Låt mig börja med att be om ursäkt för den gravt missledande rubriken. Det finns i dagsläget ingen kamp om de svarta väljarna. Mellan nittio och nittiofem procent av dem röstar troget på Demokraterna, och på Republikanernas konvent som börjar i övermorgon är kanske en av hundra delegater svart.
Det här inlägget är mindre analytiskt än mina tidigare, och utgår mycket mer från mina personliga värderingar av den amerikanska politiken och av landet historia. För att börja med etiketterna: jag är inte amerikan och har inte rösträtt i USA. Men om jag hade varit det så skulle jag vara registrerad republikan. Jag skulle sannolikt engagera mig för republikanska kandidater och spika upp kampanjskyltar i min trädgård. Och vem vet, kanske skulle jag rent av kandidera till något. I så fall skulle jag göra det som republikan.
Däremot skulle jag ha svårt att vara engagerad i årets presidentval, eftersom jag ogillar Donald Trump och inte betraktar honom som en riktig republikan. Men det kan vi lämna åt sidan för ögonblicket. Poängen är att jag känner mycket större samhörighet med det republikanska partiet, att jag anser att dess historia är oändligt mycket vackrare än Demokraternas och att dess track record har visat sig starkare. Det gäller inte minst i frågan om landets historiska och djupt tragiska relation till den svarta befolkningen.
Jag tycker alltså precis tvärtemot nästan alla svenskar som har en åsikt, och har en helt annan verklighetsbild än den som slentrianmässigt förmedlas i media och skönlitteratur. Den här artikeln är ett försök att förklara min bild, som säkert framstår som apart för många svenska läsare. Därför blir texten med nödvändighet även ganska lång.
Nåväl. I dagsläget är Republikanerna helt bortspelade bland svarta väljare, och eftersom den gruppen är så stor är det ett betydande hinder för republikanska kandidater i alla valkretsar som inte är överväldigande vita. Svarta väljare har tillhandahållit segermarginalen för nästan alla demokratiska presidenter efter andra världskriget (Lyndon Johnson vann dock valet bland vita 1964. Bill Clinton blev mycket knappt störst bland vita väljare 1996, men det berodde på den oberoende kandidaten Ross Perot. Utom honom hade republikanen Bob Dole besegrat Clinton i den gruppen.)
Vad gör då Republikanerna åt detta? Svaret är tyvärr: inte särskilt mycket. Inom partieliten finns viss insikt om problematiken, men det är inget som reflekteras i exempelvis primärvalen. För mig är detta obegripligt. Ser man till både historia och utfall finns det gott om argument för varför Republikanerna borde vara en naturlig hemvist för långt fler svarta väljare än idag. Och även om så inte vore så har Demokraterna en bedrövlig historia på samma område.
Vi har alla sett Roots och Mississippi brinner. Vi har läst Onkel Toms stuga och Twelve Years a Slave. Vi har sett de vidriga bilderna från Ku Klux Klan-lynchningarna. Mitt starkaste besök på något museum någonstans (inklusive första gången på Vasamuseet när jag var fem år gammal!) skedde på Medborgarrättsmuseet i Montgomery, Alabama. Samma dag körde jag även den legendariska sträckan mellan Selma och Montgomery, och berördes av alla skyltar längs vägen som markerade var demonstranterna hade vilat och tillbringat nätterna under den långa heta marschen.
Men vad vi aldrig längre får höra är att de vita makthavare som både bildligt och fysiskt trampade ner de svarta var demokrater, och att väldigt många svarta på den tiden var republikaner. Republikanerna gjorde i princip inga avtryck alls i södern på den tiden, eftersom de som hade rösträtt (läs: de vita) inte ville befatta sig med Abraham Lincolns parti. George Wallace, Alabamas dåvarande guvernör, och Birminghams brutale polischefen Bull Connor var demokrater. Det var även Theodore Bilbo, "Cotton" Ed Smith, "Pitchfork" Ben Tillman, Orval Faubus och alla de andra gamla spökena från södern som idag samlar damm i historiens skamvrå.
Men låt oss backa ännu längre. Faktiskt hela vägen till det amerikanska inbördeskriget, då Lincolns republikaner slogs med söderns demokrater om, inte minst, slaveriets vara eller icke vara. Direkt efter kriget påbörjades ett omfattande arbete i kongressen med att införa lika rättigheter för svarta och vita. Redan 1866 klubbades den första lagen som garanterade just detta. Den demokratiske presidenten Andrew Johnson lade in sitt veto mot lagen, men kördes ändå till slut över av den republikanska kongressmajoriteten.
