2016-02-19

Hur en oberoende kandidat skulle kunna kandidera – och vinna

(Innan vi börjar, först en kort disclaimer: Jag tror inte att det scenario jag tecknar nedan kommer hända. Jag skriver bara att det är teoretiskt möjligt, och att de praktiska förutsättningarna i år är större än någonsin tidigare i USA:s moderna historia. Okej, here goes...)

Lek med följande tanke: Hillary Clinton går i exakt samma fälla som 2008 och blir för kalkylerad och själlös i sitt kampanjande. Hennes desperata massmail i vilka hon ber sympatisörerna sätta in ytterligare en dollar hånas på nätet och ger henne det farligaste någon politiker kan få: en fet förlorarstämpel. Bernie Sanders förblir en hopplös kandidat, men han ingjuter nog med mod och förhoppningar i sin unga publik för att lyckas med det omöjliga, och sänker Clinton-maskinen en gång för alla.

Samtidigt, i det republikanska lägret, vägrar den där tillnyktringen som etablissemanget hoppas på att infinna sig. De drygt trettio procent som gillar Donald Trump blir allt mer fästa vid honom. Samtidigt slår de mer konventionella republikanska kandidaterna halvt ihjäl varandra i striden om andraplatsen, precis som med Chris Christies angrepp på Marco Rubio i New Hampshire. Ingen kliver åt sidan, och när dammet har lagt sig är Donald Trump Republikanernas officiella presidentkandidat.

Inför sommarens konvent står båda partierna inför allvarliga problem. De är djupt demoraliserade. Sanders och Trump har svårt att hitta någon som är beredd att ställa upp som vice president, eftersom alla tänkbara håller sig undan av rädsla för att det förväntade fiaskot ska stänka på dem. Det är även svårt att få fram huvudtalare. Likbleka guvernörer, kongressledamöter och ex-ministrar upprepar mekaniskt att de stöder sitt partis kandidat, men ingen vill hålla ett tv-sänt brandtal i ämnet.

Då tar New Yorks före detta borgmästare, som även är före detta både demokrat som republikan Michael Bloomberg till sist bladet från munnen. Han är 73 år gammal, säger han, och rik nog att slippa bry sig om framtiden. Men han kan inte låta bli. Han kan inte låta de båda partier, som båda bidragit stort till att forma hans land men som på sistone blivit alltmer urspårade, få ensamrätt på det här valet. Han deklarerar uppror från mitten, ber alla "fed up centrists" att stödja honom. Han lovar successiva reformer mot balanserad budget, och rimliga budgetregler. Han lovar att stå upp för utbildning, bland annat genom att klart och tydligt deklarera att jorden inte skapades för sex tusen år sedan.

Han översköljs av en våg mittenväljare, vilket får medierna att tända till. Några problem med kampanjfinansiering har han inte, med sina trettio miljarder dollar är han vida mer förmögen än Trump. Därefter enrollerar han Blanche Lincoln, den tidigare senatorn och högerdemokraten vars karriär begravdes i Tea Party-valet 2010, som sin kandidat till vice president. De deklarerar gemensamt att de avser representera demokratiska och republikanska väljare gentemot deras respektive partier.

I valet når de ändå bara bronsplats. Men det är ingen dålig sådan! Donald Trump har 34 procent av väljarna, Bernie Sanders 32. Bland de övriga partierna sticker ett ut: Bloomberg/Lincoln har bärgat hem 31 procent, långt mer än vad någon förväntat sig.

Problemet nu är att ingen har fått de 270 elektorsröster som krävs för att få flytta in i Vita huset. Det innebär att valet för första gången sedan 1824 kommer att avgöras i representanthuset, där de valda ledamöterna i enlighet med det tolfte författningstillägget har att välja mellan de tre starkaste kandidaterna.

Trump och Sanders kräver av sina respektive partikamrater att de röstar enligt partilinjen. Men motviljan är betydande. Ingen av dem stöddes av några betydande krafter i "huset" medan primärvalen fortfarande pågick. De respektive partietablissemangen ogillar dem skarpt. Och även om de har fler väljare än Bloomberg så visar alla mätningar att de även har mycket starkare antipatier än han. Att rösta för någon av dem kan innebära problem i nästa kongressval.

Till sist har en majoritet inom båda partierna valt att stödja den tråkiga linjen, och spinna det som att de tar ansvar i ett för landet svårt läge hellre än att orsaka kaos och fördjupa de motsättningar som väljarna redan har fått mer än nog av. USA:s nästa president blir Michael Bloomberg.

I december utarbetas som ett led i detta ett antal överenskommelser: Hillary Clinton nomineras till finansminister, Jeb Bush till utrikesminister. Ted Cruz erbjuds, och accepterar, att nomineras till den HD-stol som stått tom sedan Antonin Scalia avled ett år tidigare. Landet kan regeras vidare.

Nää, sånt kan ju bara inte hända...eller?

---------------
JOHAN INGERÖ

2 kommentarer:

Henrik sa...

Kom ihåg att representanthuset då röstar fram presidenten (1 röst per delstat) och senaten vice presidenten (1 röst per senator). Det kan med andra ord bli rörigt. Dessutom så får representanten från säg North Dakota oproportionerligt mycket makt i ett sådant val då hna enbart behöver komma överens med sig själv hur han ska rösta.

karpdamm sa...

Kul tankelek. Inte trolig - men inte heller omöjlig.