2016-12-01

Nya friska tag...typ

Det har varit stiltje här ett tag, och som alla förstår beror det inte på någon brist på händelser att skriva om. I mitt fall har det helt enkelt handlat om att jag under valrörelsens sista månader samt dess efterspel fick ägna så mycket tid åt att kommentera i tv, radio och tidningar att det kändes onödigt att upprepa mig här.

Vad gäller Donald Trumps seger och vad som nu komma skall har redan mycket skrivits, och det intressantaste mellan nu och att han svärs in den 20 januari är hans val av personer till stab och kabinett. Och bara det faktum att Mitt Romney över huvud taget förekommer i spekulationerna om utrikesminister ger en fingervinkning om att överraskningarnas tid inte är förbi. Räkna därför med nya tag här i bloggen, från åtminstone min sida.

Men jag tänkte vänta lite med Trumps kabinett, för att istället diskutera de nya tag som tas av de alltjämt chockade Demokraterna i kongressen. Och de är få, både Demokraterna och de nya tagen. Faktum är att valet av ledarfigurer för mina tankar till något slags zombieapokalyps. Om vi börjar med Representanthuset så har Nancy Pelosi fått förnyat förtroende som ledare för minoriteten. Och för mig är det svårbegripligt.

Pelosi är 76 år gammal, har lett Demokraterna i Representanthuset sedan 2003 och därmed i sju kongressval varav hennes sida har förlorat fem. Hon är från San Francisco och får betraktas som i stort sett ovalbar i de allra flesta delar av landet. Pelosi utmanades dessa gång av Tim Ryan, en förhållandevis ung demokrat från Ohio. En delstat som Trump vann och som Demokraterna för allt i världen inte vill tappa greppet om. Men hon slog Ryan med klar marginal och får alltså en ny chans att bli talman om två år.

Steny Hoyer fortsätter som inpiskare. Hoyer är från Maryland, ett annat kassaskåpsäkert demokratfäste, och är 77 år gammal. Han valdes in i kongressen första gången 1980, och svarar väl inte helt upp mot det folkliga kravet på något nytt.

I senaten har Demokraterna valt en ny ledare efter Harry Reid som går i pension. Valet föll på Chuck Schumer, 66, som samtidigt påbörjar sin fjärde sexårsperiod som senator från New York. I likhet med Hoyer gjorde Schumer entré i Washington 1980, då han valdes in i Representanthuset. Till inpiskpare har senatdemokraterna omvalt Dick Durbin, Durbin är från Illinois, 72 år gammal och har funnits på olika positioneri kongressen sedan valet 1982.

Ålder bör inte diskvalificera någon. Men i det här fallet är de många årsringarna kombinerade med väldigt långa banor i Washington. Samtliga dessa fyra nyckelspelare kommer från demokratdominerade delstater, hör till sitt partis mer liberala flygel och har gång på gång visat sig ha svårt att bygga stöd utanför sina komfortzoner. Är de verkligen rätt personer i det här läget, då amerikanerna vrålat sig hesa efter nya tag och då deras eget part har åkt på förnedrande förluster även i delar av inlandet som de tog för givna?

Jag är skeptisk.


JOHAN INGERÖ
----------------------------------------------------

2016-11-08

Delstaterna som (troligen) avgör presidentvalet

Läget nu på valdagen är väldigt osäkert. Båda kandidaterna verkar ha en god chans att vinna, men det kan också lätt trilla över i en storseger för Hillary Clinton. Storseger för Donald Trump är inte uteslutet, men mindre troligt. Låt oss gå igenom förutsättningar och vilka delstater som ser ut att avgöra.

Som utgångspunkt tar vi RealClearPolitics genomsnitt av opinionsmätningar i delstaterna, men låt oss först titta snabbt på genomsnittet för hela landet. Där har det under flera dagar legat rätt stadigt på ett över övertag för Clinton med 2%-enheter. I de senaste mätningarna har hon gått lite bättre och snittet är nu 3%-enheters övertag för henne.


Utifrån mätningarna ser Clinton ut att ha 203 säkra elektorsröster (270 behövs för vinst) och Trump 164. Kvar att slåss om är 171 stycken. I 15 av dessa delstater (inklusive ett distrikt i Maine med en röst) är genomsnittet 5% eller mindre. Trots det kan vi nog med hyfsad säkerhet räkna in några i deras respektive kolumner.