1870 och 1871 klubbade den republikanska kongressen två lagpaket som angrep Ku Klux Klan och dess brutala försök att stoppa svarta från att rösta. Lagarna undertecknades av den republikanske presidenten Ulysses S Grant. Motståndarna fanns främst i demokratlägret.
Vid den tiden fick den amerikanska senaten även sina första svarta medlemmar, Hiram Rhodes Revels och Blanche Kelso Bruce. Båda var republikaner, och båda representerade Mississippi. Detta var dock under Nords ockupation av Syd. När södern några år senare återfick sin autonomi försvann såväl republikaner som svarta från alla tänkbara maktpositioner. Därefter satte sydstatsdemokraterna omgående igång med att införa delstatslagar som kringgick de nya medborgarrättslagarna. Arbetet underlättades av bland andra Woodrow Wilson (demokrat och president 1913-1921), som bär ansvaret för att åtskilliga avsegregerade platser segregerades på nytt.
Var då alla demokrater rasister? Naturligtvis inte. Men de var vid den här tiden ointresserade av de svartas situation. Däremot var de intresserade av makt. Och "Solid South", alltså det demokratiska enpartisystemet i sydstaterna, gav dem en fördel i valen. Franklin Roosevelt, idag hyllad för sitt arbete mot fattigdomen under depressionen, behövde söderns vita väljare och var beredd att betala för dem med andras frihet. Hans första utnämning till Högsta Domstolen var Hugo Black, demokrat från Alabama och livslång medlem av Ku Klux Klan. (I ärlighetens namn visade sig Black vara bättre som domare än han varit innan dess, men det kunde Roosevelt knappast veta i förväg.)
Under denna långa tid av demokratiskt maktinnehav blev de svartas rättigheter något av en icke-fråga. Det var först på femtiotalet som frågan seglade upp på dagordningen. Vid det laget hade landet åter en republikansk president, Dwight Eisenhower, som bland annat undertecknade 1957 års medborgarrättslag. Bland motståndarna fanns många prominenta demokrater, däribland en viss John F Kennedy. Det ska medges att Eisenhower inte kände särskilt djupt för de svarta, men han kände för lagen. Och han satte in statens resurser för att upprätthålla resultatet av Brown vs Board of Education, det HD-beslut som förbjöd uppdelning mellan svarta och vita skolor.
Senare blev demokraten Lyndon Johnson president, och av någon anledning är det honom vi idag förknippar med de medborgarrättslagar som antogs på sextiotalet. Men verkligheten är inte fullt så entydig. Johnson hade under sina första tjugo år i kongressen röstat emot varje uns av medborgarrättslagstiftning. Att underteckna 1964 års medborgarrättslag var säkert inte lätt för en vit demokrat som fötts 1908 på Texas landsbygd, och han ska han ha beröm för att han ändå gjorde det. Men det gör honom sannerligen inte till en medborgarrättskämpe.
Dessutom: de lagar för vilka vi idag hyllar Johnson och Demokraterna stöddes av över åttio procent av kongressens republikaner, men bara av drygt sextio procent av dess demokrater. Motståndet leddes av Robert Byrd, demokratisk senator från West Virginia och tidigare medlem av Ku Klux Klan, som filibustrade lagen i fjorton timmar. Inget av detta hindrade honom från att på åttiotalet(!) bli Demokraternas ledare i senaten. Han omvaldes sista gången 2006 och dog på sin post 2010.
Nåväl. Efter medborgarrättsstriderna på sextiotalet bytte Demokraterna fot på allvar, och efter att ha varit hyfsat uppdelade mellan de båda partierna blev nu de allra flesta svarta demokrater. Många konservativa demokrater lämnade samtidigt sitt parti, och lade i praktiken grunden för den sydstatsrepublikanism som vi känner idag. I den processen kom Republikanerna att omfamna många tveksamma personligheter, till exempel South Carolinas Strom Thurmond som 1964 lämnade Demokraterna för Republikanerna.
Idag, flera decennier senare, ligger den svarta befolkningen överlag en bra bit efter den vita. Såväl ekonomiskt som socialt. Detta fortsätter riva upp konflikter i USA, nu senast i form av Black Lives Matter-rörelsen. Att även gå in på de många aspekterna av den frågan tar alldeles för mycket plats, så det får anstå till en annan gång. Men i korthet kan sägas att USA:s svarta till stor del bor i nedgångna storstäder där Demokraterna sedan länge har total kontroll och där misslyckandet är i det närmaste totalt.
