tag:blogger.com,1999:blog-71587122024-03-18T02:05:18.240+01:00amerikanskpolitik.seMathias Sundinhttp://www.blogger.com/profile/10759078378395189361noreply@blogger.comBlogger4068125tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-62588683885200222072019-07-30T12:41:00.000+02:002019-07-30T12:41:05.041+02:00Kokosnöten mot Kiwifrukten: 2020-talets storkonflikt<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgbuj071NBlP5ne4UI_oBzayALaMJ7ricoQmA6P4VglX2J7G2yJ07exntUwSWpUlHrKqA3c7PIlQ_8EqGbTzW-19UgNtq9fm4pJEvmi9N2XEyvChTUMjmYiE4jzUlw7voqno3ErZg/s1600/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="230" data-original-width="352" height="209" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgbuj071NBlP5ne4UI_oBzayALaMJ7ricoQmA6P4VglX2J7G2yJ07exntUwSWpUlHrKqA3c7PIlQ_8EqGbTzW-19UgNtq9fm4pJEvmi9N2XEyvChTUMjmYiE4jzUlw7voqno3ErZg/s320/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" width="320" /></a></div>
<br />
Pat Buchanan är en av alla de där amerikanska originalen (ihop med exempelvis Ross Perot) som var Donald Trump före Donald Trump. Bland hans många skapelser finns tidsskriften <em>The American Conservative</em> som nyligen publicerade en <a href="https://www.theamericanconservative.com/articles/restoring-the-great-american-middle/">intressant artikel</a> av Josh Hawley, en ung senator från delstaten Missouri.<br />
<br />
Hawleys artikel är ett exempel på hur Trump skulle kunna låta om han var mer balanserad och konventionell. Den är också ett exempel på hur jag tror att Republikanerna kommer att låta när Trump-eran väl är över och andra måste ta hans plats. Här finns staden mot landet-retoriken och motviljan mot den kulturella och mediala eliten. Men också, vilket är det nya, en republikansk kritik mot Big Business. I synnerhet internationell sådan.<br />
<br />
Detta, inte Trumps återkommande fejder med alla mellan himmel och jord, är det verkliga paradigmskiftet.<br />
<br />
Förmodligen är det här skälet till att bevakningen av amerikansk politik, både i och utanför USA, ofta är så torftig. Väldigt många lever kvar i tron att striden mellan Republikanerna och Demokraterna utgår från den vanliga höger-vänster-konflikten. Men om så är fallet, varför är de ekonomiska spörsmålen så nedtonade i Demokraternas pågående primärvalskamp? Varför nämner ingen av de tjugotalet kandidaterna det växande budgetunderskottet? Bill Clinton hade aldrig missat den chansen.<br />
<br />
Och svaret är naturligtvis: för att detta inte är huvudkonflikten. Partierna må vara oense om skattenivåerna, men det är inte längre det som får dem att kliva ur sängen varje morgon och omedelbart kasta sig över varandra. Det handlar om något annat, något mer existentiellt.<br />
<br />
Jag kallar det Kokosnöten mot Kiwifrukten.<br />
<br />
Trumps, och alltfler republikaners, samhällsbild är som en kokosnöt. En kokosnöt är väldigt svår att komma in i, för den som saknar rätt teknik eller verktyg. Väl där inne finns en del mat, men inte jättemycket. Däremot innehåller kokosnöten en del rörelseutrymme, eftersom den är ihålig.<br />
<br />
Demokraternas samhälle påminner mer om en kiwifrukt. Den är lätt att komma in i och fullproppad med mat. Faktiskt så fullproppad att man, om man befann sig inuti i en sådan, inte skulle kunna röra sig nämnvärt.<br />
<br />
Alltså: Republikanerna vill att USA ska vara fritt och oreglerat inom sina egna gränser, men de gränserna ska vara hårda. Både mot människor och mot handelsvaror. Demokraterna står numera, åtminstone i retoriken, för vidöppna gränser. Samtidigt förespråkar de en enorm expansion av både regleringar och offentliga välfärdssystem.<br />
<br />
I detta politiska landskap lär varken George W Bush eller Bill Clinton känna sig hemma. Bush uppskattar inte kokosnötens hårda skal och Clinton gillar inte tanken på en obegränsad välfärdsstat som är vidöppen även för andra länders medborgare. Kom ihåg att det var Clinton som på 90-talet började <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Gatekeeper">trappa upp</a> bevakningen av USA:s södra gräns och att Bush så sent som i mars <a href="https://edition.cnn.com/2019/03/18/politics/george-bush-naturalization-ceremony/index.html">slog fast</a> att invandring är en välsignelse och en styrka.<br />
<br />
Men vad man än tycker om detta (jag har mina dubier) så är det här striden står. Precis som Pat Buchanan och Ross Perot ville.Johan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-23587811958534133102019-07-18T23:45:00.000+02:002019-07-19T16:30:16.384+02:00Trump vs The Squad – vad nästan alla missar<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgsf6Vd8umk65LMjJa6Up85gCNci8EUOI0Xded_SUt3TMNj2jix7PfvfYgPZWTfUCENadjQ7oaGwrWPQ_zfp0u6eLUwQ7_0ktxmskYelaNakxmuABMikF-0W2lQpdy2ahjQvpYG7g/s1600/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="388" data-original-width="726" height="171" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgsf6Vd8umk65LMjJa6Up85gCNci8EUOI0Xded_SUt3TMNj2jix7PfvfYgPZWTfUCENadjQ7oaGwrWPQ_zfp0u6eLUwQ7_0ktxmskYelaNakxmuABMikF-0W2lQpdy2ahjQvpYG7g/s320/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" width="320" /></a></div>
<br />
Tja, storyn börjar bli bekant vid det här laget. Donald Trump har gjort det igen: Sagt något djupt kontroversiellt/oförskämt som omedelbart blir det stora/enda samtalsämnet i media och bland motståndare under ett antal dygn.<br />
<br />
Donald Trump är obesegrad i politik så här långt, trots att han konkurrerade med en lång rad unga och gamla stjärnspelare om Republikanernas nominering och sedan ställdes mot Hillary Clinton och Demokraterna under konstant och ursinnig spärreld från både medier och motståndare. Och det här är skälet: hans motståndare är mer intresserade av att ta avstånd från honom än av att besegra honom.<br />
<br />
Så vad var det som hände här? Låt oss ta det från början.<br />
<br />
Donald Trumps utgångsläge inför nästa års presidentval är som följer: Ekonomin går som tåget, det internationella läget är lugnare än på länge (IS är ute ur leken och Nordkorea för direkta samtal med USA på högsta nivå), arbetslösheten är den lägsta på femtio år och konsumenternas framtidstro den högsta sedan IT-bubblan.<br />
<br />
Hur mycket som är Trumps förtjänst kan diskuteras, men amerikanska presidenter bedöms alltid efter ekonomin och eventuella krig. Oavsett om de förtjänar det eller ej. Konventionell visdom säger att Trumps presidentskap är tämligen framgångsrikt så här långt och att hans seger 2020 är given på förhand.<br />
<br />
Men Trump har också ett stort problem. Hans förtroendesiffror har visserligen börjat se hyggliga ut (runt femtio procent i approval rating) men han är extremt impopulär i breda amerikanska väljargrupper. De här väljarna tycker så illa om Trump, hans politik och beteende, att de aldrig någonsin kommer att ens överväga en röst på honom. Oavsett hur det går för landet.<br />
<br />
Och de här grupperna inkluderar väljare som brukade rösta republikanskt. Ett exempel är medelklassen i villaförorterna. Den gruppen, i synnerhet kvinnor i den gruppen, har glidit vänsterut. I delstater med hög andel <em>suburban voters</em> som Texas och Florida kan det få katastrofala konsekvenser för Republikanerna. California och New York är redan solida demokratfästen. Skulle Texas och Florida gå samma väg så kommer Demokraterna att äga Vita huset och kongressen under överskådlig tid.<br />
<br />
Alltså: Republikanerna har ett strukturellt problem och i nästa val kommer alla väljare till vänster om mitten att vara mobiliserade, vilket de inte var 2016. Så vad är Trumps logiska motdrag? Han har under en tid försökt lyfta fram Demokraternas mer extrema element. Dit hör naturligtvis "The Squad", alltså Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Ayanna Pressley. Ju mer mainstreamväljare ser av The Squad, tänker Trump, desto mer extrema verkar Demokraterna, och ju lättare blir det för osäkra väljare att rösta på mig. <br />
<br />
I sak är den analysen förmodligen sann. Den är dock inte svårare att dra än att väldigt många andra också har dragit den. Det är därför representanthusets talman Nancy Pelosi har ryckt under mattan för The Squad genom att kyligt slå fast att "de är bara fyra och det är så många röster de får". Det var <em>efter</em> den kapningen som Trump höjde insatsen och föreslog att de fyra skulle återvända till "sina länder" och städa upp där istället för att "klaga på USA".<br />
<br />
Sålunda: Donald Trump och Nancy Pelosi gör samma analys av The Squads popularitet bland väljarna, och agerar därefter. Trump vill att det pratas om dem, Pelosi vill det inte. Det här är en dragkamp mellan landets två mäktigaste politiker, med fyra rookies på vänsterkanten som rep.<br />
<br />
Är Trump hederlig som försöker göra just dessa fyra till Demokraternas främsta ansikten? Inte särskilt. Är det effektivt? Det får vi se. Är han en "uppviglande rasist", som TT:s Owe Nilsson <a href="https://twitter.com/owenil/status/1151801778184364034">slår fast</a> på Twitter? Njae, rätt lite tyder på det. Däremot är han hänsynslös och djupt opportunistisk, samt med vissa uppenbara egenintressen. Och han är definitivt inte "rädd för de kvinnliga politikerna", som ledarskribenten Susanna Kierkegaard <a href="https://www.aftonbladet.se/ledare/a/dOjRbq/trump-ar-radd-for-de-kvinnliga-politikerna">postulerar</a> på Aftonbladets erkänt djupsinniga ledarsida.<br />
<br />
Tvärtom är Trump rädd för demokrater som intresserar vita arbetarmän, alltså motsatsen till unga kongresskvinnor som vill ha gratis college. Det är därför han ständigt tjatar om de senare.<br />
<br />
Donald Trump måste, enkelt uttryckt, få igång sin bas. Han behöver få strålkastarljus på Demokraternas studentvänster. Därför behöver han ett rejält råkurr. Annars förlorar han mobiliseringskampen 2020 – och därmed delstaterna som gav honom Vita huset 2016: Michigan, Wisconsin, Pennsylvania, Ohio.<br />
<br />
Vänstern, i och utanför medierna, gör ständigt samma misstag. De tror, och agerar utifrån premissen, att Trump är ideologiskt motiverad. Trots att alla seriösa studier och tonvis av politiska utspel talar för motsatsen. Så även denna gång.<br />
<br />
Med detta sagt återstår då den mer komplicerade frågan: Är Trumps fäktande med en handfull nybakade kongressledamöter <em>strategiskt smart</em>? Alltså utöver att det redan har fått <a href="https://www.youtube.com/watch?v=Hmkdi5SSfEc&feature=youtu.be">obehagliga konsekvenser</a>.<br />
<br />
Men det får bli en annan bloggpost.Johan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-5691234811922403132019-07-13T12:40:00.001+02:002019-07-13T12:56:04.649+02:00Pelosi tuktar argbiggorDemokraterna fick inte njuta länge av segern i 2018 års kongressval. Talmannen Nancy Pelosi har sannolikt lagt ner en halvtidstjänst under våren och sommaren på att försöka tygla den nya vänsterkvartetten Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Ayanna Presley.<br />
<br />
I sak är detta förstås inget unikt. Det har alltid funnits ungtuppar som velat göra omedelbara politiska avtryck och veteraner som har sett som sin uppgift att sätta kidsen på plats. Men konfliktnivån är högre nu. Inte minst sedan Ocasio-Cortez i en tweet <a href="https://edition.cnn.com/2019/07/11/politics/ocasio-cortez-pelosi-singling-out/index.html">antydde</a> att Nancy Pelosi är rasist.<br />
<br />
Roten till denna konflikt är, som så ofta i vår tid, migration. Donald Trumps administration har som bekant gjort vad den har kunnat för att försvåra illegal invandring och asylansökningar, medan Demokraterna mestadels har motsatt sig åtgärderna.<br />
<br />
Nyckelordet är "mestadels". Nancy Pelosi och de andra ledande demokraterna vet naturligtvis att gränserna inte kan hållas helt öppna, av såväl praktiska som politiska skäl. Samtidigt är de uppriktigt kritiska mot Trumps hårda linje.<br />
<br />
Dissonansen går att hantera i kabelkanalernas pratprogram, men inte när det faktiskt blir dags att stifta lagar. Ocasio Cortez, Omar och andra i den nya vänstern är i praktiken för öppna gränser, Demokraterna som parti är det inte.<br />
<br />
Så när Pelosi gör vad talmän gör, hamrar fram <a href="https://edition.cnn.com/2019/06/25/politics/house-vote-border-funding/index.html">kompromisser</a>, så blir vänsterledamöterna besvikna. "Vi var ju på samma sida? Vi var ju båda emot Trump?".<br />
<br />
Därefter följer en mängd hårda ord i sociala medier, varpå Pelosi tvingas ta dem i upptuktelse, varpå AOC alltså slår fast att talmannen "singles out women of color" och indirekt ger henne skulden för dödshot som riktas mot vänsterledamöterna.<br />
<br />
Detta är minst ett par snäpp över de gängse internbråken och säger åtskilligt om den resa Demokraterna har gjort på bara några få år. Nancy Pelosi kommer visserligen från ett kraftigt vänsterlutande distrikt i San Francisco. Men hon är också realpolitiker med ett tungt ansvar för demokrater i alla landets delar. Hon har suttit i kongressen i sedan Reagan var president och är gammal nog att minnas de båda presidentval (1972 och 1984) då Demokraterna fick stryk i 49 av 50 delstater. Och hon vill att Trump besegras nästa år.<br />
<br />
Alexandria Ocasio Cortez är född 1989 och har levt hela sitt liv i valkretsar där republikanerna i praktiken inte existerar. Hennes symboliska republikanska motkandidat kampanjade inte aktivt i valet. Tlaib och Pressley kommer båda från distrikt där republikanerna inte ens nominerade någon kandidat.<br />
<br />
Att deras perspektiv skiljer från Pelosis är inte konstigt, men konfliktnivån är det. Demokraterna måste återfå sin balans om de inte ska förlora nästa presidentval. Pelosi inser detta. Hennes strategi är nu uppenbarligen att isolera de fyra mest vänsterlutande partikamraterna och statuera ett exempel. <br />
<br />
Dessutom gör hon det med viss finess. Bångstyriga ledamöter bestraffas ibland med att inte få några viktiga uppdrag i kongressen. Pelosi har tvärtom gett AOC mängder av utskottsuppdrag, vilket fått den unga New York-ledamoten att <a href="https://nypost.com/2019/07/10/ocasio-cortez-pelosi-assigned-me-to-a-number-of-panels-to-keep-me-busy/">klaga över sin arbetsbelastning</a>.<br />
<br />
Kanske blir detta Pelosis viktigaste eftermäle, när den idag 79-åriga talmannen någon gång går i pension: det var hon som tuktade partivänstern. Det vore i så fall djupt ironiskt.Johan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-57588064759524665952019-06-29T23:17:00.000+02:002019-06-29T23:27:23.127+02:00Farliga förbindelser<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgDzZDSQiI0F_1FmnnQC3sFAu0xUKhbwxNMGXgMvj2rDv2_upJJhNKZdFYUhNqHnka0BmDsFkPXZTj5BG-cIUnymOo1G5_Prd7d-EMLtwVD9Iza89uQvWD7zc8m6ML3T_d2r3T_7w/s1600/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="344" data-original-width="583" height="188" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgDzZDSQiI0F_1FmnnQC3sFAu0xUKhbwxNMGXgMvj2rDv2_upJJhNKZdFYUhNqHnka0BmDsFkPXZTj5BG-cIUnymOo1G5_Prd7d-EMLtwVD9Iza89uQvWD7zc8m6ML3T_d2r3T_7w/s320/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" width="320" /></a></div>
<br />
Paolo Roberto beskrev i en intervju för länge sedan sin boxningsstil (fritt ur minnet) som att de flesta inte fattar att han har en strategi, eftersom det ser ut som plötsligt och kaotiskt swingande, men att det finns en metod i vansinnet.<br />
<br />
Under Donald Trumps första tid som president kunde man säga samma sak om honom. Men två och ett halvt år in i hans mandatperiod har ett mönster blivit tydligt. Inte minst i utrikespolitiken, högaktuell just nu genom G20-mötet i Osaka, ordkriget med Iran och ett eventuellt tredje möte med Nordkoreas Kim Jong-un när Trump snart besöker den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea.<br />
<br />
Det har onekligen låtit hotfullt mellan Washington och Teheran de senaste veckorna. Risken för krig har diskuterats flitigt i media. Så står vi inför ett nytt amerikanskt krig i Mellanöstern? Nej, jag tror inte det. Oavsett vilka hot och förolämpningar som flyger mellan USA och Iran så ser jag inte hur något av länderna kan tjäna på ett krig.<br />
