialist Party USA: ett vänstersocialistiskt parti som för det allra mesta fått nöja sig med några tusen väljare, och räknar 0,08 procent i valet 1984 som sin i särklass största valframgång. Är egentligen för obetydliga för att nämnas här, men kan vara av visst intresse ändå eftersom Bernie Sanders i någon mån gjort socialistbegreppet gångbart i USA.

Reform Party: får vara med här eftersom det på nittiotalet var en betydande politisk kraft (drygt åtta procent 1996) och grundades av Ross Perot som fyra år tidigare sopat hem hela 18,9 procent som oberoende presidentkandidat. Kan dock idag räknas som imploderat, även om det fortfarande existerar.

Libertarian Party: det klart viktigaste av USA:s småpartier. Nådde för första gången upp till en procent i presidentvalet 2012 och är såvitt jag vet det enda småparti som kommer att finnas med på valsedeln i landets samtliga delstater. Dess kandidater till Vita huset är Gary Johnson och William Weld, två ex-republikaner som båda lyckats bli valda och omvalda till guvernörer (New Mexico respektive Massachusetts).

Av dessa partier är det förstås ingen som under överskådlig tid kommer att tillsätta några presidenter. Men två av dem, libertarianerna och de gröna, kan mycket väl påverka resultatet redan i höst. Flera mätningar pekar på att de båda partierna växer långsamt men säkert och The Hill rapporterar ett genomsnittligt stöd på 7,2 procent för Gary Johnson och 3,5 för Jill Stein. De båda partierna tycks dessutom ha stärkts av Republikanernas och Demokraternas respektive konvent.

Det skrattas ibland åt kämpande småpartier, både i USA och i andra länder. Men med över tio procent av väljarna i övriga-kolumnen vågar jag lova att varken Clinton eller Trump skrattar. Dels är det ett rejält underkännande av dem båda, dels är småttingarna nu större än den förväntade segermarginalen i de avgörande delstaterna. Libertarianerna kan kosta Trump segern i Florida, de gröna kan kosta Clinton segern i Ohio. Och båda delstaterna kan bli direkt avgörande i höst.

Här finns alltså potential för små tuvor att stjälpa stora lass.

Av de två partierna tror jag att Libertarianerna har bäst potential. Dels är det republikanska motståndet mot Trump mycket starkare än det demokratiska motståndet mot Clinton. Dels kommer Bernie Sanders att kampanja hårt för Demokraterna, vilket gör livet svårare för de gröna. Dessutom kan Johnson få stöd av verkliga höjdare. Mitt Romney har sagt sig vara beredd att rösta på honom. Jeb Bush kan tänkas göra detsamma, och möjligen även Ted Cruz. Det räcker med en av dem för att ge libertarianerna massor av gratis media (och tillgång till donatorer), och om alla tre gör det så är revolten ett faktum.

En annan viktig fråga är huruvida Gary Johnson kan nå femton procent i tillräckligt många nationella mätningar. För om han lyckas med det får han en inträdesbiljett till de tre tv-debatterna. Och då får han tre kvällar med mer uppmärksamhet än vad hans parti fått totalt sedan bildandet 1971. Ingen mätning har gett honom sådana siffror än, men några ger honom över tio.

Personligen gissar jag att det libertarianska taket (i val, inte i mätningar) ligger någonstans runt tio procent. Partiet är fortfarande för akademiskt och ligger för fel gentemot sina potentiella väljare för att nå mycket högre än så. Men tio procent ger ändå ett betydande avtryck, och innebär förmodligen att Donald Trump kan hälsa hem.

Så i år är det klokt att hålla ett vakande öga på Johnson och Stein - Clinton och Trump gör det garanterat.

-----------------------------
JOHAN INGERÖ

Trumps troligaste väg till segern

Det är lätt att stirra sig blind på de nationella mätningarna, men för att vinna ett presidentval måste du samla ihop minst 270 elektorsröster genom att vinna i tillräckligt många delstater. Så här tror jag Trumps troligaste seger ser ut.

Donald Trump och alla republikanska presidentkandidater har en smalare väg till 270. I samtliga sex presidentval mellan 1992 och 2012 har den demokratiske kandidaten vunnit samma 18 delstater plus Washington D.C. Det ger 242 elektorsröster. Ett bra utgångsläge.

Republikanerna har bara vunnit samma 13 delstater vilka ger endast 102 elektorsröster. Så här ser den kartan ut. 