Svarta urbana mottagare av kommunala, delstatliga och federala välfärdsinsatser klarar sig dåligt. De lever kortare, har sämre hälsa, är sämre utbildade och tjänar mindre än genomsnittet. Svarta barn växer upp utan fäder i en omfattning som inga andra barn i USA. Som Forbes en gång uttryckte det: "The war on poverty wasn't a failure, it was a catastrophe".
Chicago, Baltimore, Detroit, Cleveland, Los Angeles - exemplen på storstäder med inre katastrofzoner är lång. Och det hade inte behövt ske. Fallet New York visar att även nedgångna miljonstäder inte är räddningslöst förlorade, om de leds på ett klokt vis. Men så hade New York också borgmästare som republikanen Rudy Giuliani, vilken skiljer sig markant från de korrumperade Chicago- och Detroit-demokraterna varav många idag avtjänar rättmätiga fängelsestraff.
Det är alltså svårt att se på vilket sätt Demokraternas bästa fästen, nämligen de liberalaste storstädernas innersta kärnor, levererar framgång för landets svarta. Och det är lika svårt att förstå varför Demokraterna förtjänar att förbli den självklara hemvisten för svarta väljare. Partiets historia lider av cynism och ondska, och dess nutid lider akut brist på framgångsexempel.
För säkerhets skull upprepar jag att jag inte anser att Demokraterna som parti är rasistiskt, eller ens att lejonparten av dess företrädare skulle vara det. Men Demokraterna är ett big government-parti och vinner idag sina val på att sälja offentlig sektor och identitetspolitik, liksom det tidigare vann sina val på att sälja överhöghet till fattiga och isolerade vita i södern. Republikanernas record är mer i linje med mitt eget tänkande. De var för alla tidiga lagar om lika rättigheter som Demokraterna var emot, och emot vår tids grupprättigheter som Demokraterna är för.
Den republikanska synen är principiell, medan den demokratiska är röstmaximerande. Den svarta befolkningens öde och tragedi är intimt sammanflätad med dess långa relation till det demokratiska partiet. Från slaveriet, via segregationen och medborgarrättskampen till dagens välfärdskrämare och urbana förfall.
Naturligtvis innehåller denna text en del förenklingar, något annat är inte möjligt i ett så stort och komplicerat ämne som spänner över så lång tid. Men min poäng är att den etablerade bilden av de båda partiernas relationer till den svarta befolkningens historia till stor del är felaktig, och att Republikanernas borde kunna nå betydligt bättre resultat bland svarta väljare än de ensiffriga(!) tal de för närvarande åtnjuter.
Och om Republikanerna någon gång ska återfå sin dominans i amerikansk politik så måste de faktiskt börja vinna tillbaka de svartas röster.
----------------------------------------
JOHAN INGERÖ
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
23 kommentarer:
Du reflekterar inte alls varför det blivit så att republikaner inte lyckats locka svarta väljare efter 1960-talets medborgarrättsrörelse. Om du ska göra denna text någon rättvisa bör du skriva del två där du igenom varför det blivit såhär för republikanerna (1960-2016) och vad de skulle behöva göra för att nå ut till svarta väljare.
Jo, det gör jag. De säljer offentlig sektor, vilket i alla tider och alla länder lockat de minst resursstarka väljarna. Och Republikanerna har gjort pragmatiska misstag, som när Nixon (varm anghängare av medborgarrättslagarna) öppnade sin famn för Thurmond och Helms.
Sen spelar det förstås roll att media och Hollywood har gjort drängtjänst åt Demokraterna. Thurmonds fyrtiotal är oändligt mycket mer omrapporterat än Roosevelts, trots att den senare är en av landets viktigaste presidenter någonsin.
Därav vinkeln i min text. Republikanska misstag är kända av alla som följer nyheter eller har sett en Hollywoodfilm.
