2014-12-18

Rubios chans

President Obamas beslut att normalisera relationen till Kuba ger en republikansk presidentkandidat en chans till comeback.


Marco Rubio låg tidigare väldigt bra till i kampen om att bli republikanernas presidentkandidat 2016. Han sågs som en äkta konservativ med stöd av Tea Party-rörelsen, och hans kubansk-amerikanska ursprung gjorde att han kunde nå nya väljargrupper.

Så kom immigrationsreformen. Han deltog aktivt i den grupp av senatorer som tog fram och fick igenom reformen i senaten (den dog sedan i representanthuset). För detta steg han i min aktning, men tappade mycket av trovärdigheten till höger i republikanska partiet. De kallade det amnesti, och hans opinionssiffror dalade.

Fem kandidater har strax över eller under 10 procent av väljarstödet i primärvalet. Rubio har halkat ner mot 4-5 procent.

Obamas beslut är inte populärt i konservativa kretsar och Rubio med sin kubanska bakgrund (hans föräldrar flydde till USA från Kuba på 50-talet). Det ger honom chans att köra stenhårt mot beslutet och Obama och därmed återupprätta en del av sitt anseende i republikanska partiet.

2014-12-16

Jeb Bush tar kommandot

Det har länge framstått som att Jeb Bush vacklat fram och tillbaka om han ska ställa upp i presidentvalet eller inte. Kanske har det varit så, men han vacklar inte längre. Istället tar han kommando. Om det är ett styrkebesked eller inte, går att diskutera.


Det vanliga är att kandidaterna startar en exploratory committee för att se om det finns tillräckligt intresse och om det kommer in tillräckligt mycket pengar för att gå över i skarpt läge och fullt ut ge sig in i presidentkampanjen.


"I have decided to actively explore the possibility of running for President of the United States. ... I also plan to establish a Leadership PAC that will help me facilitate conversations with citizens across America to discuss the most critical challenges facing our exceptional nation."

Han kör alltså detta via en Political Action Committee, en PAC, men signalen är tydlig. Och trots att det inte är det vanliga sättet att lansera kampanjen, så är det ett tungt besked som visar att han tänker ta kommandot i det här racet.

Läget är nämligen att det inte finns någon riktig front runner och ett mycket stort antal möjliga kandidater. Över tjugo stycken. Bush ligger bra till i mätningarna (leder i de flesta), men fem kandidater ligger strax över eller under 10 procent. Jämför med demokraterna där Hillary Clinton har över 60 procent.

Detta kan tolkas som ett styrkebesked. Bush tar kommando, alla andra får anpassa sig efter honom och försöka hänga med när han nu helt öppet bygger sin kampanjinfrastruktur. Att han nu kraftigt försvårar för outsiderkandidater, som John Kasich, Mike Pence och Scott Walker

Det kan också tolkas som ett svaghetstecken. Att Bush har sett att folk inte tror att han kommer ställa upp och att folk med pengar har visat sig lite tveksamma. Han måste därför markera att han är mycket intresserad av detta och han behöver tiden för att bygga upp sin kampanj.

Hur det än är med den saken så blir Bush nu front runner. Den som alla måste förhålla sig till.