<br />
Donald Trump är ingen ideolog och har skiftat färg i åtskilliga frågor genom åren. Ibland på mycket kort tid. Men en av de få konstanterna är hans isolationistiska reflexer. Han anser i själ och hjärta att USA inte bör lägga sina pengar eller soldaters liv på att stöka runt i länder som i vilket fall inte intresserar honom nämnvärt. För Iran torde ett krig vara ännu mindre attraktivt. Dels kan de inte vinna, dels har landet redan betydande problem i och med Trumps ekonomiska sanktioner.<br />
<br />
Men det höga tonläget då? Går det att backa när man har uttryckt sig så skarpt? För normala politiker är svaret nej. Och därför undviker normala politiker följaktligen det språkbruk som Trump använder. Men Trump är ingen normal politiker.<br />
<br />
Minns bara det första tal som Trump höll inför FN:s generalförsamling, den 19 september 2017. Där sa han bland annat detta om Nordkorea:<br />
<br />
<blockquote class="tr_bq">
The United States has great strength and patience, but if it is forced to defend itself or its allies, we will have no choice but to totally destroy North Korea. Rocket Man is on a suicide mission for himself and for his regime. The United States is ready, willing and able, but hopefully this will not be necessary. That’s what the United Nations is all about; that’s what the United Nations is for. Let’s see how they do.</blockquote>
<br />
Världen drog kollektivt efter andan. Men inte så långt senare gjorde Trump en U-sväng och uttryckte en önskan att som första amerikanska president träffa och samtala med sin nordkoreanska motsvarighet. Ett möte bokades, avbokades och hölls sedan ändå. Därefter hölls ett till. Och nu kommer de båda eventuellt alltså att ses en tredje gång.<br />
<br />
Huruvida samtalen dem emellan kommer att bli framgångsrika vet vi inte. Men relationen verkar ändå mer avslappnad än på mycket länge, vilket Trump tycks vara hyfsat tillfreds med. För ögonblicket, åtminstone.<br />
<br />
Tidigare presidenter skulle aldrig ha träffat Kim utan att någon typ av tydliga framsteg hade gjorts innan. Och detsamma gäller Iran. Men även här har Trump sagt att han är beredd att tala direkt med den iranska regimen, utan några villkor eller eftergifter.<br />
<br />
Det finns fler, om än mindre dramatiska, exempel på hur han växlar mellan att vara hotfull och tillmötesgående. De tuffa förhandlingarna med Mexiko, som nu har gått med på att bevaka sin norra gräns hårdare och därmed hjälpa USA att stävja den illegala invandringen. NAFTA-avtalet med Mexiko och Kanada som nu har ersatts med USMCA-avtalet. Upptrappningen av handelskonflikten med Kina, som sedan plötsligt blåstes av under G20-mötet.<br />
<br />
Det här är helt enkelt Trumps stil. Han rör sig mellan ytterligheter, från "totally destroy" till "låt oss ta en förutsättningslös lunch" på några få veckor. Kanske är det ett uttryck för hans oberäkneliga personlighet. Kanske är det en planerad process. Kanske är det rent av både och. Men mönstret är återkommande. Mycket talar för att han vill pressa Iran till krigets rand, bara för att sedan plötsligt bjuda till samtal över te och kakor.<br />
<br />
Funkar hans metod, i den mån det är en metod? Problemet med utrikespolitik är att det kan dröja rätt många år innan man får svar på sånt. Vi vet idag att Bill Clintons försök att mjuka upp Pyongyang inte funkade. Det gav tvärtom regimen det andrum den behövde för att kunna utveckla kärnvapen. Det här kan gå lika illa.<br />
<br />
Men för ögonblicket är det lugnare på den koreanska halvön än på mycket länge. Och det har betydelse även i Väst, för Nordkorea är ett av Kinas trumfkort. Den västledare som vill tygla Pyongyang måste gå via Beijing. Men om Nordkorea kyls ned förlorar Kina en viktig hävstång, vilket förstås ligger helt i linje med Trumps ambitioner.<br />
<br />
Förmodligen är det därför Trump verkar ha lagt ner sina planer på att riva upp KORUS FTA, frihandelsavtalet mellan USA och Sydkorea som George W Bush undertecknade 2007. I början av sin presidenttid gjorde han vissa försök, som dock ignorerades av hans stab. Sydkorea är USA:s klart bästa underrättelsekälla rörande vad som sker i Nordkorea. Och handelsavtal handlar, vad Trump än må ha trott, inte enbart om handel.<br />
<br />
Då är frågan om Trumps dödshot-följs-av-blomkvast-strategi kommer att funka även på Iran. Det är omöjligt att svara på det, men vissa faktorer talar emot.<br />
<br />
För det första är Iran en tyngre spelare i Mellanöstern än vad Nordkorea är i Asien. Kina, Ryssland, Indien och Pakistan har alla kärnvapen. I Mellanöstern är det bara Israel som (med största sannolikhet) har det. För det andra är Iran, de hårda sanktionerna till trots, inte i samma bedrövliga skick som Nordkorea. För det tredje vet Iran att Europas ledare stödde Barack Obamas kärnvapenavtal och är synnerligen irriterade över att det bröts.<br />
<br />
Återstår då endast det faktum att varken USA eller Iran har råd med något krig. Det lär mullra ett tag till, men troligast är ändå att de hittar något sätt att backa utan att förlora ansiktet för mycket.<br />
<br />Johan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-68692603650316068452019-06-28T09:49:00.001+02:002019-06-28T09:54:08.626+02:00(Andra) First Blood<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgkBCDpF5TSMK-BPg9x3A9nK__DL6XBLw6D9fc7tF8rzve0Y32_52XfHMD5q-ii_dMWcG1me1wG1FGqzX_xSmy6mW6sTMtkidDrtj9SdFtW_OHH_9xCNMohyMDFcRvLKOLWwaoLA/s1600/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="442" data-original-width="666" height="212" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgkBCDpF5TSMK-BPg9x3A9nK__DL6XBLw6D9fc7tF8rzve0Y32_52XfHMD5q-ii_dMWcG1me1wG1FGqzX_xSmy6mW6sTMtkidDrtj9SdFtW_OHH_9xCNMohyMDFcRvLKOLWwaoLA/s320/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" width="320" /></a></div>
<br />
<br />
Hur får man Joe Biden att se ut som en ärkekonservativ sydstatsrepublikan? Enkelt, man ställer honom på en debattscen tillsammans med Demokraternas övriga presidentkandidater.<br />
<br />
Okej, jag överdriver lite. Alla deltagare i Demokraternas andra primärvalsdebatt hör inte till partiets nya vänsterflygel. Colorados förre guvernör John Hickenlooper är en pragmatisk mittenpolitiker som talar flytande Middle America. Detsamma kan sägas om Montanas guvernör Steve Bullock.<br />
<br />
Men Hickenlooper och Bullock ligger långt, långt ner i mätningarna. Till skillnad från Bernie Sanders och Kamala Harris (och förstås Elizabeth Warren, som inte var med i nattens debatt). Och i det sällskapet framstår stackars Biden, som vann sitt första senatsval 1972 på en civil rights-baserad valplattform, som något slags representant för vit överhöghet.<br />
<br />
Härom veckan hamnade Biden i skottgluggarna sedan han påpekat att även om han sällan eller aldrig var överens med James Eastland och Herman Talmadge (två segregationist-demokrater från Mississippi respektive Georgia) på sjuttiotalet, så kunde han prata och förhandla med dem för att få saker gjorda i senaten.<br />
<br />
Vad Biden försökte säga var något som en majoritet av amerikanerna håller med om: politiska motståndare måste kunna kompromissa med varandra. Men att döma av reaktionerna från Kamala Harris och Cory Booker så hade han lika gärna kunnat hålla det talet i vit huva.<br />
<br />
Så Biden borde förstås ha varit beredd på nya påhopp under debatten. Ändå såg han smått häpen ut när Harris flög på honom. Och vad man än anser i sak (jag tycker personligen att Biden har rätt och Harris fel) så råder det ingen tvekan om att Harris sopade golvet med honom. Biden framstod som gammal, förvirrad och malplacerad.<br />
<br />
Jag talade nyligen med en republikansk strateg som var bombsäker på att Biden skulle rida ut stormen. Vita huset verkar vara inne på samma linje, för Donald Trump lägger betydligt mer energi på Biden än på någon annan kandidat. Men jag har sagt hela tiden att jag inte tror att Biden kan vinna nomineringen och nattens debatt förstärkte den känslan.<br />
<br />
Bernie Sanders då? Han kommer säkert att vara en kraft att räkna med ett bra tag till, men det är onekligen ett annat läge nu än under hans sensationella framfart 2015-2016. Då stod valet mellan honom och Hillary Clinton. Nu tävlar han mot ett helt gäng andra vänsterprofiler som alla är yngre, piggare och dessutom trevligare än han. Han har gjort ett enastående jobb med att vrida debatten vänsterut, men i natt påminde han alldeles för mycket om de arga balkong-gubbarna i Mupparna.<br />
<br />
Så vilka vann? Kamala Harris skapade de största rubrikerna genom sin avrättning av Joe Biden. Räkna med att hennes siffror ökar den närmaste tiden. Samtidigt tror jag att hon skapade ytterligare distans till USA:s mitten- och högerväljare. Hon sällade sig till de kandidater som vill stoppa alla privata sjukvårdsförsäkringar, alltså något som cirka 240 miljoner amerikaner har och i många fall är relativt nöjda med. Av de fyra högst rankade kandidaterna (Biden, Sanders, Warren, Harris) är det alltså bara Biden som inte helt vill riva sönder den rådande ordningen.<br />
<br />
Den andra stora överraskningen för mig var Peter Buttigieg. Buttigieg är en smått osannolik presidentkandidat. 37 år ung och borgmästare i en stad av Linköpings storlek. Men han lyckades med samma sak som den nästan lika otippade kandidaten Tulsi Gabbard gjore natten innan. Han var lugn, sympatisk, genuin och med ett djup som gick långt bortom de inövade oneliners som flera av de tyngre namnen fastnade i. Det var faktiskt jämförbart med John Kennedy och Barack Obama när de var unga och lovande. <br />
<br />
Riktigt imponerande.<br />
<br />
Varken Buttigieg eller Gabbard har några större chanser att nomineras, men båda tycks ödesbestämda att nå högre positioner än vad de har just nu. De har vuxit rejält i de gångna dygnens två debatter. Och Kamala Harris har blivit mer känd.<br />
<br />
Biden och Sanders har goda skäl att oroa sig.Johan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-36909130511195856932019-06-27T10:09:00.000+02:002019-06-27T10:21:59.153+02:00First Blood<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjHyBD3J8lZQCwddcFge8TfLYrzo2b79oHkDpdbykJuEIFYK-KhlpyRGuWFMiB3h3nZRNUqf8ekAfDVUFK_qqL0HlaLHNNw1lCrALTavCjI1eNYxMPBNy07tTAESmhnOSzmqxfMKA/s1600/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="383" data-original-width="691" height="177" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjHyBD3J8lZQCwddcFge8TfLYrzo2b79oHkDpdbykJuEIFYK-KhlpyRGuWFMiB3h3nZRNUqf8ekAfDVUFK_qqL0HlaLHNNw1lCrALTavCjI1eNYxMPBNy07tTAESmhnOSzmqxfMKA/s320/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" width="320" /></a></div>
<br />
<br />
Jösses!<br />
<br />
Jag är förstås medveten om att stöket i amerikansk politik inte är begränsat till Republikanerna. Jag vet att Demokraterna är på väg vänsterut, att deras fokus är på väg bort från makroekonomi och allt djupare in i diverse sociala rättigheter, regleringar och identitetspolitik.<br />
<br />
Men omfattningen av detta, uppenbar i nattens första kandidatdebatt, förvånade mig. Jag vet naturligtvis att en stor del av Demokraterna har gått från principerna bakom ObamaCare (ett obligatorium att köpa sjukvårdsförsäkring, som i sin tur subventioneras i olika utsträckning beroende på inkomst) till att förespråka "Medicare for all", alltså helt skattefinansierad sjukvård.<br />
<br />
Men att flera kandidater, dessutom i toppskiktet, nu aktivt förespråkar att de amerikaner som har privata sjukvårdsförsäkringar (alltså ca 240 miljoner personer) ska fråntas dem och tvingas in i offentliga system...det funkar möjligen i tidiga debatter där det främst är aktivister som lyssnar. Men det är politiskt självmord längre fram.<br />
<br />
Just nu talar alla ekonomiska nyckeltal till Donald Trumps fördel. Med ett viktigt undantag. Republikanernas skattereform har fått det federala budgetunderskottet att växa igen. Det är alltjämt hanterbart, men det växer fort. Under 2019 års första fyra månader ökade det med saftiga 77 procent. Om någon av kandidaterna tog upp detta? Nope. De var upptagna med att plocka av folk deras försäkringar och införa gratis universitetsutbildning.<br />
<br />
Inte alla, dock. Kongressledamoten John Delaney påpekade att om alla läkarbesök betalades enligt Medicare-principen så skulle det leda till massnedläggningar av landets sjukhus. Delaney kommer inte att vinna nomineringen, men han kan redan ha gjort avtryck i valet. För hans soundbite lär gå varm i republikanska valfilmer, om Bernie Sanders eller Elizabeth Warren nomineras.<br />
<br />
I övrigt tycker jag att debatten var relativt vänlig. Elizabeth Warren blev inte lika angripen som jag hade räknat med, men lyckades ändå inte dominera scenen. New Yorks borgmästare Bill DeBlasio fick oväntat mycket utrymme. Kongressledamoten Tulsi Gabbard från Hawaii överraskade positivt. Jag står långt från henne i sak, men hon debatterade skickligt och på fri hand. Särskilt jämfört med den oförtjänt hypade kongressledamoten Beto O'Rourke från Texas, som kändes svag och manusbunden. (Och hans simultantolkning av sig själv till spanska var debattens i särklass värsta cringe-moment.)<br />
<br />
I natt hålls debatten mellan resten av kandidaterna, inklusive de rådande toppnamnen Joe Biden och Bernie Sanders. Om även den följer samma mönster som denna så tror jag att Demokraterna har ännu större problem än vad jag trott.Johan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-11489472038696675362019-06-26T21:02:00.000+02:002019-06-26T21:02:28.736+02:00And we're baaaack!Jo, jag vet. Den andra mars 2018 <a href="http://www.amerikanskpolitik.se/2018/03/trump-dodade-denna-blogg.html">skrev</a> Mathias Sundin att denna blogg skulle upphöra. Och sedan dess har den varit tyst med undantag för Mathias <a href="http://www.amerikanskpolitik.se/2018/08/john-mccain-1936-2018-saknad.html">kommentar</a> den 26 augusti samma år, med anledning av John McCains död.<br />
<br />
Sedan dess har det hänt mycket, både här i Sverige och i amerikansk politik. Mathias har lämnat riksdagen där han satt för Liberalerna och ägnar sig nu bland annat åt sin tankesmedja <a href="https://www.warpinstitute.org/">Warp Institute</a>. Johan Ingerö har lämnat Timbro och är nu tillbaka i partipolitiken och i Kristdemokraternas partiledarstab.<br />
<br />
I USA händer det såklart ännu mer. Donald Trump har varit president i två och ett halvt år. Ett rekordstort startfält av hoppfulla, mer eller mindre sannolika, demokrater tävlar om att ställas mot honom i november 2020. <br />
<br />
Amerikansk politik är inget om inte beroendeframkallande. Så tidigare idag messade Johan till Mathias: <br />
<br />
"Du, med alla debatter och annat som händer nu...jag börjar sakna bloggen."<br />
<br />
"Mmm, samma här faktiskt...."<br />
<br />
So here we are.<br />
<br />
I natt möts några av demokrat-kandidaterna i den första primärvalsdebatten. Och imorgon natt möts resten av dem. (Ja, de är alldeles för många för att få plats i en debatt. Men förhoppningsvis tunnas fältet ut redan före Iowa och New Hampshire.)<br />
<br />
Barack Obamas vice president och den mångårige senatorn Joe Biden leder tydligt, med senatorerna Bernie Sanders och Elizabeth Warren som huvudsakliga konkurrenter. Men det är väldigt lång tid kvar och många av kandidaterna är väldigt okända för gemene amerikan. Så de tidiga debatterna kan flytta om siffrorna rejält. En bra oneliner kan förändra läget rejält, liksom förstås en dålig sådan.<br />
<br />
Båda partierna är i ett transformativt skede. Republikanerna, vars ledande företrädare mycket motvilligt accepterade Donald Trump som sin banérförare 2016, är numera i allt väsentligt Donald Trumps parti. Han stöds av över 90 procent av de egna väljarna, en väldigt hög siffra. Samtidigt är han såklart mer avskydd än någonsin inom Demokraterna, som dessutom utkämpar en liknande internstrid som Republikanerna gjorde 2015-2016. På ena sidan finns det gamla gardet av relativt pragmatiska socialliberaler som Biden, Chuck Schumer med flera. Och på den andra sidan finns radikala förmågor med tydlig vänsterprofil, som Bernie Sanders och de nya kongressledamöterna Alexandra Ocasio-Cortez och Ilhan Omar.<br />