Intressant summerat. Jag har ett par andra (eller snarare extra) tankar om det hela baserat på mina år boende i Memphis,TN. Först och främst är det inte lika uppmärksammat i Sverige som här att demokraterna i södern under 1940-60 var de som både satt vid makten och de som accepterade och propagerade för segregering. Dessa "söderdemokrater" var, i mångt ich mycket, inte särskilt lika "federala demokrater från väst eller bort". Dessa bytte parti under 70talet och blev republikaner, samtidigt som demokratiska partiet började ha mer inkluderande syn. (Relativt)
Det sagt så får man lite mer perspektiv på den oerhörda misstro som aa (african-americans) har mot politiker generellt här. Igen, påminner mycket om den misstro som fattiga vita som röstar på republikanerna/Tea party delen har, vilket också gör att dom lyssnar mycket på pastorer och andra "community förankrade" personer när dom röstar.
Den misstron ligger till grunden för mycket av motviljan/ointresset för politik rent generellt - när man inte har pengar eller ens kan rösta, varför registera sig? Tennessee är en tydlig delstat om ser till detta. Medt demokratiskt i västra lilla hörnet (Memphis), sen är alla andra valkretsar republikanska. även om Memphis är fattigare än 6 av de andra distrikten är det inte bara så enkelt eftersom södern dessutom fortfarande är ganska djupt rasistiskt och de två fattigare östra områdena är solitt republikanska ich vita.
Det är natuligtvis inte så att alla går runt och är rasister i södern MEN det är fortfarande väldigt svårt att se hur man kan locka "blandade valmöten" för republikanerna här. Dessutom skulle hag säga att de republikaner jag känner (~hälften av mina vänner här) samt de jag träffar på valmöten och "fundraises" fubderar över hur dom skulle kunna få folk (aa) att gå med i partiet/rösta på partiet samtidigt som dom inte riktigt vet något bra argument... Dom är ju republikaner för att dom vill vara fria, men i ärlighetens namn är de flesta rätt medelklass och har bra jobb etc. De som inte är medelklass är, och detta är svårt att erkänna, väldigt medvetna om sin bakgrund och (gamla) fördomar mot aa. kortfattat, jag tror att republikanerna här är mer inne på att minska valdeltagandet överlag, och särskilt för demokraterna, än att öka sitt eget attraktionsvärde. Det är just bu iaf, mer komplicerat att vara ett inkluderande och diverst parti om man jämför med de väljare man har som går och röstar och som man inte vill skrämma bort.
Detta sagt så skulle jag gärna se att republikanerna ansträngde sig för att locka mer "icke traditionella vita kristna" väljare eftersom jag tror att det skulle ge väldigt mycket för landet i stort. Tyvärr känns dagens situation mer obehaglig och polariserande, särskilt här i södern. Man ska inte underskatta rädslan från vissa delar av väljarkåren här, som leder till mindre övertänkta och kortsiktiga strategier/handlingar.
Tack för input! GOP har delvis sig själva att skylla, ja. En sak som skulle göra svartas liv bättre kunde t.ex vara att skrota det absurda War on Drugs. Det är ett episkt fiasko som dessutom drabbar svarta oproportionerligt hårt. Detta är ju även vad Republikanernas libertarianska minoritet är inne på. Tyvärr var det bara Rand Paul som pratade om prison reform i primärvalen, och han åkte ju ut tidigt.
Idag är situationen så infekterad, och så många svarta så djupt intrasslade i Demokraternas välfärdsindustri, att jag inte ser några snabba lösningar. Det är därför jag använder ord som "tragedi".
En reaktion på det du har skrivit, Johan:
Liknar inte detta Sydafrika, där ANC, trots enorm korruption och katastrofal hantering av brottslighet, vinner jordskredsseger efter jordskredsseger? (jämför med Detroit, Chicago, St Luis, etc.) Det sorgliga är ju att svarta amerikaner som letar efter alternativ till demokraternas vanstyre snarare vänder sig till Black Lives Matter-typer (det vill säga till en politisk rörelse som är till vänster om demokraterna) än vettiga republikaner (Giuliani-typer) och samma är ju fallet i Sydafrika där många svarta som är missnöjda med ANC istället tror att Julius Malema är en frälsare.
Stefan från Göteborg
Hej Stefan,
Mja, det är en knepig jämförelse. ANC kan ju, trots dess fel och brister, inte anklagas för att inte ha kämpat mot apartheid. Demokraternas relation till de svartas historia och raslagarna är mer blandad. Sen blev Sydafrika kvitt sitt system nästan över en natt, medan det i USA fasades ut. USA är dessuton en fullmogen demokrati, till skillnad från Sydafrika. Men jag delar uppfattningen att Demokraterna har svikit många svarta. Dock inte främst på grund av illvilja eller antidemokratisk politik.
