Konventen är avklarade, alla formaliteter undanstökade. Nu gäller inget annat för kandidaterna än hårt, konsekvent och entusiasmerande kampanjande. De enda pauserna från resandet är allt annat än vilsamma, eftersom de innefattar att plugga på, repetera inför och till sist genomföra de tre tv-debatterna. För de allra flesta väljare är minst en av kandidaterna otänkbar, så det kommer förmodligen inte handla så mycket om att övertyga motståndarlägret. Det viktiga på valdagen är att de egna stödtrupperna är motiverade nog att gå till vallokalen. En så enkel (och okontrollerbar) sak som vädret kan påverka.
Jag har gått igenom ett antal opinionsmätningar, och såvida de inte alla är ute och cyklar börjar konturerna av diverse tänkbara valresultat ta form. Jag har valt att räkna på ett sätt som är optimistiskt ur Donald Trumps perspektiv, eftersom det är mer sannolikt att Trump underpresterar i mätningarna än att Clinton gör det. (För mer om Social Desirability Bias och den så kallade Bradley-effekten, läs här.) Jag ger Trump en Bradley på fem procentenheter i alla swing states, vilket måste betraktas som väldigt generöst. Med detta handikapp och utifrån rådande opinionsläge bedömer jag att allt mellan en övertygande seger för Clinton och en knapp seger för Trump ligger i korten.
Först och främst måste det sägas att mätningarna inte alls ser ut som vanligt. Det verkar bli tuff kamp om Pennsylvania, som ingen republikansk presidentkandidat har vunnit sedan 1988. Samtidigt ser det ovanligt jämnt ut i Utah, ett traditionellt kassaskåpsäkert republikan-fäste. Skälet är förstås att Trumps handelsmotstånd har en klangbotten bland traditionella blåställsdemokrater i rostbältet, men att han till både form och innehåll är mer svårsmält för såväl konstitutionellt som kristet konservativa. Utah är, med dess mormonska dominans, en av USA:s mest konservativa delstater. Ändå tycks nu invånarna där flirta med tanken på President Hillary.
Jag tror nog att Utah till sist ändå landar i den republikanska kolumnen. Valet avgörs enligt min mening i totalt fem-sex delstater i södern (Florida och Virginia) och mellanvästern (Ohio, Michigan, Wisconsin) samt i Pennsylvania. X-faktorerna blir huruvida söderns traditionella konservativa lyckas vänja sig vid Trump, och huruvida mellanvästerns traditionella arbetarväljare kan acceptera Clinton.
På den utmärkta sajten 270towin kan man göra sina egna kartor, och jag har utifrån de färskaste mätningarna samt några rena gissningar gällande Bradley-effekten och mobilisering skapat två för mig tänkbara resultat, där det ena ger segern till Clinton och det andra till Trump. Vi tar Clinton först:
Här har Clinton som synes lyckats med det som moderna demokratpresidenter har behövt lyckas med, nämligen att tugga i sig ett par sydstater. Enligt denna beräkning vinner hon Florida, det på grund av Washington-områdets tillväxt allt liberalare Virginia samt även North Carolina. Jag räknar även med en negativ rikstrend gentemot Trumps kontroverser, vilket låter henne vinna även Pennsylvania, Ohio, Michigan och Wisconsin. Det ger henne en massiv seger i elektorskollegiet, 358 röster mot 180 för Trump.
Den Trump-seger jag ser som tänkbar är mindre övertygande, men som de säger i West Wing: vinner gör man med en enda röst. Allt över det är bara ego. Alltså:
Här vinner Trump södern med 10-1, alla delstater utom Virginia. Han gör långtifrån något clean sweap i mellanvästern, där exempelvis Michigan och Wisconsin går honom ur händerna. Men den historiska segern i Pennsylvania och återtagandet av Florida gör att det inte spelar någon roll. Han vinner 273 elektorsröster mot Clintons 265.
Dessutom finns denna gång en utifrån mätningarna fullt tänkbar möjlighet, nämligen att Pennsylvania byter plats med Michigan. I så fall har båda kandidaterna 269 elektorsröster, en mindre än vad som krävs för att bli president. I så fall rullar bollen över till kongressen, där Representanthuset får välja president och senaten vice president. Då blir det riktigt hårigt. Så här ser den kartan ut:
Mellan dessa tre kartor skiljer det många elektorsröster. Men poängen är att elektorskollegiet inte nödvändigtvis avspeglar väljarkåren. Samtliga dessa kartor ryms inom en ram av en eller ett par procentenheter på riksplanet. Teoretiskt kan Clintons på papperet stora seger faktiskt vara jämnare sett till antal väljare än det oavgjorda resultatet. Allt hänger på huruvida kandidaternas stöd breddas, fördjupas eller både och.
Och så finns det folk som hellre följer fiktiva dramer...
--------------------------------------
JOHAN INGERÖ
2016-07-30
2016-07-29
Bra tal av Clinton, men räcker det?
Jag skrev häromdagen att Donald Trump har ett starkt och framförallt tydligt budskap, och menade att Hillary Clinton inte har det. Johan Ingerö kallade Clinton-kampanjen för tondöv. Hennes tal på sista dagen av demokraternas konvent behövde således leverera en del svar.
Talet var överlag bra, nog det bästa jag sett från Hillary Clinton. Hon är i mitt tycke inte någon stark talare, särskilt inte när hon med hög röst försöker få med sig publiken i någon form av eufori. Det som Barack Obama är så bra på. Det fanns lite sådant i det här talet, men inte så mycket, vilket gjorde att det var en mycket mer naturlig Clinton som stod i talarstolen. Hon lät oftast inte tillgjord.
Hon hade också ett tydligt budskap.
Att USA är starkare tillsammans, att USA redan är great och att USA inte ska vända sig inåt, utan fortsätta vara öppet och leda världen. Detta ställde hon såklart i kontrast till Trump, som hon menade vill motsatsen och tror att han själv kan fixa problemen.
Hon hade också två budskap om Trump. Att han skulle vara farlig som president, genom att han så lätt kan bli arg. Hon nämnde hans twittrande som exempel. En sådan man ska inte kontrollera kärnvapen. Hon försökte också minska hans trovärdighet hos arbetar- och medelklassen genom att peka på hur han som företagare behandlat småföretagare.
I andra halvan av talet nyanserade hon och menade att USA visst har problem, men framhöll också framgångarna under president Obama.
Det jag efterfrågat tidigare är vad Hillary Clinton vill göra som president. Det kan man säga blev besvarat när hon gick igenom alla policyområden (vilket var många!). Men samtidigt var det så mycket att man glömmer bort det. Det finns ingen särskild fokus på några områden, som Trump har lyckats med vad gäller illegal invandring, anti-frihandel och nu på konventet lag och ordning.
Men ändå, jag tycker nu att hon har ett mycket tydligare budskap än tidigare. När jag hörde henne i New Hampshire fanns inget sådant och jag har inte direkt upptäckt något senare heller. Hon vill fortsätta det arbete president Obama har påbörjat. Hon vill inte ta USA i någon ny riktning. Inte så att allt är bra som det är nu, men någon kraftig gir, som Trump vill se, vill hon inte ha. Hon låter också mycket mer positiv än Trump, om läget nu i USA och framtiden för nationen i största allmänhet.
Vad Hillary Clinton chansar på är att amerikanerna hellre ser fortsättning på Obama än en annan riktning. Obama är hyfsat populär nu, i alla fall ligger han på ett litet plusnetto i förtroende, så det talar för att det är en bra strategi. Å andra sidan tycker två tredjedelar att landet är på väg i fel riktning.
Förändring mot fortsätta är budskapen som står mot varandra i höstens presidentval.
Det är nog en rimlig väg för Clinton, och när man tänker på saken har hon väl egentligen inget val. Hon är så förknippad med etablissemanget och president Obama att något annat budskap helt skulle sakna trovärdighet. Kan hon göra folk rädda för att Trump skulle vara farlig som president och inte står på fotfolkets sida, kan det funka.
Men samtidigt känns detta som ett mycket starkt förändringsval. Om det är så, kan bara en negativ bild av Trump hos väljarna rädda henne.
-----------------------------
MATHIAS SUNDIN
Talet var överlag bra, nog det bästa jag sett från Hillary Clinton. Hon är i mitt tycke inte någon stark talare, särskilt inte när hon med hög röst försöker få med sig publiken i någon form av eufori. Det som Barack Obama är så bra på. Det fanns lite sådant i det här talet, men inte så mycket, vilket gjorde att det var en mycket mer naturlig Clinton som stod i talarstolen. Hon lät oftast inte tillgjord.
Hon hade också ett tydligt budskap.
Att USA är starkare tillsammans, att USA redan är great och att USA inte ska vända sig inåt, utan fortsätta vara öppet och leda världen. Detta ställde hon såklart i kontrast till Trump, som hon menade vill motsatsen och tror att han själv kan fixa problemen.
Hon hade också två budskap om Trump. Att han skulle vara farlig som president, genom att han så lätt kan bli arg. Hon nämnde hans twittrande som exempel. En sådan man ska inte kontrollera kärnvapen. Hon försökte också minska hans trovärdighet hos arbetar- och medelklassen genom att peka på hur han som företagare behandlat småföretagare.
I andra halvan av talet nyanserade hon och menade att USA visst har problem, men framhöll också framgångarna under president Obama.
Det jag efterfrågat tidigare är vad Hillary Clinton vill göra som president. Det kan man säga blev besvarat när hon gick igenom alla policyområden (vilket var många!). Men samtidigt var det så mycket att man glömmer bort det. Det finns ingen särskild fokus på några områden, som Trump har lyckats med vad gäller illegal invandring, anti-frihandel och nu på konventet lag och ordning.
Men ändå, jag tycker nu att hon har ett mycket tydligare budskap än tidigare. När jag hörde henne i New Hampshire fanns inget sådant och jag har inte direkt upptäckt något senare heller. Hon vill fortsätta det arbete president Obama har påbörjat. Hon vill inte ta USA i någon ny riktning. Inte så att allt är bra som det är nu, men någon kraftig gir, som Trump vill se, vill hon inte ha. Hon låter också mycket mer positiv än Trump, om läget nu i USA och framtiden för nationen i största allmänhet.
Vad Hillary Clinton chansar på är att amerikanerna hellre ser fortsättning på Obama än en annan riktning. Obama är hyfsat populär nu, i alla fall ligger han på ett litet plusnetto i förtroende, så det talar för att det är en bra strategi. Å andra sidan tycker två tredjedelar att landet är på väg i fel riktning.
Förändring mot fortsätta är budskapen som står mot varandra i höstens presidentval.
Det är nog en rimlig väg för Clinton, och när man tänker på saken har hon väl egentligen inget val. Hon är så förknippad med etablissemanget och president Obama att något annat budskap helt skulle sakna trovärdighet. Kan hon göra folk rädda för att Trump skulle vara farlig som president och inte står på fotfolkets sida, kan det funka.
Men samtidigt känns detta som ett mycket starkt förändringsval. Om det är så, kan bara en negativ bild av Trump hos väljarna rädda henne.
-----------------------------
MATHIAS SUNDIN
2016-07-27
En tondöv kampanj
I natt talade Bill Clinton på Demokraternas konvent, och till skillnad från hans fantastiska tal för Barack Obama 2012 så tror jag inte att detta ger något betydande lyft.
Det var väl framfört, så som hans tal alltid är. Bill Clinton är sin generations kanske bästa politiska talare, och en av de bästa någonsin. Han håller inga dåliga tal. Inte heller inatt. Men nu är frågan inte huruvida han kan formulera sig, utan huruvida han kan pricka de stämningar som drar genom landet och göra dem till sina. För det var det han var så enastående skicklig på när det begav sig på 1990-talet.
Och i det avseendet, och trots många varma recensioner i ideologiskt närliggande medier, kan jag inte se att nattens insats fyllde sin funktion. Han höll i stort sett en högtidligare version av det tal jag hörde honom hålla i en liten hotellsalong i New Hampshire i vintras. Hillary är "the greatest change maker" han någonsin träffat. Hon har kämpat för barns rättigheter i nästan femtio år. Ofta ideellt. Vilket underförstått betyder att det hon saknar i munväder tar hon igen i handlingskraft, till skillnad från motståndarna till både höger och vänster.
Och visst, låt oss anta att det stämmer. Vad exakt har det att göra med detta val som så uppenbart inte handlar om vad någon tidigare har gjort utan om vad amerikanerna (om än diffust) vill ska göras? Bill Clintons bästa gren är policy. Hans tal för Obama slog tack vare dess superba sakinnehåll. Budskapet i nattens tal tycktes mest vara att han tycker om sin fru och vill att andra också ska göra det.
Detta är för övrigt inte bara ett Bill Clinton-problem, utan något som präglar det mesta som Demokraterna tar sig för just nu. De verkar göra allt för att distansera sig från vanligt folk. Kvällens andra stora karaktärsvittne för Hillary Clinton var inte någon lokal fackordförande eller eldsjäl som hon gett ett handtag vid något tillfälle. Nä, istället rullar de ut Merryl Streep. Som om någon tvivlade på att Hollywoods stenrika elit står nära nog unisont bakom hennes kampanj. Det var samma sak i New Hampshire. Clinton introducerades av Ted Danson, Joe Kennedy III och andra högdjur. Bernie Sanders presenterades av tjejen som var elevrådsordförande på dagens High School.