<br />
Det finns således massor att säga och skriva om den långa och stenhårda selektionsprocess som kulminerar med nästa års presidentval. Hur mycket vi hinner skriva är en öppen fråga. Båda har mycket att göra redan som det är. Men förhoppningsvis kommer vi båda att hinna göra vad vi brukade göra. Ge er analyser och prognoser som de traditionella medierna missar.<br />
<br />
Vi har båda följt amerikansk politik länge. Vi har läst oräkneliga böcker om amerikansk historia och politik. Vi har varit i New Hampshire under primärvalen och träffat åtskilliga av USA:s politiska tungviktare. Vi upplevde Donald Trumps valmöten live, långt innan de flesta trodde att han en dag skulle husera i Ovala Rummet. Vi tror, kort sagt, att vi har en del att tillföra rapporteringen om politiken i detta härliga land som svenskar både beundrar och förfasar sig över.<br />
<br />
Och det kommer vi att göra här, i mån av tid. Som alltid mer som analytiker än som debattörer, men samtidigt från våra skilda politiska perspektiv. Förhoppningsvis blir ni både roade och upplysta.<br />
<br />
Nu börjar den vilda jakten på presidentskapet!<br />
<br />
<br />
-----------------------------------<br />
MATHIAS SUNDIN<br />
JOHAN INGERÖJohan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-2435540236372002142018-08-26T10:40:00.000+02:002018-08-26T11:42:21.469+02:00John McCain, 1936-2018. Saknad.<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<b>Mitt första minne av John McCain är att jag sitter på en stol en meter ifrån honom. Det var i januari 2008 i New Hampshire.</b><br />
Han hade anlänt dit några minuter innan på version två av Straight Talk Express. McCain inledde med ett kampanjtal som bara varade några minuter, sedan gav han mikrofonen till de som såg ut att vara hans två största kritiker i rummet. Ett par personer med skyltar om den globala uppvärmningen. De var mycket riktigt kritiska. Han lyssnade, bad dem utveckla och svarade sedan.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhyBGLpNk4U-kHRzmKuojMx4Qz-q3YmugEfBxv9TKFg1ZOVOvMaNmk_ZXuIhdw6dugEkFqrZN9WfxBlYEW6tfjHxzFVpuajSRYwT43xA1iHPiOkNCTRgNH9DTHSuh49QkDYA-4P/s1600/NH6.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhyBGLpNk4U-kHRzmKuojMx4Qz-q3YmugEfBxv9TKFg1ZOVOvMaNmk_ZXuIhdw6dugEkFqrZN9WfxBlYEW6tfjHxzFVpuajSRYwT43xA1iHPiOkNCTRgNH9DTHSuh49QkDYA-4P/s320/NH6.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
Jag satt som sagt på en stol precis bredvid honom och det låter kanske märkvärdigare än det var. Vi var bara ett trettiotal på plats, men jag häpnande ändå över att jag kunde komma så nära en kandidat. Hade jag varit lite smartare skulle jag såklart räckt upp handen och ställt en fråga jag också.<br />
<br />
McCain hade då gjort en i det närmaste osannolik comeback. Han hade laddat upp inför sin andra presidentkampanj genom att jobba för en immigrationsreform, vilket retade upp många väljare. Dessutom hade han länge drivit frågan om att skicka fler trupper till Irak för att slåss i ett krig som nu var mycket impopulärt, och stödde Bushs policy att göra just det. Sommaren 2007 var hans kampanj nästan uträknad, då han gjorde en omstart och satsade allt, återigen, på New Hampshire.<br />
<br />
Att våga stå upp för obekväma åsikter även i kritiska ögonblick och att ge mikrofonen först till rummets två största kritiker var typiskt för John McCain. Det imponerade så mycket på mig att jag efter min resa till New Hampshire för första gången tog ställning och kampanjade för en amerikansk kandidat. Vare sig förr eller senare har jag gjort det.<br />
<br />
Under juli spenderade jag några veckor i heta Nevada knackades dörr och ringandes telefonsamtal för John McCain och kom tillbaka dit under slutspurten i november. Jag har alltid gillat att kampanja och gör det tydligen med viss frenesi. Jag jobbade hårdast av alla frivilliga i Nevada och fick åka till Reno för att träffa McCain och hans fru, Cindy.<br />
<br />
Eftersom McCain sagt att hans favoritband var ABBA, startade jag (på skämt) <b>ABBA fans for McCain</b>, och tryckte upp en t-shirt, med taglinen The winner takes it all. När paret McCain kommer in i rummet där en grupp frivilliga och lokala politiker samlats ser jag hur Cindy scannar rummet. Hon rycker John i ärmen och pekar på min t-shirt. Sedan kommer de fram och <i>frågar mig</i> om de får ta en bild ihop.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiyjbPeQOfBs2mKNH3rQVJHz0WPDl6_hsVFvIqFZOtUMEArJrqoJ2B7WBTqrmPBJK63R8Xv0pY3PIGVFgDGEB92gzdvc18V1tgwUz3SA4IDKodGv6t2Dwrmd87QxTrqAacX_7J_/s1600/SundinCindyJohn.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1067" data-original-width="1600" height="213" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiyjbPeQOfBs2mKNH3rQVJHz0WPDl6_hsVFvIqFZOtUMEArJrqoJ2B7WBTqrmPBJK63R8Xv0pY3PIGVFgDGEB92gzdvc18V1tgwUz3SA4IDKodGv6t2Dwrmd87QxTrqAacX_7J_/s320/SundinCindyJohn.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
Det som gjorde mig så imponerad av McCain att jag spenderade min semester i Nevada var att han var så rakryggad. Och att han var det även i svåra stunder. Att stå upp för något när inte så mycket står på spel är en sak, att göra det när allt står på spel är något helt annat. Han visade det i politiken ett flertal gånger med kampanjfinansieringsreformen McCain-Feingold, öppnadet av relationen med Vietnam, ett par försök till immigrationsreform, kritik mot hur Irakkriget utfördes och ökat antal trupper just när stödet för kriget sjönk. Istället för att ändra uppfattning sommaren 2007 när hans kampanj nästan var i ruiner, så bet han sig istället fast och sa att han hellre förlorade en kampanj än ett krig.<br />
<br />
I kampanjen mot Obama sa han nej till de som ville spela på rasism, att Obama var muslim och svart. Det kanske mest spridda klipppet på McCain är hur han tar tillbaka mikrofonen från kvinnan som påstår att Obama är arab och säger att han är en god patriot och familjefar, som jag råkar tycka olika som i fundamentala frågor. Det är vad denna kampanj handlar om, slår han fast. Det är klippet med kvinnan som är mest känt, men på samma kampanjmöte bemöter han en man som säger att han är rädd för Obama som president. Du behöver inte vara rädd för Obama som president, säger McCain.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<iframe allowfullscreen='allowfullscreen' webkitallowfullscreen='webkitallowfullscreen' mozallowfullscreen='mozallowfullscreen' width='320' height='266' src='https://www.blogger.com/video.g?token=AD6v5dy9CGSibrWQ7RhIeXJo8XZpmJR1B7ynACeDAEAZJrOUYdxN_tQNLuiK8K3TIRlFFhdnVDkHU4US_ss' class='b-hbp-video b-uploaded' frameborder='0'></iframe></div>
<br />
Jag tyckte och tycker olika än McCain i en mängd frågor, men jag var framförallt övertygad om att hans utrikes- och säkerhetspolitik skulle vara den bästa. Men jag förstod också att en president skulle komma att fatta tusentals beslut som inte gick att förutsäga i en kampanj. Då fanns det en sak i McCains liv som övertygade mig mer än något annat än att han skulle ha en god chans att fatta rätt beslut.<br />
<br />
McCain blev nerskjuten över Vietnam och bröt båda benen och ena armen i kraschen. Han föll ner mitt i Hanoi och blev snabbt överfallen av en ilsken befolkning, vilket man ju kan förstå. Dessa misshandlade nästan honom till döds. En krossande hans axel med en gevärskolv, en annan stack en bajonett i skrevet på honom. Militären kom och tog honom till den ökända fängelset Hanoi Hilton. Där slängdes han i en cell, utan behandling. Hans ena ben stod då i 90 graders vinkel, brutet vid knät. I det tillståndet blev han liggandes i dagar innan de utan bedövning rätade till hans brutna ben.<br />
<br />
Några månader senare kallades han in till ett högre befäl och fick beskedet att han fick åka hem. No strings attached. Tack och hej. De hade upptäckt att hans far var amiral och ville få lite bra PR och kunna säga att den amerikanska befälhavaren i området gynnade sin egen son före andra krigsfångar.<br />
<br />
John McCain sa nej. Tänk dig in i det. Du har knappt överlevt, din kropp är fortfarande i svåra smärtor, om du stannar kommer du fortsätta torteras och mycket möjligt dö. Skulle du klara av att säga nej? Även om du <i>ville </i>säga nej, skulle du <i>klara </i>av att låta bli att övertyga dig själv om att du ändå ska säga ja? John McCain sa nej. Han åkte inte hem om inte alla andra krigsfångar som suttit längre än honom också släpptes.<br />
<br />
Hans fångvaktare bröt nu återigen benen i hans kropp, slog ut hans tänder och kastade honom i en isoleringscell. Där kom han att spendera merparten av de kommande <i>fyra </i>åren.<br />
<br />
När jag hörde detta första gången kunde jag svårligen tänka mig ett bättre moraltest av ledaren för den fria världen. Hans vänner från den tiden, andra krigsfångar, uppmanade honom att göra en stor sak av detta i kampanjen. Hans kampanjfolk tjatade och tjatade på honom att göra det, men han vägrade.<br />
<br />
När John McCain nu har gått bort så är slutet på hans liv talande för hans liv i övrigt. Hans sista stora framträdande i senaten var en kritik mot att folk bara röstade enligt partilinjen och hans sista stora röst var en röst mot partiet. Som dessutom stoppade en nedmontering av Obamacare.<br />
<br />
På hans begravning har han önskat att <b>George W. Bush</b> och <b>Barack Obama </b>ska tala. De två personer han haft sina största politiska strider med - och förlorat mot. Det om något symboliserar hans liv, att han bjuder in dessa två att tala på den egna begravningen. McCain var en person som trodde och kämpade hela livet för något större än honom själv. Nu skickar han ett budskap till amerikanska folket från andra sidan graven om att minska polariseringen. Trots han blev 81 år slutade hans liv och politiska gärning för tidigt. Tillsammans med Ronie Berggren utvecklar jag det <a href="https://usapol.blogspot.com/2018/08/podd-608-john-mccain-en-amerikansk.html" target="_blank">i ett halvtimmes poddsamtal</a>.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjyHyoPsJnf_2YYzb7sfsZgyxfI89lIBDU69p0Mk5O_gHKJlQTV6FC91BwOM4jbx76TlTBL4THDr3KpMGpsiOAa2mG0_crZpwTkUcUpGtRPJky108oGlj3FplXHgzGsdMbuOhxC/s1600/Townhall+McCain+2.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1067" data-original-width="1600" height="213" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjyHyoPsJnf_2YYzb7sfsZgyxfI89lIBDU69p0Mk5O_gHKJlQTV6FC91BwOM4jbx76TlTBL4THDr3KpMGpsiOAa2mG0_crZpwTkUcUpGtRPJky108oGlj3FplXHgzGsdMbuOhxC/s320/Townhall+McCain+2.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
För ett par år sedan var John McCain i Sverige som del av en amerikansk delegation. De skulle äta lunch i riksdagen. Jag var inte med på den, men gensköt sällskapet när de vandrade genom bankhallen. Efter jag presenterat mig visade jag bilden från sommaren 2008. Han skrattade till:<br />
<br />
"Good memories, my friend, good memories."<br />
<br />
Det var sista gången jag träffade honom och jag kan bara instämma. Good memories, my friend.<br />
<br /></div>
Mathias Sundinhttp://www.blogger.com/profile/10759078378395189361noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-72938505968985978402018-03-02T09:43:00.002+01:002018-03-02T10:15:12.370+01:00Trump dödade denna blogg<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhpNnNdWM0T4GRPQtGRozVfHpUPxuigamNeWrZVKMaI7_oVGI7dk0LNL1DapgwnKGxRjCivwr0nw3wrCR1enxmQj8K4sC3qurqLBjY3zZkll_akHfs3QD0w4q6OduzeO5auPlci/s1600/2004.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="360" data-original-width="480" height="150" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhpNnNdWM0T4GRPQtGRozVfHpUPxuigamNeWrZVKMaI7_oVGI7dk0LNL1DapgwnKGxRjCivwr0nw3wrCR1enxmQj8K4sC3qurqLBjY3zZkll_akHfs3QD0w4q6OduzeO5auPlci/s200/2004.jpg" width="200" /></a></div>
I november 2004 traskade jag storögt runt i Washington D.C där valvakor pågick lite här och var. <b>George W. Bush</b> hade blivit omvald. Det hade varit svårt att tro om man förlitade sig på svensk medias rapportering. Där var<b> John Kerry </b>favorit.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj3y_HQ-7dANy4XmGgQVWzb0TrIZfH-6C9_ycuZa24KOxnoOuVASfRLqsshGGY6AyNhyl5kb12hXFzNAjn4wWuDLOGwkHQxPrzCiPcDJvR5A1TVgtjiaeYRz2zec3UKVrJNhyb9/s1600/NH7.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="460" data-original-width="780" height="188" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj3y_HQ-7dANy4XmGgQVWzb0TrIZfH-6C9_ycuZa24KOxnoOuVASfRLqsshGGY6AyNhyl5kb12hXFzNAjn4wWuDLOGwkHQxPrzCiPcDJvR5A1TVgtjiaeYRz2zec3UKVrJNhyb9/s320/NH7.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
Själv hade jag i mitt <a href="http://www.amerikanskpolitik.se/2004/06/presidentvalet-2004.html" target="_blank">första inlägg</a> om amerikansk, i juni 2004, tippat Bush som vinnare och i<a href="http://www.amerikanskpolitik.se/2004/06/bush-eller-kerry.html" target="_blank"> inlägget efter</a> kom jag ut som John Kerry-supporter. 2008 gillade jag både Obama och McCain men hamnade i McCain-lägret och kampanjade för honom i Nevada under en månad. 2012 kunde jag tänka mig båda kandidaterna, men med en liten lutning åt Barack Obama. 2016 var jag definitivt tillbaka i det demokratiska lägret.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiJKWWCJBVelhy8OpDR2wyuAYL2Fhyphenhyphen7U5S7fReiYulsjBvoqDeysllJJXK7yswazJrEYU3dUzQ9v2Vokpdr3yG633iDl5RDlmw31Gvi6lcgz7pmBvW6wLGSlVjfU-Qqm0qoZYRI/s1600/NH1.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiJKWWCJBVelhy8OpDR2wyuAYL2Fhyphenhyphen7U5S7fReiYulsjBvoqDeysllJJXK7yswazJrEYU3dUzQ9v2Vokpdr3yG633iDl5RDlmw31Gvi6lcgz7pmBvW6wLGSlVjfU-Qqm0qoZYRI/s320/NH1.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
Men det har aldrig att jag hållit på någon kandidat som drivit mitt intresse. Det är just det att jag inte hållit hårt på den ena eller andra som gjort det så njutningsfullt kunna analysera det som händer.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhjb8kzROfq4NEX8FsJf2qBjR3Ybv6A1UmdsCxloeS3_OnOWTaho_Rprl4k_OD0Y0azl4luXJaFgnhwRJ7pJ9uflG0jpkw3SbfCJWxXW-aaoV94K368_p1ktVIa-oqU9YsC5OC7/s1600/NH4.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhjb8kzROfq4NEX8FsJf2qBjR3Ybv6A1UmdsCxloeS3_OnOWTaho_Rprl4k_OD0Y0azl4luXJaFgnhwRJ7pJ9uflG0jpkw3SbfCJWxXW-aaoV94K368_p1ktVIa-oqU9YsC5OC7/s320/NH4.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
Efter resan till Washington var jag helt fast i amerikansk politik och gjorde till min uppgift att förstå den bättre än vad jag tyckte svenska journalister då gjorde. Men inte minst älskade jag det drama som hela tiden utspelade sig. Det var som en tv-serie som aldrig tog slut. Det var en kärlekshistoria som varade i tolv år, tills manusförfattarna spårade ur säsongerna 2016 och 2017.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjezfynxupikh5y5oFntLnPRiBTS83KUcion0_dX1AemNrdCAfFb3t3vJ8-rRJvqv9f70I5KXXvntltmiM79j_9auDTCZRHIBOlpX1ekr8RYVViA91mmAso1wJqCOQ5xkzDayHr/s1600/NH8.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="960" data-original-width="960" height="200" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjezfynxupikh5y5oFntLnPRiBTS83KUcion0_dX1AemNrdCAfFb3t3vJ8-rRJvqv9f70I5KXXvntltmiM79j_9auDTCZRHIBOlpX1ekr8RYVViA91mmAso1wJqCOQ5xkzDayHr/s200/NH8.jpg" width="200" /></a></div>
<br />
När <b>Donald Trump </b>blev vald och så många vettiga människor röstade på honom var det inte roligt längre. Jag följer fortfarande med vad som händer, men inte alls som förr. Istället läser jag biografier om gamla presidenter och hoppas att jag ska vakna ur mardrömmen.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhjovUELpujlTe5cMxe_n4Vzfj0uD0WWbOJA5FqTY3vD7b6i80Zsd_5UWNvzSDAdAJQLQXSsXAcAWpKYai5TqychcAP2H0Pcx2TGTTHJdxZhqKvGOe6zSQHfE8XMTtHGFDApKQm/s1600/LBJ.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="640" data-original-width="640" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhjovUELpujlTe5cMxe_n4Vzfj0uD0WWbOJA5FqTY3vD7b6i80Zsd_5UWNvzSDAdAJQLQXSsXAcAWpKYai5TqychcAP2H0Pcx2TGTTHJdxZhqKvGOe6zSQHfE8XMTtHGFDApKQm/s320/LBJ.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
