Republikanerna förlorade presidentvalet och tappade platser både i senaten och representanthuset. Det pratades mycket om en kurskorrigering mot mitten. Ändå sade republikanerna i representanthuset nej till talmannens fiscal cliff-förslag - och undergrävde därmed kraftigt sin ledare - som innehöll modesta skattehöjningar för personer med över en miljon dollar i årsinkomst. Varför?
Helt enkelt eftersom det är vad deras väljare vill. Endast sex republikaner i representanthuset kommer från distrikt som har en demokratisk majoritet. Hotet mot dessa ledamöter är inte att förlora valet mot en demokrat i november om två år, utan att bli utmanade från höger i det egna partiet.
Endast sex ledamöter, tre procent, har som egenintresse att göra upp i mitten, resterande 97 procent har det inte.
Inför detta är jag själv kluven. Min personliga åsikt är att USA:s politiker, från vänster till höger, från senaten till representanthus till president, måste ta sig samman och kompromissa. Det är inte bara USA:s ekonomi de leker med, det är världsekonomin. En kompromiss kommer innehålla sådant som båda sidorna inte gillar, så är det bara och går inte att komma ifrån. Republikanerna är de mest hårdnackade i förhandlingarna, men demokraterna är inte särskilt medgörliga de heller (vilket Bob Woodward visade i sin bok om lånetaket 2011).
Samtidigt representerar dessa hårdnackade republikaner sina väljare. Många av dem valdes med exakt det mandat som de utövar just nu - ett tydligt och stenhårt nej till skattehöjningar. Det är - som vi politiker säger ibland - väljarnas fel.
Trots att de faktiskt bara utövar det mandat som de lovat, står de nu inför en situation som innebär rätt rejäla skattehöjningar om de inte agerar (Bushs skattesänkningar går ut vid nyår). I ett sådant fall kan det vara rimligt att gå med på små skattehöjningar för att undvika stora (samtidigt som man tar tag i utgiftssidan).
Helt enkelt eftersom det är vad deras väljare vill. Endast sex republikaner i representanthuset kommer från distrikt som har en demokratisk majoritet. Hotet mot dessa ledamöter är inte att förlora valet mot en demokrat i november om två år, utan att bli utmanade från höger i det egna partiet.
Endast sex ledamöter, tre procent, har som egenintresse att göra upp i mitten, resterande 97 procent har det inte.
Inför detta är jag själv kluven. Min personliga åsikt är att USA:s politiker, från vänster till höger, från senaten till representanthus till president, måste ta sig samman och kompromissa. Det är inte bara USA:s ekonomi de leker med, det är världsekonomin. En kompromiss kommer innehålla sådant som båda sidorna inte gillar, så är det bara och går inte att komma ifrån. Republikanerna är de mest hårdnackade i förhandlingarna, men demokraterna är inte särskilt medgörliga de heller (vilket Bob Woodward visade i sin bok om lånetaket 2011).
Samtidigt representerar dessa hårdnackade republikaner sina väljare. Många av dem valdes med exakt det mandat som de utövar just nu - ett tydligt och stenhårt nej till skattehöjningar. Det är - som vi politiker säger ibland - väljarnas fel.
Trots att de faktiskt bara utövar det mandat som de lovat, står de nu inför en situation som innebär rätt rejäla skattehöjningar om de inte agerar (Bushs skattesänkningar går ut vid nyår). I ett sådant fall kan det vara rimligt att gå med på små skattehöjningar för att undvika stora (samtidigt som man tar tag i utgiftssidan).
