Ända sedan jag i slutet av förra året insåg att Donald Trump mycket väl kunde ta hem Republikanernas nominering har jag ställt mig frågan: hur kommer det låta när han ska hålla ett konventstal?
Med detta, menar Trump, har Republikanerna nu ett vapen med vilket Bernie Sanders väljare kan bändas loss från Demokraterna. Och kanske har han rätt. När jag bevakade valrörelsen på plats i New Hampshire träffade jag en hel del väljare som sa att de kunde rösta på både Trump och Sanders, däremot inte på Jeb Bush eller Hillary Clinton.
Det här är just precis vad Republikanerna har behövt säga sedan åtminstone sjuttiotalet, då när de svarta väljarna på allvar började rota sig hos Demokraterna.
Ett av skälen till att jag gillade Rudy Giuliani så mycket var att han begrep det här. Demokraterna har kört USA:s innerstadsområden i botten, fått alla som har råd att flytta därifrån medan övriga dömts till en tröstlös tillvaro med dåliga skolor (som under inga omständigheter får konkurrensutsättas - ett vallöfte som säkrar stora donationer från lärarfacken), brottslighet och förslumning. Och sen har de, med hjälp av servila medier och en och annan Hollywoodproducent, lyckats få allt att handla om vapenlagarna i Arizona och Texas. Men det är inte Phoenix och Dallas som slits sönder av gängkrig och misär, utan Chicago och Baltimore som redan har alla de där strikta vapenlagarna och som leds av politiker som Clay Davis i The Wire.
Allt detta har jag velat höra från republikanska rikspolitiker i åtminstone femton år nu. Och så får jag höra det från Donald Trump.
Möjligen börjar vi nu se konturerna av det som blir Donald Trumps arv till partiet, oavsett om han vinner eller förlorar i November. Mer protektionism och en mer uttalad främlingsfientlighet, men också en välkommen olivkvist till icke-heterosexuella och en starkare känsla för vad som sker i USA:s storstäder. Man skulle kunna sammanfatta det som att han vässar taggarna utåt, samtidigt som han mjukar upp landet inåt.
Att tala på ett konvent, kongress eller dylikt är nämligen något helt annat än att tala på ett öppet valmöte. Varje ord granskas, publiken är mycket mer insatt, insatserna högre. För Donald Trump, som oftast har hållit sina tal utan hjälp av teleprompters, och i regel även utan begriplig disposition (We're gonna fix ObamaCare, which is a disaster. We're gonna repeal and replace it...oh and by the way, we're gonna knock the hell outta ISIS, right?) måste ett konventstal vara en stor omställning. Inte ens vana politiker är per automatik duktiga på det från början, utan måste öva om och om igen. Och Donald Trump är ingen van politiker.
Mycket riktigt landade nattens leverans långt från ett klassiskt, elegant linjetal. Till att börja med var det alldeles för långt. Det vill säga, själva manuset var nog inte för långt. Men Trump hade uppenbarligen instruerats att tala långsamt och tydligt, så hela uppvisningen klockade in på långt över en timme. Jag vet inte exakt hur länge han höll på, men det var definitivt längre än Bill Clintons sextiofem minuter långa uppvisning 1996 och därmed det längsta talet på flera decennier.
Det blev inte bättre av att Trump vrålade sig igenom hela talet, eller att det nästan helt saknade retoriska figurer av det slag som får lyssnare att ryckas med och glömma bort tiden. Det var inte som rallarsvingarna på hans kampanjmöten, men fortfarande alldeles för likt en gästföreläsning av Abe Simpson på temat Mina krämpor och allt som är fel med världen.
Men inget av detta betyder att talet var ett misslyckande. Viljeriktningen var glasklar, med formuleringar som denna:
"I will work with, and appoint, the best prosecutors and law enforcement officials in the country to get the job done. In this race for the White House, I am the Law And Order candidate."
En vanlig boxare har en uppsjö av inövade slag och kombinationer, Trump har i princip bara en krok. Men den har tjänat honom väl och han har uppenbarligen ingen lust att krångla till saker nu.
Naturligtvis spelade motståndet mot invandring och internationell handel en stor roll, till exempel har Trump nu landat i att alla handelsavtal ska vara bilaterala. Han använder dock inte sådana ord.
"I pledge to never sign any trade agreement that hurts our workers, or that diminishes our freedom and independence. Instead, I will make individual deals with individual countries. No longer will we enter into these massive deals, with many countries, that are thousands of pages long – and which no one from our country even reads or understands. We are going to enforce all trade violations, including through the use of taxes and tariffs, against any country that cheats."
Med detta, menar Trump, har Republikanerna nu ett vapen med vilket Bernie Sanders väljare kan bändas loss från Demokraterna. Och kanske har han rätt. När jag bevakade valrörelsen på plats i New Hampshire träffade jag en hel del väljare som sa att de kunde rösta på både Trump och Sanders, däremot inte på Jeb Bush eller Hillary Clinton.
Men det kanske intressantaste under dessa dagar är inte hans åsikter i dessa frågor, eftersom de är bekanta sedan länge. Det intressanta är hur inte bara Trump utan även Newt Gingrich och många andra har börjat tala öppet om etniska och sexuella minoriteter. Särskilt det senare är helt nytt. Det var närmast surrealistiskt att höra den gamle moralkrigaren Gingrich tala beskyddande om "gays, lesbians and the transgender community".
