Mitt första minne av John McCain är att jag sitter på en stol en meter ifrån honom. Det var i januari 2008 i New Hampshire.
Han hade anlänt dit några minuter innan på version två av Straight Talk Express. McCain inledde med ett kampanjtal som bara varade några minuter, sedan gav han mikrofonen till de som såg ut att vara hans två största kritiker i rummet. Ett par personer med skyltar om den globala uppvärmningen. De var mycket riktigt kritiska. Han lyssnade, bad dem utveckla och svarade sedan.
Jag satt som sagt på en stol precis bredvid honom och det låter kanske märkvärdigare än det var. Vi var bara ett trettiotal på plats, men jag häpnande ändå över att jag kunde komma så nära en kandidat. Hade jag varit lite smartare skulle jag såklart räckt upp handen och ställt en fråga jag också.
McCain hade då gjort en i det närmaste osannolik comeback. Han hade laddat upp inför sin andra presidentkampanj genom att jobba för en immigrationsreform, vilket retade upp många väljare. Dessutom hade han länge drivit frågan om att skicka fler trupper till Irak för att slåss i ett krig som nu var mycket impopulärt, och stödde Bushs policy att göra just det. Sommaren 2007 var hans kampanj nästan uträknad, då han gjorde en omstart och satsade allt, återigen, på New Hampshire.
Att våga stå upp för obekväma åsikter även i kritiska ögonblick och att ge mikrofonen först till rummets två största kritiker var typiskt för John McCain. Det imponerade så mycket på mig att jag efter min resa till New Hampshire för första gången tog ställning och kampanjade för en amerikansk kandidat. Vare sig förr eller senare har jag gjort det.
Under juli spenderade jag några veckor i heta Nevada knackades dörr och ringandes telefonsamtal för John McCain och kom tillbaka dit under slutspurten i november. Jag har alltid gillat att kampanja och gör det tydligen med viss frenesi. Jag jobbade hårdast av alla frivilliga i Nevada och fick åka till Reno för att träffa McCain och hans fru, Cindy.
Eftersom McCain sagt att hans favoritband var ABBA, startade jag (på skämt) ABBA fans for McCain, och tryckte upp en t-shirt, med taglinen The winner takes it all. När paret McCain kommer in i rummet där en grupp frivilliga och lokala politiker samlats ser jag hur Cindy scannar rummet. Hon rycker John i ärmen och pekar på min t-shirt. Sedan kommer de fram och frågar mig om de får ta en bild ihop.
Det som gjorde mig så imponerad av McCain att jag spenderade min semester i Nevada var att han var så rakryggad. Och att han var det även i svåra stunder. Att stå upp för något när inte så mycket står på spel är en sak, att göra det när allt står på spel är något helt annat. Han visade det i politiken ett flertal gånger med kampanjfinansieringsreformen McCain-Feingold, öppnadet av relationen med Vietnam, ett par försök till immigrationsreform, kritik mot hur Irakkriget utfördes och ökat antal trupper just när stödet för kriget sjönk. Istället för att ändra uppfattning sommaren 2007 när hans kampanj nästan var i ruiner, så bet han sig istället fast och sa att han hellre förlorade en kampanj än ett krig.
I kampanjen mot Obama sa han nej till de som ville spela på rasism, att Obama var muslim och svart. Det kanske mest spridda klipppet på McCain är hur han tar tillbaka mikrofonen från kvinnan som påstår att Obama är arab och säger att han är en god patriot och familjefar, som jag råkar tycka olika som i fundamentala frågor. Det är vad denna kampanj handlar om, slår han fast. Det är klippet med kvinnan som är mest känt, men på samma kampanjmöte bemöter han en man som säger att han är rädd för Obama som president. Du behöver inte vara rädd för Obama som president, säger McCain.
Jag tyckte och tycker olika än McCain i en mängd frågor, men jag var framförallt övertygad om att hans utrikes- och säkerhetspolitik skulle vara den bästa. Men jag förstod också att en president skulle komma att fatta tusentals beslut som inte gick att förutsäga i en kampanj. Då fanns det en sak i McCains liv som övertygade mig mer än något annat än att han skulle ha en god chans att fatta rätt beslut.
McCain blev nerskjuten över Vietnam och bröt båda benen och ena armen i kraschen. Han föll ner mitt i Hanoi och blev snabbt överfallen av en ilsken befolkning, vilket man ju kan förstå. Dessa misshandlade nästan honom till döds. En krossande hans axel med en gevärskolv, en annan stack en bajonett i skrevet på honom. Militären kom och tog honom till den ökända fängelset Hanoi Hilton. Där slängdes han i en cell, utan behandling. Hans ena ben stod då i 90 graders vinkel, brutet vid knät. I det tillståndet blev han liggandes i dagar innan de utan bedövning rätade till hans brutna ben.
