2016-01-31

Därför vinner Hillary

När Barack Obama och Hillary Clinton slogs om att bli demokraternas presidentvalskandidat 2008 formulerade George W. Bushs rådgivare Karl Rove det som att ”öldrickarna” röstade på Clinton och ”vindrickarna” på Obama, och att det som talade för Clinton var att ”det finns fler öldrickare än vindrickare i det demokratiska partiet”. Att Obama ändå blev nominerad kan ha berott på att en stor grupp av ”öldrickarna” är afro-amerikaner vilka valde att rösta på Obama. Dryckesvanor är kanske en förenkling men det är tydligt att det i de flesta demokratiska primärval funnits en kandidat som varit starkast bland arbetarväljare och en kandidat som varit starkast bland mer välutbildade. De förra har ofta haft en mer tydlig ekonomisk populism (men mer ”underifrån” än vänster) och de senare har varit mer renodlade vänsterkandidater. Ett bättre sätt att skilja dessa kandidater än att tala om höger eller vänster är att säga att de förra (öldrickarna i arbetarklassen) valt en kandidat som ”förstår och representerar sådana som oss” medan de senare (de välutbildade) valt någon som ”tycker som oss”. Före 2008 var huvudregeln att de förra alltid vann nomineringen då det som Rove uttryckte det ”finns fler öldrickare än vindrickare”. Demokraternas ”öldrickarmajoritet” har varit en koalition av etnisk (oftast katolsk) arbetarklass i norra USA, vita sydstatare och afroamerikaner medan vindrickarna ofta återfunnits i universitetsstäder på öst- och västkusten samt i närmast helvita delstater som Vermont och New Hampshire på östkusten, Minnesota i Mellanvästern samt Oregon, Washington och norra Kalifornien på västkusten.

Det senaste tillfället före Obama som en ”vindrickarkandidat” blev nominerad var 1988 då teknokraten Mike Dukakis från Massachusetts blev nominerad. I mycket berodde det på att ”öldrickarkoalitionen” var splittrad mellan Dick Gephardt (populist med starkt fackligt stöd från Mellanvästern), Al Gore (vit sydstatare) och Jesse Jackson (afroamerikan). 1992 var den främsta utmanaren till Bill Clinton den teknokratiske liberalen Paul Tsongas, som vann i New Hampshire, och 2000 utmanades Al Gore främst av den liberale ex-senatorn Bill Bradley. Både Tsongas och Bradley var skickliga och intellektuella politiker men de var oförmögna att vinna väljare utanför gruppen välutbildade vita. Det var även dessa väljare som stödde Howard Dean 2004.

Det främsta skälet till att Obama vann 2008 var inte att han vann i Iowa (vars valmöten domineras av ”vindrickare”) utan att han var en unik kandidat som kunde förena stödet hos vita ”vindrickare” med afroamerikaner. Hillary Clinton vann dock stort i de delstater där vit arbetarklass och hispanics var dominerande väljargrupper. Det som talar för att Hillary Clinton kommer att bli nominerad är att hon till skillnad från 2008 inte har en motståndare som ser ut som Barack Obama. Bernard Sanders har lyckats väl med att vinna stöd bland välutbildade vita men stödet är lågt bland afroamerikaner och hispanics. Sanders styrka är att hans väljarbas är kraftigt överrepresenterad i de två delstater som inleder primärvalsstriden, Iowa och New Hampshire. I dagsläget ser det ut som att det blir mycket jämnt i Iowa (med liten fördel för Clinton i de sista mätningarna) medan Sanders leder i New Hampshire. I kommande primärval ser dock sammansättningen av väljare annorlunda ut och det talar för att nästa demokratiska presidentkandidat heter Hillary Clinton.

Framtiden tillhör dock inte öldrickarna. I takt med att den vita arbetarklassen i allt högre grad lämnar Demokraterna och gruppen vita sydstatsdemokrater försvinner kommer det att bli allt svårare för kandidater som Clinton att bli nominerad. Framtida demokratiska kandidater kan mycket väl bli mer lika Howard Dean eller Bernard Sanders. Vilket i sig också kommer att göra det svårare för Demokraterna att vinna presidentmakten.

Carl Melin

2016-01-30

It's all about förväntningar

I början av primärvalssäsongen är det förväntningar som är det avgörande, inte antal delegater. Det gäller att hålla förväntningarna på rätt nivå, slå dem och för allt i världen inte inte underträffa dem. 