Click the map to create your own at 270toWin.com

Detta är dock lite missvisande, eftersom det finns ytterligare ett antal stater som mest stor sannolikhet kommer hamna i den republikanska kolumnen, även om de inte hamnat där varje gång sedan 1992. Montana, Arizona, Arkansas, Louisiana, Georgia, Tennessee, Kentucky och West Virginia. Sannolikt även Missouri, även om den inte är lika säker.

Då har Trump 180 elektorsröster att börja med istället. Så här ser den kartan ut.


Click the map to create your own at 270toWin.com

De stater som då sannolikt avgör är från väster till öster: Nevada, Colorado, New Mexico, Iowa, Indiana, Ohio, Florida, North Carolina, Virginia och New Hampshire.

Nevada, Colorado och New Mexico kan vi med hyfsad stor säkerhet ge till Clinton. Då har hon 262 elektorsröster.

Indiana kan vi ge till Trump. Obama vann där 2008, men förlorade 2012 och Trump har dessutom deras guvernör som vicepresidentkandidat. Då har Trump 191.

Trump behöver med andra ord vinna Florida, North Carolina, Virginia och Ohio och någon av Iowa eller New Hampshire för att nå upp till minst 270 elektorsröster. Skulle gissa att Iowa är den troligaste av de två. Då landar Trump på 272.


Click the map to create your own at 270toWin.com

En bubblare det pratas mycket om är Pennsylvania med 20 saftiga elektorsröster. Om Trump kan sätta den i spel öppnar sig helt andra möjligheter för honom. Han kan då förlora Ohio och ändå vinna. Eller Iowa och North Carolina - eller Iowa och Virginia - och ändå vinna.

Jag är emellertid skeptisk. Clinton leder med 5% och Pennsylvania har röstat stadigt demokratiskt under lång tid.

Trumps troligaste väg till segern är kartan ovan med 272 mot 266 elektorsröster. Han är dock en väldigt annorlunda kandidat, vilket kan innebära ett annorlunda resultat än vi brukar se.

-------------------------
MATHIAS SUNDIN


2016-07-30

Så kan en Clinton/Trump-seger se ut

Konventen är avklarade, alla formaliteter undanstökade. Nu gäller inget annat för kandidaterna än hårt, konsekvent och entusiasmerande kampanjande. De enda pauserna från resandet är allt annat än vilsamma, eftersom de innefattar att plugga på, repetera inför och till sist genomföra de tre tv-debatterna. För de allra flesta väljare är minst en av kandidaterna otänkbar, så det kommer förmodligen inte handla så mycket om att övertyga motståndarlägret. Det viktiga på valdagen är att de egna stödtrupperna är motiverade nog att gå till vallokalen. En så enkel (och okontrollerbar) sak som vädret kan påverka.

Jag har gått igenom ett antal opinionsmätningar, och såvida de inte alla är ute och cyklar börjar konturerna av diverse tänkbara valresultat ta form. Jag har valt att räkna på ett sätt som är optimistiskt ur Donald Trumps perspektiv, eftersom det är mer sannolikt att Trump underpresterar i mätningarna än att Clinton gör det. (För mer om Social Desirability Bias och den så kallade Bradley-effekten, läs här.) Jag ger Trump en Bradley på fem procentenheter i alla swing states, vilket måste betraktas som väldigt generöst. Med detta handikapp och utifrån rådande opinionsläge bedömer jag att allt mellan en övertygande seger för Clinton och en knapp seger för Trump ligger i korten.

Först och främst måste det sägas att mätningarna inte alls ser ut som vanligt. Det verkar bli tuff kamp om Pennsylvania, som ingen republikansk presidentkandidat har vunnit sedan 1988. Samtidigt ser det ovanligt jämnt ut i Utah, ett traditionellt kassaskåpsäkert republikan-fäste. Skälet är förstås att Trumps handelsmotstånd har en klangbotten bland traditionella blåställsdemokrater i rostbältet, men att han till både form och innehåll är mer svårsmält för såväl konstitutionellt som kristet konservativa. Utah är, med dess mormonska dominans, en av USA:s mest konservativa delstater. Ändå tycks nu invånarna där flirta med tanken på President Hillary.