Jag kommer alltid vara fascinerad av amerikansk politik, men om kärleken blossar upp igen vet jag inte.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh_jgsLnbJqe5siP86BUU-DDqFBp2G_RH7uIQhMOKkl8Z7TyLkITLkAKSgYx5SX-zD-8K3FfRaN9DDs62stuxOe_Ao3kBEQ2k_ljDZa0NnQL0nCjrvvEHAaGO-wG1AUkvE7T7e8/s1600/NH2.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="150" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEh_jgsLnbJqe5siP86BUU-DDqFBp2G_RH7uIQhMOKkl8Z7TyLkITLkAKSgYx5SX-zD-8K3FfRaN9DDs62stuxOe_Ao3kBEQ2k_ljDZa0NnQL0nCjrvvEHAaGO-wG1AUkvE7T7e8/s200/NH2.jpg" width="200" /></a></div>
<br />
Det har varit tolv fantastiska år. Jag har gjort tio valrörelseresor och de tre höjdpunkterna var New Hampshire 2008, 2012 och 2016. Särskilt 2008 då ingen sittande president ställde upp och det var helt öppet både hos demokraterna och republikanerna. Dessutom med namn som <b>Barack Obama, John McCain, Hillary Clinton, Mike Huckabee, John Edwards</b> och<b> Mitt Romney</b>.<br />
<br />
Så många minnen. Första mötet med John McCain på ett skolbibliotek och jag hälsade med "I'm from Sweeeden", när Mitt Romney la upp spagetti åt mig på en annan skola i New Hampshire, Texas Chili with Huck & Chuck (Norris), kvinnan som avbröt Bernie Sanders med en lång och oerhört gäll utläggning om Wal Mart, godnatt-hälsningen till Ron Paul som hade hotellrummet mittemot mig, Obamas nästan otäckt bra retorik i en gympasal, John Edwards smöriga leende och dåliga handslag, Rick Santorums rumpa precis vid mitt ansikte när han hoppade upp på en bänk för att synas bättre - och mycket, mycket mer.<br />
<br />
Jag kommer berätta för alla som vill, och inte vill, höra om dessa resor resten av mitt liv.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiH6GvfYL5T9kaBsXwTWEDYWa7SfDe8Npa5dFRNRG4U3G2KEcHHSMvAk4GrJhI59jFQHtJ2OvpKPWw2H9V2-liqF2jFbj1H406ybrbDVoyOd4OuI9HCF1EmMJaB4H1vWoeJRM0M/s1600/NH3.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="150" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiH6GvfYL5T9kaBsXwTWEDYWa7SfDe8Npa5dFRNRG4U3G2KEcHHSMvAk4GrJhI59jFQHtJ2OvpKPWw2H9V2-liqF2jFbj1H406ybrbDVoyOd4OuI9HCF1EmMJaB4H1vWoeJRM0M/s200/NH3.jpg" width="200" /></a></div>
<br />
Från det tog jag också med mig styrkan i primärval, i demokrati. Politiker, hur mäktiga de än är, måste ut och träffa väljarna. Till och med jag, som svensk, kunde komma dit och prata direkt med dem. Därför tog jag primärvalet till Sverige, där vi genomförde det flera gånger i Östergötland.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEynTL2h9DRp8WmW7IqoePwlXtCVTO_7PwXEBu617PUwms91y89NToXOpJsTR8h1InATefzqPEBK9st1QyDtfUpquip_S2Lxs8X16OyXxBefPjlYdzr36SorFIXtvKW6p9xQsw/s1600/NH6.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEynTL2h9DRp8WmW7IqoePwlXtCVTO_7PwXEBu617PUwms91y89NToXOpJsTR8h1InATefzqPEBK9st1QyDtfUpquip_S2Lxs8X16OyXxBefPjlYdzr36SorFIXtvKW6p9xQsw/s320/NH6.jpg" width="320" /></a></div>
<br />
Oavsett om kärleken återuppstår kommer jag vara evigt tacksam för dessa år, men denna blogg, och med er läsare. Så många roliga stunder jag haft. Men nu tar den här bloggen en paus. Hur lång den blir vet jag inte. Kanske evig. Tack så länge!<br />
<br />
<i><b>Mathias Sundin</b></i><br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYI5w8Caq6E8yvNnU0T-Q4MRDKuJttr_PiHmpKvf2lg7u3xbbL2e3v6U17KEGe_NL1MG8IbI1h5NHPmMk53bkchLuQWsOAyRn18MKmYZiut4LP9G_k07mXvVrrlvTJoWvTnr_7/s1600/NH5.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" data-original-height="1200" data-original-width="1600" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjYI5w8Caq6E8yvNnU0T-Q4MRDKuJttr_PiHmpKvf2lg7u3xbbL2e3v6U17KEGe_NL1MG8IbI1h5NHPmMk53bkchLuQWsOAyRn18MKmYZiut4LP9G_k07mXvVrrlvTJoWvTnr_7/s320/NH5.jpg" width="320" /></a></div>
<br /></div>
Mathias Sundinhttp://www.blogger.com/profile/10759078378395189361noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-84934254433174528062017-03-10T14:55:00.001+01:002017-03-10T16:23:02.467+01:00The Art of the Deal?<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhyymQHceMpWmLUaUP1-jYIebO6KOeb6Nb7zKF27n9PtgDndwq45zTZcwWpjTlr6bjTTNgB704zdTk1YKMHCuvHOXtWh3sMC8a_o14WcjZW-tty-nyrog8h4o9zDTlmsu-8s790/s1600/trump+art+of+the+deal.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="200" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhyymQHceMpWmLUaUP1-jYIebO6KOeb6Nb7zKF27n9PtgDndwq45zTZcwWpjTlr6bjTTNgB704zdTk1YKMHCuvHOXtWh3sMC8a_o14WcjZW-tty-nyrog8h4o9zDTlmsu-8s790/s200/trump+art+of+the+deal.jpg" width="119" /></a></div>
<b>Ingenting är så förknippat med Donald Trump som förmågan att förhandla, att göra en deal. Det var hans bok the Art of the Deal som satte den bilden och The Donald har genom året fortsatt hävda att ingen gör så bra deals som han.</b><br />
<br />
Det har också varit hans politiska huvudargument sedan slutet av 1980-talet, då han menade att amerikanerna var för flata i handelsrelationerna med Japan. På senare tid har han bytt till Kina.<br />
<br />
Att detta också var hans centrala budskap i presidentkampanjen var således inte förvånande. Nollorna i Washington har fått chansen, och misslyckats. Nu är det dags att sätta en affärsman där. En affärsman som bokstavligen skrev boken hur man gör en deal.<br />
<br />
Nu kommer det första och möjligen avgörande testet för president Trump: Obamacare.<br />
<br />
Obamacare har varit det republikanska hatobjektet nummer ett sedan det drevs igenom under president Obamas första år i Vita huset. Nu ska Obamacare bort - men måste också ersättas med något.<br />
<br />
Talmannen Paul Ryan har presenterat ett förslag som omedelbart stötte på patrull i representanthuset, i senaten, hos konservativa tankesmedjor, opinionsbildare, försäkringsbolag - och hos demokraterna. Det är inget konstigt, de flesta reformförslag av Obamacare skulle stöta på patrull.<br />
<br />
<b>Det är nu det krävs en dealmaker av guds nåde. Den Donald Trump större delen av sitt liv utgett sig för att vara. Nu kommer han ställas på prov som aldrig förr.</b><br />
<br />
Han tycks vara i full gång. Än så länge genom media och sin charmiga, mjuka sida. Folk kommer i strid ström till Ovala rummet, käkar middagar i Vita huset och han är len i twittermunnen mot motståndare som Rand Paul. Hans metoder beskriv bra i <a href="http://www.reuters.com/article/us-usa-trump-companies-insight-idUSKBN16F18M?utm_source=Twitter&utm_medium=Social" target="_blank">den här artikeln</a>: <i>"...he is a mix of charm and cajoling."</i><br />
<br />
<table align="center" cellpadding="0" cellspacing="0" class="tr-caption-container" style="margin-left: auto; margin-right: auto; text-align: center;"><tbody>
<tr><td style="text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjf3oNGHTFKu4bIrMWjiVwl4-dJqHaqb0lEja3dE8PgVQ8o0CJWgC9KCl67b2cezphn3_sz28-tXmFwCA6mP35AR01Oxp-yIgd0uANDpgyqu6RpK-RzKIKTxlCfsbNPZpCsa1hs/s1600/Trump+Cruz+barn.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: auto; margin-right: auto;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjf3oNGHTFKu4bIrMWjiVwl4-dJqHaqb0lEja3dE8PgVQ8o0CJWgC9KCl67b2cezphn3_sz28-tXmFwCA6mP35AR01Oxp-yIgd0uANDpgyqu6RpK-RzKIKTxlCfsbNPZpCsa1hs/s320/Trump+Cruz+barn.jpg" width="240" /></a></td></tr>
<tr><td class="tr-caption" style="text-align: center;">Trump med Ted Cruz barn inför en middag med senatorn och hans fru.</td></tr>
</tbody></table>
Den taktiken kommer fortsätta ett tag, men sedan kommer släggan. Trump är ingen rolig motståndare som president. Han kommer inte tveka att använda sin makt för att göra allt för att underminera de som går mot honom. Ordföranden för republikanerna i Ohio motarbetade honom i valet, och han tog sig tid, som president, att ringa runt i delstaten för att stoppa henne från att bli omvald.<br />
<br />
<b>Mycket står på spel nu för president Trump. Ett misslyckande skulle slå mot den allra starkaste delen av hans varumärke. Lyckas han så är han i en bra position för att bli omvald.</b><br />
<br />
<b>-----------------------------</b><br />
<b>MATHIAS SUNDIN</b><br />
<b><br /></b></div>
Mathias Sundinhttp://www.blogger.com/profile/10759078378395189361noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-56659120976669987102017-03-01T19:18:00.000+01:002017-03-01T19:36:16.427+01:00En framgång och några frågeteckenDonald Trumps jungfrutal inför den amerikanska kongressen blev en stor framgång, det <a href="http://thehill.com/homenews/administration/321722-van-jones-on-trumps-honoring-of-widow-of-navy-seal-trump-became">medger</a> även de flesta av presidentens argaste kritiker. Inte för att talat i sig var så spektakulärt. Men den gångna månadens ständiga bråk, inte minst med pressen, har nog tröttat ut så många (inklusive undertecknad) att det räckte med ett i huvudsak normalt tal för att få oss att börja applådera.<br />
<br />
Ty så fungerar ju förväntningar. Ju lägre de är desto lättare är de att möta.<br />
<br />
Jag är väl långt ifrån den enda som tycker att de gångna veckorna har innehållit alldeles för mycket freak show och alldeles för lite politik. En stor del av skulden faller givetvis på Trump själv. Att ifrågasätta medievinklar är i sig inte fel eller konstigt. Men att i praktiken förklara krig mot medier är helt enkelt olämpligt. Det kan fungera en kortare tid, men om för många börjar spela efter samma regelbok så blir situationen till sist hopplös för alla. Det blir den brända jordens taktik.<br />
<span style="text-align: center;"><br /></span>
<span style="text-align: center;">Men med det sagt så är mycket av den mediala Trumpbevakningen lika hysterisk som hans tweets. Det gäller även här i Sverige. De senaste dagarna har DN satt en rad nya rekord, inte minst härom dagen då webbens nio (9) högst placerade nyheter alla handlade om Trump eller om Nils Bildt-intervjun på Fox News. Flera av nyheterna är dessutom av den sorten att man kan utgå ifrån att de aldrig hade blivit en story om det gällt någon annan än Trump. Jag minns få svenska artiklar om Barack Obamas golfvanor, eller om vad hans säkerhetsarrangemang kostade.</span><br />
<span style="text-align: center;"><br /></span>
<br />
<div>
Förhoppningsvis kommer detta snart att lägga sig, för den här ohälsosamma symbiosen mellan Trumps mediesyn och mediernas kampanjande slår ut den konkreta politiska information som vi förväntar oss att nyheterna ska förmedla.<br />
<br />
Men nåväl, detta var en parantes. Donald Trump var i nattens tal fortfarande Donald Trump. Han var uppenbart inte ett offer för Marco Rubio-inducerad tankekontroll (även om Rubio vid något tillfälle såg ut att vilja testa). Hans kritik mot den hittillsvarande handelspolitiken fanns där. Liksom muren mot Mexiko. Men bara genom att de personliga utfallen hade strukits blev det politiska innehållet bättre, oavsett man man anser om det i sak. Verkligt gripande var även Trumps hyllning till en nyligen stupad SEAL-soldat, vars änka satt på hedersläktaren. Överlag spelade hedersgästerna en ovanligt stor roll, och det bidrog nog till den lite vänligare stämningen.<br />
<br />
Men det finns även en hel del som förtjänar att synas i sömmarna. Den kanske största frågan nu är hur Trump kommer att hantera ObamaCare, som de flesta republikanska senatorer och nästan alla representanthusledamöter vill ha bort. Trump sågade i sitt tal en av reformens bärande delar, nämligen obligatoriet att köpa sjukförsäkring. Men han verkar inte lika pigg på att ge sig på en annan av lagens pelare, nämligen att försäkringsbolag inte ska få neka den som har "preexisting conditions", alltså redan är eller har varit sjuk, från att teckna försäkring.<br />
<br />
Det här blir en knepig balansgång. Demokraterna lär hålla ihop för att skydda ObamaCare, och om republikanerna då samtidigt splittras blir det mycket svårt att ersätta ObamaCare. Och Trump lovade just att ersätta reformen, inte att radera den.<br />
<br />
Det finns fler frågor där dynamiken ser ut ungefär på samma vis. Det är möjligt att Trump kan få med sig de flesta republikaner på att låna pengar till en gigantisk infrastruktursatsning. Men jag noterade att senatsledaren Mitch McConnel <i>inte </i>klappade händerna när Trump dessutom lovade betald förälraledighet - ett gammalt demokratkrav som republikanerna alltid har motsatt sig.<br />
<br />
Det finns alltså gott om oklarheter kvar, när det gäller hur USA:s politiska etablissemang ska hantera landets nye president.<br />
<br />
Hela talet kan ses här.</div>
<br />
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="230" src="https://www.youtube.com/embed/xsO2HFAIyiI" width="400"></iframe><br />
<br />
<br />
-------------------------<br />
JOHAN INGERÖJohan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-75615112000855847902017-01-05T11:13:00.000+01:002017-01-05T11:13:49.082+01:00Ted Nugent ny ambassadör till Sverige?<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg8SbwW07anf3NQE4QG2Zfqqs0l76C7svP3PzpACsVKiQaATtbhdU6OEzc4yLAF6v50TB5V3uqw3W1hYh5rH8epwKdB2gcP6eMrFB3yedjzu6PB2WBLfA12oOkts0SiT1urC8EXGA/s1600/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="163" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg8SbwW07anf3NQE4QG2Zfqqs0l76C7svP3PzpACsVKiQaATtbhdU6OEzc4yLAF6v50TB5V3uqw3W1hYh5rH8epwKdB2gcP6eMrFB3yedjzu6PB2WBLfA12oOkts0SiT1urC8EXGA/s320/Sk%25C3%25A4rmklipp.PNG" width="320" /></a></div>
<br />
Nej, hur roligt det än skulle vara (inte minst för oss rockoffer) så är ovanstående bild ett skämt. Jag vet inte vem som gjort den, men jag fick i vilket fall ett gott skratt när den dök upp i min twitterfeed här om kvällen.<br />
<br />
Men när vi nu ändå pratar ambassadörer: vem kan Donald Trump tänkas skicka till våra kalla breddgrader? Ska man gå på det senaste halvdussinet så finns onekligen ett mönster. Sverige är ett hyfsat viktigt land för USA, inte minst genom vårt strategiska läge vid Östersjön. Men vi hör inte till den exklusiva klubb till vilka UD-höjdare eller tidigare toppolitiker normalt skickas.<br />
<br />
Svenska ambassadörer utses på en bestämd tid, som dock kan förlängas. Normalt påverkas inte våra ambassadör av riksdagsval och maktskiften, åtminstone inte omedelbart. USA har dock en annan kutym. Där förväntas ambassadörer ställa sina platser till förfogande direkt efter ett maktskifte. (Det gäller förstås i synnerhet landets FN-ambassadör som för det mesta har kabinettsmedlems rang, vilket alltså betyder att hen ingår i regeringen jämte ministrarna.) Sålunda har den senaste och sista av Barack Obamas ambassadörer till Sverige, Azita Raji, meddelat att hon nu lämnar sitt uppdrag. Så vem kan vi tänkas få härnäst?<br />
<br />
Vi kan naturligtvis inget veta om detta. Men de senaste presidenterna har alla valt personer utan betydande egna politiska plattformar, men som av andra skäl har en relation till presidenten. Raji har mestadels varit verksam i finanssektorn, men har även arbetat med Obamas kampanjinsamlingar. Det är en rätt typisk bakgrund för dem som skickats hit. Matthew Barzun (2009-2011) arbetade också med Obamas pengainsamling. Den sista Bush-ambassadören Michael Wood (2006-2009) var en gammal universitetskompis till presidenten och hans företrädare Teel Bivins (2004-2006) hörde till Bushs Texas-vänner och var en betydande kampanjdonator. Bivins är också den senaste politikern som skickats hit. Han var delstatssenator i Texas, ett uppdrag som dock utförs på deltid och för ett symboliskt arvode.<br />
<br />
Det troligaste är alltså att Donald Trump kommer skicka någon som inte precis är någon politisk höjdare, men som ändå finns i vänkretsen. Kanske någon som haft en hyfsat tung funktion i hans presidentkampanj. Det kan även bli någon gammal affärsbekant eller rent av en medlem av hans förlängda familj.<br />
<br />
