Repeal and replace

Det är republikanernas slogan som de tänker gå till val på efter att demokraterna lyckats rösta igenom sjukförsäkringsreformen. Är det en klok strategi?

Så länge som Barack Obama sitter i Vita huset kommer det vara så gott som omöjligt. En sådan förändring kräver en presidents signatur. Opinionsanalytikern Stu Rothenberg skriver:

"[T]rying to refight the last war, on the same battlefield and with the same forces, isn’t dedication; it’s political stupidity.

In fact, the Democratic Senatorial Campaign Committee has been goading Republican candidates into taking a stand on repeal for months, understanding the damage that Republicans could do to themselves by making the midterm elections a referendum on themselves, instead of on the president and Congress."

Sjukförsäkringsreformen måste vara en central del av kampanjen i år för republikanerna, men inte på det sätt de tänker sig nu. De kan använda den som ett exempel på Obamas vänstervridning, de kan lova att försöka ändra delar av lagstiftningen och de kan framförallt bli konstruktiva själva med sina idéer om sjukförsäkringen. Och inte minst måste de som Rothenberg skriver koppla den till frågan om jobben och ekonomin:

"The 2010 elections are likely to be about jobs and the economy, and that’s what Republicans should be talking about as they criticize the Obama administration and Democratic Congress, whether they are talking about health care, cap-and-trade or the 2009 economic stimulus bill."

Valets stora fråga?

Barack Obama ärvde en statsskuld motsvarande cirka 40 procent av BNP. 2020 kommer den vara uppe i 90 procent, enligt kongressens budgetkontor, CBO. I början av 2009 var varje amerikan i genomsnitt skyldig 56 000 dollar. Idag är de skyldiga 76 000 dollar. 2020 beräknas summan vara 170 000 dollar.

I presidentvalet 2012 kan mycket väl detta vara den största frågan. Naturligtvis finns det massa om och men, någon annan fråga kan ha poppat upp från ingenstans, men med vad vi vet idag kommer rimligen statens ekonomi vara mycket viktig.

De kandidater som tänker sig att utmana Obama gör nog bra i att positionera sig som budgethökar. Detta talar alltså för en guvernör som i praktiken har klarat av att sanera eller sköta en ekonomi. En sådan person kan mycket väl heta Mitch Daniels. Erfarenhet från nationell nivå genom arbete i Vita huset för president Reagan och den senaste Bush, då som just budgetansvarig (vilket naturligtvis också kan vara negativt i ett val). I Indiana har han sanerat ekonomin och blivit en favorit hos budgethökar.

Två andra kandidater med rätt erfarenhet är de två som kanske ligger bäst till hos väljarna just nu, Mitt Romney och Mike Huckabee, tidigare guvernörer i Massachusetts och Arkansas. Sarah Palin var guvernör så kort tid att de erfarenhet nog väger ganska lätt.

Ditt och datt

Quinnipiac har undersökt åsikterna hos människorna i te-party-rörelsen. De ser i stort ut som de som är i det republikanska partiet.

Det ser för tillfället rätt illa ut för demokraterna i Kalifornien, trots att delstaten som helhet har en klar övervikt med demokratiska väljare. Republikanen Meg Whitman leder i guvernörsracet över demokraten Jerry Brown med 44-39. I senatsracet ligger båda republikanerna Carly Fiorina och Tom Campbell lika med sittande demokraten Barbara Boxer.

USA:s förra utrikesminister, Condoleezza Rice, har gett sitt stöd till Carly Fiorina i det republikanska primärvalet i Kalifornien. Hon har tidigare gett sitt stöd till Meg Whitman i guvernörsracet.

Det går åt en del pengar i valkampanjen i Kalifornien. Ovan nämna Whitman har hittills under 2010 spenderat nästan 28 miljoner dollar. Totalt har hon gjort av med 47 miljoner varav 39 miljoner kommit från henne själv.

Att Mike Pence siktar på en presidentkandidatur blir allt mer klart. Inför Barack Obamas besök i Iowa idag så deltog Pence på ett rally där på onsdagkvällen.