Låt oss titta på vilka förväntningar som finns, just nu, inför Iowa.

Anledningen att förväntningar är så viktiga är att det handlar om momentum. Om du överträffar förväntningarna får du momentum. Medvind i media, pengarna strömmar in, fler vill endorsa dig, väljarna strömmar till dina events - och så vidare.

Donald Trump förväntas vinna, ganska enkelt. Han har lett länge i Iowa, med undantag för några veckor där Ted Cruz stack upp. För att slå förväntningarna krävs ett valresultat på uppemot 40% (han ligger nu på drygt 30%) eller att motståndarna är på dubbelsiffrigt avstånd.

Att Cruz ledde ett tag har hjälp honom. Han förväntas som sagt vinna, men det är ingen självklarhet. Vinner han nu visar det mer styrka än det hade gjort om han lett hela tiden. Kommer han tvåa är det utan tvekan ett hårt slag mot hans kampanj, men sannolikt ingen automatisk dödsstöt.

Ted Cruz förväntas också vinna, trots att få egentligen tror att han gör det. Låter det märkligt? Vad jag menar är att förväntningen på hans chans att vinna nomineringen bygger på att han vinner Iowa - och det har stärkts av han nyss ledde där.

När han nu trillat ner på andra plats så är det få som egentligen tror han kommer att vinna, men förväntningarna är ändå högre än så. Ett väldigt besvärligt läge för Cruz. Han måste kommande dagarna få ner förväntningarna, och sedan överträffa dem.

Marco Rubio har haft rätt låga förväntningar på sig inför Iowa, men de har på senare tid landat på att han borde bli  en stabil trea. Det finns också en hel del snacka om ett betydande momentum, utan att förväntningarna på ett riktigt bra valresultat har ökat särskilt mycket. Om inte förväntningarna på grund av detta trissas upp för mycket kommande dagar, ser det ut som han har en bra chans att överträffa dem.


Illustrativt för ovanstående är att Ted Cruz och hans super-PACs nu styr om sina attacker från Donald Trump till Marco Rubio  De verkar tycka att läget nu är sådant att det är viktigare att hålla försvara andraplatsen, än att försöka ta förstaplatsen.

Under dessa tre kandidater är förväntningarna i det närmaste obefintliga. Det är svårt att underträffa dem för någon kandidat, om de inte får ett extremt dåligt resultat, i stil med att Jeb Bush skulle få 1%. Skulle någon av dem nå tvåsiffrigt vore det ett starkt plus för den kandidaten.

På demokratiska sidan är förväntningarna inte så tydliga inför Iowa. Hillary Clinton förväntas vinna, eftersom hon leder (med lite drygt 3%) och eftersom hon är den som alla tror kommer vinna nomineringen. Men Bernie Sanders är nära och hon förlorade Iowa mot Barack Obama för åtta år sedan, så det skulle inte bli någon stor sensation om han vann.

Skulle Sanders slå henne stort, eller vice versa, så skulle det kunna skaka om racet, men vid ett hyfsat jämnt resultat rullar det på ungefär så som det set ut i några månader nu.

Den klassiska berättelsen om förväntningar är naturligtvis Bill Clinton:


En månad innan New Hampshire 1992 ledde han stort. Sedan kom kvinnoskandaler och han föll kraftigt. Paul Tsongas vann klart i New Hampshire, men Bill Clinton stall rubrikerna när han glatt utropade sig själv som "comeback kid" för sin andraplats. Det som egentligen var en storseger för Tsongas, blev en förväntningsseger för Clinton. Hur det gick sen, vet ni ju.

-----------
MATHIAS SUNDIN, grundare till amerikanskpolitik.se och på plats nu i USA under tre veckor. För tillfället i Kalifornien men senare i New Hampshire och South Carolina inför primärvalen där.


2016-01-29

Hee Haw - den tragiska komedin



Det tog några timmar efter att Sarah Palin annonserat sitt stöd för Donald Trump, sedan låg denna remix på nätet. Jag älskar den, och det gör för övrigt mitt yngsta barn också. Det enda jobbiga är att den sätter sig så hårt i huvudet att man nästan behöver hälla klorin i hörselgångarna för att sluta nynna på den.

Men bortom detta finns en politisk tragedi, som för mig är lika svår att släppa som låtens refräng.