Några månader senare kallades han in till ett högre befäl och fick beskedet att han fick åka hem. No strings attached. Tack och hej. De hade upptäckt att hans far var amiral och ville få lite bra PR och kunna säga att den amerikanska befälhavaren i området gynnade sin egen son före andra krigsfångar.
John McCain sa nej. Tänk dig in i det. Du har knappt överlevt, din kropp är fortfarande i svåra smärtor, om du stannar kommer du fortsätta torteras och mycket möjligt dö. Skulle du klara av att säga nej? Även om du ville säga nej, skulle du klara av att låta bli att övertyga dig själv om att du ändå ska säga ja? John McCain sa nej. Han åkte inte hem om inte alla andra krigsfångar som suttit längre än honom också släpptes.
Hans fångvaktare bröt nu återigen benen i hans kropp, slog ut hans tänder och kastade honom i en isoleringscell. Där kom han att spendera merparten av de kommande fyra åren.
När jag hörde detta första gången kunde jag svårligen tänka mig ett bättre moraltest av ledaren för den fria världen. Hans vänner från den tiden, andra krigsfångar, uppmanade honom att göra en stor sak av detta i kampanjen. Hans kampanjfolk tjatade och tjatade på honom att göra det, men han vägrade.
När John McCain nu har gått bort så är slutet på hans liv talande för hans liv i övrigt. Hans sista stora framträdande i senaten var en kritik mot att folk bara röstade enligt partilinjen och hans sista stora röst var en röst mot partiet. Som dessutom stoppade en nedmontering av Obamacare.
På hans begravning har han önskat att George W. Bush och Barack Obama ska tala. De två personer han haft sina största politiska strider med - och förlorat mot. Det om något symboliserar hans liv, att han bjuder in dessa två att tala på den egna begravningen. McCain var en person som trodde och kämpade hela livet för något större än honom själv. Nu skickar han ett budskap till amerikanska folket från andra sidan graven om att minska polariseringen. Trots han blev 81 år slutade hans liv och politiska gärning för tidigt. Tillsammans med Ronie Berggren utvecklar jag det i ett halvtimmes poddsamtal.
För ett par år sedan var John McCain i Sverige som del av en amerikansk delegation. De skulle äta lunch i riksdagen. Jag var inte med på den, men gensköt sällskapet när de vandrade genom bankhallen. Efter jag presenterat mig visade jag bilden från sommaren 2008. Han skrattade till:
"Good memories, my friend, good memories."
Det var sista gången jag träffade honom och jag kan bara instämma. Good memories, my friend.
Han hade anlänt dit några minuter innan på version två av Straight Talk Express. McCain inledde med ett kampanjtal som bara varade några minuter, sedan gav han mikrofonen till de som såg ut att vara hans två största kritiker i rummet. Ett par personer med skyltar om den globala uppvärmningen. De var mycket riktigt kritiska. Han lyssnade, bad dem utveckla och svarade sedan.
Jag satt som sagt på en stol precis bredvid honom och det låter kanske märkvärdigare än det var. Vi var bara ett trettiotal på plats, men jag häpnande ändå över att jag kunde komma så nära en kandidat. Hade jag varit lite smartare skulle jag såklart räckt upp handen och ställt en fråga jag också.
McCain hade då gjort en i det närmaste osannolik comeback. Han hade laddat upp inför sin andra presidentkampanj genom att jobba för en immigrationsreform, vilket retade upp många väljare. Dessutom hade han länge drivit frågan om att skicka fler trupper till Irak för att slåss i ett krig som nu var mycket impopulärt, och stödde Bushs policy att göra just det. Sommaren 2007 var hans kampanj nästan uträknad, då han gjorde en omstart och satsade allt, återigen, på New Hampshire.
Att våga stå upp för obekväma åsikter även i kritiska ögonblick och att ge mikrofonen först till rummets två största kritiker var typiskt för John McCain. Det imponerade så mycket på mig att jag efter min resa till New Hampshire för första gången tog ställning och kampanjade för en amerikansk kandidat. Vare sig förr eller senare har jag gjort det.
Under juli spenderade jag några veckor i heta Nevada knackades dörr och ringandes telefonsamtal för John McCain och kom tillbaka dit under slutspurten i november. Jag har alltid gillat att kampanja och gör det tydligen med viss frenesi. Jag jobbade hårdast av alla frivilliga i Nevada och fick åka till Reno för att träffa McCain och hans fru, Cindy.
Eftersom McCain sagt att hans favoritband var ABBA, startade jag (på skämt) ABBA fans for McCain, och tryckte upp en t-shirt, med taglinen The winner takes it all. När paret McCain kommer in i rummet där en grupp frivilliga och lokala politiker samlats ser jag hur Cindy scannar rummet. Hon rycker John i ärmen och pekar på min t-shirt. Sedan kommer de fram och frågar mig om de får ta en bild ihop.