Hos Clinton placerar vi Virginia, Michigan, Maine, Colorado och New Mexico. Det ger henne 248 röster. Till Trump ger vi Georgia, Arizona, Ohio och Iowa, vilket blir totalt 215 röster.

Kvar är: Florida, North Carolina, New Hampshire, Maines ena distrikt och Pennsylvania.


Om Clinton vinner Florida vinner hon. Om hon vinner Pennsylvania och vilken annan delstat som helst så vinner hon. Vinner hon North Carolina och Nevada så vinner hon.

Om Trump vinner alla kvarvarande, förutom Pennsylvania så vinner han. En ganska smal väg till segern. Tar han Pennsylvania så öppnar sig dock flera möjligheter. Addera Nevada eller North Carolina och han blir president.

Dessa ovanstående scenarion vilar på att det inte svänger alltför mycket utifrån de senaste mätningarna. Om Ohio hamnar hos Clinton blir det väldigt svårt för Trump att vinna. Om Michigan och/eller Colorado hamnar hos Trump är Clinton i trubbel.

Man kan också se det så här: 
Det är fyra delstater det är riktigt jämnt i; Florida, New Hampshire, North Carolina och Nevada. Om vi utgår från att alla de andra 46 hamnar där genomsnittet nu pekar, så är läget följande:

Vinner Clinton en av dessa fyra blir hon president.
Trump blir president bara om han tar hem alla fyra.


------------------
MATHIAS SUNDIN


Delstaterna som (troligen) avgör presidentvalet

Läget nu på valdagen är väldigt osäkert. Båda kandidaterna verkar ha en god chans att vinna, men det kan också lätt trilla över i en storseger för Hillary Clinton. Storseger för Donald Trump är inte uteslutet, men mindre troligt. Låt oss gå igenom förutsättningar och vilka delstater som ser ut att avgöra.

Som utgångspunkt tar vi RealClearPolitics genomsnitt av opinionsmätningar i delstaterna, men låt oss först titta snabbt på genomsnittet för hela landet. Där har det under flera dagar legat rätt stadigt på ett över övertag för Clinton med 2%-enheter. I de senaste mätningarna har hon gått lite bättre och snittet är nu 3%-enheters övertag för henne.


Utifrån mätningarna ser Clinton ut att ha 203 säkra elektorsröster (270 behövs för vinst) och Trump 164. Kvar att slåss om är 171 stycken. I 15 av dessa delstater (inklusive ett distrikt i Maine med en röst) är genomsnittet 5% eller mindre. Trots det kan vi nog med hyfsad säkerhet räkna in några i deras respektive kolumner.

Hos Clinton placerar vi Virginia, Michigan, Maine, Colorado och New Mexico. Det ger henne 248 röster. Till Trump ger vi Georgia, Arizona, Ohio och Iowa, vilket blir totalt 215 röster.

Kvar är: Florida, North Carolina, New Hampshire, Maines ena distrikt och Pennsylvania.


Om Clinton vinner Florida vinner hon. Om hon vinner Pennsylvania och vilken annan delstat som helst så vinner hon. Vinner hon North Carolina och Nevada så vinner hon.

Om Trump vinner alla kvarvarande, förutom Pennsylvania så vinner han. En ganska smal väg till segern. Tar han Pennsylvania så öppnar sig dock flera möjligheter. Addera Nevada eller North Carolina och han blir president.

Dessa ovanstående scenarion vilar på att det inte svänger alltför mycket utifrån de senaste mätningarna. Om Ohio hamnar hos Clinton blir det väldigt svårt för Trump att vinna. Om Michigan och/eller Colorado hamnar hos Trump är Clinton i trubbel.

Man kan också se det så här: 
Det är fyra delstater det är riktigt jämnt i; Florida, New Hampshire, North Carolina och Nevada. Om vi utgår från att alla de andra 46 hamnar där genomsnittet nu pekar, så är läget följande:

Vinner Clinton en av dessa fyra blir hon president.
Trump blir president bara om han tar hem alla fyra.



2016-10-31

Vad betyder egentligen FBI:s fortsatta utredning för Clinton?