Jag var nog en av de första i Sverige som skrev något alls om Sarah Palin. I min gamla blogg nämndes hon första gången 15 mars 2008, och då just som tänkbar vice president-kandidat åt John McCain. Den 29 augusti presenterades hon som just detta, och jag var till en början mycket entusiastisk.

För nytillkomna är nog detta svårt att förstå, men Sarah Palin var verkligen imponerande i början av sin karriär. Hon gick från borgmästare i obskyra lilla Wasilla till guvernör i Alaska, och som sådan tampades hon med delstatens inpyrda gamla intressen. Väljarna älskade det. Efter två år på jobbet pendlade Palins förtroendesiffror mellan sjuttio och nittio procent, beroende på mätmetod.

Den 44-åriga fembarnsmamman beskrevs alltså inte utan anledning som något av ett politisk underbarn, och som något helt nytt på den svårt gubbifierade GOP-scenen, när John McCain utsåg henne till sin medkandidat.

Därefter gick det mesta åt skogen.

Palin var helt uppenbart inte redo att spela huvudrollen i en nationell valrörelse. Och från vänsterhåll sparades inget som helst krut när det gällde att skjuta ner henne. Att McCains folk inte hade gjort sitt jobb är idag uppenbart. Trots det klarade sig Palin rätt väl även under några verkligt svåra kampanjmoment. Hennes demokratiske motpart Joe Biden borde, efter 35 år i senaten och två egna presidentkampanjer, ha kört över den nybakade guvernören i vice-kandidaternas tv-debatt. Enligt de allra flesta bedömare nådda han bara oavgjort.

Valet slutade ändå med republikansk förlust, och med Sarah Palin till allmänt åtlöje i de liberala medierna. Men bland konservativa gräsrötter hade hon etablerat sig som stjärna, och hennes bok Going Rogue blev en storsäljare och gjorde Palin till miljonär.

Någonstans här drog Sarah Palin uppenbarligen slutsatsen att hon borde gå från politiker till pseudopolitisk underhållare. Hon avgick som guvernör och fick efter hand både diverse programledarroller och lukrativa talaruppdrag. Hon blev inte så rik som en del andra ex-politiker men beräknas idag vara god för omkring tolv miljoner dollar, vilket är klart mer än innan hon blev känd.

Jag har ibland undrat vad som hade hänt om hon fått bättre hjälp efter valet. Hon hade kunnat medge de många misstagen som gjorts, och att hon hade stora kunskapsluckor i inte minst internationella frågor. Sedan hade luckorna kunnat åtgärdas - Palin är lika lite som någon annan guvernör ett dumhuvud.

Kanske hade hon då kunnat komma tillbaka som något annat än betald rekvisita för diverse uppstickarkandidater. Politisk känsla har hon ju absolut. Jag har träffat en del av hennes fans, till exempel en tjej som jobbade på en bensinmack i Kingsland (liten håla i Georgia) och som med eftertryck sa till mig att "I don't care what they say about her. I love her."

Istället drar hon nu omkring och lirar sina gamla hits. Det är "You betcha!" och "Drill baby, drill!" om och om igen, fast utan den där uppriktigheten som gjorde att de lät så bra i början. Lite som när före detta rockstjärnor spelar på småklubbar och utan framgång försöker övertyga publiken om att de fortfarande tycker att det är roligt.

I mina ögon är detta en politisk tragedi.

Hee Haw.

---------------
JOHAN INGERÖ

2016-01-26

Vad Bernie Sanders behöver för att slå Hillary Clinton i Iowa

Såhär en vecka innan Iowa visar opinionsundersökningarna att det är i stort sett lika mellan Bernie Sanders och Hillary Clinton. Det är omöjligt att förutspå vem som kommer att vinna, men det går att analysera olika faktorer som mycket möjligt kan avgöra vilken kandidat som kommer att komma ur detta caucus segrande. Kandidaterna har byggt sitt stöd på så olika faktioner att det är högst intressant att analysera vem utav dem som har störst chans att engagera sina väljare. 

Just nu har sidan FiveThirtyEight en modell som tyder på att Clinton har störst chans att vinna, men det betyder inte alls att Sanders inte kan ro hem flest ombud. Han har dock en del utmaningar att övervinna först.

Då Iowa caucuses är en sådan speciell process är det väldigt svårt att förutspå just hur det kommer att gå för vardera kandidat på den demokratiska sidan. Det finns flera faktorer som hjälper Sanders i den här speciella processen, men även flera faktorer som gör det svårare för honom att vinna.

