Så fick jag till slut se det där äkta New Hampshire-kampanjandet.
Missförstå mig inte nu. Alla kandidater jag hittills träffat har varit trevliga och tillmötesgående. Och jag har själv jobbat nära toppolitiker, och vet hur stressande det är med alla som vill säga hej när man har ett tajt schema att hålla. Jag har full förståelse för de som inte orkar ta sig tid med varenda person som vill skaka hand, ställa en fråga, ge ett vänligt tips eller ta en wefie. Jag skulle inte orka det.
Men primärvalspolitiken i Iowa och New Hampshire, den som kallas Retail Politics, handlar just om detta. Om att vinna röster en handskakning i taget. Väljarna här förväntar sig det, det är en del av den politiska traditionen.
Igår var vi på valmöte med Marco Rubio. Och det var en fascinerande uppvisning. Talet var bra i sig, även om jag hört bättre. Kanske lite för långt, med lite för många ämnen. Men bra. Rubio är en duktig talare som förmår engagera utan att vara utstuderat dramatisk. Men det var det som skedde efteråt som imponerade på mig.
Vi var omkring sju hundra personer på mötet, och Rubio lämnade inte lokalen förrän han skakat varenda hand och dessutom pratat individuellt med var och en. Det tog tid, rejält med tid. Men man märkte att alla var helt lyriska efter att ha talat med honom. Och medan folk köade så fick hans kampanjfolk gott om tid att värva personer till själva kampanjen, alltså till att knacka dörr, ringa osäkra väljare, sätta upp skyltar och så vidare.
Och Rubio lyckades på något vis hitta något att prata med alla om. Först ett "Thank you so much for waiting" till den som just tagit sig genom kön. Sen en fråga, i regel utifrån hur personen var klädd. En skoltröja, en mössa med ett lag eller något med militär innebörd användes som språngbräda för att lära sig något om den väljare han just träffat.
När jag kom fram till honom presenterade jag mig skämtsamt som representant för "Swedes for Rubio". Då skrattade han (Sverige har ju lite oväntat fått en biroll i hans kampanj ända sedan han föreslog att demokraten Bernie Sanders istället borde försöka bli president i Sverige) och förklarade att han inte menade något illa, och att han först dragit det skämtet om Norge men tvingats byta land då en av hans närmaste medarbetare har norskt påbrå. Sen hann vi växla några ord om kampanjen och hans utsikter medan han signerade min Rubio-skylt (och skrev "Go Sweden!" på den) innan jag önskade lycka till och lämnade plats för den som stod bakom mig.
Den här typen av intresserad närkontakt såg jag inget av när jag studerade eller hälsade på John Kasich, Jeb Bush eller Chris Christie. Det är ingen tvekan om att de arbetar hårt, särskilt Kasich som på valdagen kommer att ha hållit hundra valmöten i delstaten. Men de ser genom en när man hälsar på dem. Och som sagt, jag har all förståelse i världen för det. Men New Hampshire-väljarna begär av hävd just den sortens uppmärksamhet som Marco Rubio gav inte bara mig, utan alla som kom till hans möte.
Och som sagt, det individuella bemötandet ger honom chansen att vinna lojalitet från väljarna. Och hans kampanjfolk får tillfälle att slå klorna i dem. Metoden är på inget sätt ny. Men han praktiserar den till absolut fulländning. Det talar i sig för att Rubio kommer göra ett bra val här på tisdag.
-----------------------------
JOHAN INGERÖ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar