2016-07-27

En tondöv kampanj

I natt talade Bill Clinton på Demokraternas konvent, och till skillnad från hans fantastiska tal för Barack Obama 2012 så tror jag inte att detta ger något betydande lyft.

Det var väl framfört, så som hans tal alltid är. Bill Clinton är sin generations kanske bästa politiska talare, och en av de bästa någonsin. Han håller inga dåliga tal. Inte heller inatt. Men nu är frågan inte huruvida han kan formulera sig, utan huruvida han kan pricka de stämningar som drar genom landet och göra dem till sina. För det var det han var så enastående skicklig på när det begav sig på 1990-talet.

Och i det avseendet, och trots många varma recensioner i ideologiskt närliggande medier, kan jag inte se att nattens insats fyllde sin funktion. Han höll i stort sett en högtidligare version av det tal jag hörde honom hålla i en liten hotellsalong i New Hampshire i vintras. Hillary är "the greatest change maker" han någonsin träffat. Hon har kämpat för barns rättigheter i nästan femtio år. Ofta ideellt. Vilket underförstått betyder att det hon saknar i munväder tar hon igen i handlingskraft, till skillnad från motståndarna till både höger och vänster.

Och visst, låt oss anta att det stämmer. Vad exakt har det att göra med detta val som så uppenbart inte handlar om vad någon tidigare har gjort utan om vad amerikanerna (om än diffust) vill ska göras? Bill Clintons bästa gren är policy. Hans tal för Obama slog tack vare dess superba sakinnehåll. Budskapet i nattens tal tycktes mest vara att han tycker om sin fru och vill att andra också ska göra det.

Detta är för övrigt inte bara ett Bill Clinton-problem, utan något som präglar det mesta som Demokraterna tar sig för just nu. De verkar göra allt för att distansera sig från vanligt folk. Kvällens andra stora karaktärsvittne för Hillary Clinton var inte någon lokal fackordförande eller eldsjäl som hon gett ett handtag vid något tillfälle. Nä, istället rullar de ut Merryl Streep. Som om någon tvivlade på att Hollywoods stenrika elit står nära nog unisont bakom hennes kampanj. Det var samma sak i New Hampshire. Clinton introducerades av Ted Danson, Joe Kennedy III och andra högdjur. Bernie Sanders presenterades av tjejen som var elevrådsordförande på dagens High School.

Och apropå Sanders, Demokraterna plågas nu av de mailläckor som visar att hela partiapparaten, inklusive partiordföranden Debbie Wasserman Schultz, kraftigt favoriserade Hillary Clinton framför Sanders medan primärvalen pågick. I sak förstås ingen kioskvältare, men ändå så mycket värre som konkret nyhet än som misstanke. Och en retoriskt perfekt illustration av det "rigged system" som både Sanders och Donald Trump ägnat året åt att angripa.

Så vad gör Clinton när mailen läcker ut och Wasserman Schultz tvingas lämna sitt uppdrag? Tar avstånd, eller åtminstone ligger lågt? Närå, hon skickar ut ett pressmeddelande som betonar hennes vänskap med den skandaliserade partibossen och till råga på allt utser henne till hedersordförande för kampanjen. Och allt detta medan konventet pågår! Hon hade lika gärna kunnat sparka Bernie Sanders i skrevet inför öppen ridå.

Jag vet att man förväntas tycka att Hillary Clinton är helt fantastisk. Att hon, oavsett åsikter, borde väljas om inte annat så för att det är dags för en kvinna. "Tänk! Efter bara fyra decennier som tung makthavare i kulisserna och med inga andra resurser än hela den politiska, mediala och kulturella eliten samt dess bankkonton, samt en ex-president till make, lyckas hon bli nominerad till president. Vilken makalös prestation! I'm With Her!"

Jag är ledsen, men jag tycker inte att detta är särskilt inspirerande. Hon har inga glasklara valfrågor, undviker noggrant att beröra några som helst strukturproblem i den amerikanska ekonomin och försöker istället fylla alla dessa luckor med sin person, en person som dessutom inte är särskilt populär.

Och det var väl i någon mån det där sista som Bill Clintons tal var tänkt att avhjälpa. Men jag tror det är helt fel tänkt. Hillary Clinton kommer aldrig att vinna något val på sin charm. Däremot kan hon vinna på kompetens. Men då är det den som måste marknadsföras, inte hennes insatser för Arkansas förskolor på sjuttiotalet.

Detta är en närmast unikt tondöv kampanj.

-----------------------------
JOHAN INGERÖ

5 kommentarer:

JCDenton sa...

Du tycker inte att du underdriver emailläckan en *aning*?

Det är en värre skandal än Watergate. Hade den hänt republikanerna hade det slukat partiet utan möjlighet för återhämtning på 20 år.

Detta är alltså en läcka som avslöjar att media som Washington Post, MSNBC, CNN, Politico, osv anordnar fundraisers tillsammans med kampanjen, skickar sina grejer till DNC för godkännande innan publicering, och får emails från kampanjen som kräver att reportrar slutar vara så hårda mot Hillary. Men massmedia rapporterar naturligtvis inte om detta eftersom de själva är implikerade, så nyheten når inte ens annars insatta personer som du eller Mathias Sundin (som dessutom köper mediebilden av Trump med hull och hår), för att inte tala om majoriteten av amerikaner.

Detta val handlar för första gången på riktigt om det onda mot det goda.

Mathias Sundin sa...

Vad är det för fundraisers de ordnar ihop?

JCDenton sa...

https://twitter.com/wikileaks/status/756601388440940544

Niklas sa...

Är inte presidentkandidatens make/makas roll traditionellt att hålla ett tal som lyfter fram kandidatens mer personliga sidor och drivkrafter?

Johan Ingerö sa...

Jo, vanligtvis. Men just den här äkta hälften är även en ex-president. Av sådana kan man begära lite mer politik. Även hennes tal var sakpolitiskt tunt, tycker jag.