En och en halv vecka innan valet får vi reda på att FBI har skickat ett brev till kongressen där de säger att de åter öppnar utredningen in i Clintons fall med den privata email-servern. Alla demokrater håller andan för att se hur, om alls, det här kommer att påverka valet den 8 november. Vad vet vi än så länge?

Först och främst är vi inte ens säkra att de möjliga nya bevisen som kommit fram ens innehåller mejl som kommer från Clinton. I Anthony Weiners nya skandal (som denna gång involverar en 15-åring och sexting) har FBI beslagtagit en laptop från Weiners snart ex-fru, Huma Abedin, som har jobbat med Clinton sedan mitten på 90-talet.

Det här är såklart inte bra för Clinton. Oavsett hur man än vrider och vänder på det, även om det i nuläget inte finns något bevis på att hon ens är nämnd i dessa mejl, så ser det inte bra ut. Frågan är om det spelar någon roll för väljarna, eller om båda kandidaterna har lyckats konsolidera sin bas till en sådan grad att detta inte kommer att ta något från Clinton?

Nuvarande sammanställningar av opinionsundersökningar indikerar att det är just det senaste som håller på att hända. Trots att Trump har klättrat uppåt i undersökningarna den senaste veckan eller så finns det inget som indikerar att den nya informationen om Clintons e-postserver skulle ha någon som helst påverkan. Det är snarare en trend uppåt för Trump just nu som mest troligt inte har att göra med FBI eller några mejl.

Troligtvis kommer den här överraskningen inte att ha någon större påverkan på valresultatet, men det här problemet med Clintons e-postserver kommer att bestå långt efter den 8 november.

------------------
LINNEA SANDSTRÖM LANGE

2016-08-02

De små tuvorna

När folk ber mig förklara skillnaden mellan de svenska och de amerikanska partierna brukar jag svara ungefär så här: I Sverige är det lättare att etablera nya partier än att på djupet förändra de som finns. I USA är det precis tvärtom. Skälen till detta är helt och hållet institutionella.

De svenska partierna styrs av sina kongresser och däremellan av sina valda ledare och högsta tjänstemän. Lite förenklat kan man säga att ju mer inflytande man lyckats vinna, desto mer inflytande ligger inom räckhåll. Det är ytterst sällan någon lyckas bli en inflytelserik spelare över en natt (även om det för all del har hänt). Det svenska systemet med offentligt partistöd gör också att partierna klarar stora medlemstapp. Fördelarna är att det blir svårare att köpa sig inflytande och att det politiska systemet blir ganska stabilt. Nackdelarna är att partierna lätt blir isolerade öar. Allt färre medlemmar avgör nu hur exempelvis riksdagslistorna ser ut, och flera säkra riksdagsmandat tillsätts i praktiken av något hundratal röster i ett provval. Nya frågeställningar har därför ofta gått partierna förbi, vilket lämnat fältet fritt för nya krafter. Under min livstid (dvs sedan 1978) har fyra nya partier kommit in i riksdagen, varav tre har etablerat sig där.

De amerikanska partierna saknar motsvarande formella ledarstruktur. De har visserligen konvent som antar valplattformar, men i och med att varje politiker väljs individuellt snarare än från en lista så är plattformarnas ställning svag och skillnaderna mellan partivänner är ofta stora. Samtidigt är väljarnas möjlighet att styra partierna förhållandevis stark. Man behöver inte vara en aktiv och engagerad medlem för att utöva inflytande. Partiernas primärval är mycket mer tillgängliga än de svenska partiernas provval och nomineringsprocesser. Visserligen röstar bara omkring tio procent av väljarna i primärvalen, men jämfört med den andel som är engagerad i svenska partiers processer är det en jättesiffra.

Det är också orsaken till att Demokraterna och Republikanerna kunnat förändras så radikalt över tid. De styrs av vilka som engagerar sig i deras selektionsprocesser. Således har Demokraterna inte längre någon betydande konservativ falang, eftersom få konservativa numera är intresserade av Demokraterna. Och Republikanernas moderata nordost-falang är lika utrotningshotad eftersom partiet inte längre är särskilt starkt i landets nordöstra delar.

Den andra stora skillnaden ligger i själva valsystemet. I Sverige har vi proportionerliga riksdagsval med fyra procents spärr. I USA, liksom i Storbritannien, finns ett mandat per valkrets och det tillfaller den som får störst stöd. I USA, liksom i Storbritannien, är bronsplatsen därför sällan värd någonting. Tjugo procent på riksplanet kan mycket väl resultera i noll mandat.

Vilket för mig in på poängen med det här inlägget. Givet Hillary Clintons och Donald Trumps låga popularitet, hur ser läget ut för de mindre partier som kämpar på i jättarnas skugga? Och kan någon av dem få ett genombrott i år? Låt oss titta på några av dem.

Green Party: det amerikanska Miljöpartiet kommer med största sannolikhet, liksom för fyra år sedan, att nominera läkaren och aktivisten Jill Stein till president. Förra gången fick de/hon 0,36 procent. Stein erbjöd sig att stå åt sidan om Bernie Sanders accepterade att nomineras av partiet, ett erbjudande som vänligt men bestämt avböjdes.

Constitution Party: detta 25-åriga lilla högerparti kan närmast beskrivas som en hardcore-variant av Republikanerna, och har i takt med de senares högerförflyttning blivit om möjligt ännu mindre relevant. Fick 0,09 procent i presidentvalet 2012.

Justice Party: ett av de nyare partierna i USA. Bildades 2011, rekryterade den tidigare Salt Lake City-borgmästaren Rocky Anderson som presidentkandidat 2012 och fick 0.03 procent. Profilen ligger inom den traditionella vänstern, och i år satsade partiet på att mobilisera stöd för Bernie Sanders i Demokraternas primärval hellre än att föra fram ett eget namn. Hur de kommer att agera nu när Sanders är utslagen har såvitt jag vet inte beslutats.

Socialist Party USA: ett vänstersocialistiskt parti som för det allra mesta fått nöja sig med några tusen väljare, och räknar 0,08 procent i valet 1984 som sin i särklass största valframgång. Är egentligen för obetydliga för att nämnas här, men kan vara av visst intresse ändå eftersom Bernie Sanders i någon mån gjort socialistbegreppet gångbart i USA.

Reform Party: får vara med här eftersom det på nittiotalet var en betydande politisk kraft (drygt åtta procent 1996) och grundades av Ross Perot som fyra år tidigare sopat hem hela 18,9 procent som oberoende presidentkandidat. Kan dock idag räknas som imploderat, även om det fortfarande existerar.

Libertarian Party: det klart viktigaste av USA:s småpartier. Nådde för första gången upp till en procent i presidentvalet 2012 och är såvitt jag vet det enda småparti som kommer att finnas med på valsedeln i landets samtliga delstater. Dess kandidater till Vita huset är Gary Johnson och William Weld, två ex-republikaner som båda lyckats bli valda och omvalda till guvernörer (New Mexico respektive Massachusetts).

Av dessa partier är det förstås ingen som under överskådlig tid kommer att tillsätta några presidenter. Men två av dem, libertarianerna och de gröna, kan mycket väl påverka resultatet redan i höst. Flera mätningar pekar på att de båda partierna växer långsamt men säkert och The Hill rapporterar ett genomsnittligt stöd på 7,2 procent för Gary Johnson och 3,5 för Jill Stein. De båda partierna tycks dessutom ha stärkts av Republikanernas och Demokraternas respektive konvent.

Det skrattas ibland åt kämpande småpartier, både i USA och i andra länder. Men med över tio procent av väljarna i övriga-kolumnen vågar jag lova att varken Clinton eller Trump skrattar. Dels är det ett rejält underkännande av dem båda, dels är småttingarna nu större än den förväntade segermarginalen i de avgörande delstaterna. Libertarianerna kan kosta Trump segern i Florida, de gröna kan kosta Clinton segern i Ohio. Och båda delstaterna kan bli direkt avgörande i höst.

Här finns alltså potential för små tuvor att stjälpa stora lass.

Av de två partierna tror jag att Libertarianerna har bäst potential. Dels är det republikanska motståndet mot Trump mycket starkare än det demokratiska motståndet mot Clinton. Dels kommer Bernie Sanders att kampanja hårt för Demokraterna, vilket gör livet svårare för de gröna. Dessutom kan Johnson få stöd av verkliga höjdare. Mitt Romney har sagt sig vara beredd att rösta på honom. Jeb Bush kan tänkas göra detsamma, och möjligen även Ted Cruz. Det räcker med en av dem för att ge libertarianerna massor av gratis media (och tillgång till donatorer), och om alla tre gör det så är revolten ett faktum.

En annan viktig fråga är huruvida Gary Johnson kan nå femton procent i tillräckligt många nationella mätningar. För om han lyckas med det får han en inträdesbiljett till de tre tv-debatterna. Och då får han tre kvällar med mer uppmärksamhet än vad hans parti fått totalt sedan bildandet 1971. Ingen mätning har gett honom sådana siffror än, men några ger honom över tio.

Personligen gissar jag att det libertarianska taket (i val, inte i mätningar) ligger någonstans runt tio procent. Partiet är fortfarande för akademiskt och ligger för fel gentemot sina potentiella väljare för att nå mycket högre än så. Men tio procent ger ändå ett betydande avtryck, och innebär förmodligen att Donald Trump kan hälsa hem.

Så i år är det klokt att hålla ett vakande öga på Johnson och Stein - Clinton och Trump gör det garanterat.

-----------------------------
JOHAN INGERÖ

Trumps troligaste väg till segern

Det är lätt att stirra sig blind på de nationella mätningarna, men för att vinna ett presidentval måste du samla ihop minst 270 elektorsröster genom att vinna i tillräckligt många delstater. Så här tror jag Trumps troligaste seger ser ut.

Donald Trump och alla republikanska presidentkandidater har en smalare väg till 270. I samtliga sex presidentval mellan 1992 och 2012 har den demokratiske kandidaten vunnit samma 18 delstater plus Washington D.C. Det ger 242 elektorsröster. Ett bra utgångsläge.

Republikanerna har bara vunnit samma 13 delstater vilka ger endast 102 elektorsröster. Så här ser den kartan ut. 



Click the map to create your own at 270toWin.com

Detta är dock lite missvisande, eftersom det finns ytterligare ett antal stater som mest stor sannolikhet kommer hamna i den republikanska kolumnen, även om de inte hamnat där varje gång sedan 1992. Montana, Arizona, Arkansas, Louisiana, Georgia, Tennessee, Kentucky och West Virginia. Sannolikt även Missouri, även om den inte är lika säker.

Då har Trump 180 elektorsröster att börja med istället. Så här ser den kartan ut.


Click the map to create your own at 270toWin.com

De stater som då sannolikt avgör är från väster till öster: Nevada, Colorado, New Mexico, Iowa, Indiana, Ohio, Florida, North Carolina, Virginia och New Hampshire.

Nevada, Colorado och New Mexico kan vi med hyfsad stor säkerhet ge till Clinton. Då har hon 262 elektorsröster.

Indiana kan vi ge till Trump. Obama vann där 2008, men förlorade 2012 och Trump har dessutom deras guvernör som vicepresidentkandidat. Då har Trump 191.

Trump behöver med andra ord vinna Florida, North Carolina, Virginia och Ohio och någon av Iowa eller New Hampshire för att nå upp till minst 270 elektorsröster. Skulle gissa att Iowa är den troligaste av de två. Då landar Trump på 272.


Click the map to create your own at 270toWin.com

En bubblare det pratas mycket om är Pennsylvania med 20 saftiga elektorsröster. Om Trump kan sätta den i spel öppnar sig helt andra möjligheter för honom. Han kan då förlora Ohio och ändå vinna. Eller Iowa och North Carolina - eller Iowa och Virginia - och ändå vinna.

Jag är emellertid skeptisk. Clinton leder med 5% och Pennsylvania har röstat stadigt demokratiskt under lång tid.

Trumps troligaste väg till segern är kartan ovan med 272 mot 266 elektorsröster. Han är dock en väldigt annorlunda kandidat, vilket kan innebära ett annorlunda resultat än vi brukar se.

-------------------------
MATHIAS SUNDIN


2016-07-30

Så kan en Clinton/Trump-seger se ut

Konventen är avklarade, alla formaliteter undanstökade. Nu gäller inget annat för kandidaterna än hårt, konsekvent och entusiasmerande kampanjande. De enda pauserna från resandet är allt annat än vilsamma, eftersom de innefattar att plugga på, repetera inför och till sist genomföra de tre tv-debatterna. För de allra flesta väljare är minst en av kandidaterna otänkbar, så det kommer förmodligen inte handla så mycket om att övertyga motståndarlägret. Det viktiga på valdagen är att de egna stödtrupperna är motiverade nog att gå till vallokalen. En så enkel (och okontrollerbar) sak som vädret kan påverka.