Iowa caucuses är i korta drag en rad med partistämmor som tar plats på olika nivåer i delstaten Iowa där partimedlemmarna i det demokratiska partiet möts i person och diskuterar vem som ska vinna. Detta görs genom att fysiskt förflytta sig från olika delar av ett rum och kräver diskussion, övertalning och väldigt mycket tidsflexibilitet. 

Hela processen är oerhört komplicerad och kräver ett helt blogginlägg bara för att förklara den. Ett sådant finns här. Vi ska även notera att republikanerna använder sig av en annan process som inte är fullt så komplicerad.

Den allra största faktorn som talar för Sanders är att hans supporters är så entusiastiska. I en process där väljarna måste aktivt delta under flera timmar är detta en viktig fördel. Få väljare som inte är entusiastiska kommer att resa ut i februarikylan och spendera en hel kväll åt att delta i ett möte som innefattar diskussioner och övertalning som tar flera timmar.

De väljarna som inte är så intresserade kommer helt enkelt att stanna hemma och istället prioritera sådant som är viktigare så som familj, sömn eller andra engagemang. På grund av entusiasmen räknar Sanders på att hans väljare kommer att aktivt delta i större utsträckning än Clintons.

Den andra faktorn som också hjälper oerhört mycket för Sanders i detta är att hans väljare är väldigt unga. De är ofta liberala collegestudenter under 30-års ålder som har mycket mer flexibel tid än personer som arbetar, tar hand om barn eller har mer ansvar och åtaganden som kräver tid.

YouGov (klicka för att förstora)

Intressant nog är det här också samtidigt särskilt problematiskt för Sanders då collegestudenterna finns i väldigt små geografiska områden. Risken är då att Sanders vinner ett högt antal ombud i dessa delområden, men att han inte vinner tillräckligt många ombud Iowa runt för att vinna delstaten. Trots att det är mer eller mindre proportionerligt har varje delområde endast ett begränsat antal ombud och Sanders kan i teorin vinna färre ombud trots att fler väljare som stödjer honom deltar i Iowa caucuses. Det totala numret av väljare avslöjas aldrig, endast det totala antalet ombud per delområde, så vi kommer heller aldrig att få veta om det blir så.

Då Obama vann 2008 hölls Iowa caucuses mycket tidigare, den 3:e januari, då många studenter fortfarande inte hade börjat för terminen och befann sig hemma runt om i delstaten och inte koncentrerade i collegestäder. Det är värt att nämna att det finns ännu en risk med att förlita sig på unga väljare: De röstar helt enkelt inte i samma utsträckning som äldre.

Sedan har vi frågan om hur pass valbar Sanders är i det allmänna valet i höst. Oavsett om man håller med henne eller inte har Clinton länge positionerat sig själv som den som har störst chans att slå republikanerna i ett allmänt val. Sanders har självklart argumenterat för sin sak på ett kraftfullt sätt. Det återstår att se om väljarna är övertygade eller inte. Sanders får hoppas att de är det då över hälften av demokratiska primärvalsväljare anser att chansen att vinna det allmänna valet är viktig då de väljer sin kandidat.
YouGov (klicka för att förstora)
Situationen i Iowa är helt omöjlig att förutse just nu. Sanders kan mycket väl vinna detta, trots att FiveThirtyEight, som är väldigt respekterade då det kommer till dessa frågor, tror att han inte kommer att göra det. Om han gör det beror det på att han har kunnat rida på vågen av entusiasm över och förbi utmaningarna med hans geografiskt koncentrerade väljare.


Det kommer utan tvekan att bli ett riktigt spännande val i Iowa!

---------------------
LINNEA SANDSTRÖM LANGE & ALEX LANGE, bloggare på Strategi & Stubbar. Flyttade nyligen till Stockholm från Chicago där de båda arbetade inom politik. 

2016-01-23

New York, New York...

Det finns en viss Pojken som ropade varg-faktor här, men i alla fall:

Michael Bloomberg, tidigare borgmästare i New York, sägs nu på allvar överväga att ge sig in i presidentvalrörelsen. Det är inte första gången, men givet situationen i de båda stora partierna är det möjligt att han är mer sugen nu.