Här är två rörelser igång samtidigt. Donald Trump är inte, och har aldrig varit, värdekonservativ. När Ted Cruz talade nedsättande om hans "New York values" hade han inte helt fel. Det andra är att en del tongivande personer Republikanerna ser en väljarteknisk nödvändighet i att släppa de här frågorna och dessutom en chans att peka på hotet från islamistisk terrorism. För det är utifrån det hotet Republikanerna nu har börjat lyfta de sexualpolitiska frågorna.
Partiet, eller åtminstone de som haft tillgång till partiets talarstol de här fyra dagarna, verkar alltså vara på väg bort från den konservativa kritiken mot exempelvis islam (främmande inslag som stör och hotar vår kultur och våra traditioner) till en mer liberal sådan (medeltida inslag som hotar våra frihetliga landvinningar) av samma typ som Geert Wilders och Pim Fortuyn en gång tog patent på. Ur strategisk och taktisk synvinkel är det förmodligen smart tänkt, och ger de nya ledarna en ursäkt att börja skaka av sig en sexualmoral vars målgrupp bokstavligt talat är på utdöende.
När jag hinner ska jag försöka göra en sammanställning av alla referenser på detta tema, för det dök upp i tal efter tal. Och helt centraldirigerat kan det inte heller ha varit, för även upprorsmannen Ted Cruz rörde sig i den riktningen.
Till sist: det känns onekligen ironiskt efter mitt inlägg om Republikanerna och de svarta väljarna för bara några dagar sedan. Men Trump gjorde just det jag länge velat se GOP göra, nämligen konfrontera Demokraterna med deras katastrofala meriter i storstädernas kärnor.
"Homicides last year increased by 17% in America’s fifty largest cities. That’s the largest increase in 25 years. In our nation’s capital, killings have risen by 50 percent. They are up nearly 60% in nearby Baltimore. In the President’s hometown of Chicago, more than 2,000 have been the victims of shootings this year alone. And more than 3,600 have been killed in the Chicago area since he took office. [...] This Administration has failed America’s inner cities. It’s failed them on education. It’s failed them on jobs. It’s failed them on crime. It’s failed them at every level. When I am President, I will work to ensure that all of our kids are treated equally, and protected equally. Every action I take, I will ask myself: does this make life better for young Americans in Baltimore, Chicago, Detroit, Ferguson who have as much of a right to live out their dreams as any other child in America?"
Det här är just precis vad Republikanerna har behövt säga sedan åtminstone sjuttiotalet, då när de svarta väljarna på allvar började rota sig hos Demokraterna.
Ett av skälen till att jag gillade Rudy Giuliani så mycket var att han begrep det här. Demokraterna har kört USA:s innerstadsområden i botten, fått alla som har råd att flytta därifrån medan övriga dömts till en tröstlös tillvaro med dåliga skolor (som under inga omständigheter får konkurrensutsättas - ett vallöfte som säkrar stora donationer från lärarfacken), brottslighet och förslumning. Och sen har de, med hjälp av servila medier och en och annan Hollywoodproducent, lyckats få allt att handla om vapenlagarna i Arizona och Texas. Men det är inte Phoenix och Dallas som slits sönder av gängkrig och misär, utan Chicago och Baltimore som redan har alla de där strikta vapenlagarna och som leds av politiker som Clay Davis i The Wire.
Allt detta har jag velat höra från republikanska rikspolitiker i åtminstone femton år nu. Och så får jag höra det från Donald Trump.
Möjligen börjar vi nu se konturerna av det som blir Donald Trumps arv till partiet, oavsett om han vinner eller förlorar i November. Mer protektionism och en mer uttalad främlingsfientlighet, men också en välkommen olivkvist till icke-heterosexuella och en starkare känsla för vad som sker i USA:s storstäder. Man skulle kunna sammanfatta det som att han vässar taggarna utåt, samtidigt som han mjukar upp landet inåt.
Kommer det att funka? Kommer väljarna köpa det? Kommer partiet verkligen att ta till sig det eller stannar det vid en ambition från några högt uppsatta politiker och strateger? Ingen aning, jag har verkligen ingen aning. Men hjulen är i rullning, och mycket talar för att ett av USA:s stora partier nu är något helt annat än för bara något år sedan.
--------------------------
JOHAN INGERÖ
--------------------------
JOHAN INGERÖ
1 kommentar:
Med risk för kritik, innerstadsproblenen är stora i många städer. Det är ett kvarvarande fenomen när många städer upplevde "flytta ut i förorten och bo med dina likar" och i många städer är återflyttningen ett faktum (dock kallas det ofta gentrifiering men det är ett helt annat inlägg).
Min huvudkritik mot hans tal, förutom att det var så enormt baserat på rädsla och skydd, är alla faktafel. Jag inser att man alltid tolkar så det stödjer ens tes, men inatt blev det pinsamt. Våldet/morden har en nedåtgående trend. Undantaget är just i år som det har ökat i vissa städer, inte alla 50 och framförallt är det tre städer som står för över 50% av ökningen. Det hade han kunnat använda, speciellt eftersom de är demokratiskt styrda, men eftersom han målar med den breda penseln blir jag bara besviken och irriterad över överdriften/lögnen.
Skicka en kommentar