Jag tror nog att Utah till sist ändå landar i den republikanska kolumnen. Valet avgörs enligt min mening i totalt fem-sex delstater i södern (Florida och Virginia) och mellanvästern (Ohio, Michigan, Wisconsin) samt i Pennsylvania. X-faktorerna blir huruvida söderns traditionella konservativa lyckas vänja sig vid Trump, och huruvida mellanvästerns traditionella arbetarväljare kan acceptera Clinton.

På den utmärkta sajten 270towin kan man göra sina egna kartor, och jag har utifrån de färskaste mätningarna samt några rena gissningar gällande Bradley-effekten och mobilisering skapat två för mig tänkbara resultat, där det ena ger segern till Clinton och det andra till Trump. Vi tar Clinton först:


Här har Clinton som synes lyckats med det som moderna demokratpresidenter har behövt lyckas med, nämligen att tugga i sig ett par sydstater. Enligt denna beräkning vinner hon Florida, det på grund av Washington-områdets tillväxt allt liberalare Virginia samt även North Carolina. Jag räknar även med en negativ rikstrend gentemot Trumps kontroverser, vilket låter henne vinna även Pennsylvania, Ohio, Michigan och Wisconsin. Det ger henne en massiv seger i elektorskollegiet, 358 röster mot 180 för Trump.

Den Trump-seger jag ser som tänkbar är mindre övertygande, men som de säger i West Wing: vinner gör man med en enda röst. Allt över det är bara ego. Alltså:


Här vinner Trump södern med 10-1, alla delstater utom Virginia. Han gör långtifrån något clean sweap i mellanvästern, där exempelvis Michigan och Wisconsin går honom ur händerna. Men den historiska segern i Pennsylvania och återtagandet av Florida gör att det inte spelar någon roll. Han vinner 273 elektorsröster mot Clintons 265.

Dessutom finns denna gång en utifrån mätningarna fullt tänkbar möjlighet, nämligen att Pennsylvania byter plats med Michigan. I så fall har båda kandidaterna 269 elektorsröster, en mindre än vad som krävs för att bli president. I så fall rullar bollen över till kongressen, där Representanthuset får välja president och senaten vice president. Då blir det riktigt hårigt. Så här ser den kartan ut:


Mellan dessa tre kartor skiljer det många elektorsröster. Men poängen är att elektorskollegiet inte nödvändigtvis avspeglar väljarkåren. Samtliga dessa kartor ryms inom en ram av en eller ett par procentenheter på riksplanet. Teoretiskt kan Clintons på papperet stora seger faktiskt vara jämnare sett till antal väljare än det oavgjorda resultatet. Allt hänger på huruvida kandidaternas stöd breddas, fördjupas eller både och.

Och så finns det folk som hellre följer fiktiva dramer...

--------------------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-07-29

Bra tal av Clinton, men räcker det?

Jag skrev häromdagen att Donald Trump har ett starkt och framförallt tydligt budskap, och menade att Hillary Clinton inte har det. Johan Ingerö kallade Clinton-kampanjen för tondöv. Hennes tal på sista dagen av demokraternas konvent behövde således leverera en del svar.

Talet var överlag bra, nog det bästa jag sett från Hillary Clinton. Hon är i mitt tycke inte någon stark talare, särskilt inte när hon med hög röst försöker få med sig publiken i någon form av eufori. Det som Barack Obama är så bra på. Det fanns lite sådant i det här talet, men inte så mycket, vilket gjorde att det var en mycket mer naturlig Clinton som stod i talarstolen. Hon lät oftast inte tillgjord.

Hon hade också ett tydligt budskap.

Att USA är starkare tillsammans, att USA redan är great och att USA inte ska vända sig inåt, utan fortsätta vara öppet och leda världen. Detta ställde hon såklart i kontrast till Trump, som hon menade vill motsatsen och tror att han själv kan fixa problemen.

Hon hade också två budskap om Trump. Att han skulle vara farlig som president, genom att han så lätt kan bli arg. Hon nämnde hans twittrande som exempel. En sådan man ska inte kontrollera kärnvapen. Hon försökte också minska hans trovärdighet hos arbetar- och medelklassen genom att peka på hur han som företagare behandlat småföretagare.

I andra halvan av talet nyanserade hon och menade att USA visst har problem, men framhöll också framgångarna under president Obama.

Det jag efterfrågat tidigare är vad Hillary Clinton vill göra som president. Det kan man säga blev besvarat när hon gick igenom alla policyområden (vilket var många!). Men samtidigt var det så mycket att man glömmer bort det. Det finns ingen särskild fokus på några områden, som Trump har lyckats med vad gäller illegal invandring, anti-frihandel och nu på konventet lag och ordning.