Och apropå Sanders, Demokraterna plågas nu av de mailläckor som visar att hela partiapparaten, inklusive partiordföranden Debbie Wasserman Schultz, kraftigt favoriserade Hillary Clinton framför Sanders medan primärvalen pågick. I sak förstås ingen kioskvältare, men ändå så mycket värre som konkret nyhet än som misstanke. Och en retoriskt perfekt illustration av det "rigged system" som både Sanders och Donald Trump ägnat året åt att angripa.
Så vad gör Clinton när mailen läcker ut och Wasserman Schultz tvingas lämna sitt uppdrag? Tar avstånd, eller åtminstone ligger lågt? Närå, hon skickar ut ett pressmeddelande som betonar hennes vänskap med den skandaliserade partibossen och till råga på allt utser henne till hedersordförande för kampanjen. Och allt detta medan konventet pågår! Hon hade lika gärna kunnat sparka Bernie Sanders i skrevet inför öppen ridå.
Jag vet att man förväntas tycka att Hillary Clinton är helt fantastisk. Att hon, oavsett åsikter, borde väljas om inte annat så för att det är dags för en kvinna. "Tänk! Efter bara fyra decennier som tung makthavare i kulisserna och med inga andra resurser än hela den politiska, mediala och kulturella eliten samt dess bankkonton, samt en ex-president till make, lyckas hon bli nominerad till president. Vilken makalös prestation! I'm With Her!"
Jag är ledsen, men jag tycker inte att detta är särskilt inspirerande. Hon har inga glasklara valfrågor, undviker noggrant att beröra några som helst strukturproblem i den amerikanska ekonomin och försöker istället fylla alla dessa luckor med sin person, en person som dessutom inte är särskilt populär.
Och det var väl i någon mån det där sista som Bill Clintons tal var tänkt att avhjälpa. Men jag tror det är helt fel tänkt. Hillary Clinton kommer aldrig att vinna något val på sin charm. Däremot kan hon vinna på kompetens. Men då är det den som måste marknadsföras, inte hennes insatser för Arkansas förskolor på sjuttiotalet.
Detta är en närmast unikt tondöv kampanj.
-----------------------------
JOHAN INGERÖ
Det var väl framfört, så som hans tal alltid är. Bill Clinton är sin generations kanske bästa politiska talare, och en av de bästa någonsin. Han håller inga dåliga tal. Inte heller inatt. Men nu är frågan inte huruvida han kan formulera sig, utan huruvida han kan pricka de stämningar som drar genom landet och göra dem till sina. För det var det han var så enastående skicklig på när det begav sig på 1990-talet.
Och i det avseendet, och trots många varma recensioner i ideologiskt närliggande medier, kan jag inte se att nattens insats fyllde sin funktion. Han höll i stort sett en högtidligare version av det tal jag hörde honom hålla i en liten hotellsalong i New Hampshire i vintras. Hillary är "the greatest change maker" han någonsin träffat. Hon har kämpat för barns rättigheter i nästan femtio år. Ofta ideellt. Vilket underförstått betyder att det hon saknar i munväder tar hon igen i handlingskraft, till skillnad från motståndarna till både höger och vänster.
Och visst, låt oss anta att det stämmer. Vad exakt har det att göra med detta val som så uppenbart inte handlar om vad någon tidigare har gjort utan om vad amerikanerna (om än diffust) vill ska göras? Bill Clintons bästa gren är policy. Hans tal för Obama slog tack vare dess superba sakinnehåll. Budskapet i nattens tal tycktes mest vara att han tycker om sin fru och vill att andra också ska göra det.
Detta är för övrigt inte bara ett Bill Clinton-problem, utan något som präglar det mesta som Demokraterna tar sig för just nu. De verkar göra allt för att distansera sig från vanligt folk. Kvällens andra stora karaktärsvittne för Hillary Clinton var inte någon lokal fackordförande eller eldsjäl som hon gett ett handtag vid något tillfälle. Nä, istället rullar de ut Merryl Streep. Som om någon tvivlade på att Hollywoods stenrika elit står nära nog unisont bakom hennes kampanj. Det var samma sak i New Hampshire. Clinton introducerades av Ted Danson, Joe Kennedy III och andra högdjur. Bernie Sanders presenterades av tjejen som var elevrådsordförande på dagens High School.
Och apropå Sanders, Demokraterna plågas nu av de mailläckor som visar att hela partiapparaten, inklusive partiordföranden Debbie Wasserman Schultz, kraftigt favoriserade Hillary Clinton framför Sanders medan primärvalen pågick. I sak förstås ingen kioskvältare, men ändå så mycket värre som konkret nyhet än som misstanke. Och en retoriskt perfekt illustration av det "rigged system" som både Sanders och Donald Trump ägnat året åt att angripa.
Så vad gör Clinton när mailen läcker ut och Wasserman Schultz tvingas lämna sitt uppdrag? Tar avstånd, eller åtminstone ligger lågt? Närå, hon skickar ut ett pressmeddelande som betonar hennes vänskap med den skandaliserade partibossen och till råga på allt utser henne till hedersordförande för kampanjen. Och allt detta medan konventet pågår! Hon hade lika gärna kunnat sparka Bernie Sanders i skrevet inför öppen ridå.
Jag vet att man förväntas tycka att Hillary Clinton är helt fantastisk. Att hon, oavsett åsikter, borde väljas om inte annat så för att det är dags för en kvinna. "Tänk! Efter bara fyra decennier som tung makthavare i kulisserna och med inga andra resurser än hela den politiska, mediala och kulturella eliten samt dess bankkonton, samt en ex-president till make, lyckas hon bli nominerad till president. Vilken makalös prestation! I'm With Her!"
Jag är ledsen, men jag tycker inte att detta är särskilt inspirerande. Hon har inga glasklara valfrågor, undviker noggrant att beröra några som helst strukturproblem i den amerikanska ekonomin och försöker istället fylla alla dessa luckor med sin person, en person som dessutom inte är särskilt populär.
Och det var väl i någon mån det där sista som Bill Clintons tal var tänkt att avhjälpa. Men jag tror det är helt fel tänkt. Hillary Clinton kommer aldrig att vinna något val på sin charm. Däremot kan hon vinna på kompetens. Men då är det den som måste marknadsföras, inte hennes insatser för Arkansas förskolor på sjuttiotalet.
Detta är en närmast unikt tondöv kampanj.
-----------------------------
JOHAN INGERÖ
2016-07-26
Trump har ett starkt budskap - klarar Clinton av att möta det?
Det var en hel del oordning kring republikanernas konvent. Bråk om reglerna, plagiatanklagelser, Ted Cruz och en del annat. Men troligen gick Donald Trumps budskap från sista dagen fram: I'm With You, Law and Order och att Trump delar många väljares mörka syn på tillståndet i USA.
Ett antal tweets från den konservativa publicisten Bill Kristol, som är anti-Trump, belyser detta.
Ett antal tweets från den konservativa publicisten Bill Kristol, som är anti-Trump, belyser detta.
2. Or, "Trump: I'm the Law and Order Candidate." Or, "Trump: I'm Your Voice." Or, "Trump: I'll Bring Change," or the like.— Bill Kristol (@BillKristol) July 25, 2016
4. But in terms of clips played on radio & TV the next day, and paper headlines, he conveyed his message: Law & Order; Change; He's for You.— Bill Kristol (@BillKristol) July 25, 2016
Som Johan Ingerö argumenterar i ett par inlägg (om hur svarta väljare skulle kunna rösta på republikanerna och om Trumps tal) är law and order ett starkt budskap för republikanerna och de kan slå just mot demokraternas misslyckande i en del storstadskärnor. Sammantaget faller grovt våld i USA och har så gjort nästan trettio år men känslan hos amerikanerna är något annat. Och känslan är det som vinner, som Newt Gingrich påpekade i en intervju.6. Because in a change environment, it is a HUGE advantage to be the candidate of change, even problematic change. Cf. 1980, 1992, 2008.— Bill Kristol (@BillKristol) July 25, 2016
Lägg därtill Trumps budskap om att hindra företag från att flytta utomlands, få tillbaka fabriksjobb till landet och hans trovärdighet (som miljardär) att inte kunna köpas av särintressen. Där har du ett riktigt starkt valbudskap.
Det som talar emot Trump är just Trump själv. Hans märkliga tirader och distraktioner från just det budskapet. Till viss del är det genomtänkta saker som är till att skapa uppmärksamhet för honom och budskapet. Delvis är det vad som gör honom till en trovärdig budbärare av förändring, men att ägna pressträffen dagen efter talet om att återigen snacka om att Ted Cruz pappa kanske deltog i mordet på John F Kennedy är bara distraktion.
Men när vi adderar till mixen att även Hillary Clinton är väldigt illa omtyckt och ses som oärlig av en majoritet av väljarkåren så kan det till viss del ta ut Trumps negativa sidor hos väljarna.
Det blir svårt för Clinton att vara den kandidat som står för förändring i det här valet. Men räcker det att peka ut Trump som farlig? Ja, det är inte omöjligt, men det måste göras effektivt. Lyndon Johnson slaktade Barry Goldwater med sådana attacker i valet 1964, bland annat med den berömda Daisy-reklamen.
Men Clinton måste också stå för något. Vad vill hon göra som president? Bygga vidare på president Obamas åtta år - men vad mer? Det måste bli väldigt tydligt under det här konventet, annars kommer Donald Trump ha en god chans att bli president.
-------------------------
MATHIAS SUNDIN
2016-07-22
Veckans Media
Den här veckan har det spenderats en hel del tid åt mediaframträdande för de diverse bloggarna på sidan. Här nedan ser ni klippen (klicka på bilderna för att komma åt länken):
----------------------
LINNEA SANDSTRÖM LANGE
Bomull inåt, taggar utåt - Inatt talade Donald Trump
Ända sedan jag i slutet av förra året insåg att Donald Trump mycket väl kunde ta hem Republikanernas nominering har jag ställt mig frågan: hur kommer det låta när han ska hålla ett konventstal?
Med detta, menar Trump, har Republikanerna nu ett vapen med vilket Bernie Sanders väljare kan bändas loss från Demokraterna. Och kanske har han rätt. När jag bevakade valrörelsen på plats i New Hampshire träffade jag en hel del väljare som sa att de kunde rösta på både Trump och Sanders, däremot inte på Jeb Bush eller Hillary Clinton.
Det här är just precis vad Republikanerna har behövt säga sedan åtminstone sjuttiotalet, då när de svarta väljarna på allvar började rota sig hos Demokraterna.
Ett av skälen till att jag gillade Rudy Giuliani så mycket var att han begrep det här. Demokraterna har kört USA:s innerstadsområden i botten, fått alla som har råd att flytta därifrån medan övriga dömts till en tröstlös tillvaro med dåliga skolor (som under inga omständigheter får konkurrensutsättas - ett vallöfte som säkrar stora donationer från lärarfacken), brottslighet och förslumning. Och sen har de, med hjälp av servila medier och en och annan Hollywoodproducent, lyckats få allt att handla om vapenlagarna i Arizona och Texas. Men det är inte Phoenix och Dallas som slits sönder av gängkrig och misär, utan Chicago och Baltimore som redan har alla de där strikta vapenlagarna och som leds av politiker som Clay Davis i The Wire.
Allt detta har jag velat höra från republikanska rikspolitiker i åtminstone femton år nu. Och så får jag höra det från Donald Trump.
Möjligen börjar vi nu se konturerna av det som blir Donald Trumps arv till partiet, oavsett om han vinner eller förlorar i November. Mer protektionism och en mer uttalad främlingsfientlighet, men också en välkommen olivkvist till icke-heterosexuella och en starkare känsla för vad som sker i USA:s storstäder. Man skulle kunna sammanfatta det som att han vässar taggarna utåt, samtidigt som han mjukar upp landet inåt.
Att tala på ett konvent, kongress eller dylikt är nämligen något helt annat än att tala på ett öppet valmöte. Varje ord granskas, publiken är mycket mer insatt, insatserna högre. För Donald Trump, som oftast har hållit sina tal utan hjälp av teleprompters, och i regel även utan begriplig disposition (We're gonna fix ObamaCare, which is a disaster. We're gonna repeal and replace it...oh and by the way, we're gonna knock the hell outta ISIS, right?) måste ett konventstal vara en stor omställning. Inte ens vana politiker är per automatik duktiga på det från början, utan måste öva om och om igen. Och Donald Trump är ingen van politiker.
Mycket riktigt landade nattens leverans långt från ett klassiskt, elegant linjetal. Till att börja med var det alldeles för långt. Det vill säga, själva manuset var nog inte för långt. Men Trump hade uppenbarligen instruerats att tala långsamt och tydligt, så hela uppvisningen klockade in på långt över en timme. Jag vet inte exakt hur länge han höll på, men det var definitivt längre än Bill Clintons sextiofem minuter långa uppvisning 1996 och därmed det längsta talet på flera decennier.
Det blev inte bättre av att Trump vrålade sig igenom hela talet, eller att det nästan helt saknade retoriska figurer av det slag som får lyssnare att ryckas med och glömma bort tiden. Det var inte som rallarsvingarna på hans kampanjmöten, men fortfarande alldeles för likt en gästföreläsning av Abe Simpson på temat Mina krämpor och allt som är fel med världen.