Det skulle i så fall inte handla om att söka någon av de etablerade partiernas nominering, utan om att ställa upp som oberoende. Affärsmagnaten Bloomberg var demokrat fram till någon gång runt millenieskiftet, men valde att bli republikan när han gav sig in i kampen om New Yorks borgmästarpost. Till viss del berodde nog detta på att han ville få stöd från stadens avgående borgmästare Rudy Giuliani, som efter sina insatser i efterdyningarna av 9/11 hade uppnått massiv popularitet. 2007 lämnad Bloomberg emellertid Republikanerna, och identifierar sig sedan dess som oberoende.

Några ekonomiska problem skulle en Bloomberg-kampanj inte stöta på i första taget. Han beräknas vara värd över trettio miljarder dollar, och får därmed Donald Trump att framstå som något av ett socialfall.

Politiskt anser jag att Bloomberg är långt mer demokratisk än republikansk. Han är socialliberal i de flesta frågor, men säger sig vara en "fiscal conservative" eftersom han balanserade New Yorks budget. Jag ser dock inte vad som är specifikt höger med det, eftersom det kan göras med såväl vänster- som högerpolitik. Bloomberg gjorde det främst med höjd egendomsbeskattning och i någon mån även med att effektivisera byråkratin.

Han har även gjort sig känd för en tämligen aktivistisk folkhälsopolitik, inte minst genom sitt krig mot läsk(!). Sammanfattningsvis skulle jag beskriva Bloomberg som något av en folkpartist i amerikansk tappning (Mattias må ursäkta) och om han faktiskt ger sig in i valrörelsen så är det nog ett större problem för Demokraterna än för Republikanerna.

En annan kul detalj är att presidentvalet i så fall skulle stå mellan tre New York-bor, om vi tänker oss att Trump vinner Republikanernas nominering och Hillary Clinton Demokraternas. En inte ointressant omständighet i ett läge där väljarna är rasande på Wall Street...

----------
JOHAN INGERÖ

Vem ÄR Trump?

Det är bara att erkänna: jag tog inte Donald Trumps kandidatur på tillräckligt stort allvar när han offentliggjorde den i somras. Och enda trösten för mitt sårade ego är väl egentligen att jag är i både stort och gott sällskap. Många är vi som inledningsvis såg honom som bara ännu en Pat Buchanan, Herman Cain eller Michelle Bachmann, alltså någon som flammar upp för ett ögonblick men sedan faller offer för Republikanernas djupt rotade kultur av att prioritera "electability" (valbarhet) när det väl blir dags att nominera.

Nu, med fortsatt stabil ledning både nationellt och i viktiga nyckelstater, är det sedan länge uppenbart att han inte är en dagslända som kommer att gå över. Det är inte självklart att han vinner nomineringen, men med historien som bakgrund tyder det mesta ändå på det. En såpass ihärdig ledning och med så kort tid kvar innan nomineringsmötena och primärvalen talar för att Donald Trump verkligen kommer att bli Lincolns partis officiella presidentkandidat.

Därmed är det även hög tid att, i den mån vi inte gjort det tidigare, försöka förstå vem Donald Trump är, och vilken sorts president kan skulle kunna bli. För egen del har jag väldigt svårt för den stil han kör vid valmöten, intervjuer och debatter. Och nu syftar jag inte på vad han tycker, även om jag har skarpa invändningar även där, utan hur han tycker det. I handelsfrågor har han uttryckt sig någorlunda substantiellt, men i snart sagt alla andra ämnen undviker han noga varje form av konkretion. Presidentkandidater brukar vilja skylta med att de behärskar frågorna, Trump uppvisar ingen sådan drift.

Från vänsterhåll, liksom naturligtvis i europeisk press, förklaras detta, som så många gånger förr när det gäller amerikanska politiker, med att han är korkad och/eller okunnig. Det tror inte jag, inte för ett ögonblick. Som jag skrivit i exempelvis Expressen så är han både begåvad och intelligent. Och i och med att han för ögonblicket siktar på the Angry Vote (samma röster som Bernie Sanders jagar, fast från vänster) så behöver han inte vara sansad eller detaljerad. Han kanske modifierar sin stil om/när han kan räkna med att ha säkrat nomineringen, men åtminstone tills dess kommer han inte ge oss några nya ledtrådar.

Alltså får vi gå till läggen. Och på Youtube finns en del intressanta gamla klipp som kan fungera som pusselbitar. Jag vill bara helt kort tipsa om två av dem.