Jag har gått igenom ett antal opinionsmätningar, och såvida de inte alla är ute och cyklar börjar konturerna av diverse tänkbara valresultat ta form. Jag har valt att räkna på ett sätt som är optimistiskt ur Donald Trumps perspektiv, eftersom det är mer sannolikt att Trump underpresterar i mätningarna än att Clinton gör det. (För mer om Social Desirability Bias och den så kallade Bradley-effekten, läs här.) Jag ger Trump en Bradley på fem procentenheter i alla swing states, vilket måste betraktas som väldigt generöst. Med detta handikapp och utifrån rådande opinionsläge bedömer jag att allt mellan en övertygande seger för Clinton och en knapp seger för Trump ligger i korten.

Först och främst måste det sägas att mätningarna inte alls ser ut som vanligt. Det verkar bli tuff kamp om Pennsylvania, som ingen republikansk presidentkandidat har vunnit sedan 1988. Samtidigt ser det ovanligt jämnt ut i Utah, ett traditionellt kassaskåpsäkert republikan-fäste. Skälet är förstås att Trumps handelsmotstånd har en klangbotten bland traditionella blåställsdemokrater i rostbältet, men att han till både form och innehåll är mer svårsmält för såväl konstitutionellt som kristet konservativa. Utah är, med dess mormonska dominans, en av USA:s mest konservativa delstater. Ändå tycks nu invånarna där flirta med tanken på President Hillary.

Jag tror nog att Utah till sist ändå landar i den republikanska kolumnen. Valet avgörs enligt min mening i totalt fem-sex delstater i södern (Florida och Virginia) och mellanvästern (Ohio, Michigan, Wisconsin) samt i Pennsylvania. X-faktorerna blir huruvida söderns traditionella konservativa lyckas vänja sig vid Trump, och huruvida mellanvästerns traditionella arbetarväljare kan acceptera Clinton.

På den utmärkta sajten 270towin kan man göra sina egna kartor, och jag har utifrån de färskaste mätningarna samt några rena gissningar gällande Bradley-effekten och mobilisering skapat två för mig tänkbara resultat, där det ena ger segern till Clinton och det andra till Trump. Vi tar Clinton först:


Här har Clinton som synes lyckats med det som moderna demokratpresidenter har behövt lyckas med, nämligen att tugga i sig ett par sydstater. Enligt denna beräkning vinner hon Florida, det på grund av Washington-områdets tillväxt allt liberalare Virginia samt även North Carolina. Jag räknar även med en negativ rikstrend gentemot Trumps kontroverser, vilket låter henne vinna även Pennsylvania, Ohio, Michigan och Wisconsin. Det ger henne en massiv seger i elektorskollegiet, 358 röster mot 180 för Trump.

Den Trump-seger jag ser som tänkbar är mindre övertygande, men som de säger i West Wing: vinner gör man med en enda röst. Allt över det är bara ego. Alltså:


Här vinner Trump södern med 10-1, alla delstater utom Virginia. Han gör långtifrån något clean sweap i mellanvästern, där exempelvis Michigan och Wisconsin går honom ur händerna. Men den historiska segern i Pennsylvania och återtagandet av Florida gör att det inte spelar någon roll. Han vinner 273 elektorsröster mot Clintons 265.

Dessutom finns denna gång en utifrån mätningarna fullt tänkbar möjlighet, nämligen att Pennsylvania byter plats med Michigan. I så fall har båda kandidaterna 269 elektorsröster, en mindre än vad som krävs för att bli president. I så fall rullar bollen över till kongressen, där Representanthuset får välja president och senaten vice president. Då blir det riktigt hårigt. Så här ser den kartan ut:


Mellan dessa tre kartor skiljer det många elektorsröster. Men poängen är att elektorskollegiet inte nödvändigtvis avspeglar väljarkåren. Samtliga dessa kartor ryms inom en ram av en eller ett par procentenheter på riksplanet. Teoretiskt kan Clintons på papperet stora seger faktiskt vara jämnare sett till antal väljare än det oavgjorda resultatet. Allt hänger på huruvida kandidaternas stöd breddas, fördjupas eller både och.

Och så finns det folk som hellre följer fiktiva dramer...

--------------------------------------
JOHAN INGERÖ