Men ändå, jag tycker nu att hon har ett mycket tydligare budskap än tidigare. När jag hörde henne i New Hampshire fanns inget sådant och jag har inte direkt upptäckt något senare heller. Hon vill fortsätta det arbete president Obama har påbörjat. Hon vill inte ta USA i någon ny riktning. Inte så att allt är bra som det är nu, men någon kraftig gir, som Trump vill se, vill hon inte ha. Hon låter också mycket mer positiv än Trump, om läget nu i USA och framtiden för nationen i största allmänhet.

Vad Hillary Clinton chansar på är att amerikanerna hellre ser fortsättning på Obama än en annan riktning. Obama är hyfsat populär nu, i alla fall ligger han på ett litet plusnetto i förtroende, så det talar för att det är en bra strategi. Å andra sidan tycker två tredjedelar att landet är på väg i fel riktning.

Förändring mot fortsätta är budskapen som står mot varandra i höstens presidentval.

Det är nog en rimlig väg för Clinton, och när man tänker på saken har hon väl egentligen inget val. Hon är så förknippad med etablissemanget och president Obama att något annat budskap helt skulle sakna trovärdighet. Kan hon göra folk rädda för att Trump skulle vara farlig som president och inte står på fotfolkets sida, kan det funka.

Men samtidigt känns detta som ett mycket starkt förändringsval. Om det är så, kan bara en negativ bild av Trump hos väljarna rädda henne.

-----------------------------
MATHIAS SUNDIN

2016-07-27

En tondöv kampanj

I natt talade Bill Clinton på Demokraternas konvent, och till skillnad från hans fantastiska tal för Barack Obama 2012 så tror jag inte att detta ger något betydande lyft.

Det var väl framfört, så som hans tal alltid är. Bill Clinton är sin generations kanske bästa politiska talare, och en av de bästa någonsin. Han håller inga dåliga tal. Inte heller inatt. Men nu är frågan inte huruvida han kan formulera sig, utan huruvida han kan pricka de stämningar som drar genom landet och göra dem till sina. För det var det han var så enastående skicklig på när det begav sig på 1990-talet.

Och i det avseendet, och trots många varma recensioner i ideologiskt närliggande medier, kan jag inte se att nattens insats fyllde sin funktion. Han höll i stort sett en högtidligare version av det tal jag hörde honom hålla i en liten hotellsalong i New Hampshire i vintras. Hillary är "the greatest change maker" han någonsin träffat. Hon har kämpat för barns rättigheter i nästan femtio år. Ofta ideellt. Vilket underförstått betyder att det hon saknar i munväder tar hon igen i handlingskraft, till skillnad från motståndarna till både höger och vänster.

Och visst, låt oss anta att det stämmer. Vad exakt har det att göra med detta val som så uppenbart inte handlar om vad någon tidigare har gjort utan om vad amerikanerna (om än diffust) vill ska göras? Bill Clintons bästa gren är policy. Hans tal för Obama slog tack vare dess superba sakinnehåll. Budskapet i nattens tal tycktes mest vara att han tycker om sin fru och vill att andra också ska göra det.

Detta är för övrigt inte bara ett Bill Clinton-problem, utan något som präglar det mesta som Demokraterna tar sig för just nu. De verkar göra allt för att distansera sig från vanligt folk. Kvällens andra stora karaktärsvittne för Hillary Clinton var inte någon lokal fackordförande eller eldsjäl som hon gett ett handtag vid något tillfälle. Nä, istället rullar de ut Merryl Streep. Som om någon tvivlade på att Hollywoods stenrika elit står nära nog unisont bakom hennes kampanj. Det var samma sak i New Hampshire. Clinton introducerades av Ted Danson, Joe Kennedy III och andra högdjur. Bernie Sanders presenterades av tjejen som var elevrådsordförande på dagens High School.

Och apropå Sanders, Demokraterna plågas nu av de mailläckor som visar att hela partiapparaten, inklusive partiordföranden Debbie Wasserman Schultz, kraftigt favoriserade Hillary Clinton framför Sanders medan primärvalen pågick. I sak förstås ingen kioskvältare, men ändå så mycket värre som konkret nyhet än som misstanke. Och en retoriskt perfekt illustration av det "rigged system" som både Sanders och Donald Trump ägnat året åt att angripa.