Det först är ganska kort, men av flera skäl ändå intressant. Året är 1988 och en 42-årig Trump gästar Oprah Winfreys program. Här ger han sig in i ett resonemang om internationell handel som låter exakt som det han säger idag, med den enda skillnaden att han inte nämner Kina. Det visar att hans uppfattning om hur USA blir "ripped off" inte är ytligt kampanjsnack, och borgar för att en president Trump knappast skulle ha någon speciellt gynnsam effekt på frihandeln.



Det andra klippet är betydligt längre, och från 1991 då Trump i egenskap av storfräsare inom en makroekonomiskt relevant bransch inbjudits att vittna inför Representanthusets budgetutskott om konjunkturläget och den stora skattereform som genomförts fem år tidigare. Här är bilden mer sammansatt, och mycket långt från 2016 års hånfulla och hetsiga Trump. Men samtidigt är det uppenbart att Donald Trump som person är tämligen kategorisk. Saker och ting är antingen lysande eller komplett värdelösa.

Det senare klippet tror jag ger en rätt bra bild av hur Trump skulle kunna bli som president. Klart mer seriös än hans kampanjstil, men fortfarande kategorisk och utan uppenbar politisk kompass. Och det är just vad som oroar mig. Principlöshet och tvärsäkerhet i kombination bildar en tämligen giftig cocktail.




----------
JOHAN INGERÖ, veteranbloggare som dock gör debut på just denna blogg i och med detta inlägg, och som fortfarande inte riktigt kommit över att Rudy Giuliani inte blev president 2008

2016-01-15

Vinnare och förlorare i sjätte debatten

Äntligen kom den, fighten vi har väntat på! Den mellan Donald Trump och Ted Cruz. Senatorn från Texas har undvikit att bråka med Trump ändå till för några dagar sedan och i debatten i natt gav han honom en rejäl omgång.

VINNARE

Ted Cruz var lysande mot Donald Trump när frågan om han har rätt att bli president med tanke på att han är född i Kanada kom upp. Det är, precis som samma fråga om Obama, en icke-fråga men lever vidare i en värld av konspirationer. Cruz inlägg är bland det bästa jag har hört i en debatt. Trump blir mosad. Kolla i videon nedan (även om den av någon anledning har texten bak och fram).

Cruz var bra i övrigt också och fick in ytterligare en träff på Trump när han pratade om New York values, vilket betyder liberala värderingar i stil med Hillary Clinton.

Det negativa för Cruz var ordväxlingen med Marco Rubio som effektivt visade hur Cruz bytt en hel del åsikter och innehaft en hel del sådana som inte går hem hos konservativa väljare. Det är också i sig negativt för Cruz att den här birtherfrågan inte försvinner, och det tror jag inte den gör trots hans briljanta retorik.



Donald Trump brukar jag sätta i förlorarkategorin i debatterna, vilket kan tyckas udda med tanke på hur bra det går för honom i opinionen. Faktum är dock att han oftast tappar stöd efter debatterna och återtar det när minnet av den börjar falna.
Nu sätter jag honom istället i vinnarkategorin. Han fick sig en rejäl omgång av Cruz och det är negativt för honom att detta med New York values börjar leta sig in i debatten, men hans svar på det var perfekt. Han pratade om hur New York reste sig efter 9/11 och vilka värderingar det kräver.

Han hade också ett bra svar på frågan vad han skulle göra med sitt företag om han blir president. Jag är väldigt stolt över mitt företag svarade han, men blir jag president så är det peanuts. Då kommer jag bara fokusera på USA. Det kändes äkta och jag tror att han vann en del sympati på hur mycket han känner för USA. Alla vet hur mycket han ÄLSKAR sitt företag.

I övrigt var han på hugget och fick fram sitt budskap. En rätt stark insats.

Chris Christie arbetar sig sakta med säkert mot toppen. Han går hyfsat i New Hampshire och ökar i Iowa, men inte så mycket att de andra känner att de måste ge sig på honom med full kraft. Samma sak i debatten. Han försöker ofta vara den vuxne i rummet, passar alltid på att hoppa in när senatorerna debatterar och peka på att han verkligen gör saker, inte bara tjafsar och att han tidigare var åklagare passar bra nu när debatten handlar så mycket om terrorism.

Stabil debattinsats som fortsatt ger honom chansen att komma överraskande bra i Iowa och därmed få chansen att vinna New Hampshire.

Marco Rubio är en debattör med mycket hög lägstanivå. Han var inledningsvis inte lysande, men stabil. Efterhand blev han bättre och debatten med Cruz vann han.