Det finns även ett par kapitel amerikansk historia kring denna position. Mellan januari 1969 och februari 1970 hade USA ingen ambassadör här, en protest mot Olof Palmes aktivism mot Vietnamkriget. Och den första ambassadören (1782-1783) var ingen mindre än Benjamin Franklin. Franklin satte dock aldrig sin fot på svensk mark, och sitt ambassadörskap hanterade han från Paris. Likväl var det han som för USA:s del förhandlade fram Svensk-amerikanska vänskaps- och handelstraktaten, det allra första avtalet mellan våra länder.<br />
<br />
Så dramatisk eller historisk blir knappast den kommande ambassadören. Men det ska i vilket fall bli intressant att få veta vem det blir.<br />
<br />
<br />
---------------------------------<br />
JOHAN INGERÖ<br />
Johan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-913972687838034382016-12-31T16:18:00.003+01:002016-12-31T16:18:39.915+01:00Vad Trump gjorde annorlundaNej, det här blir inte ett inlägg om förolämpningarna. De är väl beskrivna redan, faktiskt i så hög grad att de har överskuggat de många andra okonventionella grepp han kopplade under detta från början till slut mycket märkliga år. Inte heller är det någon nyårskrönika, men det kan absolut läsas som en del av en sådan. För det som skedde under 2016 lär färga av sig på de år som ligger framför oss. Nåväl, utan further ado: här följer några punkter från den meny USA:s väljare beställde från.<br />
<br />
<b>Twitter</b><br /><br />Ingen kan ha missat det trumpska twittrandet, eller dess synbart kaotiska men uppenbarligen genomtänkta format. Den typiska tweeten börjar med ett påstående, sen ett slags svar och till slut ett utrop. Halva min feed började göra sina egna varianter av det där, så även jag vid några tillfällen. Vi gjorde det som skämt, men vi bekräftade samtidigt att formatet satt sig. Och att bli igenkänd är en viktig del av den politiska kommunikationen. Trump använde dessutom twitter för att slippa lägga enorma summor på tv-reklam. Hans diverse omvärldsbetraktelser var helt enkelt nyheter i sig. Och om man toppar nästan varje nyhetssändning, varför köpa reklam? Slutligen använde han twitter defensivt. Närhelst något annat än han stod i centrum kunde han dra ut en tweet, varpå journalisterna lydigt släppte allt de hade för händerna. Det gör de för övrigt fortfarande.<br /><br /><b>Hej då till retail politics</b><br /><br />De där jättestora valmötena brukar inte komma förrän framåt sommaren. Särskilt de tidiga primärvalsstaterna brukar vinnas en handskakning i taget, och via en myriad av små intima kampanjmöten som tar massor av tid. Trump gjorde nästan inga sådana framträdanden. Hans sluggerstil och höga kändisnvå (över 95 procent av amerikanerna kände till honom innan kampanjen ens började) lät honom gå direkt på stormötena. Inte heller stannade han i delstaterna. Normalt sätter kandidater upp fasta boplatser i Iowa och New Hampshire (Jag och Mathias Sundin bodde till exempel på samma hotell som Bernie Sanders och hans stab). Trump flög hem till New York de flesta kvällar. Och ibland reste han till delstater där valet inte ens dragit igång. Efter andraplaceringen i Iowa höll han arenamöten i Alabama och Massachusetts. Journalisterna följde såklart med, vilket gjorde att han hela tiden syntes mer än konkurrenterna, även när saker och ting inte gick hans väg.<br />
<br />
<b>Slimmade kampanjmöten</b><br /><br />Jag överdriver inte när jag säger att det Marco Rubio-möte vi besökte (ca femhundra besökare) krävde tio gånger mer logistik än Trumps möten (tusentals besökare). Rubio hade en mängd gäster och en armé av unga kampanjare som tog namn och adresser till potentiella volontärer. Trump hade en lokal och en scen. Det lät honom använda tiden och pengarna effektivare, samtidigt som han nådde fler. Även Hillary Clinton förlitade sig i hög grad på kändisar, både från politiken och underhållningsvärlden. Och hennes möten var ännu mer uppstyrda än Rubios. De få gäster Trump hade var "vanligt folk". Föräldrar till brottsoffer, gränsbevakare och så vidare. Sådana personer är betydligt enklare att flytta omkring, och de passade dessutom in i kampanjbudskapet, vilket Clintons kändisar inte gjorde.<br /><br /><b>Auditions till kabinettet</b><br /><br />Månaderna efter valet brukar inte vara lugna, för det är en enorm apparat att få en ny administration på plats. Men de brukar vara ganska diskreta. Trump har dock valt en annan modell, en som tycks ha lagts upp ungefär som hans gamla dokusåpa. Han har spelat upp en mängd namn till de vakanta ministerposterna, och de flesta kandidater har paraderats förbi kamerorna i Trump Towers entré på väg upp till hans våning. Det har hållit igång personsnacket i pressen, och sett till att uppmärksamheten är fast fixerad vid den tillträdande presidenten. Dessa auditions har också blivit ett sätt att tysta kritiker. Mitt Romney blev synnerligen foglig under de veckor han diskuterades som eventuell utrikesminister, och när de ändå inte blev han kunde han inte säga annat än att det "var en ära att ha blivit övervägd". Det uttalandet är ett antal nyanser från hans förintande Trump-kritik några månader tidigare, och gör det svårare för honom att lufta trovärdig kritik framöver.<br />
<br />
<b>Valrörelsen fortsätter</b><br /><br />Istället för att hålla en låg profil har Trump fortsatt turnera med "thank you rallies" till delstater som stödde honom. Dessa möten har inte skiljt sig nämnvärt frå valmötena, förutom att de ibland använts till att presentera nyheter om den inkommande administrationen. Till exempel offentliggjordes valet av James Mattis som försvarsminister under ett sådant möte. Dessa möten har överskuggat andra och för Trump potentiellt besvärliga eftervalsdiskussioner, som att hans finansminister är direktplockad från Wall Street eller att han förlorade <i>popular vote</i> med rejäl marginal.<br /><br />Ska man sammanfatta detta så är det tydligt att den röda tråden handlar om uppmärksamhet och om att äga agendan. Det Trump saknar i politiskt kunnande tar han igen med skicklig mediemanipulation. För egen del undrar jag hur länge journalisterna kommer acceptera rollen som twitterkorrespondenter, men inget talar för att det sker snart. Medan jag skriver detta rapporterar de alla om hans <a href="http://abcnews.go.com/Politics/trump-tweets-years-wishes-including-enemies/story?id=44484274">hjärtliga nyårsshälsning</a>.<br />
<br />
Kommer då detta att bli modell för framtida presidenter? Nej, jag tror inte det. Trumps metod bygger helt på hans höga kändisskap och icke-bakgrund inom politiken. Jag kan inte komma på någon annan presidentkandidat som kunde ha gjort något liknande. När Trump-eran väl är över har kanske sakfrågorna ändrat skepnad rejält, men kampanjerna blir förmodligen mer konventionella igen.<br /><br />Och med detta säger jag Gott Nytt År till läsekretsen. Jag hoppas vi ses på andra sidan, för 2017 lär inte bli svältfött på bloggämnen. Stort tack för att ni har hängt med!<br /><br /><br />
-------------------------------<br />JOHAN INGERÖJohan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-74351333208775049122016-12-21T21:24:00.002+01:002016-12-21T21:24:46.443+01:00KabinettetMed några veckor kvar till Donald Trumps inflyttning i Vita huset, och de strax därpå följande senatsförhören av hans potentiella ministrar, kan det vara värt att titta närmare på några av dem. Vilka är de, och hur ser deras chanser ut när senaten ska rösta om dem?<br /><br />Till att börja med måste jag tillstå att valen har förvånat mig något. Inte för att många av dem saknar partipolitisk erfarenhet, det var tvärtom väntat, utan för att kabinettet tycks bli väldigt konservativt. Det är lite svårt att jämföra över tid, men frågan är om ens Reagan hade ett så konservativt kabinett, trots att han som person var klart mer konservativ än Trump. Den tillträdande presidenten är ju, som jag varit inne på tidigare, mer i mitten än vad hans primärvalskonkurrenter är. Nu tycks det dock dra högerut. Det handlar dessutom i flera fall om personer som tidigare under året har kritiserat Trump offentligt, och i bilden av honom ingår ju inte främst hans goda förmåga att ta kritik.<br /><br />Låt oss titta på några av nyckelspelarna:<br /><b><br />Rex Tillerson (Utrikesminister)</b><br /><br />Ett intressant val. Tillerson beskrivs i Sverige i lätt hysteriska termer som en oljebaron närstående den ryska regimen. Och i sak stämmer det. Tillerson har tillbringat sitt yrkesliv på oljejätten Exxon Mobile, där han jobbat sig upp från en anställd i mängden till vd och styrelseordförande. Han känner Putin och många andra ryska politiker sedan länge, då EM gjort stora affärer där. Flera republikaner, inte minst Marco Rubio som sitter i senatens utrikesutskott och därmed deltar i de kommande förhören, har uttryckt skepsis mot Tillerson just utifrån hans ryska kopplingar.<br /><br />Själv ser jag dock nomineringen av Tillerson mer som en seger för det gamla republikanska gardet än för Breitbart-gänget. Han stödde inte Trump under primärvalen, där han istället donerade en bytande summa till Jeb Bush. Condoleezza Rice, som sannerligen inte är någon Trump-anhängare, hyllade valet av Tillerson. Och såväl George W Bush och Dick Cheney har erbjudit sig att tala för Tillerson med skeptiska republikanska senatorer. Cheney har faktiskt redan talat i telefon med Rubio om saken.<br />
<br />
Vad gäller Ryssland så är det troligast att Tillersons relationer där handlar om affärer, inte om ideologi. Oljebranschen är en av världes mest politiserade, och det gäller förstås i än högre grad i länder som Ryssland där politiken bestämmer betydligt mer än i väst. Inget storbolag tackar nej till relationer med politiker när det ligger miljardaffärer i botten. Vad gäller Ryssland så är jag mer bekymrad över Trump själv, och över hans säkerhetsrådgivare Michael Flynn, än över Tillerson.<br />
<br />
<b>James Mattis (Försvarsminister)</b><br />
<br />
Ett annat val som, faktiskt, borde lugna mer traditionella republikaner. Mattis är pensionerad general, men har inte varit pensionerad länge nog för att få åta sig poliska ämbeten. Därför krävs att kongressen beviljar honom ett undantag. Detta har John McCain, som är ordförande i senatens försvarsutskott och inte heller kan anklagas för att höra till Trumps närmaste vänner, lovat att ordna med så snabbt det går.<br />
<br />
I media har det gjorts poänger på hans smeknamn "Mad Dog", vilket han fick som ung man i marinkåren. Men det är billiga poänger. Under primärvalen underkände Mattis Trumps avfärdande ord om Nato, och han anser att Ryssland aktivt försöker bryta isär alliansen. Han förespråkar en tvåstatslösning för Israel och Palestina, anser att USA måste ha goda relationer till de mer moderata länderna i Mellanöstern och betraktar Iran som det stora geopolitiska problemet där. Överlag alltså en traditionellt pragmatisk säkerhetspolitiker, dessutom synnerligen meriterad.<br /><br /><b>Steven Mnuchin (Finansminister)</b><br /><br />Ett väldigt förvånande val, i mina ögon. Givet rådande stämningsläge i USA, och tonläge från Trumps kampanj, borde det ha gått att hitta en finansminister i den privata sektorn som inte har varit hedgefond-spelare och vd på Goldman Sachs. Mnuchins kompetens torde vara oomstridd, även om det inte är självklart att han funkar lika bra på Finansdepatementet som på finansgatorna. Hans politiska åsikter är i stort sett okända, och förhören lär i betydande grad handla om hur han agerade under finanskrisen. Att han skulle vara så kontroversiell att republikaner röstar emot honom är dock inte troligt, såvida inget allvarligt framkommer under förhören. Men jag förstår ändå inte riktigt Trumps bevekelsegrunder här. Dock är den amerikanska finansministern mycket svagare, relativt sin regering, än exempelvs den svenska. Mnuchins personliga svängrum är starkt begränsat av presidenten, som ju bland annat har en budgetchef och det ekonomiska rådet till sitt förfogande.<br /><b><br />Jeff Sessions (Justitieminister)</b><br /><br />Att Sessions skulle erbjudas en ministerpost tog jag för självklart. Däremot hade jag inte gissat på just de här posten. Veteransenatorn från Alabama är, som det anstår veteransenatorer från Alabama, rejält konservativ. Även i frågor där Trump inte är det. Räkna med att demokrater i senaten kommer vara rejält svårflirtade här, inte minst mot bakgrund av tidigare anklagelser mot Sessions om att ha en fördomsfull syn på svarta. Jag hade gissat att han skulle bli försvarsminister, men nu blev det alltså detta. De här senatsförhören kan bli mycket intressanta<br /><br />Därutöver finns en del kuriosa som att Ben Carson blir bostadsminister och att wrestling-mogulen Vince McMahons fru Linda blir minister för småföretagarfrågor. Ett för mig glädjande val är skolpengsförespråkaren Betso DaVos som utbildningsminister, hon har onekligen ett styvt arbete framför sig med tanke på landets dåliga skolresultat och aggressiva lärarfack. Dessutom ska det bli intressant att se hur South Carolinas begåvade guvernör Nikki Haley klarar världspolitiken som FN-ambassadör.<br /><br />Det finns absolut några frågetecken, men överlag tycker jag att Trumps kabinett känns tryggare än Trump själv. Åtminstone på papperet.<br /><br />-------------------------------------------<br />
JOHAN INGERÖJohan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-69770083082970677552016-12-19T11:02:00.002+01:002016-12-19T11:05:31.631+01:00Valdag! (Igen)Idag hålls presidentvalet. Inte väljarnas, men väl elektorernas. Och det är dessa 538 personer som slutgiltigt avgör vem som blir USA:s nästa president. Det hela är något mer dramatiskt i år än normalt, dels för att Donald Trump är såpass kontroversiell och okonventionell och dels för att Hillary Clintons seger i the popular vote blev så stor. Det hela bäddar för en ny omgång debatter om elektorskollegiets vara eller icke vara. Och är det rådande systemet verkligen rimligt?<br />
<br />
Själv har jag alltid gillat elektorssystemet. Man bör hålla i minnet att USA inte är en enhetsstat, utan en federation av delstater. Och det är dessutom bara den formella indelningen. Författaren Colin Woodard har mycket träffande beskrivit USA som en sammanslutning av <a href="http://www.businessinsider.com/the-11-nations-of-the-united-states-2015-7?r=US&IR=T&IR=T">elva skilda nationer/kulturer</a>. Jag har visserligen bara besökt sex av dem, men skriver ändå helt under på hans bild. Skillnaderna mellan exempelvis New England och den djupa södern omfattar inte bara politik utan även religion, mat, klimat, estetik och sport.<br />
<br />
Dessutom beter sig folk helt olika i de olika landsändarna. I nordöstra USA känner man som svensk lätt igen sig. Folk sköter mestadels sina egna affärer och pratar inte så mycket med okända såvida det inte finns någon tydlig anledning att göra det. I södern kan däremot tystnad i en hiss uppfattas som oartigt eller rent av fientligt. Men det finns även fläckar inom de geografiska delarna. New Orleans, som på Woodard-kartan är centrum för en egen region/kultur, skiljer sig markant från mycket annat i den djupa södern. Inte bara för den fransk-inspirerade arkitekturen utan även för att stämningen där är mer lössläppt än bara några mil därifrån. Folk från, säg, Mississippi som aldrig skulle acceptera strippklubbar i sina egna kvarter kan absolut besöka sådana i New Orleans, eftersom det är New Orleans.<br />
<br />
Alla länder är organiska, men i USA märks det extra tydligt just eftersom landet är så stort och har en indelning och historia som präglats av olika intryck och kolonisatörer. Och det är därför jag alltid har försvarat elektorsröstandet. Det systemet har ofta tvingat presidentkandidater att ta hänsyn till stora delar av landet, och sorterat bort dem som uppfattats som alltför regionala i sina värderingar (söderns George Wallace, New Englands Michael Dukakis). Clinton må har utklassat Trump i vissa folkrika områden, men Trumps stöd var ändå bredare, enligt Woodard-kartan. Hon vann 3 till 4 av landets elva områden, han 7 till 8.<br />
<br />
