Något förenklat har Clinton två huvudspår längs vilka hon kan göra sitt val.
Å ena sidan måste hon uppamma tillräckligt med entusiasm hos partiets vänsterflygel, de som brukar kalla sig "progressiva" och som jobbade hårt för Bernie Sanders under primärvalen. Hon kan inte utan vidare räkna med stöd från det lägret, utan måste uppvakta dem på ett eller annat sätt. Inte för att de annars kan tänkas rösta på Trump, utan för att de i värsta fall inte röstar alls eller åtminstone uteblir från det viktiga gräsrotsarbetet under valkampen.
Å andra sidan ställs hon mot en republikan som, faktiskt, är ganska mainstream-mitten i många välfärdsfrågor. Trump vill, till skillnad från partiets konservativa ideologer, inte riva upp ObamaCare med rötterna eller avskaffa den federala inkomstskatten, och hans handelsmotstånd har viss klangbotten bland arbetarväljare som Demokraterna är beroende av. Ur det perspektivet vore en mittendemokrat från en jämn och gärna något större delstat att föredra.
Risken är förstås att ett val som uppfyller det ena strategiska målet samtidigt skadar det andra. Så vad göra?
Det enklaste sättet att glädja Sanders-väljarna vore naturligtvis att välja Sanders själv. Jag håller dock detta för mycket otroligt. Inte för de hårda orden kandidaterna emellan under primärvalen - alla vet att det hör till spelets regler. Men Sanders är helt enkelt inte en bra vp-kandidat. Som sådan skulle han tvingas vara obrottsligt lojal med Clintons budskap, och därmed svika just den hårda kärna som älskar honom. Det är mycket bättre att ha honom som frifräsande kampanjsurrogat på strategiskt viktiga platser, kanske med ett halvuttalat löfte om en framtida ministerpost.
En annan progressiv darling är förstås Elizabeth Warren, senator från Massachusetts. Warren har redan visat att hon behärskar det som alla vp-kandidater förväntas göra, nämligen att leverera ursinniga attacker på motståndaren. Men jag tror inte på henne heller. Vissa hävdar att ett parti som redan har problem med män inte kan ställa upp med två kvinnor. Men just det tror jag är överkomligt. Nej, mitt problem med Warren är att hon helt enkelt skulle överglänsa den ur kampanjsynpunkt urtråkiga Clinton. Ett annat problem, som hon för övrigt delar med Sanders, är att hon inte bidrar med någon delstat. Både Vermont och Massachusetts kommer att landa i Demokraternas kolumn ändå, nu som i alla andra val de senaste decennierna.
En politiskt mer oklar, men ur progressiv synvinkel intressant, person är förstås blott 41-årige Julian Castro. Castro har tidigare varit populär borgmästare i San Antonio, Texas och tjänstgör sedan ett par år som Barack Obamas bostadsminister. Castro skrämmer knappast mittenväljare så som Sanders och Warren gör, men identitetspolitiskt lagda progressiva skulle ändå glädjas åt tanken på att få nominera den första latinsk-ättade kandidaten i ett presidentval.
Men nej, även Castro flunkar mitt veep-test. Han är ganska okänd, kan inte leverera Texas och viktigast: alla inser att han inte är redo att bli president om något skulle hända Hillary. Och hon kommer att vara 69 år gammal på valdagen, liksom Ronald Reagan på sin tid. Därför måste Clinton, precis som Reagan, ha en backup som klarar av en oväntad befordran. (Och mer parentetiskt: "Clinton-Castro" är för lätt att göra roliga skämt om. Orättvist ja, men politik är orättvist. Suck it up, buttercup.)
Vilka är då de mer trygga mittenalternativen? Mina tankar kretsar främst kring två herrar från Virginia, en stor och mycket viktig delstat. Båda är senatorer, och båda har varit guvernörer. Jag talar om Tim Kaine (som i dagsläget är något av favorit) och Mark Warner. Båda är trygga, kompetenta och synnerligen trista. Ingen av dem skulle skrämma bort väljare och båda är kvalificerade att bli president om det otänkbara skulle hända. Båda skulle understryka Clintons ambition att vara det trygga och säkra alternativet till den sjövilde Trump.
Och åtminstone Kaine ligger bra till för att få erbjudandet. Men jag har ett mycket bättre förslag. Ett som de progressiva knappast kan klaga på och samtidigt funkar gentemot mittenväljare. Jag talar om Cory Booker, senator från New Jersey.
Booker har tidigare varit borgmästare i Newark, och är utbildad vid prestigeuniversitet Stanford där han även spelade football för Cardinals. (Collegefootball är lika stort som proffsligan NFL, sett till publik och arenastorlek.) Booker är svart, och som många svarta demokrater faktiskt något mer konservativ än många av partiets vita företrädare. Som borgmästare var han engagerad mot den brottslighet som plågar staden, så till den grad att det ökända gänget Bloods satte ett pris på hans huvud. Soft on crime? I think not. Som de flesta storstadsdemokrater är han för skärpta vapenlagar, men han använder inte den vulgärretorik som Clinton (och Obama) ständigt kör med. Till skillnad från många i den nuvarande kongressen är han en uppriktig samarbetspolitiker som inte ser motståndare som djävulens avkomma. Hans respektfulla stil gör honom svårnitad för Trump-kampanjen. Att attackera Warren är en sak. Att attackera en supertrevlig helylleamerikansk fotbollshjälte är en helt annan.
Några nackdelar har han dock ändå. Meritförteckningen är fortfarande relativt tunn och New Jersey är ett säkert demokratfäste. Men han har visat sig vara en mycket skicklig kampanjare, han understryker Clintons mittenprofil och identitetsvänstern får svårt att klaga på den första svarta vice presidenten någonsin.
Tim Kaine är Hillary Clintons mest riskfria val. Men hennes kampanj är redan ursäker och urtrist. Jag tror att hon och hennes team inser behovet av ett nyare och intressantare namn som komplement i höst. Jag tror att hon väljer Cory Booker, och gör hon inte det så gör hon enligt min mening ett misstag.
-------------------------------
JOHAN INGERÖ
1 kommentar:
Intressant reflekterat och ett möjligt val. Själv tycker jag Warren ska stanna utanför VP för att hon har mer att göra i senaten och kommer få mycket möjligheter där och försvara/hjälpa demokraterna med röster och politik.
Booker är ett intressant val även eftersom Clinton har ett stort stöd i södern redan så att hitta en mer konservativ svart man från norr kan vara lite bättre för partiet, dessutom kanske det ger Chicagofalangen lite blidkanden också?
Sen är det väl det där med "stabil trygg äldre vit man" som VP något som kan hjälpa till mot hatet som HRC väcker. Men mina vänner här tror det spelar mindre roll vem hon väljer för ogillandet är där iaf. Men Virginia guvernörer är ju aldrig fel.
Och nej, Sanders vore en katastrof som VP. Eventuellt erbjuder hon honom en plats i kabinettet vid eventuell vinst men jag tror han stannar i senaten och försöker driva sin vänsteragenda där...
Skicka en kommentar