Men inget av detta betyder att talet var ett misslyckande. Viljeriktningen var glasklar, med formuleringar som denna:
"I will work with, and appoint, the best prosecutors and law enforcement officials in the country to get the job done. In this race for the White House, I am the Law And Order candidate."
En vanlig boxare har en uppsjö av inövade slag och kombinationer, Trump har i princip bara en krok. Men den har tjänat honom väl och han har uppenbarligen ingen lust att krångla till saker nu.
Naturligtvis spelade motståndet mot invandring och internationell handel en stor roll, till exempel har Trump nu landat i att alla handelsavtal ska vara bilaterala. Han använder dock inte sådana ord.
"I pledge to never sign any trade agreement that hurts our workers, or that diminishes our freedom and independence. Instead, I will make individual deals with individual countries. No longer will we enter into these massive deals, with many countries, that are thousands of pages long – and which no one from our country even reads or understands. We are going to enforce all trade violations, including through the use of taxes and tariffs, against any country that cheats."
Med detta, menar Trump, har Republikanerna nu ett vapen med vilket Bernie Sanders väljare kan bändas loss från Demokraterna. Och kanske har han rätt. När jag bevakade valrörelsen på plats i New Hampshire träffade jag en hel del väljare som sa att de kunde rösta på både Trump och Sanders, däremot inte på Jeb Bush eller Hillary Clinton.
Men det kanske intressantaste under dessa dagar är inte hans åsikter i dessa frågor, eftersom de är bekanta sedan länge. Det intressanta är hur inte bara Trump utan även Newt Gingrich och många andra har börjat tala öppet om etniska och sexuella minoriteter. Särskilt det senare är helt nytt. Det var närmast surrealistiskt att höra den gamle moralkrigaren Gingrich tala beskyddande om "gays, lesbians and the transgender community".
Här är två rörelser igång samtidigt. Donald Trump är inte, och har aldrig varit, värdekonservativ. När Ted Cruz talade nedsättande om hans "New York values" hade han inte helt fel. Det andra är att en del tongivande personer Republikanerna ser en väljarteknisk nödvändighet i att släppa de här frågorna och dessutom en chans att peka på hotet från islamistisk terrorism. För det är utifrån det hotet Republikanerna nu har börjat lyfta de sexualpolitiska frågorna.
Partiet, eller åtminstone de som haft tillgång till partiets talarstol de här fyra dagarna, verkar alltså vara på väg bort från den konservativa kritiken mot exempelvis islam (främmande inslag som stör och hotar vår kultur och våra traditioner) till en mer liberal sådan (medeltida inslag som hotar våra frihetliga landvinningar) av samma typ som Geert Wilders och Pim Fortuyn en gång tog patent på. Ur strategisk och taktisk synvinkel är det förmodligen smart tänkt, och ger de nya ledarna en ursäkt att börja skaka av sig en sexualmoral vars målgrupp bokstavligt talat är på utdöende.
När jag hinner ska jag försöka göra en sammanställning av alla referenser på detta tema, för det dök upp i tal efter tal. Och helt centraldirigerat kan det inte heller ha varit, för även upprorsmannen Ted Cruz rörde sig i den riktningen.
Till sist: det känns onekligen ironiskt efter mitt inlägg om Republikanerna och de svarta väljarna för bara några dagar sedan. Men Trump gjorde just det jag länge velat se GOP göra, nämligen konfrontera Demokraterna med deras katastrofala meriter i storstädernas kärnor.
"Homicides last year increased by 17% in America’s fifty largest cities. That’s the largest increase in 25 years. In our nation’s capital, killings have risen by 50 percent. They are up nearly 60% in nearby Baltimore. In the President’s hometown of Chicago, more than 2,000 have been the victims of shootings this year alone. And more than 3,600 have been killed in the Chicago area since he took office. [...] This Administration has failed America’s inner cities. It’s failed them on education. It’s failed them on jobs. It’s failed them on crime. It’s failed them at every level. When I am President, I will work to ensure that all of our kids are treated equally, and protected equally. Every action I take, I will ask myself: does this make life better for young Americans in Baltimore, Chicago, Detroit, Ferguson who have as much of a right to live out their dreams as any other child in America?"
Det här är just precis vad Republikanerna har behövt säga sedan åtminstone sjuttiotalet, då när de svarta väljarna på allvar började rota sig hos Demokraterna.
Ett av skälen till att jag gillade Rudy Giuliani så mycket var att han begrep det här. Demokraterna har kört USA:s innerstadsområden i botten, fått alla som har råd att flytta därifrån medan övriga dömts till en tröstlös tillvaro med dåliga skolor (som under inga omständigheter får konkurrensutsättas - ett vallöfte som säkrar stora donationer från lärarfacken), brottslighet och förslumning. Och sen har de, med hjälp av servila medier och en och annan Hollywoodproducent, lyckats få allt att handla om vapenlagarna i Arizona och Texas. Men det är inte Phoenix och Dallas som slits sönder av gängkrig och misär, utan Chicago och Baltimore som redan har alla de där strikta vapenlagarna och som leds av politiker som Clay Davis i The Wire.
Allt detta har jag velat höra från republikanska rikspolitiker i åtminstone femton år nu. Och så får jag höra det från Donald Trump.
Möjligen börjar vi nu se konturerna av det som blir Donald Trumps arv till partiet, oavsett om han vinner eller förlorar i November. Mer protektionism och en mer uttalad främlingsfientlighet, men också en välkommen olivkvist till icke-heterosexuella och en starkare känsla för vad som sker i USA:s storstäder. Man skulle kunna sammanfatta det som att han vässar taggarna utåt, samtidigt som han mjukar upp landet inåt.
Kommer det att funka? Kommer väljarna köpa det? Kommer partiet verkligen att ta till sig det eller stannar det vid en ambition från några högt uppsatta politiker och strateger? Ingen aning, jag har verkligen ingen aning. Men hjulen är i rullning, och mycket talar för att ett av USA:s stora partier nu är något helt annat än för bara något år sedan.
--------------------------
JOHAN INGERÖ
--------------------------
JOHAN INGERÖ
2016-07-21
Trumps livsfarliga NATO-förhandling
Donald Trump har nu vid flera tillfällen sagt att andra NATO-länder och allierade till USA måste ta större ansvar för sin egen säkerhet och att USA inte kan stå för deras beskydd på samma sätt. Senaste igår i New York Times säger han till och med att Baltikum inte kan vara säkra på stöd vid en rysk attack. De får bara hjälp om de uppfyllt sina skyldigheter.
“If they fulfill their obligations to us, the answer is yes.”
Trumps kampanj såg också till att ett stycke om hjälp till Ukraina mot rysk aggression ströks ur republikanska partiets plattform.
Vad jag tror han sysslar med är dels valrörelseretorik, men också början på en förhandling som tar vid om han blir president. Han tänker då förhandla med USA:s allierade och pressa dem att öka sina försvarsutgifter, så USA har möjlighet att minska sina. Ett starkt förhandlingsvapen är ett trovärdigt hot att USA faktiskt kan tänka sig att inte bistå med militär hjälp vid en konflikt. Eller i alla fall inte lika mycket och lika snabbt.
Om exempelvis Sydkorea verkligen blir övertygade om att USA faktiskt kan låta bli att hjälpa dem vid en upptrappad konflikt med Nordkorea så kommer de garanterat rusta upp som bara tusan. Precis som en massa andra USA-allierade.
Själva åsikten i sig, att de andra NATO-länderna, borde öka sina försvarsutgifter och ta större ansvar för sin egen och hela NATO:s säkerhet, är inte konstig i sig. Den delas av tidigare presidenter och många andra, som misslyckats att få de andra länderna att agera.
Det som är så farligt är att detta sker helt öppet. Den mer rimliga vägen vore att ta upp detta i slutna rum direkt mellan länderna, när Trump är president. Visst kan han nämna i valrörelsen att han tycker det är viktigt att andra NATO-länder tar större ansvar, men att hota helt öppet med att Baltikum kan komma att få klara sig själva är något helt annat. Som president kan han göra det väldigt klart för de andra länderna att han faktiskt kräver detta. Internt inom NATO kan han om han verkligen vill vara tydlig hota med det han nu hotar med öppet. Om inget händer, kan han överväga ytterligare åtgärder.
Vad Trump åstadkommer nu är att han ber om att auktoritära ledare som Vladimir Putin ska böra röra på sig och testa om någon ny gräns har satts upp. USA har nu under Barack Obama markerat tydligt med truppförflyttningar och övningar i området att Baltikum är off limit för Putin. Med Trump vid rodret kan Putin mycket väl testa något liknande mot baltländerna, som han håller på med i Ukraina.
Vi snackar här inte på någon liten fråga som inte spelar så stor roll eller bara får kortsiktiga konsekvenser. Vi pratar om USA:s maktposition i världen och NATO:s maktposition kontra världens auktoritära länder. Det är ett spel på högsta nivå, med väldigt höga insatser.
---------------------------
MATHIAS SUNDIN
Trumps kampanj såg också till att ett stycke om hjälp till Ukraina mot rysk aggression ströks ur republikanska partiets plattform.
Vad jag tror han sysslar med är dels valrörelseretorik, men också början på en förhandling som tar vid om han blir president. Han tänker då förhandla med USA:s allierade och pressa dem att öka sina försvarsutgifter, så USA har möjlighet att minska sina. Ett starkt förhandlingsvapen är ett trovärdigt hot att USA faktiskt kan tänka sig att inte bistå med militär hjälp vid en konflikt. Eller i alla fall inte lika mycket och lika snabbt.
Om exempelvis Sydkorea verkligen blir övertygade om att USA faktiskt kan låta bli att hjälpa dem vid en upptrappad konflikt med Nordkorea så kommer de garanterat rusta upp som bara tusan. Precis som en massa andra USA-allierade.
Själva åsikten i sig, att de andra NATO-länderna, borde öka sina försvarsutgifter och ta större ansvar för sin egen och hela NATO:s säkerhet, är inte konstig i sig. Den delas av tidigare presidenter och många andra, som misslyckats att få de andra länderna att agera.
Det som är så farligt är att detta sker helt öppet. Den mer rimliga vägen vore att ta upp detta i slutna rum direkt mellan länderna, när Trump är president. Visst kan han nämna i valrörelsen att han tycker det är viktigt att andra NATO-länder tar större ansvar, men att hota helt öppet med att Baltikum kan komma att få klara sig själva är något helt annat. Som president kan han göra det väldigt klart för de andra länderna att han faktiskt kräver detta. Internt inom NATO kan han om han verkligen vill vara tydlig hota med det han nu hotar med öppet. Om inget händer, kan han överväga ytterligare åtgärder.
Vad Trump åstadkommer nu är att han ber om att auktoritära ledare som Vladimir Putin ska böra röra på sig och testa om någon ny gräns har satts upp. USA har nu under Barack Obama markerat tydligt med truppförflyttningar och övningar i området att Baltikum är off limit för Putin. Med Trump vid rodret kan Putin mycket väl testa något liknande mot baltländerna, som han håller på med i Ukraina.
Vi snackar här inte på någon liten fråga som inte spelar så stor roll eller bara får kortsiktiga konsekvenser. Vi pratar om USA:s maktposition i världen och NATO:s maktposition kontra världens auktoritära länder. Det är ett spel på högsta nivå, med väldigt höga insatser.
---------------------------
MATHIAS SUNDIN
Ted Cruz är den som har integriteten kvar
Ted Cruz gjorde ungefär det jag var inne på att han skulle göra. Han höll ett brinnande ideologiskt tal, och avstod från att ge Donald Trump sitt formella stöd. Istället uppmanade han alla som lyssnar att inte stanna hemma på valdagen, och att rösta efter sitt samvete. Få gör bedömningen att han med detta menar "rösta på Donald Trump". Nu kan man nog säga att en av i stort sett två saker har hänt Ted Cruz. Antingen har han slutgiltigt och definitivt bränt sin karriär inom den republikanska rörelsen, eller så har han blivit dess ledare.
Antingen förlorar Donald Trump valet, och en stor del av skulden läggs på Cruz, och då är Cruz sannolikt slut som politiker. Åtminstone utanför hemstaten Texas.
Eller så vinner Donald Trump valet, varpå Cruz hamnar längst ut i den politiska marginalen både i Washington och i sitt parti.
Eller så förlorar Donald Trump valet, Cruz undgår skuld, och då har han placerat sig inför 2020 som den som förstod vartåt det barkade och gjorde sitt bästa för att rädda både partiet och landet.
Cruz svek eller principfasthet, beroende på var man står, innebär att även konventets tredje dag blev ett fiasko för Trump. Partiets sår kommer inte att hinna läka före valdagen, och därmed har Trumps chanser minskat betydligt. Likväl tycker jag att Cruz gjorde rätt. Kompromissande behövs om man ska kunna åstadkomma saker, något som Cruz tidigare i sin karriär har haft vissa problem med att förstå. Men det finns saker man inte ska kompromissa om.
Jag ogillar Trump, men har samtidigt ansett att han i någon mån ändå gjort viss nytta. Tillsammans med Bernie Sanders, som också är en katastrof, har han visat att stora och för ett helt land avgörande spörsmål inte kan avgöras enbart av toppolitiker och deras mecenater. Förhoppningsvis blir båda partierna mer lyhörda framöver.
Men som så många andra antog jag att hans, well, trumpighet skulle avta ju närmare valet vi kom. Och han har gjort några enstaka försök att bete sig som någon som förtjänar ett ämbete, men de har varit för få och har för snabbt överskuggats av annat. Och när han nu, mitt under konventet, skapar osäkerhet om Natos självaste försvarsgaranti så har han slutgiltigt bevisat att han helt saknar ambitioner att bli en ansvarsfull och omdömesgill ledare.
För även om man vill beträda den väg som han antyder (vilket i sig är en urusel idé) så är det ett beslut som måste vara extremt noga genomtänkt, förankrat inte bara inrikes utan även med landets internationella partners. Vad man däremot under inga som helst omständigheter någonsin kan göra är att skapa osäkerhet. Sådant kan bokstavligt talat utlösa krig och kosta mängder av människoliv. Det högsta politiska "ämbete" jag någonsin haft var som presschef för en svensk partiledare och minister, och jag kunde inte tänka högt offentligt. Bara tanken att en amerikansk president skulle kosta på sig detta är grotesk.
Jag är inte en av de där som helt saknar förståelse för Trump eller hans supportrar, eller för den delen motsvarigheterna i andra länder inklusive vårt. Jag fattar ilskan och frustrationen som uppstår när en hel civilisation tappar ledartröjan och initiativet, och när även små och trygga lokalsamhällen på kort tid förändras i grunden. Jag förstår raseriet hos den som anser sig ha tystats av en insulär elit.
Men motstånd mot politisk korrekthet kan aldrig för mig vara ett godtagbart skäl att rösta på någon som tror att globala säkerhetsfrågor är vilken skitsak som helst. Sen finns det mycket annat jag ogillar i den trumpska agendan, men det viktiga här är alltså inte huruvida Trump har rätt eller fel. Det viktiga är att han helt saknar grepp om hur en ledare, särskilt en supermakts ledare, måste föra sig. Det brukade sägas om den förre riksbankschefen Alan Greenspan att ett förfluget ord från honom kunde få världens börser att skaka. Well, ett förfluget ord från USA:s president kan få världen att skaka.
Alltså, Never Trump.
Vi kan omöjligt säga hur det republikanska partiet kommer utvecklas efter det här valet. Dels för att vi inte vet vem som vinner det (även om Trump definitivt skadat sina chanser under de gångna dagarna) utan för att de amerikanska partierna är organiska, och gör vägval som inte beslutas av valda styrelser och ledare utan av vilka som deltar i primärvalen. Men om Republikanernas nästa stora vägval står mellan Trump eller en Trump-liknande person å ena sidan, och Ted Cruz å den andra, så är det i mina ögon inte ens ett val.
Ted Cruz har sina brister, om det råder inga som helst tvivel. Och han har agerat djupt ansvarslöst i olika sammanhang. Men i hans fall finns ändå integritet, ett intellektuellt ramverk och utrymme för förbättring. 2020 kan han visa sig vara en mycket bättre kandidat än han var inför årets primärval. Hos Trump finns ingen sådan potential.
Oavsett hur det här valet slutar så är Ted Cruz den som lämnade Cleveland med seriositeten och integriteten intakt.
Lyssna gärna på hans tal.
---------------------------------
JOHAN INGERÖ
Antingen förlorar Donald Trump valet, och en stor del av skulden läggs på Cruz, och då är Cruz sannolikt slut som politiker. Åtminstone utanför hemstaten Texas.
Eller så vinner Donald Trump valet, varpå Cruz hamnar längst ut i den politiska marginalen både i Washington och i sitt parti.
Eller så förlorar Donald Trump valet, Cruz undgår skuld, och då har han placerat sig inför 2020 som den som förstod vartåt det barkade och gjorde sitt bästa för att rädda både partiet och landet.
Cruz svek eller principfasthet, beroende på var man står, innebär att även konventets tredje dag blev ett fiasko för Trump. Partiets sår kommer inte att hinna läka före valdagen, och därmed har Trumps chanser minskat betydligt. Likväl tycker jag att Cruz gjorde rätt. Kompromissande behövs om man ska kunna åstadkomma saker, något som Cruz tidigare i sin karriär har haft vissa problem med att förstå. Men det finns saker man inte ska kompromissa om.
Jag ogillar Trump, men har samtidigt ansett att han i någon mån ändå gjort viss nytta. Tillsammans med Bernie Sanders, som också är en katastrof, har han visat att stora och för ett helt land avgörande spörsmål inte kan avgöras enbart av toppolitiker och deras mecenater. Förhoppningsvis blir båda partierna mer lyhörda framöver.
Men som så många andra antog jag att hans, well, trumpighet skulle avta ju närmare valet vi kom. Och han har gjort några enstaka försök att bete sig som någon som förtjänar ett ämbete, men de har varit för få och har för snabbt överskuggats av annat. Och när han nu, mitt under konventet, skapar osäkerhet om Natos självaste försvarsgaranti så har han slutgiltigt bevisat att han helt saknar ambitioner att bli en ansvarsfull och omdömesgill ledare.
För även om man vill beträda den väg som han antyder (vilket i sig är en urusel idé) så är det ett beslut som måste vara extremt noga genomtänkt, förankrat inte bara inrikes utan även med landets internationella partners. Vad man däremot under inga som helst omständigheter någonsin kan göra är att skapa osäkerhet. Sådant kan bokstavligt talat utlösa krig och kosta mängder av människoliv. Det högsta politiska "ämbete" jag någonsin haft var som presschef för en svensk partiledare och minister, och jag kunde inte tänka högt offentligt. Bara tanken att en amerikansk president skulle kosta på sig detta är grotesk.
Jag är inte en av de där som helt saknar förståelse för Trump eller hans supportrar, eller för den delen motsvarigheterna i andra länder inklusive vårt. Jag fattar ilskan och frustrationen som uppstår när en hel civilisation tappar ledartröjan och initiativet, och när även små och trygga lokalsamhällen på kort tid förändras i grunden. Jag förstår raseriet hos den som anser sig ha tystats av en insulär elit.
Men motstånd mot politisk korrekthet kan aldrig för mig vara ett godtagbart skäl att rösta på någon som tror att globala säkerhetsfrågor är vilken skitsak som helst. Sen finns det mycket annat jag ogillar i den trumpska agendan, men det viktiga här är alltså inte huruvida Trump har rätt eller fel. Det viktiga är att han helt saknar grepp om hur en ledare, särskilt en supermakts ledare, måste föra sig. Det brukade sägas om den förre riksbankschefen Alan Greenspan att ett förfluget ord från honom kunde få världens börser att skaka. Well, ett förfluget ord från USA:s president kan få världen att skaka.
Alltså, Never Trump.
Vi kan omöjligt säga hur det republikanska partiet kommer utvecklas efter det här valet. Dels för att vi inte vet vem som vinner det (även om Trump definitivt skadat sina chanser under de gångna dagarna) utan för att de amerikanska partierna är organiska, och gör vägval som inte beslutas av valda styrelser och ledare utan av vilka som deltar i primärvalen. Men om Republikanernas nästa stora vägval står mellan Trump eller en Trump-liknande person å ena sidan, och Ted Cruz å den andra, så är det i mina ögon inte ens ett val.
Ted Cruz har sina brister, om det råder inga som helst tvivel. Och han har agerat djupt ansvarslöst i olika sammanhang. Men i hans fall finns ändå integritet, ett intellektuellt ramverk och utrymme för förbättring. 2020 kan han visa sig vara en mycket bättre kandidat än han var inför årets primärval. Hos Trump finns ingen sådan potential.
Oavsett hur det här valet slutar så är Ted Cruz den som lämnade Cleveland med seriositeten och integriteten intakt.
Lyssna gärna på hans tal.
---------------------------------
JOHAN INGERÖ
2016-07-20
Ted Cruz - vad kommer han att säga?
Jag är inte jätteimponerad av de tal som hållits hittills på det republikanska konventet. Vidden av partiets inre stämning speglas, i publikresponsen och i den i många fall uteblivna glädjen (jag tittar på dig, Chris Christie) från talarstolen. Melania Trumps tal syftade, som alla hustru-tal någonsin, till att presentera kandidaten på ett mänskligare sätt för tittarna. Tack vare det troliga plagiatet blev det ett fiasko. Tiffany Trumps hyllning till pappan var inte heller någon höjdare, och kändes inte äkta. Och helt ärligt, vems idé var det att ta upp en från gänget i Duck Dynasti på scen? Det var inte alls lika illa som Clint Eastwood och den tomma stolen 2012, men illa nog.
Ett tal som stack upp var det som hölls av Donald Trump Jr. Han lyckades både med att hylla fadern och leverera några pregnanta policypunkter, till exempelvis sågningen av Dodd Frank-lagen. Han är utan tvivel en bättre talare än Trump Sr. Men det var ändå inte en blivande klassiker i konventhistorien. Inget som kan jämföras med när den konservativa demokraten Zell Miller fullkomligt blåste taket av Republikanernas konvent 2004, för att ta ett exempel.
Men onsdag kväll, amerikansk tid, kommer ett tal som jag har höga förväntningar på. För då kliver Ted Cruz upp på scenen. Cruz och Trump hade något av en bromance i början av primärvalsäsongen, men slogs senare så stickor och strån rök, bland annat med respektive hustru som slagträ. Allt tyder på att Cruz redan jobbar med sin nästa presidentkampanj, och han har inte formellt gett Trump sitt stöd. Därför ska det bli synnerligen intressant att se vad Cruz, som dessutom är en utmärkt talare, tar sig för.
Jag tror att han kommer att välja en ideologisk linje, men ändå med vissa subtila förändringar jämfört med hur han lät under kampanjen. Jag kan tänka mig att Cruz redan nu funderar på hur en eventuell Trump-förlust kommer att beskrivas och förklaras - svagt stöd från minoriteter, till exempel - och redan nu positionera sig som botemedlet. Och i likhet med Ronald Reagan på konventet 1976 kan Cruz tänkas låta bli att över huvud taget nämna den nominerade kandidaten vid namn.
Mitt tips är mycket enkelt: håll ögonen på Ted Cruz.
-----------------------------------
JOHAN INGERÖ
Ett tal som stack upp var det som hölls av Donald Trump Jr. Han lyckades både med att hylla fadern och leverera några pregnanta policypunkter, till exempelvis sågningen av Dodd Frank-lagen. Han är utan tvivel en bättre talare än Trump Sr. Men det var ändå inte en blivande klassiker i konventhistorien. Inget som kan jämföras med när den konservativa demokraten Zell Miller fullkomligt blåste taket av Republikanernas konvent 2004, för att ta ett exempel.
Men onsdag kväll, amerikansk tid, kommer ett tal som jag har höga förväntningar på. För då kliver Ted Cruz upp på scenen. Cruz och Trump hade något av en bromance i början av primärvalsäsongen, men slogs senare så stickor och strån rök, bland annat med respektive hustru som slagträ. Allt tyder på att Cruz redan jobbar med sin nästa presidentkampanj, och han har inte formellt gett Trump sitt stöd. Därför ska det bli synnerligen intressant att se vad Cruz, som dessutom är en utmärkt talare, tar sig för.
Jag tror att han kommer att välja en ideologisk linje, men ändå med vissa subtila förändringar jämfört med hur han lät under kampanjen. Jag kan tänka mig att Cruz redan nu funderar på hur en eventuell Trump-förlust kommer att beskrivas och förklaras - svagt stöd från minoriteter, till exempel - och redan nu positionera sig som botemedlet. Och i likhet med Ronald Reagan på konventet 1976 kan Cruz tänkas låta bli att över huvud taget nämna den nominerade kandidaten vid namn.
Mitt tips är mycket enkelt: håll ögonen på Ted Cruz.
-----------------------------------
JOHAN INGERÖ
2016-07-18
Clintons vicepresidentkandidat - här är facit
Johan Ingerö tycker/tror att Hillary Clinton kommer välja Cory Booker som vicepresidentkandidat. Han hade tur och gissade rätt om Mike Pence, även om alla säkert inser att Mike Huckabee hade varit ett bättre val (jag kan ju inte rå för att Trump inte fattar bättre). Nåväl, här är min förutsägelse om Clintons val.
När en presidentkandidat ska välja sin vice spelar flera faktorer in, men i huvudsak kokar det ner till två saker. Vill jag ha en person som förstärker en styrka eller kompletterar en svaghet.
När Barack Obama valde Joe Biden kompletterade han en svaghet. Obama hade kort politisk erfarenhet på högsta politiska nivå, Biden hade suttit i senaten sedan 70-talet. Tim Kaine var då guvernör i Virginia och ny på den nationella scenen. Hade Obama valt honom (han var en av finalisterna) hade han valt att förstärka en styrka.
Donald Trump valde också att komplettera. Han tog en stabil, rutinerad, tråkig politiker som spenderat många år i Washington.
Frågan är då vad Hillary Clinton väljer.
Om hon väljer att förstärka så är Tim Kaine ett troligt val. Det hon då förstärker är erfarenhet, statsmannamässighet, seriositet. Åtta år senare är inte Kaine det nya fräscha ansiktet längre som han hade varit om Obama valt honom. Sedan dess har han varit ordförande för demokratiska partiet och senator från 2013. Kaines allra största fördel är att han är från Virginia, en battleground state som han möjligen kan tippa åt Clintons håll.