Handskar av

Handskarna har för länge sedan kastats i det republikanska primärvalet i Florida mellan Charlie Crist och Marco Rubio. Crist attackerar Rubio med denna tv-reklam:

Och Rubio svarar med detta:

Stor seger för Obama, vad innebär det?

Först: Detta är en stor seger för president Obama och demokraterna. En mycket stor seger. Många har försökt, ingen har lyckats - förrän nu. Allt detta kan ni läsa på andra ställen. Frågan jag ställer mig här är om denna seger kommer leda till en vinst i kriget. Frågar vi gamle Pyrrhus kan även vunna slag leda till förlorade krig. Leder denna seger till att Obama förlorar eller vinner kriget?

Det tråkiga och korrekta svaret är att ingen vet.

Vad vi vet är ingångsvärdena. Reformen i sin helhet är inte populär. Inför omröstningen är det konstant fler personer som har tyckt att den inte borde genomföras än de som tyckt att den ska genomföras. Men, om man bryter ut olika delar ur reformen har flera av dessa starkt stöd i opinionen.

Vad det handlar om nu är att vinna kriget om budskapet. Fram till omröstningen har republikanerna haft övertaget. Det har i huvudsak varit mycket negativt kring reformförsöket, mycket fokus på de stora kostnaderna. Nu måste demokraterna hamra in hos folket att reformen minskar underskottet och statsskulden, inte tvärtom.

En seger innebär - i alla fall kortsiktigt - att president Obama stärks. Han ses som en segrade president. Visserligen rätt tilltufsad och inte den skimrande hjälte som vi såg i valrörelsen, men trots det en segrare och det gillar både amerikanska folket och media.

Sjukförsäkringsreformen kommer nu också om ett litet tag åka längre ner på medias dagordning. Den kommer utan tvekan vara en stor valfråga i november, men frågor blir oftast inte lika heta efter en omröstning, som inför den.

Om amerikanska väljare ser reformen som en vänsterreform, som socialism och som något som ökar kostnaderna utan att tag i problemen, då blir den en kvarnsten runt halsen för Obama och demokraterna. Ser de reformen som en seger, som att den ändå inte var så dum, en acceptabel eller bra reform, då kommer den såklart lyfta Obama och demokraterna.

Slaget om budskapet fortsätter. Den som vinner det, vinner valet i höst.

Crunch time

Det finns två saker man inte vill veta hur de tillverkas: korvar och lagar. Det är nog inga vackra scener som utspelas i Washington just nu när ett fåtal kongressledamöter utsätts för ett enormt tryck i syfte att få dem att rösta ja till sjukförsäkringsreformen. 216 ja-röster krävs. Trolig omröstning är i morgon söndag.

Det hela är inte helt okomplicerat, men jag tror att jag har fått grepp om det.

Representanthuset röstade redan förra året igenom ett sjukförsäkringsförslag. Sen dröjde det länge innan senaten röstade igenom en egen variant av reformen. De två förslagen skulle därefter kompromissas ihop till ett som återigen skulle upp för omröstning i båda kamrarna.

In träder Scott Brown. När han vann senatsvalet i Massachusetts blev han republikanernas fyrtioförsta röst, vilket innebar att de skulle kunna filibustra, och därmed stoppa, ett nytt förslag i senaten.

Det har pratats om att använda speciella budgetregler för att det bara ska krävas 51 röster för att få igenom förslaget i senaten. Men det som man har valt är att försöka rösta igenom senatens version av förslaget med ett antal tillägg, i representanthuset. Tilläggen måste sedan godkännas i senaten för att de ska gälla. Då behövs dock bara 51 röster för att vinna.

Även om inte tilläggen godkänns i senaten så kan president Obama skriva under senatens förslag och därmed ha lyckats reformera sjukförsäkringssystemet.

Det har under veckan sett mycket svårt ut för demokraterna att få ihop 216 röster, men ett positivt besked från kongressens budgetkontor, CBO, verkar ha gett dom medvind. CBO menar att representanthusets förslag skulle minska underskottet med 138 miljarder dollar de kommande tio åren, och med 1,2 biljoner dollar de tio åren efter det. Efter det beskedet har flera ja-röster trillat in för demokraterna.

Fortsättning följer.

Sarah Palin hos Leno

sp_jlshow
by therightscoop