Det som gjorde mig så imponerad av McCain att jag spenderade min semester i Nevada var att han var så rakryggad. Och att han var det även i svåra stunder. Att stå upp för något när inte så mycket står på spel är en sak, att göra det när allt står på spel är något helt annat. Han visade det i politiken ett flertal gånger med kampanjfinansieringsreformen McCain-Feingold, öppnadet av relationen med Vietnam, ett par försök till immigrationsreform, kritik mot hur Irakkriget utfördes och ökat antal trupper just när stödet för kriget sjönk. Istället för att ändra uppfattning sommaren 2007 när hans kampanj nästan var i ruiner, så bet han sig istället fast och sa att han hellre förlorade en kampanj än ett krig.
I kampanjen mot Obama sa han nej till de som ville spela på rasism, att Obama var muslim och svart. Det kanske mest spridda klipppet på McCain är hur han tar tillbaka mikrofonen från kvinnan som påstår att Obama är arab och säger att han är en god patriot och familjefar, som jag råkar tycka olika som i fundamentala frågor. Det är vad denna kampanj handlar om, slår han fast. Det är klippet med kvinnan som är mest känt, men på samma kampanjmöte bemöter han en man som säger att han är rädd för Obama som president. Du behöver inte vara rädd för Obama som president, säger McCain.
Jag tyckte och tycker olika än McCain i en mängd frågor, men jag var framförallt övertygad om att hans utrikes- och säkerhetspolitik skulle vara den bästa. Men jag förstod också att en president skulle komma att fatta tusentals beslut som inte gick att förutsäga i en kampanj. Då fanns det en sak i McCains liv som övertygade mig mer än något annat än att han skulle ha en god chans att fatta rätt beslut.
McCain blev nerskjuten över Vietnam och bröt båda benen och ena armen i kraschen. Han föll ner mitt i Hanoi och blev snabbt överfallen av en ilsken befolkning, vilket man ju kan förstå. Dessa misshandlade nästan honom till döds. En krossande hans axel med en gevärskolv, en annan stack en bajonett i skrevet på honom. Militären kom och tog honom till den ökända fängelset Hanoi Hilton. Där slängdes han i en cell, utan behandling. Hans ena ben stod då i 90 graders vinkel, brutet vid knät. I det tillståndet blev han liggandes i dagar innan de utan bedövning rätade till hans brutna ben.
Några månader senare kallades han in till ett högre befäl och fick beskedet att han fick åka hem. No strings attached. Tack och hej. De hade upptäckt att hans far var amiral och ville få lite bra PR och kunna säga att den amerikanska befälhavaren i området gynnade sin egen son före andra krigsfångar.
John McCain sa nej. Tänk dig in i det. Du har knappt överlevt, din kropp är fortfarande i svåra smärtor, om du stannar kommer du fortsätta torteras och mycket möjligt dö. Skulle du klara av att säga nej? Även om du ville säga nej, skulle du klara av att låta bli att övertyga dig själv om att du ändå ska säga ja? John McCain sa nej. Han åkte inte hem om inte alla andra krigsfångar som suttit längre än honom också släpptes.
Hans fångvaktare bröt nu återigen benen i hans kropp, slog ut hans tänder och kastade honom i en isoleringscell. Där kom han att spendera merparten av de kommande fyra åren.
När jag hörde detta första gången kunde jag svårligen tänka mig ett bättre moraltest av ledaren för den fria världen. Hans vänner från den tiden, andra krigsfångar, uppmanade honom att göra en stor sak av detta i kampanjen. Hans kampanjfolk tjatade och tjatade på honom att göra det, men han vägrade.
När John McCain nu har gått bort så är slutet på hans liv talande för hans liv i övrigt. Hans sista stora framträdande i senaten var en kritik mot att folk bara röstade enligt partilinjen och hans sista stora röst var en röst mot partiet. Som dessutom stoppade en nedmontering av Obamacare.
På hans begravning har han önskat att George W. Bush och Barack Obama ska tala. De två personer han haft sina största politiska strider med - och förlorat mot. Det om något symboliserar hans liv, att han bjuder in dessa två att tala på den egna begravningen. McCain var en person som trodde och kämpade hela livet för något större än honom själv. Nu skickar han ett budskap till amerikanska folket från andra sidan graven om att minska polariseringen. Trots han blev 81 år slutade hans liv och politiska gärning för tidigt. Tillsammans med Ronie Berggren utvecklar jag det i ett halvtimmes poddsamtal.
För ett par år sedan var John McCain i Sverige som del av en amerikansk delegation. De skulle äta lunch i riksdagen. Jag var inte med på den, men gensköt sällskapet när de vandrade genom bankhallen. Efter jag presenterat mig visade jag bilden från sommaren 2008. Han skrattade till:
"Good memories, my friend, good memories."
Det var sista gången jag träffade honom och jag kan bara instämma. Good memories, my friend.