En annan förstärkare är Tom Vilsack. Stabil och tråkig jordbruksminister under åtta år för Obama och tidigare guvernör i Iowa, en annan delstat Clinton gärna skulle vinna. Han kan möjligen ha fördelen att kunna nå ut lite bättre på landsbygden än Kaine.
Om Clinton istället väljer att komplettera är en möjlighet Elizabeth Warren. Hon skulle utföra en VP-kandidats främsta uppgift - attackera! - med glädje. Hon skulle även bidra med energi till Clintons energilösa kampanj och verkligen mobilisera vänsterflanken i partiet.
Cory Booker skulle också vara en kompletterare. Visserligen med en del politisk erfarenhet, som borgmästare och senator, men ändå ett ganska fräscht ansikte. Ingerö argumenterar väl för honom som vicepresidentkandidat, men jag tror hans önskan att demokraterna var mer som Booker lurar honom. Booker bidrar egentligen inte med en enda väljare till Clinton. Svarta väljare kommer rösta till 95% på Clinton i alla fall och New Jersey är redan hemma. Han är för okänd för att verkligen locka någon annan grupp till partiet.
Den Hillary Clinton borde och kommer att välja är Julian Castro. Bostadsminister hos Obama i ett par år, innan det borgmästare i San Antonio, Texas. Som namnet visar har han latinamerikanskt ursprung (även om familjen bott i USA sedan 1920-talet). 2012 höll han key note-talet på demokraternas konvent.
Det är just hans ursprung som är den främsta anledningen till att Clinton kommer välja honom. Latinos/hispanics är en växande väljargrupp i USA, som senaste valen i ökande grad röstar på demokraterna. Men den kampen är inte avgjord. George W Bush fick 44 procent av latinorösterna 2004. Hade republikanerna valt exempelvis Marco Rubio eller Ted Cruz, eller i framtiden väljer någon med latinobakgrund som presidentkandidat (och samtidigt förändrar en del politik och retorik) så kan den gruppen hamna hos republikanerna.
Om Clinton nominerar Castro till VP-kandidat och han sedan blir vicepresident (och därmed trolig framtida presidentkandidat och inte alls otroligt president) så blir det väldigt svårt för republikanerna att brotta den gruppen ur demokraternas grepp. Med nära hundraprocentigt stöd av svarta väljare och något framtida liknande från latinos så har demokraterna säkrat två mycket viktiga minoritetsgrupper.
På samma sätt kan de grupperna hjälpa Clinton i det här valet - och när motståndaren dessutom är en-mur-mot-Mexico-Trump så kan valet av Castro bli en bra faktor. (Vicepresidentkandidaternas betydelse ska dock inte överdrivas, det påverkar inte så mycket faktiskt.)
Sant är att han är väldigt ung och relativt oerfaren, men tillräckligt smart och slipad för att det inte ska bli någon avgörande nackdel.
Clinton behöver inte någon som gör hennes kampanj ännu stabilare, tråkigare och statsmannamässig, hon behöver lite energi och ett fräscht ansikte. Ett som dessutom kan säkra en väljargrupp för lång tid till demokraterna. Julian Castro blir hennes val.
-------------------
MATHIAS SUNDIN
När en presidentkandidat ska välja sin vice spelar flera faktorer in, men i huvudsak kokar det ner till två saker. Vill jag ha en person som förstärker en styrka eller kompletterar en svaghet.
När Barack Obama valde Joe Biden kompletterade han en svaghet. Obama hade kort politisk erfarenhet på högsta politiska nivå, Biden hade suttit i senaten sedan 70-talet. Tim Kaine var då guvernör i Virginia och ny på den nationella scenen. Hade Obama valt honom (han var en av finalisterna) hade han valt att förstärka en styrka.
Donald Trump valde också att komplettera. Han tog en stabil, rutinerad, tråkig politiker som spenderat många år i Washington.
Frågan är då vad Hillary Clinton väljer.
Om hon väljer att förstärka så är Tim Kaine ett troligt val. Det hon då förstärker är erfarenhet, statsmannamässighet, seriositet. Åtta år senare är inte Kaine det nya fräscha ansiktet längre som han hade varit om Obama valt honom. Sedan dess har han varit ordförande för demokratiska partiet och senator från 2013. Kaines allra största fördel är att han är från Virginia, en battleground state som han möjligen kan tippa åt Clintons håll.
En annan förstärkare är Tom Vilsack. Stabil och tråkig jordbruksminister under åtta år för Obama och tidigare guvernör i Iowa, en annan delstat Clinton gärna skulle vinna. Han kan möjligen ha fördelen att kunna nå ut lite bättre på landsbygden än Kaine.
Om Clinton istället väljer att komplettera är en möjlighet Elizabeth Warren. Hon skulle utföra en VP-kandidats främsta uppgift - attackera! - med glädje. Hon skulle även bidra med energi till Clintons energilösa kampanj och verkligen mobilisera vänsterflanken i partiet.
Cory Booker skulle också vara en kompletterare. Visserligen med en del politisk erfarenhet, som borgmästare och senator, men ändå ett ganska fräscht ansikte. Ingerö argumenterar väl för honom som vicepresidentkandidat, men jag tror hans önskan att demokraterna var mer som Booker lurar honom. Booker bidrar egentligen inte med en enda väljare till Clinton. Svarta väljare kommer rösta till 95% på Clinton i alla fall och New Jersey är redan hemma. Han är för okänd för att verkligen locka någon annan grupp till partiet.
Den Hillary Clinton borde och kommer att välja är Julian Castro. Bostadsminister hos Obama i ett par år, innan det borgmästare i San Antonio, Texas. Som namnet visar har han latinamerikanskt ursprung (även om familjen bott i USA sedan 1920-talet). 2012 höll han key note-talet på demokraternas konvent.
Det är just hans ursprung som är den främsta anledningen till att Clinton kommer välja honom. Latinos/hispanics är en växande väljargrupp i USA, som senaste valen i ökande grad röstar på demokraterna. Men den kampen är inte avgjord. George W Bush fick 44 procent av latinorösterna 2004. Hade republikanerna valt exempelvis Marco Rubio eller Ted Cruz, eller i framtiden väljer någon med latinobakgrund som presidentkandidat (och samtidigt förändrar en del politik och retorik) så kan den gruppen hamna hos republikanerna.
Om Clinton nominerar Castro till VP-kandidat och han sedan blir vicepresident (och därmed trolig framtida presidentkandidat och inte alls otroligt president) så blir det väldigt svårt för republikanerna att brotta den gruppen ur demokraternas grepp. Med nära hundraprocentigt stöd av svarta väljare och något framtida liknande från latinos så har demokraterna säkrat två mycket viktiga minoritetsgrupper.
På samma sätt kan de grupperna hjälpa Clinton i det här valet - och när motståndaren dessutom är en-mur-mot-Mexico-Trump så kan valet av Castro bli en bra faktor. (Vicepresidentkandidaternas betydelse ska dock inte överdrivas, det påverkar inte så mycket faktiskt.)
Sant är att han är väldigt ung och relativt oerfaren, men tillräckligt smart och slipad för att det inte ska bli någon avgörande nackdel.
Clinton behöver inte någon som gör hennes kampanj ännu stabilare, tråkigare och statsmannamässig, hon behöver lite energi och ett fräscht ansikte. Ett som dessutom kan säkra en väljargrupp för lång tid till demokraterna. Julian Castro blir hennes val.
-------------------
MATHIAS SUNDIN
2016-07-16
En veep klar, en veep kvar: Clinton bör välja Cory Booker
Mike Pence är nu annonserad och klar som Donald Trumps kandidat till vice president, och som jag tidigare varit inne på så tror jag att det var det klokaste val Trump kunde göra utifrån de alternativ som stod till buds. Därmed återstår frågan vem som blir Hillary Clintons medkandidat och, vilket inte är oviktigt, får möta Pence i den stora vice-debatten som i år kan förväntas få höga tittarsiffror.
Något förenklat har Clinton två huvudspår längs vilka hon kan göra sitt val.
Å ena sidan måste hon uppamma tillräckligt med entusiasm hos partiets vänsterflygel, de som brukar kalla sig "progressiva" och som jobbade hårt för Bernie Sanders under primärvalen. Hon kan inte utan vidare räkna med stöd från det lägret, utan måste uppvakta dem på ett eller annat sätt. Inte för att de annars kan tänkas rösta på Trump, utan för att de i värsta fall inte röstar alls eller åtminstone uteblir från det viktiga gräsrotsarbetet under valkampen.
Å andra sidan ställs hon mot en republikan som, faktiskt, är ganska mainstream-mitten i många välfärdsfrågor. Trump vill, till skillnad från partiets konservativa ideologer, inte riva upp ObamaCare med rötterna eller avskaffa den federala inkomstskatten, och hans handelsmotstånd har viss klangbotten bland arbetarväljare som Demokraterna är beroende av. Ur det perspektivet vore en mittendemokrat från en jämn och gärna något större delstat att föredra.
Risken är förstås att ett val som uppfyller det ena strategiska målet samtidigt skadar det andra. Så vad göra?
Det enklaste sättet att glädja Sanders-väljarna vore naturligtvis att välja Sanders själv. Jag håller dock detta för mycket otroligt. Inte för de hårda orden kandidaterna emellan under primärvalen - alla vet att det hör till spelets regler. Men Sanders är helt enkelt inte en bra vp-kandidat. Som sådan skulle han tvingas vara obrottsligt lojal med Clintons budskap, och därmed svika just den hårda kärna som älskar honom. Det är mycket bättre att ha honom som frifräsande kampanjsurrogat på strategiskt viktiga platser, kanske med ett halvuttalat löfte om en framtida ministerpost.
En annan progressiv darling är förstås Elizabeth Warren, senator från Massachusetts. Warren har redan visat att hon behärskar det som alla vp-kandidater förväntas göra, nämligen att leverera ursinniga attacker på motståndaren. Men jag tror inte på henne heller. Vissa hävdar att ett parti som redan har problem med män inte kan ställa upp med två kvinnor. Men just det tror jag är överkomligt. Nej, mitt problem med Warren är att hon helt enkelt skulle överglänsa den ur kampanjsynpunkt urtråkiga Clinton. Ett annat problem, som hon för övrigt delar med Sanders, är att hon inte bidrar med någon delstat. Både Vermont och Massachusetts kommer att landa i Demokraternas kolumn ändå, nu som i alla andra val de senaste decennierna.
En politiskt mer oklar, men ur progressiv synvinkel intressant, person är förstås blott 41-årige Julian Castro. Castro har tidigare varit populär borgmästare i San Antonio, Texas och tjänstgör sedan ett par år som Barack Obamas bostadsminister. Castro skrämmer knappast mittenväljare så som Sanders och Warren gör, men identitetspolitiskt lagda progressiva skulle ändå glädjas åt tanken på att få nominera den första latinsk-ättade kandidaten i ett presidentval.
Men nej, även Castro flunkar mitt veep-test. Han är ganska okänd, kan inte leverera Texas och viktigast: alla inser att han inte är redo att bli president om något skulle hända Hillary. Och hon kommer att vara 69 år gammal på valdagen, liksom Ronald Reagan på sin tid. Därför måste Clinton, precis som Reagan, ha en backup som klarar av en oväntad befordran. (Och mer parentetiskt: "Clinton-Castro" är för lätt att göra roliga skämt om. Orättvist ja, men politik är orättvist. Suck it up, buttercup.)
Vilka är då de mer trygga mittenalternativen? Mina tankar kretsar främst kring två herrar från Virginia, en stor och mycket viktig delstat. Båda är senatorer, och båda har varit guvernörer. Jag talar om Tim Kaine (som i dagsläget är något av favorit) och Mark Warner. Båda är trygga, kompetenta och synnerligen trista. Ingen av dem skulle skrämma bort väljare och båda är kvalificerade att bli president om det otänkbara skulle hända. Båda skulle understryka Clintons ambition att vara det trygga och säkra alternativet till den sjövilde Trump.
Och åtminstone Kaine ligger bra till för att få erbjudandet. Men jag har ett mycket bättre förslag. Ett som de progressiva knappast kan klaga på och samtidigt funkar gentemot mittenväljare. Jag talar om Cory Booker, senator från New Jersey.
Booker har tidigare varit borgmästare i Newark, och är utbildad vid prestigeuniversitet Stanford där han även spelade football för Cardinals. (Collegefootball är lika stort som proffsligan NFL, sett till publik och arenastorlek.) Booker är svart, och som många svarta demokrater faktiskt något mer konservativ än många av partiets vita företrädare. Som borgmästare var han engagerad mot den brottslighet som plågar staden, så till den grad att det ökända gänget Bloods satte ett pris på hans huvud. Soft on crime? I think not. Som de flesta storstadsdemokrater är han för skärpta vapenlagar, men han använder inte den vulgärretorik som Clinton (och Obama) ständigt kör med. Till skillnad från många i den nuvarande kongressen är han en uppriktig samarbetspolitiker som inte ser motståndare som djävulens avkomma. Hans respektfulla stil gör honom svårnitad för Trump-kampanjen. Att attackera Warren är en sak. Att attackera en supertrevlig helylleamerikansk fotbollshjälte är en helt annan.
Några nackdelar har han dock ändå. Meritförteckningen är fortfarande relativt tunn och New Jersey är ett säkert demokratfäste. Men han har visat sig vara en mycket skicklig kampanjare, han understryker Clintons mittenprofil och identitetsvänstern får svårt att klaga på den första svarta vice presidenten någonsin.
Tim Kaine är Hillary Clintons mest riskfria val. Men hennes kampanj är redan ursäker och urtrist. Jag tror att hon och hennes team inser behovet av ett nyare och intressantare namn som komplement i höst. Jag tror att hon väljer Cory Booker, och gör hon inte det så gör hon enligt min mening ett misstag.
-------------------------------
JOHAN INGERÖ
2016-07-14
Vilka är Clintons valfrågor?
I likhet med Donald Trump har Hillary Clinton dragit ut på presentationen av kandidaten till vice president. I hennes fall finns här en inbyggd logik. Alla partier vill få ett lyft, en så kallad bounce, via den mediala bevakningen av det egna konventet. Republikanerna är först ut i år, och Clinton vill förmodligen neutralisera en eventuell republikansk bounce genom att presentera sin medkandidat direkt efter att det republikanska konventet slutar. Det är rent av möjligt, om än inte jättetroligt, att hon väljer att presentera vederbörande medan det republikanska konventet pågår och därmed delvis störa ut konkurrenten från media.
Nåväl, jag lär säkert skriva något om mina gissningar och tankar inför hennes presentation också. Men nu blir det istället några rader om det jag ser som Hillary Clintons verkligt stora problem, och det handlar inte om person utan om policy. För hur jag än letar så hittar jag ingen definierande valfråga i hennes kampanj.
Hennes utgångspunkt är naturligtvis knepig, så som den är för alla som försöker efterträda en partikamrat som suttit två perioder i Vita huset. Men även jämfört med John McCain och Al Gore, som satt i samma sits 2008 respektive 2000, så tycker jag att Clinton bedriver en både futtig och fattig kampanj. Donald Trump har kört stenhårt på ett antal frågor - migration, handel och nationell säkerhet. Hillary Clintons tema är inte alls lika väldefinierat.
Visst, hon vill bygga vidare på Obamacare så att sjukvårdsreformen når fler. Men det är inget som dyker upp varhelst hon gör det. Hon driver även på för betald föräldraledighet ("upp till tolv veckor"), men hur man än ser på den frågan så är den knappast stark nog att bära en presidentkampanj. På twitter angriper hon Trump en del, men annars är det mest till intet förpliktigande identitetspolitik (den mexikansk-ättade minoriteten är viktig!"). Till och med Margot Wallströms twitterkonto är intressantare än så.
Det finns inget projekt, inget bärande tema, i hennes kampanj. När jag var på valmöten med henne, Bill och Chelsea i New Hampshire i vintras så reagerade jag likadant, men avfärdade det eftersom det var så tidigt på året. Men nu drar kampanjen igång på allvar, och fortfarande är det ganska tomt i policyshoppen. Istället handlar kampanjen om henne och att hon borde bli president, vilket inte minst hennes odrägliga slogan "I'm With Her" tydligt illustrerar.
Och nog för att Trump är impopulär, men det är hon också. Är verkligen "rösta Hillary pga Hillary" det bästa hon och hennes synnerligen meriterade team kunde hitta på i det här läget?
Mätningarna ger lite olika bilder just nu, och de flesta pekar på ledning för henne. Men en färsk mätning visar att det är jämt skägg i bland annat Florida och Pennsylvania, två delstater hon måste vinna. Och detta trots att Trump har haft usel press den senaste månaden, att hennes kampanjkista i dagsläget innehåller trettio-fyrtio gånger mer pengar än hans och hon har blitzat honom med negativa tv-spottar i månader. Trumps kampanj å sin sida har inte förmått producera tv-reklam sedan i mars, då han attackerade Ted Cruz. Han hankar sig fram enbart på nyhetsrapportering, producerad av journalister som i de flesta fall ogillar honom.
Trump skrämmer livet ur stora väljargrupper, hans parti är svårt sargat, de nu levande republikanska ex-presidenterna kommer inte att närvara på hans konvent och än mindre ge honom sitt stöd. Han får kopiöst med stryk i media och har inte råd att kontra, vilket bland annat inneburit att Clinton klarar den pågående mailskandalen och det förintande omdömet från FBI betydligt bättre än hon borde.
Ändå är det tveksamt om hon ens leder.
Nästan alla vi som följer den här valrörelsen är som hypnotiserade av spelet runt Trump och det republikanska partiets plågor. Kanske har det hindrat oss från att se vad som sker på den demokratiska sidan, nämligen att Hillary Clinton varken har något särskilt starkt stöd eller några starka frågor att vinna stöd med.
Lite fler saker ska bli gratis, får vi veta. Men inget om hur det ska finansieras eller hur världshistoriens största statsskuld ska bringas under något sånär kontroll. I praktiken inget alls om arbetslösheten heller. Istället har det antytts att Bill Clinton ska bli en viktig rådgivare i ekonomiska frågor.
Herregud.
Hon kan vinna ändå, eftersom det råder kaos på den republikanska sidan. Men om hon inte gör det så tror jag att vi redan nu kan skriva valanalysen. Hon hade inga egentliga valfrågor.
---------------------------------
JOHAN INGERÖ
Nåväl, jag lär säkert skriva något om mina gissningar och tankar inför hennes presentation också. Men nu blir det istället några rader om det jag ser som Hillary Clintons verkligt stora problem, och det handlar inte om person utan om policy. För hur jag än letar så hittar jag ingen definierande valfråga i hennes kampanj.
Hennes utgångspunkt är naturligtvis knepig, så som den är för alla som försöker efterträda en partikamrat som suttit två perioder i Vita huset. Men även jämfört med John McCain och Al Gore, som satt i samma sits 2008 respektive 2000, så tycker jag att Clinton bedriver en både futtig och fattig kampanj. Donald Trump har kört stenhårt på ett antal frågor - migration, handel och nationell säkerhet. Hillary Clintons tema är inte alls lika väldefinierat.
Visst, hon vill bygga vidare på Obamacare så att sjukvårdsreformen når fler. Men det är inget som dyker upp varhelst hon gör det. Hon driver även på för betald föräldraledighet ("upp till tolv veckor"), men hur man än ser på den frågan så är den knappast stark nog att bära en presidentkampanj. På twitter angriper hon Trump en del, men annars är det mest till intet förpliktigande identitetspolitik (den mexikansk-ättade minoriteten är viktig!"). Till och med Margot Wallströms twitterkonto är intressantare än så.
Det finns inget projekt, inget bärande tema, i hennes kampanj. När jag var på valmöten med henne, Bill och Chelsea i New Hampshire i vintras så reagerade jag likadant, men avfärdade det eftersom det var så tidigt på året. Men nu drar kampanjen igång på allvar, och fortfarande är det ganska tomt i policyshoppen. Istället handlar kampanjen om henne och att hon borde bli president, vilket inte minst hennes odrägliga slogan "I'm With Her" tydligt illustrerar.
Och nog för att Trump är impopulär, men det är hon också. Är verkligen "rösta Hillary pga Hillary" det bästa hon och hennes synnerligen meriterade team kunde hitta på i det här läget?
Mätningarna ger lite olika bilder just nu, och de flesta pekar på ledning för henne. Men en färsk mätning visar att det är jämt skägg i bland annat Florida och Pennsylvania, två delstater hon måste vinna. Och detta trots att Trump har haft usel press den senaste månaden, att hennes kampanjkista i dagsläget innehåller trettio-fyrtio gånger mer pengar än hans och hon har blitzat honom med negativa tv-spottar i månader. Trumps kampanj å sin sida har inte förmått producera tv-reklam sedan i mars, då han attackerade Ted Cruz. Han hankar sig fram enbart på nyhetsrapportering, producerad av journalister som i de flesta fall ogillar honom.
Trump skrämmer livet ur stora väljargrupper, hans parti är svårt sargat, de nu levande republikanska ex-presidenterna kommer inte att närvara på hans konvent och än mindre ge honom sitt stöd. Han får kopiöst med stryk i media och har inte råd att kontra, vilket bland annat inneburit att Clinton klarar den pågående mailskandalen och det förintande omdömet från FBI betydligt bättre än hon borde.
Ändå är det tveksamt om hon ens leder.
Nästan alla vi som följer den här valrörelsen är som hypnotiserade av spelet runt Trump och det republikanska partiets plågor. Kanske har det hindrat oss från att se vad som sker på den demokratiska sidan, nämligen att Hillary Clinton varken har något särskilt starkt stöd eller några starka frågor att vinna stöd med.
Lite fler saker ska bli gratis, får vi veta. Men inget om hur det ska finansieras eller hur världshistoriens största statsskuld ska bringas under något sånär kontroll. I praktiken inget alls om arbetslösheten heller. Istället har det antytts att Bill Clinton ska bli en viktig rådgivare i ekonomiska frågor.
Herregud.
Hon kan vinna ändå, eftersom det råder kaos på den republikanska sidan. Men om hon inte gör det så tror jag att vi redan nu kan skriva valanalysen. Hon hade inga egentliga valfrågor.
---------------------------------
JOHAN INGERÖ
Trump Plusmeny
Det blev ingen presentation av Donald Trumps kandidat till vice president i tisdags, så som jag spekulerade nyligen. Enligt Trump kommer offentliggörandet istället att ske imorgon fredag. Och mycket av det senaste buzzet handlar inte om Mike Pence, som jag fortfarande ser som det troligaste valet, utan om Newt Gingrich.
Nu ska man inte tro på allt buzz. Donald Trump är en skicklig mediemanipulatör, och genom att vifta med olika namn framför de febriga journalisterna skapar han en situation där offentliggörandet blir en överraskning, och därmed intressanta nyheter, nästan vem han än väljer. Snacket om Newt Gingrich kan alltså vara maskirovka, för att tala ryska. Men om det till äventyrs ändå skulle bli Gingrich så kan en analys av honom vara på sin plats.
För att gå direkt till slutsatsen: jag tror att Gingrich är helt fel val.
På ytan har han gott om fördelar. Som kongressledamot i över tjugo år och dessutom tidigare talman i Representanthuset är han ett rent lexikon och politisk erfarenhet och kunskap som den i dessa sammanhang oprövade Trump kan dra nytta av. Bland Gingrichs meriter finns Contract with America, alltså det konservativa manifest som han författade inför kongressvalet 1994. Med detta manifest sopade han hem kongressens båda kammare till Republikanerna för första gången på fyrtio år, och stora delar av det blev tämligen framgångsrik politik.
Gingrich är dessutom en visionär, och därmed en ovanlig sorts politiker idag. Han förstod den tekniska revolution som då stod för dörren bättre än kanske någon annan politiker. Han är dessutom insatt i annat än politik. Som disputerad historiker och med en viss besatthet i paleontologi (under åren som talman krävde han att kongressledamöterna läste på om dinosaurer!) har han intellektuella referensramar även bortom pensionssystem, skatter och säkerhetsfrågor. Det är ett plus, inte minst i denna tid av alltmer professionaliserad politik.
I sina bästa stunder har Gingrich varit inget mindre än briljant. Den dåliga nyheten är att han även haft väldigt många dåliga stunder.
Till att börja med är han genuint osympatisk, en bedömning som även flertalet väljare delar. Och det finns nog med skit i hans förflutna för att göra tusen negativa reklamklipp. Bland de mer berömda är förstås hans ständiga kvinnoaffärer, vilka dessutom kombinerades med hans ständiga utfall mot vad han ansåg vara bristande moral och anständighet i samhället. Detta är långtifrån oviktigt i ett val där character fortfarande är viktigt för många av de väljare Republikanerna måste nå.
Vidare liknar han Ace of Base, i så mån att han inte haft någon hit på typ tjugo år. Detta till trots hittar han ständigt nya superlativ att beskriva sig själv och sin livsgärning med, och uppvisar den där sortens oblyga tilltro till den egna förmågan som annars bara Marve Fleksnes, Håkan Juholt och (förstås) Donald Trump vågat uppvisa offentligt. Men som talman höll han inte länge, och han saknade den sortens supportande ledaregenskaper som krävs för att hålla ihop en stor partigrupp. Han är dessutom dålig på att ta kritik, och under hans misslyckade försök att vinna sitt partis presidentnominering 2012 fäktades han mer med journalisterna än med konkurrenterna. (Sånt kan förstås vara underhållande, men inte om man enbart framstår som gnällig vilket Gingrich gjorde.)
Till sist så är han född 1943, vilket innebär att han skulle tillträda som vice president det år han fyller 74 och (enligt ambitionen) lämna posten det år han fyller 82. För en vältränad hurtbulle som Joe Biden vore detta kanske ett överkomligt problem, men Gingrich är långtifrån den sportiga typen och har en rejäl kalaskula. Och varje tvivel rörande en kandidats hälsa kan vara förödande i en valrörelse av den här sorten. Det blir förstås inte bättre av att han skulle tjänstgöra under Trump, som själv är 70 år och (i motsats till vad han själv anser) inte i fysisk toppform. Amerikaner röstar gärna på åldringar i senatsval, men presidentvalet är en helt annan femma.
Det republikanska erbjudandet till väljarna innehåller redan en folkilsken sjuttioplussare med ett ego i paritet med Montana, jag undrar om väljarna orkar svälja en till. Om jag vore Trump skulle jag lova Gingrich en kabinettspost efter valet, och dra nytta av hans kunskaper fram till dess. Men jag skulle inte ens överväga att göra honom till min medkandidat.
Newt Gingrich är utan tvivel en av åttio- och nittiotalens viktigaste politiker, och jag vill inte att min något raljanta ton här ovan ska tolkas som att jag inte respekterar eller erkänner hans talang. Det gör jag. Men rollen som vice president är komplicerad, eftersom den på samma gång är konstitutionellt blytung och innehållsmässigt tom. En lämplig vice president har kyla, disciplin och en prestigelöshet som gör att befattningshavaren i alla sammanhang kan stödja presidenten gentemot omvärlden.
Och mycket har sagts om Newt Gingrich. Men aldrig det.
--------------------------------------------
JOHAN INGERÖ
Nu ska man inte tro på allt buzz. Donald Trump är en skicklig mediemanipulatör, och genom att vifta med olika namn framför de febriga journalisterna skapar han en situation där offentliggörandet blir en överraskning, och därmed intressanta nyheter, nästan vem han än väljer. Snacket om Newt Gingrich kan alltså vara maskirovka, för att tala ryska. Men om det till äventyrs ändå skulle bli Gingrich så kan en analys av honom vara på sin plats.
För att gå direkt till slutsatsen: jag tror att Gingrich är helt fel val.
På ytan har han gott om fördelar. Som kongressledamot i över tjugo år och dessutom tidigare talman i Representanthuset är han ett rent lexikon och politisk erfarenhet och kunskap som den i dessa sammanhang oprövade Trump kan dra nytta av. Bland Gingrichs meriter finns Contract with America, alltså det konservativa manifest som han författade inför kongressvalet 1994. Med detta manifest sopade han hem kongressens båda kammare till Republikanerna för första gången på fyrtio år, och stora delar av det blev tämligen framgångsrik politik.
Gingrich är dessutom en visionär, och därmed en ovanlig sorts politiker idag. Han förstod den tekniska revolution som då stod för dörren bättre än kanske någon annan politiker. Han är dessutom insatt i annat än politik. Som disputerad historiker och med en viss besatthet i paleontologi (under åren som talman krävde han att kongressledamöterna läste på om dinosaurer!) har han intellektuella referensramar även bortom pensionssystem, skatter och säkerhetsfrågor. Det är ett plus, inte minst i denna tid av alltmer professionaliserad politik.
I sina bästa stunder har Gingrich varit inget mindre än briljant. Den dåliga nyheten är att han även haft väldigt många dåliga stunder.
Till att börja med är han genuint osympatisk, en bedömning som även flertalet väljare delar. Och det finns nog med skit i hans förflutna för att göra tusen negativa reklamklipp. Bland de mer berömda är förstås hans ständiga kvinnoaffärer, vilka dessutom kombinerades med hans ständiga utfall mot vad han ansåg vara bristande moral och anständighet i samhället. Detta är långtifrån oviktigt i ett val där character fortfarande är viktigt för många av de väljare Republikanerna måste nå.
Vidare liknar han Ace of Base, i så mån att han inte haft någon hit på typ tjugo år. Detta till trots hittar han ständigt nya superlativ att beskriva sig själv och sin livsgärning med, och uppvisar den där sortens oblyga tilltro till den egna förmågan som annars bara Marve Fleksnes, Håkan Juholt och (förstås) Donald Trump vågat uppvisa offentligt. Men som talman höll han inte länge, och han saknade den sortens supportande ledaregenskaper som krävs för att hålla ihop en stor partigrupp. Han är dessutom dålig på att ta kritik, och under hans misslyckade försök att vinna sitt partis presidentnominering 2012 fäktades han mer med journalisterna än med konkurrenterna. (Sånt kan förstås vara underhållande, men inte om man enbart framstår som gnällig vilket Gingrich gjorde.)
Till sist så är han född 1943, vilket innebär att han skulle tillträda som vice president det år han fyller 74 och (enligt ambitionen) lämna posten det år han fyller 82. För en vältränad hurtbulle som Joe Biden vore detta kanske ett överkomligt problem, men Gingrich är långtifrån den sportiga typen och har en rejäl kalaskula. Och varje tvivel rörande en kandidats hälsa kan vara förödande i en valrörelse av den här sorten. Det blir förstås inte bättre av att han skulle tjänstgöra under Trump, som själv är 70 år och (i motsats till vad han själv anser) inte i fysisk toppform. Amerikaner röstar gärna på åldringar i senatsval, men presidentvalet är en helt annan femma.
Det republikanska erbjudandet till väljarna innehåller redan en folkilsken sjuttioplussare med ett ego i paritet med Montana, jag undrar om väljarna orkar svälja en till. Om jag vore Trump skulle jag lova Gingrich en kabinettspost efter valet, och dra nytta av hans kunskaper fram till dess. Men jag skulle inte ens överväga att göra honom till min medkandidat.
Newt Gingrich är utan tvivel en av åttio- och nittiotalens viktigaste politiker, och jag vill inte att min något raljanta ton här ovan ska tolkas som att jag inte respekterar eller erkänner hans talang. Det gör jag. Men rollen som vice president är komplicerad, eftersom den på samma gång är konstitutionellt blytung och innehållsmässigt tom. En lämplig vice president har kyla, disciplin och en prestigelöshet som gör att befattningshavaren i alla sammanhang kan stödja presidenten gentemot omvärlden.
Och mycket har sagts om Newt Gingrich. Men aldrig det.
--------------------------------------------
JOHAN INGERÖ
Trump borde välja Huckabee
Det mesta tyder på att Donald Trump kommer nominera sin vicepresidentkandidat imorgon fredag.
Spekulationerna gör gällande att det står mellan Indianas guvernör Mike Pence, Alabamas senator Jeff Sessions, tidigare talmannen och presidentkandidaten Newt Gingrich och New Jerseys guvernör Chris Christie.
Johan Ingerö tror att Trump kommer välja Pence. Inte alls otroligt, men jag har ett bättre förslag.
Mike Huckabee är Donald Trumps bästa möjliga val. Huckabee är tidigare pastor, var guvernör i Arkansas i knappt tio år. Han har ställt upp i två presidentval, 2008 och 2016, och mellan dessa har han haft ett eget program på Fox News.
Den främsta anledningen för Trump att välja Huckabee är att de delar samma ekonomiska populism. Framförallt 2008 stod Huckabee för samma sorts resonemang som Trump, men i en mer civiliserad ton. Huckabee har verkligen en talang för detta. Han är folklig och har en scennärvaro och komisk talang som ingen annan presidentkandidat jag har sett. Han är en trovärdig bärare av Trumps ekonomiska budskap, som är mycket snarlikt.
Folkligheten kommer även fram i tv, och hans program hos Fox News hade en hyfsad publik.
Huckabee skulle också, som tidigare pastor och stabil kristen höger, stärka Trumps relation till den evangelikala högern. Det finns en del misstänksamhet där, från sådana personer som Erick Erickson till exempel. Huckabee har starkt förtroende hos dessa personer och skulle vara en signal att Trump tar den väljargruppen på allvar. Att han inte kommer ignorera deras frågor.
Huckabee har också lång erfarenhet av att leda politiskt och två presidentkandidaturer under bältet har också gett honom värdefull erfarenhet.
Det mesta tyder på att Donald Trump tänker annorlunda och att det är just någon av de andra ovanstående som kommer bli hans vicepresidentkandidat. Men Huckabee skulle vara hans bästa val.
Spekulationerna gör gällande att det står mellan Indianas guvernör Mike Pence, Alabamas senator Jeff Sessions, tidigare talmannen och presidentkandidaten Newt Gingrich och New Jerseys guvernör Chris Christie.
Johan Ingerö tror att Trump kommer välja Pence. Inte alls otroligt, men jag har ett bättre förslag.
Mike Huckabee är Donald Trumps bästa möjliga val. Huckabee är tidigare pastor, var guvernör i Arkansas i knappt tio år. Han har ställt upp i två presidentval, 2008 och 2016, och mellan dessa har han haft ett eget program på Fox News.
Den främsta anledningen för Trump att välja Huckabee är att de delar samma ekonomiska populism. Framförallt 2008 stod Huckabee för samma sorts resonemang som Trump, men i en mer civiliserad ton. Huckabee har verkligen en talang för detta. Han är folklig och har en scennärvaro och komisk talang som ingen annan presidentkandidat jag har sett. Han är en trovärdig bärare av Trumps ekonomiska budskap, som är mycket snarlikt.
Folkligheten kommer även fram i tv, och hans program hos Fox News hade en hyfsad publik.
Huckabee skulle också, som tidigare pastor och stabil kristen höger, stärka Trumps relation till den evangelikala högern. Det finns en del misstänksamhet där, från sådana personer som Erick Erickson till exempel. Huckabee har starkt förtroende hos dessa personer och skulle vara en signal att Trump tar den väljargruppen på allvar. Att han inte kommer ignorera deras frågor.
Huckabee har också lång erfarenhet av att leda politiskt och två presidentkandidaturer under bältet har också gett honom värdefull erfarenhet.
Det mesta tyder på att Donald Trump tänker annorlunda och att det är just någon av de andra ovanstående som kommer bli hans vicepresidentkandidat. Men Huckabee skulle vara hans bästa val.
2016-07-11
Clinton vs Trump - blir det någon debatt?
Att amerikanska presidentkandidater möts i tv-sända debatter har inte alltid varit en självklarhet. Det är det numera, och inför höstens val hade partierna kommit överens om tre debatter för huvudkandidaterna och en för vicekandidaterna (vilket länge varit standard) redan innan primärvalen drog igång. Och det är just det där "innan primärvalen drog igång" som får mig att undra om Demokraterna kommer dra sig ur.
De första tv-debatterna hölls 1960, då John F Kennedy och Richard Nixon konkurrerade om nycklarna till Vita huset. Det blev totalt fyra debatter, men få minns tre av dem. Klassikern är och förblir den första, då Nixon hade valt ljusa kläder mot en grå bakgrund, var tärd och svettig av sjukdom och till råga på allt vägrade smink. Han såg fullkomligt eländig ut bredvid den mörkt klädda och uppbeefade JFK. TV-tittarna gav segern till Kennedy, radiolyssnarna till Nixon. Men tittarna var många fler, och Nixon gav senare debatten skulden för hans extremt knappa valförlust.
1964 hölls ingen debatt mellan den sittande presidenten Lyndon Johnson och Barry Goldwater. Johnson hade ingen lust att ge den (korrekt) förlusttippade Goldwater någon plattform, och därvid fick det bli. 1968 och 1972 var Nixon åter Republikanernas fanbärare, och han hade lärt sin läxa. Han vägrade möta Hubert Humphrey respektive George McGovern i tv.
Först 1976 blev det debatt igen, då mellan Gerald Ford och Jimmy Carter. I en av dem uttryckte sig Ford klumpigt, på ett sätt som lät antyda att han inte kände till Sovjetunionens dominans i Östeuropa, vilket anses ha bidragit starkt till hans knappa förlust.
1980 ville Carter inledningsvis inte möta Ronald Reagan i tv, men gav till slut med sig. Det var sannolikt ett misstag. Det var jämnt skägg mellan kandidaterna när de möttes i studion, men efter Reagans klassiska "Are you better off today than you were four years ago?" gick de flesta av de ännu osäkra väljarna till den republikanska utmanaren som vann valet stort.
1984 dabbade sig Reagan mot Walter Mondale i den första debatten, och i ärlighetens namn klarade han sig inget vidare i den andra heller. Men där fick han in tiopoängaren "I will not exploit, for political purposes, my opponents youth and inexperience", vilket var vad alla kom ihåg efteråt. Och sedan dess har debatterna alltid tagits för självklara inslag i valrörelserna.
Men vad händer i år? Jag kan inte se något egentligt skäl för Hillary Clinton att bjuda Donald Trump på tre direktsända holmgångar nu i höst. Han behöver en game changer, inte hon. Han kan vinna debatten underifrån, det kan inte hon. Dessutom är det förtvivlat svårt att debattera med folk som inte respekterar elementära debattregler. Det är som en boxningsmatch där den ena boxaren inte bara slår, utan även bits, sparkas, klöser och slår under bältet och dessutom inte kan bli diskad.
Dessutom brukar de här debatterna ofta vinnas (i tittarnas ögon) av den som är minst etablerad. Och en större etablissemangsklyfta än årets har vi aldrig sett i ett presidentval. Det är lite som när Mona Sahlin mötte Jimmie Åkesson i en tv-debatt innan SD kom in i riksdagen. Hon förlorade, eftersom hon helt enkelt inte kunde vinna. Har man det formella övertag hon hade är motståndaren osårbar. Även om man rent objektivt skulle vara bättre så vinner man inte. Fråga de ministrar som var våghalsiga nog att sätta sig bredvid "olycksdrabbad vanlig svensson" i SVT Debatt.
Visst skulle Clinton få en hel del skit om hon backade ur de överenskomna duellerna, men knappast lika mycket skit som en oregerlig Trump kommer ge henne under fem-sex timmars primetime-tv. Man kan tycka vad man vill om Trump, men enligt tittarundersökningarna vann han samtliga primärvalsdebatter han deltog i. Hans framtoning och roll som antipolitiker gjorde det omöjligt för de retoriskt och kunskapsmässigt överlägsna konkurrenterna att få grepp om honom.