Dessutom, glömde jag skriva, har du helt rätt i att utsatta grupper som inte får rätt hjälp oftast blir mer radikala, snarare än mer moderata. Det är en mänsklig men sorglig mekanism på vilken det finns många exempel i världen.
Intressant text! Men jag tycker likt Mattias att du undviker (skyndar förbi) de senaste 40-50 åren lite lätt. Trots den tragiska historien längre bak är ju denna senare tid minst lika händelserik (omöjligt att jämföra iofs). Om vi pratar identitetspolitik har ju Republikanerna nästan profilerat sig genom att vara emot minoriteter, inte minst genom att göra det svårare att rösta. Att profilera sig som republikan är att vara hård mot de som har det svårt och aldrig engagera sig för ett kollektiv eller erkänna strukturella förtryck. Jag tror inte heller att republikaner i stort VILL se sig som rasister, men många agerar politiskt på ett sätt som missgynnar minoriteter i allmänhet, och lockar inte minst till sig väljare med rasistiska motiv.
Kul att följa din blogg och andra mediakommentarer, även om vi gör olika analyser :).
Vad tror du som kännare att republikanerna skulle behöva göra för att bli ett alternativ för svarta?
Jag kan egentligen inte mycket om amerikansk politik men när jag följer debatten får jag känslan av att svarta inte är så mycket för demokraterna som att de är emot republikanerna. Det är liksom anständiga konservativa- känsliga för att liera sig med the angry white wote. Bara än mer känsliga. Svarta ser the angry white vote som försvare och urskuldrare av alla de monstuösa saker som svarta utsatts för. För the angry white vote är allt detta evigheter sedan, för svarta ligger det nära nära. Svarta i vår ålder kan vara den första generationen som fått rösta, den tredje som inte ägts som en vara.
Sebastian,
Tack för synpunkter! Jo, som jag är inne på ovan är Republikanerna inte utan misstag. Men jag vidhåller att de i de stora frågorna haft rätt och Demokraterna fel. Krav på ID vid röstning tycker jag är rimligt, för att ta en nutida fajt som exempel. Det finns väl i de flesta länder och i ett land som USA som saknar personnummer är det närmast nödvändigt om man vill säkra valsystemets integritet. Sen tror jag även att det sätt på vilket Demokraterna numera använder den svarta minoriteten som slagträ har gjort Republikanerna mindre intresserade av samma minoritet. Det är en tragisk, men inte ologisk, konsekvens av de senaste decenniernas skeenden. Politiska felgrepp och misstag har ju en tendens att fortplanta sig. Men att jag gick mindre in på detta i just denna text beror på att det inte råder någon brist på beskrivningar av Republikanernas misstag. Demokraternas håller däremot på att begravas under ett historiskt töcken, inte minst beroende på att de som sätter tonen i samhällsbevakning och populärkultur lutar kraftigt i demokratisk riktning.
Isak,
Tack för bra fråga! Som så ofta när det gäller historiska skeenden så går saker sällan särskilt snabbt. Men jag kan nämna några saker som jag tror skulle få viss effekt på sikt. Först och främst är utbildningssystemet, eller åtminstone den del av det som hyser de flesta svarta, en härdsmälta. Republikanerna skulle kunna bli mycket mer konstruktiva i sin kritik av det offentliga skolsystemet, och peka på hur exvis Fredrick Douglass Academy skapat lysande resultat i verkligt tuffa svarta områden, såsom Harlem. Vidare skulle de då kunna föreslå politiska lösningar som innefattar en storoffensiv med just sådana skolor i utsatta områden. Utbildningsunderskottet är nämligen fortfarande ett jätteproblem i det svarta USA, trots de enorma summor som plöjts ned på federal nivå de senaste fyrtio åren.
En annan grej vore att skrota War on Drugs. Det har lett till storskalig katastrof för landets rättssystem, och de flesta i fängelse är svarta. Ha gärna tuffa straff för våldsbrott, exempelvis. Men drakoniska straff för droginnehav är dels improduktivt, dels något som träffar det svarta USA i solar plexus. Gör även något åt de inbördes straffskalorna. Att snorta kokain på en klubb ger jämförelsevis lindriga straff. Att röka crack ses som betydligt allvarliga, och ger mycket tuffare straff. Då är det ändå samma drog, fast crack är en billigare, kristalliserad variant. Gissa vilken sorts kokain som används av vita respektive svarta...