Därmed inte sagt att frågan är enkel. Det normala kan ju absolut tyckas vara att flest röster gäller, punkt. Men detsamma bör i så fall sägas om EU, där exempelvis Sverige har oproportionerligt många parlamentariker jämfört med exempelvis Tyskland. Om EU hade haft en folkvald president (hemsk tanke, men låt oss tänka den ändå) så hade vi mycket väl kunnat hamna i samma situation. Det amerikanska systemet bygger på en i mina ögon sund skepsis mot makt och överhet. Och det är byggt för att hindra någon från att dominera landet med hjälp av några folkrika men geografiskt små områden.<br />
<br />
Detta är alltså det pris de stora staterna betalar för att hålla ihop landet/unionen. Och det har sällan varit kontroversiellt, eftersom antalet röster och elektorer nästan alltid har sammanfallit. Men nu när Republikanerna vunnit två presidentval trots popular vote-förlust, inom loppet av sexton år, är det förstås naturligt att frågan väcks på nytt.<br />
<br />
Men oavsett vad man må anse om Trump (och jag anser mycket om Trump) så kan jag inte landa i någon annan slutsats än att hans seger är legitim, på samma sätt som maktfördelningen i Europaparlamentet är det.<br />
<br />
(Och som sagt: läs gärna den ovan länkade artikeln om USA:s elva nationer. Den är mycket intressant.)<br />
<br />
<br />
-------------------------------<br />
JOHAN INGERÖJohan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-47422725439476351782016-12-01T13:34:00.000+01:002016-12-01T13:34:10.969+01:00Nya friska tag...typDet har varit stiltje här ett tag, och som alla förstår beror det inte på någon brist på händelser att skriva om. I mitt fall har det helt enkelt handlat om att jag under valrörelsens sista månader samt dess efterspel fick ägna så mycket tid åt att kommentera i tv, radio och tidningar att det kändes onödigt att upprepa mig här.<br />
<br />
Vad gäller Donald Trumps seger och vad som nu komma skall har redan mycket skrivits, och det intressantaste mellan nu och att han svärs in den 20 januari är hans val av personer till stab och kabinett. Och bara det faktum att Mitt Romney över huvud taget förekommer i spekulationerna om utrikesminister ger en fingervinkning om att överraskningarnas tid inte är förbi. Räkna därför med nya tag här i bloggen, från åtminstone min sida.<br />
<br />
Men jag tänkte vänta lite med Trumps kabinett, för att istället diskutera de nya tag som tas av de alltjämt chockade Demokraterna i kongressen. Och de är få, både Demokraterna och de nya tagen. Faktum är att valet av ledarfigurer för mina tankar till något slags zombieapokalyps. Om vi börjar med Representanthuset så har Nancy Pelosi fått förnyat förtroende som ledare för minoriteten. Och för mig är det svårbegripligt.<br />
<br />
Pelosi är 76 år gammal, har lett Demokraterna i Representanthuset sedan 2003 och därmed i sju kongressval varav hennes sida har förlorat fem. Hon är från San Francisco och får betraktas som i stort sett ovalbar i de allra flesta delar av landet. Pelosi utmanades dessa gång av Tim Ryan, en förhållandevis ung demokrat från Ohio. En delstat som Trump vann och som Demokraterna för allt i världen inte vill tappa greppet om. Men hon slog Ryan med klar marginal och får alltså en ny chans att bli talman om två år.<br />
<br />
Steny Hoyer fortsätter som inpiskare. Hoyer är från Maryland, ett annat kassaskåpsäkert demokratfäste, och är 77 år gammal. Han valdes in i kongressen första gången 1980, och svarar väl inte helt upp mot det folkliga kravet på något nytt.<br />
<br />
I senaten har Demokraterna valt en ny ledare efter Harry Reid som går i pension. Valet föll på Chuck Schumer, 66, som samtidigt påbörjar sin fjärde sexårsperiod som senator från New York. I likhet med Hoyer gjorde Schumer entré i Washington 1980, då han valdes in i Representanthuset. Till inpiskpare har senatdemokraterna omvalt Dick Durbin, Durbin är från Illinois, 72 år gammal och har funnits på olika positioneri kongressen sedan valet 1982.<br />
<br />
Ålder bör inte diskvalificera någon. Men i det här fallet är de många årsringarna kombinerade med väldigt långa banor i Washington. Samtliga dessa fyra nyckelspelare kommer från demokratdominerade delstater, hör till sitt partis mer liberala flygel och har gång på gång visat sig ha svårt att bygga stöd utanför sina komfortzoner. Är de verkligen rätt personer i det här läget, då amerikanerna vrålat sig hesa efter nya tag och då deras eget part har åkt på förnedrande förluster även i delar av inlandet som de tog för givna?<br /><br />Jag är skeptisk.<br /><br /><br />JOHAN INGERÖ<br />
----------------------------------------------------Johan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-10727386377634039262016-11-08T08:52:00.003+01:002016-11-08T09:01:09.240+01:00Delstaterna som (troligen) avgör presidentvalet<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<b>Läget nu på valdagen är väldigt osäkert. Båda kandidaterna verkar ha en god chans att vinna, men det kan också lätt trilla över i en storseger för Hillary Clinton. Storseger för Donald Trump är inte uteslutet, men mindre troligt. Låt oss gå igenom förutsättningar och vilka delstater som ser ut att avgöra.</b><br />
<br />
Som utgångspunkt tar vi RealClearPolitics genomsnitt av opinionsmätningar i delstaterna, men låt oss först titta snabbt på genomsnittet <a href="http://www.realclearpolitics.com/epolls/2016/president/us/general_election_trump_vs_clinton_vs_johnson_vs_stein-5952.html" target="_blank">för hela landet</a>. Där har det under flera dagar legat rätt stadigt på ett över övertag för Clinton med 2%-enheter. I de senaste mätningarna har hon gått lite bättre och snittet är nu 3%-enheters övertag för henne.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgCCPlr7Ym6mqiW_IjQVzOYrdY2CLhsJ1eccpF0C9zf2VhtKO-2IYsc2txVGcaOMomHrtxZDVVPXKBTNbuaTVLx_Jw5nCXmH6R5Ihb5mdzKLIHpwrqRhw9NmJfCMf8xztjaR9v_/s1600/RCP+snitt+8+nov.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="238" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgCCPlr7Ym6mqiW_IjQVzOYrdY2CLhsJ1eccpF0C9zf2VhtKO-2IYsc2txVGcaOMomHrtxZDVVPXKBTNbuaTVLx_Jw5nCXmH6R5Ihb5mdzKLIHpwrqRhw9NmJfCMf8xztjaR9v_/s320/RCP+snitt+8+nov.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
Utifrån mätningarna ser <b>Clinton ut att ha 203 säkra elektorsröster </b>(270 behövs för vinst) och <b>Trump 164</b>. Kvar att slåss om är 171 stycken. I 15 av dessa delstater (inklusive ett distrikt i Maine med en röst) är genomsnittet 5% eller mindre. Trots det kan vi nog med hyfsad säkerhet räkna in några i deras respektive kolumner.<br />
<br />
Hos Clinton placerar vi Virginia, Michigan, Maine, Colorado och New Mexico. Det ger henne <b>248 röster</b>. Till Trump ger vi Georgia, Arizona, Ohio och Iowa, vilket blir totalt <b>215 röster</b>.<br />
<br />
Kvar är: Florida, North Carolina, New Hampshire, Maines ena distrikt och Pennsylvania.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgenYvCCX7ONpgqGw_9Y5LtQP0Xd58_tzKAj4Vb9qIvh-_v5NDBF3-lnFS1L29gsquZ0iBndnkW3y5QpJxh2SkSagKIb00atFdQVl1G5ARmVXqPTrdMqzxt2TPvYSz6_zEEJHF9/s1600/8+nov.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="213" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgenYvCCX7ONpgqGw_9Y5LtQP0Xd58_tzKAj4Vb9qIvh-_v5NDBF3-lnFS1L29gsquZ0iBndnkW3y5QpJxh2SkSagKIb00atFdQVl1G5ARmVXqPTrdMqzxt2TPvYSz6_zEEJHF9/s320/8+nov.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
Om Clinton vinner Florida vinner hon. Om hon vinner Pennsylvania och vilken annan delstat som helst så vinner hon. Vinner hon North Carolina och Nevada så vinner hon.<br />
<br />
Om Trump vinner alla kvarvarande, förutom Pennsylvania så vinner han. En ganska smal väg till segern. Tar han Pennsylvania så öppnar sig dock flera möjligheter. Addera Nevada eller North Carolina och han blir president.<br />
<br />
Dessa ovanstående scenarion vilar på att det inte svänger alltför mycket utifrån de senaste mätningarna. Om Ohio hamnar hos Clinton blir det väldigt svårt för Trump att vinna. Om Michigan och/eller Colorado hamnar hos Trump är Clinton i trubbel.<br />
<br />
<b>Man kan också se det så här: </b><br />
Det är fyra delstater det är riktigt jämnt i; Florida, New Hampshire, North Carolina och Nevada. Om vi utgår från att alla de andra 46 hamnar där genomsnittet nu pekar, så är läget följande:<br />
<br />
Vinner Clinton en av dessa fyra blir hon president.<br />
Trump blir president bara om han tar hem alla fyra.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjJ9TCaCvWAJe0RssQBuaCGTzznFQeE_Rl3A9wBhBYzU9igjtCEqbDZvM0cJ9Gbs0r-73gUFsPNWfFaR2ToHc_uOR1VEdOQKw3d0PmoNV6zqwC0yWz2GduDgyP8K-ZVMGQVsANS/s1600/4+kvar.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="201" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjJ9TCaCvWAJe0RssQBuaCGTzznFQeE_Rl3A9wBhBYzU9igjtCEqbDZvM0cJ9Gbs0r-73gUFsPNWfFaR2ToHc_uOR1VEdOQKw3d0PmoNV6zqwC0yWz2GduDgyP8K-ZVMGQVsANS/s320/4+kvar.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
------------------<br />
MATHIAS SUNDIN<br />
<br />
<br /></div>
Mathias Sundinhttp://www.blogger.com/profile/10759078378395189361noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-27911004122423940392016-11-08T08:52:00.002+01:002016-11-08T09:00:22.172+01:00Delstaterna som (troligen) avgör presidentvalet<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<b>Läget nu på valdagen är väldigt osäkert. Båda kandidaterna verkar ha en god chans att vinna, men det kan också lätt trilla över i en storseger för Hillary Clinton. Storseger för Donald Trump är inte uteslutet, men mindre troligt. Låt oss gå igenom förutsättningar och vilka delstater som ser ut att avgöra.</b><br />
<br />
Som utgångspunkt tar vi RealClearPolitics genomsnitt av opinionsmätningar i delstaterna, men låt oss först titta snabbt på genomsnittet <a href="http://www.realclearpolitics.com/epolls/2016/president/us/general_election_trump_vs_clinton_vs_johnson_vs_stein-5952.html" target="_blank">för hela landet</a>. Där har det under flera dagar legat rätt stadigt på ett över övertag för Clinton med 2%-enheter. I de senaste mätningarna har hon gått lite bättre och snittet är nu 3%-enheters övertag för henne.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgCCPlr7Ym6mqiW_IjQVzOYrdY2CLhsJ1eccpF0C9zf2VhtKO-2IYsc2txVGcaOMomHrtxZDVVPXKBTNbuaTVLx_Jw5nCXmH6R5Ihb5mdzKLIHpwrqRhw9NmJfCMf8xztjaR9v_/s1600/RCP+snitt+8+nov.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="238" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgCCPlr7Ym6mqiW_IjQVzOYrdY2CLhsJ1eccpF0C9zf2VhtKO-2IYsc2txVGcaOMomHrtxZDVVPXKBTNbuaTVLx_Jw5nCXmH6R5Ihb5mdzKLIHpwrqRhw9NmJfCMf8xztjaR9v_/s320/RCP+snitt+8+nov.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
Utifrån mätningarna ser <b>Clinton ut att ha 203 säkra elektorsröster </b>(270 behövs för vinst) och <b>Trump 164</b>. Kvar att slåss om är 171 stycken. I 15 av dessa delstater (inklusive ett distrikt i Maine med en röst) är genomsnittet 5% eller mindre. Trots det kan vi nog med hyfsad säkerhet räkna in några i deras respektive kolumner.<br />
<br />
Hos Clinton placerar vi Virginia, Michigan, Maine, Colorado och New Mexico. Det ger henne <b>248 röster</b>. Till Trump ger vi Georgia, Arizona, Ohio och Iowa, vilket blir totalt <b>215 röster</b>.<br />
<br />
Kvar är: Florida, North Carolina, New Hampshire, Maines ena distrikt och Pennsylvania.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgenYvCCX7ONpgqGw_9Y5LtQP0Xd58_tzKAj4Vb9qIvh-_v5NDBF3-lnFS1L29gsquZ0iBndnkW3y5QpJxh2SkSagKIb00atFdQVl1G5ARmVXqPTrdMqzxt2TPvYSz6_zEEJHF9/s1600/8+nov.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="213" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgenYvCCX7ONpgqGw_9Y5LtQP0Xd58_tzKAj4Vb9qIvh-_v5NDBF3-lnFS1L29gsquZ0iBndnkW3y5QpJxh2SkSagKIb00atFdQVl1G5ARmVXqPTrdMqzxt2TPvYSz6_zEEJHF9/s320/8+nov.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
Om Clinton vinner Florida vinner hon. Om hon vinner Pennsylvania och vilken annan delstat som helst så vinner hon. Vinner hon North Carolina och Nevada så vinner hon.<br />
<br />
Om Trump vinner alla kvarvarande, förutom Pennsylvania så vinner han. En ganska smal väg till segern. Tar han Pennsylvania så öppnar sig dock flera möjligheter. Addera Nevada eller North Carolina och han blir president.<br />
<br />
Dessa ovanstående scenarion vilar på att det inte svänger alltför mycket utifrån de senaste mätningarna. Om Ohio hamnar hos Clinton blir det väldigt svårt för Trump att vinna. Om Michigan och/eller Colorado hamnar hos Trump är Clinton i trubbel.<br />
<br />
<b>Man kan också se det så här: </b><br />
Det är fyra delstater det är riktigt jämnt i; Florida, New Hampshire, North Carolina och Nevada. Om vi utgår från att alla de andra 46 hamnar där genomsnittet nu pekar, så är läget följande:<br />
<br />
Vinner Clinton en av dessa fyra blir hon president.<br />
Trump blir president bara om han tar hem alla fyra.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjJ9TCaCvWAJe0RssQBuaCGTzznFQeE_Rl3A9wBhBYzU9igjtCEqbDZvM0cJ9Gbs0r-73gUFsPNWfFaR2ToHc_uOR1VEdOQKw3d0PmoNV6zqwC0yWz2GduDgyP8K-ZVMGQVsANS/s1600/4+kvar.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="201" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjJ9TCaCvWAJe0RssQBuaCGTzznFQeE_Rl3A9wBhBYzU9igjtCEqbDZvM0cJ9Gbs0r-73gUFsPNWfFaR2ToHc_uOR1VEdOQKw3d0PmoNV6zqwC0yWz2GduDgyP8K-ZVMGQVsANS/s320/4+kvar.JPG" width="320" /></a></div>
<br />
<br /></div>
Mathias Sundinhttp://www.blogger.com/profile/10759078378395189361noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-24135184182587738222016-10-31T21:40:00.001+01:002016-10-31T21:40:36.031+01:00Vad betyder egentligen FBI:s fortsatta utredning för Clinton?En och en halv vecka innan valet får vi reda på att FBI har skickat ett brev till kongressen där de säger att de åter öppnar utredningen in i Clintons fall med den privata email-servern. Alla demokrater håller andan för att se hur, om alls, det här kommer att påverka valet den 8 november. Vad vet vi än så länge?<br />
<br />
Först och främst är vi inte ens säkra att de möjliga nya bevisen som kommit fram ens innehåller mejl som kommer från Clinton. I Anthony Weiners nya skandal (som denna gång involverar en 15-åring och sexting) har <a href="http://fivethirtyeight.com/features/election-update-the-fbi-is-back-this-time-with-anthony-weiner/" target="_blank">FBI beslagtagit en laptop</a> från Weiners snart ex-fru, Huma Abedin, som har jobbat med Clinton sedan mitten på 90-talet.<br />
<br />
Det här är såklart inte bra för Clinton. Oavsett hur man än vrider och vänder på det, även om det i nuläget inte finns något bevis på att hon ens är nämnd i dessa mejl, så ser det inte bra ut. Frågan är om det spelar någon roll för väljarna, eller om båda kandidaterna har lyckats konsolidera sin bas till en sådan grad att detta inte kommer att ta något från Clinton?<br />
<br />
<a href="http://fivethirtyeight.com/features/election-update-comey-or-not-trump-continues-to-narrow-gap-with-clinton/" target="_blank">Nuvarande sammanställningar</a> av opinionsundersökningar indikerar att det är just det senaste som håller på att hända. Trots att Trump har klättrat uppåt i undersökningarna den senaste veckan eller så finns det inget som indikerar att den nya informationen om Clintons e-postserver skulle ha någon som helst påverkan. Det är snarare en trend uppåt för Trump just nu som mest troligt inte har att göra med FBI eller några mejl.<br />
<br />
Troligtvis kommer den här överraskningen inte att ha någon större påverkan på valresultatet, men det här problemet med Clintons e-postserver kommer att bestå långt efter den 8 november.<br />
<br />
------------------<br />
LINNEA SANDSTRÖM LANGELinnéa Sandström Langehttp://www.blogger.com/profile/04102930371590467448noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-8060685982768861702016-08-02T13:25:00.004+02:002016-08-02T13:25:53.456+02:00De små tuvornaNär folk ber mig förklara skillnaden mellan de svenska och de amerikanska partierna brukar jag svara ungefär så här: I Sverige är det lättare att etablera nya partier än att på djupet förändra de som finns. I USA är det precis tvärtom. Skälen till detta är helt och hållet institutionella.<br />
<br />
