2019-07-30

Kokosnöten mot Kiwifrukten: 2020-talets storkonflikt


Pat Buchanan är en av alla de där amerikanska originalen (ihop med exempelvis Ross Perot) som var Donald Trump före Donald Trump. Bland hans många skapelser finns tidsskriften The American Conservative som nyligen publicerade en intressant artikel av Josh Hawley, en ung senator från delstaten Missouri.

Hawleys artikel är ett exempel på hur Trump skulle kunna låta om han var mer balanserad och konventionell. Den är också ett exempel på hur jag tror att Republikanerna kommer att låta när Trump-eran väl är över och andra måste ta hans plats. Här finns staden mot landet-retoriken och motviljan mot den kulturella och mediala eliten. Men också, vilket är det nya, en republikansk kritik mot Big Business. I synnerhet internationell sådan.

Detta, inte Trumps återkommande fejder med alla mellan himmel och jord, är det verkliga paradigmskiftet.

Förmodligen är det här skälet till att bevakningen av amerikansk politik, både i och utanför USA, ofta är så torftig. Väldigt många lever kvar i tron att striden mellan Republikanerna och Demokraterna utgår från den vanliga höger-vänster-konflikten. Men om så är fallet, varför är de ekonomiska spörsmålen så nedtonade i Demokraternas pågående primärvalskamp? Varför nämner ingen av de tjugotalet kandidaterna det växande budgetunderskottet? Bill Clinton hade aldrig missat den chansen.

Och svaret är naturligtvis: för att detta inte är huvudkonflikten. Partierna må vara oense om skattenivåerna, men det är inte längre det som får dem att kliva ur sängen varje morgon och omedelbart kasta sig över varandra. Det handlar om något annat, något mer existentiellt.

Jag kallar det Kokosnöten mot Kiwifrukten.

Trumps, och alltfler republikaners, samhällsbild är som en kokosnöt. En kokosnöt är väldigt svår att komma in i, för den som saknar rätt teknik eller verktyg. Väl där inne finns en del mat, men inte jättemycket. Däremot innehåller kokosnöten en del rörelseutrymme, eftersom den är ihålig.

Demokraternas samhälle påminner mer om en kiwifrukt. Den är lätt att komma in i och fullproppad med mat. Faktiskt så fullproppad att man, om man befann sig inuti i en sådan, inte skulle kunna röra sig nämnvärt.

Alltså: Republikanerna vill att USA ska vara fritt och oreglerat inom sina egna gränser, men de gränserna ska vara hårda. Både mot människor och mot handelsvaror. Demokraterna står numera, åtminstone i retoriken, för vidöppna gränser. Samtidigt förespråkar de en enorm expansion av både regleringar och offentliga välfärdssystem.

I detta politiska landskap lär varken George W Bush eller Bill Clinton känna sig hemma. Bush uppskattar inte kokosnötens hårda skal och Clinton gillar inte tanken på en obegränsad välfärdsstat som är vidöppen även för andra länders medborgare. Kom ihåg att det var Clinton som på 90-talet började trappa upp bevakningen av USA:s södra gräns och att Bush så sent som i mars slog fast att invandring är en välsignelse och en styrka.

Men vad man än tycker om detta (jag har mina dubier) så är det här striden står. Precis som Pat Buchanan och Ross Perot ville.

2019-07-18

Trump vs The Squad – vad nästan alla missar


Tja, storyn börjar bli bekant vid det här laget. Donald Trump har gjort det igen: Sagt något djupt kontroversiellt/oförskämt som omedelbart blir det stora/enda samtalsämnet i media och bland motståndare under ett antal dygn.

Donald Trump är obesegrad i politik så här långt, trots att han konkurrerade med en lång rad unga och gamla stjärnspelare om Republikanernas nominering och sedan ställdes mot Hillary Clinton och Demokraterna under konstant och ursinnig spärreld från både medier och motståndare. Och det här är skälet: hans motståndare är mer intresserade av att ta avstånd från honom än av att besegra honom.

Så vad var det som hände här? Låt oss ta det från början.