Så vad gör Clinton när mailen läcker ut och Wasserman Schultz tvingas lämna sitt uppdrag? Tar avstånd, eller åtminstone ligger lågt? Närå, hon skickar ut ett pressmeddelande som betonar hennes vänskap med den skandaliserade partibossen och till råga på allt utser henne till hedersordförande för kampanjen. Och allt detta medan konventet pågår! Hon hade lika gärna kunnat sparka Bernie Sanders i skrevet inför öppen ridå.

Jag vet att man förväntas tycka att Hillary Clinton är helt fantastisk. Att hon, oavsett åsikter, borde väljas om inte annat så för att det är dags för en kvinna. "Tänk! Efter bara fyra decennier som tung makthavare i kulisserna och med inga andra resurser än hela den politiska, mediala och kulturella eliten samt dess bankkonton, samt en ex-president till make, lyckas hon bli nominerad till president. Vilken makalös prestation! I'm With Her!"

Jag är ledsen, men jag tycker inte att detta är särskilt inspirerande. Hon har inga glasklara valfrågor, undviker noggrant att beröra några som helst strukturproblem i den amerikanska ekonomin och försöker istället fylla alla dessa luckor med sin person, en person som dessutom inte är särskilt populär.

Och det var väl i någon mån det där sista som Bill Clintons tal var tänkt att avhjälpa. Men jag tror det är helt fel tänkt. Hillary Clinton kommer aldrig att vinna något val på sin charm. Däremot kan hon vinna på kompetens. Men då är det den som måste marknadsföras, inte hennes insatser för Arkansas förskolor på sjuttiotalet.

Detta är en närmast unikt tondöv kampanj.

-----------------------------
JOHAN INGERÖ

2016-07-26

Trump har ett starkt budskap - klarar Clinton av att möta det?

Det var en hel del oordning kring republikanernas konvent. Bråk om reglerna, plagiatanklagelser, Ted Cruz och en del annat. Men troligen gick Donald Trumps budskap från sista dagen fram: I'm With You, Law and Order och att Trump delar många väljares mörka syn på tillståndet i USA.

Ett antal tweets från den konservativa publicisten Bill Kristol, som är anti-Trump, belyser detta.


Som Johan Ingerö argumenterar i ett par inlägg (om hur svarta väljare skulle kunna rösta på republikanerna och om Trumps tal) är law and order ett starkt budskap för republikanerna och de kan slå just mot demokraternas misslyckande i en del storstadskärnor. Sammantaget faller grovt våld i USA och har så gjort nästan trettio år men känslan hos amerikanerna är något annat. Och känslan är det som vinner, som Newt Gingrich påpekade i en intervju.

Lägg därtill Trumps budskap om att hindra företag från att flytta utomlands, få tillbaka fabriksjobb till landet och hans trovärdighet (som miljardär) att inte kunna köpas av särintressen. Där har du ett riktigt starkt valbudskap.

Det som talar emot Trump är just Trump själv. Hans märkliga tirader och distraktioner från just det budskapet. Till viss del är det genomtänkta saker som är till att skapa uppmärksamhet för honom och budskapet. Delvis är det vad som gör honom till en trovärdig budbärare av förändring, men att ägna pressträffen dagen efter talet om att återigen snacka om att Ted Cruz pappa kanske deltog i mordet på John F Kennedy är bara distraktion.

Men när vi adderar till mixen att även Hillary Clinton är väldigt illa omtyckt och ses som oärlig av en majoritet av väljarkåren så kan det till viss del ta ut Trumps negativa sidor hos väljarna.

Det blir svårt för Clinton att vara den kandidat som står för förändring i det här valet. Men räcker det att peka ut Trump som farlig? Ja, det är inte omöjligt, men det måste göras effektivt. Lyndon Johnson slaktade Barry Goldwater med sådana attacker i valet 1964, bland annat med den berömda Daisy-reklamen.


Men Clinton måste också stå för något. Vad vill hon göra som president? Bygga vidare på president Obamas åtta år - men vad mer? Det måste bli väldigt tydligt under det här konventet, annars kommer Donald Trump ha en god chans att bli president.

-------------------------
MATHIAS SUNDIN

2016-07-22

Veckans Media

Den här veckan har det spenderats en hel del tid åt mediaframträdande för de diverse bloggarna på sidan. Här nedan ser ni klippen (klicka på bilderna för att komma åt länken):





----------------------
LINNEA SANDSTRÖM LANGE