Det är en lite annorlunda Rubio vi ser nu. Fler attacker på Obama/Clinton, inte lika mycket optimism vilket visserligen är synd, men kanske är det var som behövs för att vinna den republikanska nomineringen. Han klarar emellertid även den tuffare stilen väl och hans insats i natt gör att detta race i fortsätter handla om Rubio, Cruz och Trump, med Christie som en dark horse.

FÖRLORARE

John Kasich var inte dålig, men inte bra heller. Han var inte arg och vild som i några av de tidigare debatterna, utan hyfsat stabil. Det räcker dock inte för att han ska få fart i opinionen och vinna någon delstat.

Jeb Bush presterade återigen en bättre debatt än hans tidigare insatser, vilket inte är så svårt i och för sig. Han fortsatte att debattera med Trump och han fortsatte att förlora debatter med Trump. Inget tyder på att denna insats kommer stärka honom i opinionen, även om han inte var dålig.

Ben Carson svamlar på. Han är trevlig, lite lustig och lite konstig. Ja, det sammanfattar väl det hela.

----------
MATHIAS SUNDIN, grundare till amerikanskpolitik.se som ogillar när begreppet triangulering används felaktigt och fascineras av Lyndon B. Johnson.

2016-01-12

Dream team på amerikanskpolitik.se

Den här bloggen startades 2004, nästan av en slump. Jag började följa presidentvalet mellan George W. Bush och John Kerry och fick för mig att åka över till valrörelsen. När jag gick runt mellan valvakorna i Washington så var jag för alltid fast.

Amerikansk politik har sedan dess varit min största hobby och jag har besökt alla presidentvalrörelser och valrörelser till kongressen sedan dess. Nio resor har det blivit. Alla har varit roliga, men primärvalet 2008 i New Hampshire sticker ut. Det var ett vidöppet val så båda partierna hade gott om kandidater - och vilka kandidater sen! Barack Obama, Hillary Clinton, John McCain, Rudy Giuliani, Mitt Romney, Mike Huckabee med flera.

Obama efter ett fantastiskt tal i New Hampshire 2008, då han fortfarande var senator.
Under några år uppdaterade jag bloggen flitigt. Dagligen under valrörelserna. På senare år har jag haft svårt att hinna med det. Trots att jag numera bara uppdaterar någon gång i månaden så hänger många läsare kvar.

För att sätta lite mer fart på verksamheten har jag lockat till mig ett dream team av skribenter. Den överlägset bästa samlingen USA-experter i Sverige.

Låt mig presentera dem:

Johan Ingerö - en av Sveriges kunnigaste om amerikansk politik och en begåvad skribent. Har synts flitigt i media som USA-expert, men under några år jobbade han som presschef åt Göran Hägglund och kunde inte synas i den rollen. Numera jobbar han på Timbro och han är äntligen tillbaka i expertrollen, bland annat har han skrivit rapporten Vem ska va president?
@JohanIngero på Twitter.

Elizabeth Walentin - invandrad amerikan som jobbat som praktikant i Vita huset, i Howard Deans kampanj i South Carolina och för Barack Obamas kampanjer 2008 och 2012. Syns mycket flitigt i svensk media som USA-expert. Jobbade som ansvarig för omvärldsanalys för S i senaste valet, numera PR-konsult.
@StockholmYankee på Twitter.

Carl Melin - förflutet som ansvarig för opinionsundersökningar på Gallup, United Minds och Socialdemokraterna. Numera på Systembolaget. Syns också ofta i svenska media om amerikansk politik, bland annat var han ena ankaret i Aftonbladets tolvtimmars maratonsändning vid förra presidentvalet. I grunden statsvetare med nördigt intresse för amerikansk politik i allmänhet och valkampanjer och kongressen i synnerhet.
@CarlMelin på Twitter.

Erik Lakomaa - en riktigt USA-nörd som kan rabbla statistik i de mest obskyra valdistrikt och en mängd citat och anekdoter ur den amerikanska politiska historien. Ekonomie doktor, forskare och politisk konsult. Fick 2005 Rising Star Award från tidningen Campaigns & Elections.
@ErikLakomaa på Twitter.

Linnea Sandström Lange - är kommunikatör och har tidigare arbetat med kvinnors reproduktiva rättigheter för en politisk intresseorganisation i USA. Hon har studerat politik på University of Glasgow och policy på London School of Economics.
@Linksan på Twitter.