De svenska partierna styrs av sina kongresser och däremellan av sina valda ledare och högsta tjänstemän. Lite förenklat kan man säga att ju mer inflytande man lyckats vinna, desto mer inflytande ligger inom räckhåll. Det är ytterst sällan någon lyckas bli en inflytelserik spelare över en natt (även om det för all del har hänt). Det svenska systemet med offentligt partistöd gör också att partierna klarar stora medlemstapp. Fördelarna är att det blir svårare att köpa sig inflytande och att det politiska systemet blir ganska stabilt. Nackdelarna är att partierna lätt blir isolerade öar. Allt färre medlemmar avgör nu hur exempelvis riksdagslistorna ser ut, och flera säkra riksdagsmandat tillsätts i praktiken av något hundratal röster i ett provval. Nya frågeställningar har därför ofta gått partierna förbi, vilket lämnat fältet fritt för nya krafter. Under min livstid (dvs sedan 1978) har fyra nya partier kommit in i riksdagen, varav tre har etablerat sig där.<br />
<br />
De amerikanska partierna saknar motsvarande formella ledarstruktur. De har visserligen konvent som antar valplattformar, men i och med att varje politiker väljs individuellt snarare än från en lista så är plattformarnas ställning svag och skillnaderna mellan partivänner är ofta stora. Samtidigt är väljarnas möjlighet att styra partierna förhållandevis stark. Man behöver inte vara en aktiv och engagerad medlem för att utöva inflytande. Partiernas primärval är mycket mer tillgängliga än de svenska partiernas provval och nomineringsprocesser. Visserligen röstar bara omkring tio procent av väljarna i primärvalen, men jämfört med den andel som är engagerad i svenska partiers processer är det en jättesiffra.<br />
<br />
Det är också orsaken till att Demokraterna och Republikanerna kunnat förändras så radikalt över tid. De styrs av vilka som engagerar sig i deras selektionsprocesser. Således har Demokraterna inte längre någon betydande konservativ falang, eftersom få konservativa numera är intresserade av Demokraterna. Och Republikanernas moderata nordost-falang är lika utrotningshotad eftersom partiet inte längre är särskilt starkt i landets nordöstra delar.<br />
<br />
Den andra stora skillnaden ligger i själva valsystemet. I Sverige har vi proportionerliga riksdagsval med fyra procents spärr. I USA, liksom i Storbritannien, finns ett mandat per valkrets och det tillfaller den som får störst stöd. I USA, liksom i Storbritannien, är bronsplatsen därför sällan värd någonting. Tjugo procent på riksplanet kan mycket väl resultera i noll mandat.<br />
<br />
Vilket för mig in på poängen med det här inlägget. Givet Hillary Clintons och Donald Trumps låga popularitet, hur ser läget ut för de mindre partier som kämpar på i jättarnas skugga? Och kan någon av dem få ett genombrott i år? Låt oss titta på några av dem.<br />
<br />
<i>Green Party</i>: det amerikanska Miljöpartiet kommer med största sannolikhet, liksom för fyra år sedan, att nominera läkaren och aktivisten Jill Stein till president. Förra gången fick de/hon 0,36 procent. Stein erbjöd sig att stå åt sidan om Bernie Sanders accepterade att nomineras av partiet, ett erbjudande som vänligt men bestämt avböjdes.<br />
<br />
<i>Constitution Party</i>: detta 25-åriga lilla högerparti kan närmast beskrivas som en hardcore-variant av Republikanerna, och har i takt med de senares högerförflyttning blivit om möjligt ännu mindre relevant. Fick 0,09 procent i presidentvalet 2012.<br />
<br />
<i>Justice Party</i>: ett av de nyare partierna i USA. Bildades 2011, rekryterade den tidigare Salt Lake City-borgmästaren Rocky Anderson som presidentkandidat 2012 och fick 0.03 procent. Profilen ligger inom den traditionella vänstern, och i år satsade partiet på att mobilisera stöd för Bernie Sanders i Demokraternas primärval hellre än att föra fram ett eget namn. Hur de kommer att agera nu när Sanders är utslagen har såvitt jag vet inte beslutats.<br />
<br />
<i>Socialist Party USA</i>: ett vänstersocialistiskt parti som för det allra mesta fått nöja sig med några tusen väljare, och räknar 0,08 procent i valet 1984 som sin i särklass största valframgång. Är egentligen för obetydliga för att nämnas här, men kan vara av visst intresse ändå eftersom Bernie Sanders i någon mån gjort socialistbegreppet gångbart i USA.<br />
<br />
<i>Reform Party</i>: får vara med här eftersom det på nittiotalet var en betydande politisk kraft (drygt åtta procent 1996) och grundades av Ross Perot som fyra år tidigare sopat hem hela 18,9 procent som oberoende presidentkandidat. Kan dock idag räknas som imploderat, även om det fortfarande existerar.<br />
<br />
<i>Libertarian Party</i>: det klart viktigaste av USA:s småpartier. Nådde för första gången upp till en procent i presidentvalet 2012 och är såvitt jag vet det enda småparti som kommer att finnas med på valsedeln i landets samtliga delstater. Dess kandidater till Vita huset är Gary Johnson och William Weld, två ex-republikaner som båda lyckats bli valda och omvalda till guvernörer (New Mexico respektive Massachusetts).<br />
<br />
Av dessa partier är det förstås ingen som under överskådlig tid kommer att tillsätta några presidenter. Men två av dem, libertarianerna och de gröna, kan mycket väl påverka resultatet redan i höst. Flera mätningar pekar på att de båda partierna växer långsamt men säkert och The Hill <a href="http://thehill.com/blogs/ballot-box/presidential-races/289859-third-party-support-surging">rapporterar</a> ett genomsnittligt stöd på 7,2 procent för Gary Johnson och 3,5 för Jill Stein. De båda partierna tycks dessutom ha stärkts av Republikanernas och Demokraternas respektive konvent.<br />
<br />
Det skrattas ibland åt kämpande småpartier, både i USA och i andra länder. Men med över tio procent av väljarna i övriga-kolumnen vågar jag lova att varken Clinton eller Trump skrattar. Dels är det ett rejält underkännande av dem båda, dels är småttingarna nu större än den förväntade segermarginalen i de avgörande delstaterna. Libertarianerna kan kosta Trump segern i Florida, de gröna kan kosta Clinton segern i Ohio. Och båda delstaterna kan bli direkt avgörande i höst.<br />
<br />
Här finns alltså potential för små tuvor att stjälpa stora lass.<br />
<br />
Av de två partierna tror jag att Libertarianerna har bäst potential. Dels är det republikanska motståndet mot Trump mycket starkare än det demokratiska motståndet mot Clinton. Dels kommer Bernie Sanders att kampanja hårt för Demokraterna, vilket gör livet svårare för de gröna. Dessutom kan Johnson få stöd av verkliga höjdare. Mitt Romney har sagt sig vara beredd att rösta på honom. Jeb Bush kan tänkas göra detsamma, och möjligen även Ted Cruz. Det räcker med en av dem för att ge libertarianerna massor av gratis media (och tillgång till donatorer), och om alla tre gör det så är revolten ett faktum.<br />
<br />
En annan viktig fråga är huruvida Gary Johnson kan nå femton procent i tillräckligt många nationella mätningar. För om han lyckas med det får han en inträdesbiljett till de tre tv-debatterna. Och då får han tre kvällar med mer uppmärksamhet än vad hans parti fått totalt sedan bildandet 1971. Ingen mätning har gett honom sådana siffror än, men några ger honom över tio.<br />
<br />
Personligen gissar jag att det libertarianska taket (i val, inte i mätningar) ligger någonstans runt tio procent. Partiet är fortfarande för akademiskt och ligger för fel gentemot sina potentiella väljare för att nå mycket högre än så. Men tio procent ger ändå ett betydande avtryck, och innebär förmodligen att Donald Trump kan hälsa hem.<br />
<br />
Så i år är det klokt att hålla ett vakande öga på Johnson och Stein - Clinton och Trump gör det garanterat.<br />
<br />
-----------------------------<br />
JOHAN INGERÖJohan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-63157138368801291432016-08-02T11:14:00.000+02:002016-08-02T11:14:27.212+02:00Trumps troligaste väg till segern<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<b>Det är lätt att stirra sig blind på de nationella mätningarna, men för att vinna ett presidentval måste du samla ihop minst 270 elektorsröster genom att vinna i tillräckligt många delstater. Så här tror jag Trumps troligaste seger ser ut.</b><br />
<div align="center">
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
Donald Trump och alla republikanska presidentkandidater har en smalare väg till 270. I samtliga sex presidentval mellan 1992 och 2012 har den demokratiske kandidaten vunnit samma 18 delstater plus Washington D.C. Det ger 242 elektorsröster. Ett bra utgångsläge.</div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
Republikanerna har bara vunnit samma 13 delstater vilka ger endast 102 elektorsröster. Så här ser den kartan ut. </div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div align="center">
<a href="http://www.270towin.com/maps/0blNP"><img src="http://www.270towin.com/presidential_map_new/maps/0blNP.png" width="400" /></a><br />
<small><img alt="" src="http://www.270towin.com/uploads/3rd_party_270_30px.png" style="vertical-align: middle;" /> Click the map to create your own at <a href="http://www.270towin.com/maps/0blNP">270toWin.com</a></small></div>
<div style="text-align: left;">
<br />
Detta är dock lite missvisande, eftersom det finns ytterligare ett antal stater som mest stor sannolikhet kommer hamna i den republikanska kolumnen, även om de inte hamnat där varje gång sedan 1992. Montana, Arizona, Arkansas, Louisiana, Georgia, Tennessee, Kentucky och West Virginia. Sannolikt även Missouri, även om den inte är lika säker.<br />
<br />
Då har Trump 180 elektorsröster att börja med istället. Så här ser den kartan ut.<br />
<br /></div>
</div>
<div align="center">
<a href="http://www.270towin.com/maps/ZKnne"><img src="http://www.270towin.com/presidential_map_new/maps/ZKnne.png" width="400" /></a><br />
<small><img alt="" src="http://www.270towin.com/uploads/3rd_party_270_30px.png" style="vertical-align: middle;" /> Click the map to create your own at <a href="http://www.270towin.com/maps/ZKnne">270toWin.com</a></small><br />
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
De stater som då sannolikt avgör är från väster till öster: Nevada, Colorado, New Mexico, Iowa, Indiana, Ohio, Florida, North Carolina, Virginia och New Hampshire.</div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
Nevada, Colorado och New Mexico kan vi med hyfsad stor säkerhet ge till Clinton. Då har hon 262 elektorsröster.</div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
Indiana kan vi ge till Trump. Obama vann där 2008, men förlorade 2012 och Trump har dessutom deras guvernör som vicepresidentkandidat. Då har Trump 191.</div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
Trump behöver med andra ord vinna Florida, North Carolina, Virginia och Ohio och någon av Iowa eller New Hampshire för att nå upp till minst 270 elektorsröster. Skulle gissa att Iowa är den troligaste av de två. Då landar Trump på 272.</div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
</div>
<div align="center">
<a href="http://www.270towin.com/maps/QRNN2"><img src="http://www.270towin.com/presidential_map_new/maps/QRNN2.png" width="400" /></a><br />
<small><img alt="" src="http://www.270towin.com/uploads/3rd_party_270_30px.png" style="vertical-align: middle;" /> Click the map to create your own at <a href="http://www.270towin.com/maps/QRNN2">270toWin.com</a></small><br />
<br />
<div style="text-align: left;">
En bubblare det pratas mycket om är Pennsylvania med 20 saftiga elektorsröster. Om Trump kan sätta den i spel öppnar sig helt andra möjligheter för honom. Han kan då förlora Ohio och ändå vinna. Eller Iowa och North Carolina - eller Iowa och Virginia - och ändå vinna.</div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
Jag är emellertid skeptisk. Clinton leder med 5% och Pennsylvania har röstat stadigt demokratiskt under lång tid.</div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
Trumps troligaste väg till segern är kartan ovan med 272 mot 266 elektorsröster. Han är dock en väldigt annorlunda kandidat, vilket kan innebära ett annorlunda resultat än vi brukar se.<br />
<br />
-------------------------<br />
MATHIAS SUNDIN<br />
<br /></div>
<div style="text-align: left;">
<br /></div>
</div>
</div>
Mathias Sundinhttp://www.blogger.com/profile/10759078378395189361noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-39897780777531906052016-07-30T14:50:00.002+02:002016-07-30T14:55:33.787+02:00Så kan en Clinton/Trump-seger se utKonventen är avklarade, alla formaliteter undanstökade. Nu gäller inget annat för kandidaterna än hårt, konsekvent och entusiasmerande kampanjande. De enda pauserna från resandet är allt annat än vilsamma, eftersom de innefattar att plugga på, repetera inför och till sist genomföra de tre tv-debatterna. För de allra flesta väljare är minst en av kandidaterna otänkbar, så det kommer förmodligen inte handla så mycket om att övertyga motståndarlägret. Det viktiga på valdagen är att de egna stödtrupperna är motiverade nog att gå till vallokalen. En så enkel (och okontrollerbar) sak som vädret kan påverka.<br />
<br />
Jag har gått igenom ett antal opinionsmätningar, och såvida de inte alla är ute och cyklar börjar konturerna av diverse tänkbara valresultat ta form. Jag har valt att räkna på ett sätt som är optimistiskt ur Donald Trumps perspektiv, eftersom det är mer sannolikt att Trump underpresterar i mätningarna än att Clinton gör det. (För mer om <i>Social Desirability Bias</i> och den så kallade Bradley-effekten, läs <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/Bradley_effect">här</a>.) Jag ger Trump en Bradley på fem procentenheter i alla swing states, vilket måste betraktas som väldigt generöst. Med detta handikapp och utifrån rådande opinionsläge bedömer jag att allt mellan en övertygande seger för Clinton och en knapp seger för Trump ligger i korten.<br />
<br />
Först och främst måste det sägas att mätningarna inte alls ser ut som vanligt. Det verkar bli tuff kamp om Pennsylvania, som ingen republikansk presidentkandidat har vunnit sedan 1988. Samtidigt ser det ovanligt jämnt ut i Utah, ett traditionellt kassaskåpsäkert republikan-fäste. Skälet är förstås att Trumps handelsmotstånd har en klangbotten bland traditionella blåställsdemokrater i rostbältet, men att han till både form och innehåll är mer svårsmält för såväl konstitutionellt som kristet konservativa. Utah är, med dess mormonska dominans, en av USA:s mest konservativa delstater. Ändå tycks nu invånarna där flirta med tanken på President Hillary.<br />
<br />
Jag tror nog att Utah till sist ändå landar i den republikanska kolumnen. Valet avgörs enligt min mening i totalt fem-sex delstater i södern (Florida och Virginia) och mellanvästern (Ohio, Michigan, Wisconsin) samt i Pennsylvania. X-faktorerna blir huruvida söderns traditionella konservativa lyckas vänja sig vid Trump, och huruvida mellanvästerns traditionella arbetarväljare kan acceptera Clinton.<br />
<br />
På den utmärkta sajten <a href="http://www.270towin.com/">270towin</a> kan man göra sina egna kartor, och jag har utifrån de färskaste mätningarna samt några rena gissningar gällande Bradley-effekten och mobilisering skapat två för mig tänkbara resultat, där det ena ger segern till Clinton och det andra till Trump. Vi tar Clinton först:<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg0maVuEWqru6180nzB46sJLQexPBlw8gr5wNUeYBNfAn5rw0EEU0CrQj5HgGOcQR50mK1Gas0ikUfLrYMBR_Z-bcQSO_zPYp2aR3n29KpLgzKw921T12OJujSaLBuM2e5LAHnBJw/s1600/Ska%25CC%2588rmavbild+2016-07-30+kl.+13.49.56.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="239" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg0maVuEWqru6180nzB46sJLQexPBlw8gr5wNUeYBNfAn5rw0EEU0CrQj5HgGOcQR50mK1Gas0ikUfLrYMBR_Z-bcQSO_zPYp2aR3n29KpLgzKw921T12OJujSaLBuM2e5LAHnBJw/s320/Ska%25CC%2588rmavbild+2016-07-30+kl.+13.49.56.png" width="320" /></a></div>
<br />
Här har Clinton som synes lyckats med det som moderna demokratpresidenter har behövt lyckas med, nämligen att tugga i sig ett par sydstater. Enligt denna beräkning vinner hon Florida, det på grund av Washington-områdets tillväxt allt liberalare Virginia samt även North Carolina. Jag räknar även med en negativ rikstrend gentemot Trumps kontroverser, vilket låter henne vinna även Pennsylvania, Ohio, Michigan och Wisconsin. Det ger henne en massiv seger i elektorskollegiet, 358 röster mot 180 för Trump.<br />