Donald Trumps utgångsläge inför nästa års presidentval är som följer: Ekonomin går som tåget, det internationella läget är lugnare än på länge (IS är ute ur leken och Nordkorea för direkta samtal med USA på högsta nivå), arbetslösheten är den lägsta på femtio år och konsumenternas framtidstro den högsta sedan IT-bubblan.

Hur mycket som är Trumps förtjänst kan diskuteras, men amerikanska presidenter bedöms alltid efter ekonomin och eventuella krig. Oavsett om de förtjänar det eller ej. Konventionell visdom säger att Trumps presidentskap är tämligen framgångsrikt så här långt och att hans seger 2020 är given på förhand.

Men Trump har också ett stort problem. Hans förtroendesiffror har visserligen börjat se hyggliga ut (runt femtio procent i approval rating) men han är extremt impopulär i breda amerikanska väljargrupper. De här väljarna tycker så illa om Trump, hans politik och beteende, att de aldrig någonsin kommer att ens överväga en röst på honom. Oavsett hur det går för landet.

Och de här grupperna inkluderar väljare som brukade rösta republikanskt. Ett exempel är medelklassen i villaförorterna. Den gruppen, i synnerhet kvinnor i den gruppen, har glidit vänsterut. I delstater med hög andel suburban voters som Texas och Florida kan det få katastrofala konsekvenser för Republikanerna. California och New York är redan solida demokratfästen. Skulle Texas och Florida gå samma väg så kommer Demokraterna att äga Vita huset och kongressen under överskådlig tid.

Alltså: Republikanerna har ett strukturellt problem och i nästa val kommer alla väljare till vänster om mitten att vara mobiliserade, vilket de inte var 2016. Så vad är Trumps logiska motdrag? Han har under en tid försökt lyfta fram Demokraternas mer extrema element. Dit hör naturligtvis "The Squad", alltså Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Ayanna Pressley. Ju mer mainstreamväljare ser av The Squad, tänker Trump, desto mer extrema verkar Demokraterna, och ju lättare blir det för osäkra väljare att rösta på mig.

I sak är den analysen förmodligen sann. Den är dock inte svårare att dra än att väldigt många andra också har dragit den. Det är därför representanthusets talman Nancy Pelosi har ryckt under mattan för The Squad genom att kyligt slå fast att "de är bara fyra och det är så många röster de får". Det var efter den kapningen som Trump höjde insatsen och föreslog att de fyra skulle återvända till "sina länder" och städa upp där istället för att "klaga på USA".

Sålunda: Donald Trump och Nancy Pelosi gör samma analys av The Squads popularitet bland väljarna, och agerar därefter. Trump vill att det pratas om dem, Pelosi vill det inte. Det här är en dragkamp mellan landets två mäktigaste politiker, med fyra rookies på vänsterkanten som rep.

Är Trump hederlig som försöker göra just dessa fyra till Demokraternas främsta ansikten? Inte särskilt. Är det effektivt? Det får vi se. Är han en "uppviglande rasist", som TT:s Owe Nilsson slår fast på Twitter? Njae, rätt lite tyder på det. Däremot är han hänsynslös och djupt opportunistisk, samt med vissa uppenbara egenintressen. Och han är definitivt inte "rädd för de kvinnliga politikerna", som ledarskribenten Susanna Kierkegaard postulerar på Aftonbladets erkänt djupsinniga ledarsida.

Tvärtom är Trump rädd för demokrater som intresserar vita arbetarmän, alltså motsatsen till unga kongresskvinnor som vill ha gratis college. Det är därför han ständigt tjatar om de senare.

Donald Trump måste, enkelt uttryckt, få igång sin bas. Han behöver få strålkastarljus på Demokraternas studentvänster. Därför behöver han ett rejält råkurr. Annars förlorar han mobiliseringskampen 2020  – och därmed delstaterna som gav honom Vita huset 2016: Michigan, Wisconsin, Pennsylvania, Ohio.