Alex Lange - invandrad amerikan som jobbat som politisk researcher i ett antal olika kampanjer i USA, bland annat för Barack Obama och Rahm Emanuel, Chicagos borgmästare. Han har studerat politik på University of Glasgow och University of Chicago.
@walexanderlange på Twitter.

I natt håller president Obama sitt sista State of the Union-tal. Om ett år svär vi in en ny president. Ni följer dramat bäst på amerikanskpolitik.se!

----------
MATHIAS SUNDIN, grundare till amerikanskpolitik.se som ogillar när begreppet triangulering används felaktigt och fascineras av Lyndon B. Johnson.

2016-01-02

Läget i racet januari 2016

Då var vi inne i valåret och den första delstaten att rösta, Iowa, är inte ens en månad borta. Låt oss gå igenom läget i racet.

REPUBLIKANERNA


Donald Trump fortsätter att trona överst i de nationella opinionsundersökningarna, men han har tappat ledningen i den just nu viktigaste av dem alla: Iowa. Ted Cruz har kommit ifatt och förbi och leder med i snitt 3,6%.

Iowas republikanska väljare är evangelikala och gav både 2008 och 2012 segern till sådana kandidater, Mike Huckabee och Rick Santorum (i och för sig mycket, mycket knappt för Romney). Cruz är inte någon klockren evangelikal kandidat i klass med dessa, så vi ska väl inte helt utesluta att någon sådan poppar upp, men han passar tillräckligt bra för att kunna vinna. Ben Carsons profil passar Iowa perfekt, men hans kampanj befinner sig i fritt fall.

Vinner Cruz Iowa kommer han i slagläge för South Carolina, med liknande väljare. Däremellan kommer New Hampshire, som sannolikt kommer avgöra vem den mer moderata, etablissemangskandidaten kommer vara - eller ge Donald Trump en verklig chans på nomineringen. Han leder fortfarande där 13% före Marco Rubio (på just 13%), tätt följd av Ted Cruz och Chris Christie. Om Jeb Bush ska ha någon minsta chans måste han vinna, eller placera sig mycket bra i New Hampshire, där han nu ligger på strax under 8%.

Donald Trump har ledningen även i South Carolina men Ted Cruz är på uppgång där också och har en tydlig andraplats. Rubio är trea en bit efter honom precis före Carson, som tappar snabbt.

South Carolina blir väldigt intressant, och kan bli svår att förutsäga.

År 2000 då George W. Bush vunnit i Iowa och John McCain tagit hem New Hampshire så blev SC avgörande. Bush var dock samlande namn just för de evangelikala väljarna och han slog McCain. Åtta år senare lyckades ingen kandidat samla dessa väljare, då Huckabee och Romney splittrade dem och McCain vann.

2012 betedde sig väljarna i SC rätt udda. Rick Santorum hade vunnit Iowa, men hade (likt Huckabee fyra år tidigare) satsat allt krut där och hade tunn närvaro i SC. Mitt Romney hade tagit hem New Hampshire. Väljarna i South Carolina gav dock oväntat segern till Newt Gingrich (som fick ett inflöde av pengar tack vare stöd från kasinomiljardären Sheldon Adelson). Han passade inte alls så bra in bilden av att SC-väljarna stödjer evangelikala kandidater.

Kanske ger de denna gång Donald Trump sitt stöd och vi står inför en riktigt fight mellan tre kandidater: Vinnaren i Iowa, vinnaren i New Hampshire och vinnaren i South Carolina.

DEMOKRATERNA


Gäsp.

Hillary Clinton har övervunnit trubbel från sommaren och tidiga hösten, satt Bernie Sanders på plats i några debatter och drar in stora slantar till kampanjen (över de $100 miljoner dollar 2015 som hon utlovade).

Sanders går visserligen också som tåget när det kommer till finansiering av kampanjen och ligger inte så långt efter Clinton (112 mot 78 miljoner in under 2015) och leder faktiskt fortfarande i New Hampshire. Clintons ledning i Iowa är dock stor, likaså i South Carolina och nationellt. Om inte en skandal av gigantiska mått inträffar så kommer Clinton ta hem nomineringen.

Just ja, det finns en kandidat till, Martin O'Malley som kämpar på hårt men pinsamt nog ligger på 4% nationellt trots att det bara är tre kandidater.