<br />
Den Trump-seger jag ser som tänkbar är mindre övertygande, men som de säger i West Wing: vinner gör man med en enda röst. Allt över det är bara ego. Alltså:<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEipZCHs3UnEt0jJ77NK4MdhicgZwGekQu05CVYQJPYFg2OpqXKFYHiCDPWAcMzglskqb_OY3WLLrTPx1SytZOhRlsAKltsxlJBnhjIbz2Ssif2en1KxOal803bT5k8LDqT7fNWVQA/s1600/Ska%25CC%2588rmavbild+2016-07-30+kl.+13.48.44.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="233" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEipZCHs3UnEt0jJ77NK4MdhicgZwGekQu05CVYQJPYFg2OpqXKFYHiCDPWAcMzglskqb_OY3WLLrTPx1SytZOhRlsAKltsxlJBnhjIbz2Ssif2en1KxOal803bT5k8LDqT7fNWVQA/s320/Ska%25CC%2588rmavbild+2016-07-30+kl.+13.48.44.png" width="320" /></a></div>
<br />
Här vinner Trump södern med 10-1, alla delstater utom Virginia. Han gör långtifrån något clean sweap i mellanvästern, där exempelvis Michigan och Wisconsin går honom ur händerna. Men den historiska segern i Pennsylvania och återtagandet av Florida gör att det inte spelar någon roll. Han vinner 273 elektorsröster mot Clintons 265.<br />
<br />
Dessutom finns denna gång en utifrån mätningarna fullt tänkbar möjlighet, nämligen att Pennsylvania byter plats med Michigan. I så fall har båda kandidaterna 269 elektorsröster, en mindre än vad som krävs för att bli president. I så fall rullar bollen över till kongressen, där Representanthuset får välja president och senaten vice president. Då blir det riktigt hårigt. Så här ser den kartan ut: <br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgxKpZgvdqAWGbm_9ws1Q4AlaMJQhfnZjYtl30ys2YAW-UeJBh_opWcb0VjVPOjNIAdBM1UC9YXaHb-Lk3Nx5bEA01FnLigZjasTExfka81AwCT17wbi3-n6Jt2E7R93galqyyT-A/s1600/Ska%25CC%2588rmavbild+2016-07-30+kl.+14.42.49.png" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="238" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgxKpZgvdqAWGbm_9ws1Q4AlaMJQhfnZjYtl30ys2YAW-UeJBh_opWcb0VjVPOjNIAdBM1UC9YXaHb-Lk3Nx5bEA01FnLigZjasTExfka81AwCT17wbi3-n6Jt2E7R93galqyyT-A/s320/Ska%25CC%2588rmavbild+2016-07-30+kl.+14.42.49.png" width="320" /></a></div>
<br />
Mellan dessa tre kartor skiljer det många elektorsröster. Men poängen är att elektorskollegiet inte nödvändigtvis avspeglar väljarkåren. Samtliga dessa kartor ryms inom en ram av en eller ett par procentenheter på riksplanet. Teoretiskt kan Clintons på papperet stora seger faktiskt vara jämnare sett till antal väljare än det oavgjorda resultatet. Allt hänger på huruvida kandidaternas stöd breddas, fördjupas eller både och.<br />
<br />
Och så finns det folk som hellre följer fiktiva dramer...<br />
<br />
--------------------------------------<br />
JOHAN INGERÖJohan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-7794631402959088222016-07-29T19:06:00.002+02:002016-07-29T19:06:39.086+02:00Bra tal av Clinton, men räcker det?<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
Jag <a href="http://www.amerikanskpolitik.se/2016/07/trump-har-ett-starkt-budskap-klarar.html" target="_blank">skrev häromdagen</a> att <b>Donald Trump</b> har ett starkt och framförallt tydligt budskap, och menade att <b>Hillary Clinton</b> inte har det. Johan Ingerö kallade Clinton-kampanjen för <a href="http://www.amerikanskpolitik.se/2016/07/en-tondov-kampanj.html" target="_blank">tondöv</a>. Hennes tal på sista dagen av demokraternas konvent behövde således leverera en del svar.<br />
<br />
Talet var överlag bra, nog det bästa jag sett från Hillary Clinton. Hon är i mitt tycke inte någon stark talare, särskilt inte när hon med hög röst försöker få med sig publiken i någon form av eufori. Det som Barack Obama är så bra på. Det fanns lite sådant i det här talet, men inte så mycket, vilket gjorde att det var en mycket mer naturlig Clinton som stod i talarstolen. Hon lät oftast inte tillgjord.<br />
<br />
Hon hade också ett tydligt budskap.<br />
<br />
Att USA är starkare tillsammans, att USA redan är great och att USA inte ska vända sig inåt, utan fortsätta vara öppet och leda världen. Detta ställde hon såklart i kontrast till Trump, som hon menade vill motsatsen och tror att han själv kan fixa problemen.<br />
<br />
Hon hade också två budskap om Trump. Att han skulle vara farlig som president, genom att han så lätt kan bli arg. Hon nämnde hans twittrande som exempel. En sådan man ska inte kontrollera kärnvapen. Hon försökte också minska hans trovärdighet hos arbetar- och medelklassen genom att peka på hur han som företagare behandlat småföretagare.<br />
<br />
I andra halvan av talet nyanserade hon och menade att USA visst har problem, men framhöll också framgångarna under president Obama.<br />
<br />
Det jag efterfrågat tidigare är vad Hillary Clinton vill göra som president. Det kan man säga blev besvarat när hon gick igenom alla policyområden (vilket var många!). Men samtidigt var det så mycket att man glömmer bort det. Det finns ingen särskild fokus på några områden, som Trump har lyckats med vad gäller illegal invandring, anti-frihandel och nu på konventet lag och ordning.<br />
<br />
Men ändå, jag tycker nu att hon har ett mycket tydligare budskap än tidigare. När jag hörde henne i New Hampshire fanns inget sådant och jag har inte direkt upptäckt något senare heller. Hon vill fortsätta det arbete president Obama har påbörjat. Hon vill inte ta USA i någon ny riktning. Inte så att allt är bra som det är nu, men någon kraftig gir, som Trump vill se, vill hon inte ha. Hon låter också mycket mer positiv än Trump, om läget nu i USA och framtiden för nationen i största allmänhet.<br />
<br />
Vad Hillary Clinton chansar på är att amerikanerna hellre ser fortsättning på Obama än en annan riktning. Obama är hyfsat populär nu, i alla fall ligger han på ett litet plusnetto i förtroende, så det talar för att det är en bra strategi. Å andra sidan tycker två tredjedelar att landet är på väg i fel riktning.<br />
<br />
Förändring mot fortsätta är budskapen som står mot varandra i höstens presidentval.<br />
<br />
Det är nog en rimlig väg för Clinton, och när man tänker på saken har hon väl egentligen inget val. Hon är så förknippad med etablissemanget och president Obama att något annat budskap helt skulle sakna trovärdighet. Kan hon göra folk rädda för att Trump skulle vara farlig som president och inte står på fotfolkets sida, kan det funka.<br />
<br />
Men samtidigt känns detta som ett mycket starkt förändringsval. Om det är så, kan bara en negativ bild av Trump hos väljarna rädda henne.<br />
<br />
-----------------------------<br />
MATHIAS SUNDIN<br />
<br /></div>
Mathias Sundinhttp://www.blogger.com/profile/10759078378395189361noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-21546996833018320682016-07-27T09:32:00.000+02:002016-07-27T09:35:23.193+02:00En tondöv kampanjI natt talade Bill Clinton på Demokraternas konvent, och till skillnad från hans fantastiska tal för Barack Obama 2012 så tror jag inte att detta ger något betydande lyft.<br />
<br />
Det var väl framfört, så som hans tal alltid är. Bill Clinton är sin generations kanske bästa politiska talare, och en av de bästa någonsin. Han håller inga dåliga tal. Inte heller inatt. Men nu är frågan inte huruvida han kan formulera sig, utan huruvida han kan pricka de stämningar som drar genom landet och göra dem till sina. För det var det han var så enastående skicklig på när det begav sig på 1990-talet.<br />
<br />
Och i det avseendet, och trots många varma recensioner i ideologiskt närliggande medier, kan jag inte se att nattens insats fyllde sin funktion. Han höll i stort sett en högtidligare version av det tal jag hörde honom hålla i en liten hotellsalong i New Hampshire i vintras. Hillary är "the greatest change maker" han någonsin träffat. Hon har kämpat för barns rättigheter i nästan femtio år. Ofta ideellt. Vilket underförstått betyder att det hon saknar i munväder tar hon igen i handlingskraft, till skillnad från motståndarna till både höger och vänster.<br />
<br />
Och visst, låt oss anta att det stämmer. Vad exakt har det att göra med detta val som så uppenbart inte handlar om vad någon tidigare har gjort utan om vad amerikanerna (om än diffust) vill ska göras? Bill Clintons bästa gren är policy. Hans tal för Obama slog tack vare dess superba sakinnehåll. Budskapet i nattens tal tycktes mest vara att han tycker om sin fru och vill att andra också ska göra det.<br />
<br />
Detta är för övrigt inte bara ett Bill Clinton-problem, utan något som präglar det mesta som Demokraterna tar sig för just nu. De verkar göra allt för att distansera sig från vanligt folk. Kvällens andra stora karaktärsvittne för Hillary Clinton var <i>inte</i> någon lokal fackordförande eller eldsjäl som hon gett ett handtag vid något tillfälle. Nä, istället rullar de ut Merryl Streep. Som om någon tvivlade på att Hollywoods stenrika elit står nära nog unisont bakom hennes kampanj. Det var samma sak i New Hampshire. Clinton introducerades av Ted Danson, Joe Kennedy III och andra högdjur. Bernie Sanders presenterades av tjejen som var elevrådsordförande på dagens High School.<br />
<br />
Och apropå Sanders, Demokraterna plågas nu av de mailläckor som visar att hela partiapparaten, inklusive partiordföranden Debbie Wasserman Schultz, kraftigt favoriserade Hillary Clinton framför Sanders medan primärvalen pågick. I sak förstås ingen kioskvältare, men ändå så mycket värre som konkret nyhet än som misstanke. Och en retoriskt perfekt illustration av det "rigged system" som både Sanders och Donald Trump ägnat året åt att angripa.<br />
<br />
Så vad gör Clinton när mailen läcker ut och Wasserman Schultz tvingas lämna sitt uppdrag? Tar avstånd, eller åtminstone ligger lågt? Närå, hon skickar ut ett pressmeddelande som betonar hennes vänskap med den skandaliserade partibossen och till råga på allt utser henne till hedersordförande för kampanjen. Och allt detta medan konventet pågår! Hon hade lika gärna kunnat sparka Bernie Sanders i skrevet inför öppen ridå.<br />
<br />
Jag vet att man förväntas tycka att Hillary Clinton är helt fantastisk. Att hon, oavsett åsikter, borde väljas om inte annat så för att det är dags för en kvinna. "Tänk! Efter bara fyra decennier som tung makthavare i kulisserna och med inga andra resurser än hela den politiska, mediala och kulturella eliten samt dess bankkonton, samt en ex-president till make, lyckas hon bli nominerad till president. Vilken makalös prestation! I'm With Her!"<br />
<br />
Jag är ledsen, men jag tycker inte att detta är särskilt inspirerande. Hon har inga glasklara valfrågor, undviker noggrant att beröra några som helst strukturproblem i den amerikanska ekonomin och försöker istället fylla alla dessa luckor med sin person, en person som dessutom inte är särskilt populär.<br />
<br />
Och det var väl i någon mån det där sista som Bill Clintons tal var tänkt att avhjälpa. Men jag tror det är helt fel tänkt. Hillary Clinton kommer aldrig att vinna något val på sin charm. Däremot kan hon vinna på kompetens. Men då är det den som måste marknadsföras, inte hennes insatser för Arkansas förskolor på sjuttiotalet.<br />
<br />
Detta är en närmast unikt tondöv kampanj.<br />
<br />
-----------------------------<br />
JOHAN INGERÖJohan Ingeröhttp://www.blogger.com/profile/07974016529040778314noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-7158712.post-44830984652098515752016-07-26T11:20:00.000+02:002016-07-26T11:22:08.258+02:00Trump har ett starkt budskap - klarar Clinton av att möta det?<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<div dir="ltr" style="text-align: left;" trbidi="on">
<b>Det var en hel del oordning kring republikanernas konvent. Bråk om reglerna, plagiatanklagelser, Ted Cruz och en del annat. Men troligen gick Donald Trumps budskap från sista dagen fram: I'm With You, Law and Order och att Trump delar många väljares mörka syn på tillståndet i USA.</b><br />
<br />
Ett antal tweets från den konservativa publicisten <a href="https://en.wikipedia.org/wiki/William_Kristol" target="_blank">Bill Kristol,</a> som är anti-Trump, belyser detta.</div>
<blockquote class="twitter-tweet" data-lang="en">
<div dir="ltr" lang="en">
2. Or, "Trump: I'm the Law and Order Candidate." Or, "Trump: I'm Your Voice." Or, "Trump: I'll Bring Change," or the like.</div>
— Bill Kristol (@BillKristol) <a href="https://twitter.com/BillKristol/status/757558144704843776">July 25, 2016</a></blockquote>
<script async="" charset="utf-8" src="//platform.twitter.com/widgets.js"></script>
<br />
<blockquote class="twitter-tweet" data-lang="en">
<div dir="ltr" lang="en">
4. But in terms of clips played on radio & TV the next day, and paper headlines, he conveyed his message: Law & Order; Change; He's for You.</div>
— Bill Kristol (@BillKristol) <a href="https://twitter.com/BillKristol/status/757558859347222528">July 25, 2016</a></blockquote>
<script async="" charset="utf-8" src="//platform.twitter.com/widgets.js"></script>
<br />
<blockquote class="twitter-tweet" data-lang="en">
<div dir="ltr" lang="en">
6. Because in a change environment, it is a HUGE advantage to be the candidate of change, even problematic change. Cf. 1980, 1992, 2008.</div>
— Bill Kristol (@BillKristol) <a href="https://twitter.com/BillKristol/status/757559841615388672">July 25, 2016</a></blockquote>
Som <b>Johan Ingerö </b>argumenterar i ett par inlägg (om hur svarta väljare<a href="http://www.amerikanskpolitik.se/2016/07/kampen-om-de-svarta-valjarna.html" target="_blank"> skulle kunna rösta på republikanerna</a> och <a href="http://www.amerikanskpolitik.se/2016/07/bomull-inat-taggar-utat-inatt-talade.html" target="_blank">om Trumps tal</a>) är law and order ett starkt budskap för republikanerna och de kan slå just mot demokraternas misslyckande i en del storstadskärnor. Sammantaget faller grovt våld i USA och har så gjort nästan trettio år men känslan hos amerikanerna är något annat. Och känslan är det som vinner, som <b>Newt Gingrich</b> påpekade i en intervju.<br />
<br />
Lägg därtill Trumps budskap om att hindra företag från att flytta utomlands, få tillbaka fabriksjobb till landet och hans trovärdighet (som miljardär) att inte kunna köpas av särintressen. Där har du ett riktigt starkt valbudskap.<br />
<br />
Det som talar emot Trump är just Trump själv. Hans märkliga tirader och distraktioner från just det budskapet. Till viss del är det genomtänkta saker som är till att skapa uppmärksamhet för honom och budskapet. Delvis är det vad som gör honom till en trovärdig budbärare av förändring, men att ägna pressträffen dagen efter talet om att återigen snacka om att Ted Cruz pappa kanske deltog i mordet på John F Kennedy är bara distraktion.<br />
<b><br /></b>
<b>Men när vi adderar till mixen att även Hillary Clinton</b> <b>är väldigt illa omtyck</b>t och ses som oärlig av en majoritet av väljarkåren så kan det till viss del ta ut Trumps negativa sidor hos väljarna.<br />
<br />
Det blir svårt för Clinton att vara den kandidat som står för förändring i det här valet. Men räcker det att peka ut Trump som farlig? Ja, det är inte omöjligt, men det måste göras effektivt. <b>Lyndon Johnson</b> slaktade <b>Barry Goldwater</b> med sådana attacker i valet 1964, bland annat med den berömda Daisy-reklamen.<br />
<br />
<script async="" charset="utf-8" src="//platform.twitter.com/widgets.js"></script></div>
<iframe allowfullscreen="" frameborder="0" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/dDTBnsqxZ3k" width="420"></iframe>
<br />
<b>Men Clinton måste också stå för något. Vad vill hon göra som president? Bygga vidare på president Obamas åtta år - men vad mer? Det måste bli väldigt tydligt under det här konventet, annars kommer Donald Trump ha en god chans att bli president.</b><br />
<br />
-------------------------<br />
MATHIAS SUNDIN<br />
<br /></div>
Mathias Sundinhttp://www.blogger.com/profile/10759078378395189361noreply@blogger.com0