Vänstern, i och utanför medierna, gör ständigt samma misstag. De tror, och agerar utifrån premissen, att Trump är ideologiskt motiverad. Trots att alla seriösa studier och tonvis av politiska utspel talar för motsatsen. Så även denna gång.

Med detta sagt återstår då den mer komplicerade frågan: Är Trumps fäktande med en handfull nybakade kongressledamöter strategiskt smart? Alltså utöver att det redan har fått obehagliga konsekvenser.

Men det får bli en annan bloggpost.

2019-07-13

Pelosi tuktar argbiggor

Demokraterna fick inte njuta länge av segern i 2018 års kongressval. Talmannen Nancy Pelosi har sannolikt lagt ner en halvtidstjänst under våren och sommaren på att försöka tygla den nya vänsterkvartetten Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Ayanna Presley.

I sak är detta förstås inget unikt. Det har alltid funnits ungtuppar som velat göra omedelbara politiska avtryck och veteraner som har sett som sin uppgift att sätta kidsen på plats. Men konfliktnivån är högre nu. Inte minst sedan Ocasio-Cortez i en tweet antydde att Nancy Pelosi är rasist.

Roten till denna konflikt är, som så ofta i vår tid, migration. Donald Trumps administration har som bekant gjort vad den har kunnat för att försvåra illegal invandring och asylansökningar, medan Demokraterna mestadels har motsatt sig åtgärderna.

Nyckelordet är "mestadels". Nancy Pelosi och de andra ledande demokraterna vet naturligtvis att gränserna inte kan hållas helt öppna, av såväl praktiska som politiska skäl. Samtidigt är de uppriktigt kritiska mot Trumps hårda linje.

Dissonansen går att hantera i kabelkanalernas pratprogram, men inte när det faktiskt blir dags att stifta lagar. Ocasio Cortez, Omar och andra i den nya vänstern är i praktiken för öppna gränser, Demokraterna som parti är det inte.

Så när Pelosi gör vad talmän gör, hamrar fram kompromisser, så blir vänsterledamöterna besvikna. "Vi var ju på samma sida? Vi var ju båda emot Trump?".

Därefter följer en mängd hårda ord i sociala medier, varpå Pelosi tvingas ta dem i upptuktelse, varpå AOC alltså slår fast att talmannen "singles out women of color" och indirekt ger henne skulden för dödshot som riktas mot vänsterledamöterna.

Detta är minst ett par snäpp över de gängse internbråken och säger åtskilligt om den resa Demokraterna har gjort på bara några få år. Nancy Pelosi kommer visserligen från ett kraftigt vänsterlutande distrikt i San Francisco. Men hon är också realpolitiker med ett tungt ansvar för demokrater i alla landets delar. Hon har suttit i kongressen i sedan Reagan var president och är gammal nog att minnas de båda presidentval (1972 och 1984) då Demokraterna fick stryk i 49 av 50 delstater. Och hon vill att Trump besegras nästa år.

Alexandria Ocasio Cortez är född 1989 och har levt hela sitt liv i valkretsar där republikanerna i praktiken inte existerar. Hennes symboliska republikanska motkandidat kampanjade inte aktivt i valet. Tlaib och Pressley kommer båda från distrikt där republikanerna inte ens nominerade någon kandidat.

Att deras perspektiv skiljer från Pelosis är inte konstigt, men konfliktnivån är det. Demokraterna måste återfå sin balans om de inte ska förlora nästa presidentval. Pelosi inser detta. Hennes strategi är nu uppenbarligen att isolera de fyra mest vänsterlutande partikamraterna och statuera ett exempel.

Dessutom gör hon det med viss finess. Bångstyriga ledamöter bestraffas ibland med att inte få några viktiga uppdrag i kongressen. Pelosi har tvärtom gett AOC mängder av utskottsuppdrag, vilket fått den unga New York-ledamoten att klaga över sin arbetsbelastning.

Kanske blir detta Pelosis viktigaste eftermäle, när den idag 79-åriga talmannen någon gång går i pension: det var hon som tuktade partivänstern. Det vore i så fall djupt ironiskt.