Hillary Clinton har tidigare sagt att hon ser fram emot att debattera mot Trump. Men jag blir inte ett dugg förvånad om hon hittar en förevändning (något i Trumps beteende, exempelvis) för att ställa in. Faktum är att jag nog blir mer förvånad om hon faktiskt går in i tre långa tv-sändningar inför vad som garanterat blir rekordpublik och som hon inte enligt någon rimlig definition kan vinna.
------------------------------------
JOHAN INGERÖ
De första tv-debatterna hölls 1960, då John F Kennedy och Richard Nixon konkurrerade om nycklarna till Vita huset. Det blev totalt fyra debatter, men få minns tre av dem. Klassikern är och förblir den första, då Nixon hade valt ljusa kläder mot en grå bakgrund, var tärd och svettig av sjukdom och till råga på allt vägrade smink. Han såg fullkomligt eländig ut bredvid den mörkt klädda och uppbeefade JFK. TV-tittarna gav segern till Kennedy, radiolyssnarna till Nixon. Men tittarna var många fler, och Nixon gav senare debatten skulden för hans extremt knappa valförlust.
1964 hölls ingen debatt mellan den sittande presidenten Lyndon Johnson och Barry Goldwater. Johnson hade ingen lust att ge den (korrekt) förlusttippade Goldwater någon plattform, och därvid fick det bli. 1968 och 1972 var Nixon åter Republikanernas fanbärare, och han hade lärt sin läxa. Han vägrade möta Hubert Humphrey respektive George McGovern i tv.
Först 1976 blev det debatt igen, då mellan Gerald Ford och Jimmy Carter. I en av dem uttryckte sig Ford klumpigt, på ett sätt som lät antyda att han inte kände till Sovjetunionens dominans i Östeuropa, vilket anses ha bidragit starkt till hans knappa förlust.
1980 ville Carter inledningsvis inte möta Ronald Reagan i tv, men gav till slut med sig. Det var sannolikt ett misstag. Det var jämnt skägg mellan kandidaterna när de möttes i studion, men efter Reagans klassiska "Are you better off today than you were four years ago?" gick de flesta av de ännu osäkra väljarna till den republikanska utmanaren som vann valet stort.
1984 dabbade sig Reagan mot Walter Mondale i den första debatten, och i ärlighetens namn klarade han sig inget vidare i den andra heller. Men där fick han in tiopoängaren "I will not exploit, for political purposes, my opponents youth and inexperience", vilket var vad alla kom ihåg efteråt. Och sedan dess har debatterna alltid tagits för självklara inslag i valrörelserna.
Men vad händer i år? Jag kan inte se något egentligt skäl för Hillary Clinton att bjuda Donald Trump på tre direktsända holmgångar nu i höst. Han behöver en game changer, inte hon. Han kan vinna debatten underifrån, det kan inte hon. Dessutom är det förtvivlat svårt att debattera med folk som inte respekterar elementära debattregler. Det är som en boxningsmatch där den ena boxaren inte bara slår, utan även bits, sparkas, klöser och slår under bältet och dessutom inte kan bli diskad.
Dessutom brukar de här debatterna ofta vinnas (i tittarnas ögon) av den som är minst etablerad. Och en större etablissemangsklyfta än årets har vi aldrig sett i ett presidentval. Det är lite som när Mona Sahlin mötte Jimmie Åkesson i en tv-debatt innan SD kom in i riksdagen. Hon förlorade, eftersom hon helt enkelt inte kunde vinna. Har man det formella övertag hon hade är motståndaren osårbar. Även om man rent objektivt skulle vara bättre så vinner man inte. Fråga de ministrar som var våghalsiga nog att sätta sig bredvid "olycksdrabbad vanlig svensson" i SVT Debatt.
Visst skulle Clinton få en hel del skit om hon backade ur de överenskomna duellerna, men knappast lika mycket skit som en oregerlig Trump kommer ge henne under fem-sex timmars primetime-tv. Man kan tycka vad man vill om Trump, men enligt tittarundersökningarna vann han samtliga primärvalsdebatter han deltog i. Hans framtoning och roll som antipolitiker gjorde det omöjligt för de retoriskt och kunskapsmässigt överlägsna konkurrenterna att få grepp om honom.
Hillary Clinton har tidigare sagt att hon ser fram emot att debattera mot Trump. Men jag blir inte ett dugg förvånad om hon hittar en förevändning (något i Trumps beteende, exempelvis) för att ställa in. Faktum är att jag nog blir mer förvånad om hon faktiskt går in i tre långa tv-sändningar inför vad som garanterat blir rekordpublik och som hon inte enligt någon rimlig definition kan vinna.
------------------------------------
JOHAN INGERÖ
Buzz: Trump väljer Mike Pence
Med mindre än en vecka kvar till Republikanernas konvent börjar det nu blir dags för Donald Trump att offentligöra sitt val av kandidat till vice president. Mycket tyder på att offentliggörandet sker imorgon tisdag, under ett kampanjmöte i delstaten Indiana. I så fall är det inte bara möjligt utan rent av troligt att Republikanernas nummer två blir Mike Pence, guvernör i just Indiana.
Mike Pence är ett på alla vis logiskt val för Donald Trump. Han är en mycket erfaren politiker, vilket balanserar det faktum att Trump aldrig innehaft ett offentligt ämbete. Han är tillräckligt konservativ för att åtminstone delvis lugna de delar av partibasen som inte gillar partiets presumtiva kandidat. Samtidigt skulle det inte se ut som ett resonemangsäktenskap, eftersom Pence ganska tidigt accepterade Trumps kandidatur (även om han inledningsvis stödde Ted Cruz). Som guvernör har han erfarenhet av den beslutande makten, och som representanthusledamot i över ett decennium kan han även lagstiftandes konst.
Det senare är rimligen viktigast just nu. Trump är sedan länge van vid att sitta högst upp i en organisation och fatta beslut. Men om maktspelet i Washington vet han rätt lite, och det är han fullt medveten om. Pence skulle, om de väljs, bli en viktig sambandsperson mellan Vita huset och kongressen. Dessutom kommer han från en swing state som Republikanerna antagligen måste vinna. Till sist är Mike Pence ett ganska tråkigt och konventionellt val. Även det är i detta sammanhang positivt. Donald Trump själv levererar själv allt som behövs av ren underhållning och mer därtill.
Det finns ytterligare några namn kvar i diskussionen, men jag tror inte på något av dem.
Newt Gingrich: den tidigare talmannen i representanthuset är känd av de flesta, och skulle tillföra massor av erfarenhet och kompetens till Trumps kampanj. Men han är nästan lika kontroversiell som Trump själv, och jag tvivlar på att hans ego är kompatibelt med att kandidera till, eller vara vice president. Han tillför heller inget i form av elektorer. Hans hemstat Georgia har inte stött en demokratisk presidentkandidat sedan 1992, och om inte Trump helt klappar igenom lär den rösta republikanskt även i år.
Chris Christie: New Jerseys guvernör funkar bra med Trump, men kompenserar inte direkt för några av hans brister. Kommer inte att kunna leverera sin delstat, där han nu stöds av färre än trettio procent. Kan däremot mycket väl bli justitieminister om Trump skulle vinna valet.
Jeff Sessions: senatorn från Alabama är en erfaren lagstiftare som dessutom stött Trump från början, vilket gör honom närmast unik i Washington. Men Alabama är stabilt republikanskt i vilket fall, och han har inget starkt varumärke bland väljare i allmänhet. Dessutom tror jag att Trump helst undviker en medkandidat från djupaste södern, med allt vad det innebär. Han vill nå väljare utanför de mest konservativa kretsarna. Men om Mike Pence av någon anledning inte skulle vilja ha jobbet ligger Sessions förmodligen bra till ändå.
Mike Flynn: den tidigare armégeneralen har under en tid nämnts som tänkbar tvåa under Trump. Men jag förstår faktiskt inte varför. Barack Obama må ha sparkat honom, men han är likafullt en demokrat. Och Republikanerna är tillräckligt skakis inför Trump redan som det är, utan att få en sådan på halsen. Trump är själv en politisk outsider, och behöver rimligen inte hjälp av ännu en sådan. Dock har Flynn nyligen sagt sig vara abortmotståndare, vilket kan tolkas som en signal om att han vill ha utnämningen. Men som sagt, detta är en högoddsare.
Nej, jag ser Mike Pence som det i särklass troligaste alternativet. Det enda som egentligen talar emot honom nu är att han är storfavorit, och Trump brukar gilla att överraska. Men om det inte blir Pence så tror jag inte att det blir någon av de andra fyra heller. I så fall tror jag att Trump väljer att överraska på allvar.
Låt mig avslutningsvis nämna en intressant person som skulle kunna vara något av en bubblare. Tim Scott är närmast intressant per definition, i egenskap av konservativ svart senator från South Carolina. Att välja honom skulle onekligen få huvuden att snurra i motståndarlägret, och även fylla en viktig internpolitisk funktion - Scott står Marco Rubio nära och stödde honom i primärvalen.
Men som sagt, mina pengar är på Pence (höhö).
--------------------------------------
JOHAN INGERÖ
Mike Pence är ett på alla vis logiskt val för Donald Trump. Han är en mycket erfaren politiker, vilket balanserar det faktum att Trump aldrig innehaft ett offentligt ämbete. Han är tillräckligt konservativ för att åtminstone delvis lugna de delar av partibasen som inte gillar partiets presumtiva kandidat. Samtidigt skulle det inte se ut som ett resonemangsäktenskap, eftersom Pence ganska tidigt accepterade Trumps kandidatur (även om han inledningsvis stödde Ted Cruz). Som guvernör har han erfarenhet av den beslutande makten, och som representanthusledamot i över ett decennium kan han även lagstiftandes konst.
Det senare är rimligen viktigast just nu. Trump är sedan länge van vid att sitta högst upp i en organisation och fatta beslut. Men om maktspelet i Washington vet han rätt lite, och det är han fullt medveten om. Pence skulle, om de väljs, bli en viktig sambandsperson mellan Vita huset och kongressen. Dessutom kommer han från en swing state som Republikanerna antagligen måste vinna. Till sist är Mike Pence ett ganska tråkigt och konventionellt val. Även det är i detta sammanhang positivt. Donald Trump själv levererar själv allt som behövs av ren underhållning och mer därtill.
Det finns ytterligare några namn kvar i diskussionen, men jag tror inte på något av dem.
Newt Gingrich: den tidigare talmannen i representanthuset är känd av de flesta, och skulle tillföra massor av erfarenhet och kompetens till Trumps kampanj. Men han är nästan lika kontroversiell som Trump själv, och jag tvivlar på att hans ego är kompatibelt med att kandidera till, eller vara vice president. Han tillför heller inget i form av elektorer. Hans hemstat Georgia har inte stött en demokratisk presidentkandidat sedan 1992, och om inte Trump helt klappar igenom lär den rösta republikanskt även i år.
Chris Christie: New Jerseys guvernör funkar bra med Trump, men kompenserar inte direkt för några av hans brister. Kommer inte att kunna leverera sin delstat, där han nu stöds av färre än trettio procent. Kan däremot mycket väl bli justitieminister om Trump skulle vinna valet.
Jeff Sessions: senatorn från Alabama är en erfaren lagstiftare som dessutom stött Trump från början, vilket gör honom närmast unik i Washington. Men Alabama är stabilt republikanskt i vilket fall, och han har inget starkt varumärke bland väljare i allmänhet. Dessutom tror jag att Trump helst undviker en medkandidat från djupaste södern, med allt vad det innebär. Han vill nå väljare utanför de mest konservativa kretsarna. Men om Mike Pence av någon anledning inte skulle vilja ha jobbet ligger Sessions förmodligen bra till ändå.
Mike Flynn: den tidigare armégeneralen har under en tid nämnts som tänkbar tvåa under Trump. Men jag förstår faktiskt inte varför. Barack Obama må ha sparkat honom, men han är likafullt en demokrat. Och Republikanerna är tillräckligt skakis inför Trump redan som det är, utan att få en sådan på halsen. Trump är själv en politisk outsider, och behöver rimligen inte hjälp av ännu en sådan. Dock har Flynn nyligen sagt sig vara abortmotståndare, vilket kan tolkas som en signal om att han vill ha utnämningen. Men som sagt, detta är en högoddsare.
Nej, jag ser Mike Pence som det i särklass troligaste alternativet. Det enda som egentligen talar emot honom nu är att han är storfavorit, och Trump brukar gilla att överraska. Men om det inte blir Pence så tror jag inte att det blir någon av de andra fyra heller. I så fall tror jag att Trump väljer att överraska på allvar.
Låt mig avslutningsvis nämna en intressant person som skulle kunna vara något av en bubblare. Tim Scott är närmast intressant per definition, i egenskap av konservativ svart senator från South Carolina. Att välja honom skulle onekligen få huvuden att snurra i motståndarlägret, och även fylla en viktig internpolitisk funktion - Scott står Marco Rubio nära och stödde honom i primärvalen.
Men som sagt, mina pengar är på Pence (höhö).
--------------------------------------
JOHAN INGERÖ
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)