Det tredje är luddigare, men ändå viktigare. Republikanerna måste mycket oftare och mer högljutt tala om de umbäranden som de svarta lever under, och gifta ihop det både med den politik de själva har och med den politik som Demokraterna haft både historiskt och i vår tid.
Det hela är förstås väldigt komplext, men se detta som en kort tankeskiss.
Detta ämne är mycket intressant och jag har nästan snöat in mig lite i det de senaste åren. Har följa några afroamerikanske opinionsbildare som alla menar att det är just demokratiskt politik de senaste 60 åren som gjort livet relativt sämre för afroamerikaner än vita.
Om något så tycker jag att den verkliga amerikanska historien vs. den beskrivning som blivit berättad här hemma i Sverige visar på en stor vänsterstyrning inom Svensk media. Bara det faktum att slavstaterna var Demokrater och antislavrörelsen var Republikansk säger ju en del om vem som sitter med Svartepetter historiskt. Att KKK, som är sinnebilden av vit rasism, skapades ur Demokratiska partiet blir ju nästan en omöjlig tanke när man idag per automatik drar in rasism så fort det pratas om republikaner.
Tack för ett läsvärt inlägg. Och du har naturligtvis rätt i det mesta. Men som svart, eller latino, är detta nog svårt att rösta på ett parti och företrädare som de senaste 20 åren allt mer öppet flörtat med rasistiska grupper. Och rent historiskt är det du beskriver korrekt men det handlade snarare om politiker från södern snarare än demokraterna som parti. Därav att republikanerna i takt med att södern blivit republikanskt tagit rasismmanteln. So to speak.
/mvh Janne
Tack för ett läsvärt inlägg. Och du har naturligtvis rätt i det mesta. Men som svart, eller latino, är detta nog svårt att rösta på ett parti och företrädare som de senaste 20 åren allt mer öppet flörtat med rasistiska grupper. Och rent historiskt är det du beskriver korrekt men det handlade snarare om politiker från södern snarare än demokraterna som parti. Därav att republikanerna i takt med att södern blivit republikanskt tagit rasismmanteln. So to speak.
/mvh Janne
Det intressanta är ju att demokraternas politik inte har hjälpt de fattiga afroamerikanerna. Se på städer som Detroit och Baltimore, väldigt "demokratiska" och med afroamerikaner på ledande poster inom politik och polisväsen. Båda städerna har enorma problem med kriminalitet och fattigdom. Men att skylla det på republikaner och vita blir ju dubbelfel.
Identitetspolitiken är enorm i USA och värst är just afroamerikanerna. Är du afroamerikan, och speciellt framgångsrik och det finns ju väldigt många sådana, måste du nästan per definition prata om vitas rasism för att inte bli helt utesluten ur den afroamerikanska gruppen. Titta på komiker som Eddie Murphy och Chris Rock. I deras tidiga arbete pratade de lika mycket om afroamerikanernas ansvar mot sig själva som vitas rasism. Idag har ju Chris Rock helt släppt tanken om eget ansvar och allt handlar ju om vitas förtryck.
Absolut. Det är tragiskt att vi, bland annat av dessa skäl, inte kan se en bättre politik för att lösa de faktiska problemen för att komma tillrätta med fattigdom och kriminalitet. Sen är det ännu mer tragiskt att den amerikanska politiken är så låst så inga överenskommelser kan göras överhuvudtaget...
Jag har först nu observerat denna intressanta debatt. Det är helt rätt att demokraterna i södern var det rasistiska systemets upprätthållare med heriostratiska namn som Strom Thurmond och George Wallace med många fler. Både Roosevelt och Kennedy vare beroende av deras röster Det är också riktigt att dessa demokrater senare under Nixon o.s.v. blev republikaner. Jag tycker kanske att du underskattar Lyndon Johnsons betydelse. Vad han gjorde med Voting rights act o.s.v. var banbrytande. Republikanerna har sedan dessblivit allt mer ointresserade av afroamerikanernas röster. Rasisterna i USA är numera republikaner. I vissa delar av land är de inte längre the party of Lincoln utan snarare the party of Davis. Idag hade jag varit demokrat i USA Tidigare hade jag säkert varit republikan.
Jag tycker du på ett bra och nyanserat sätt beskriver det historiska förloppet, men när du skriver om tiden efter 60-talet så är du helt fel ute.
Jag tycker det är förbluffande att din huvudförklaring till svartas loljalitet till Demokraterna har att göra med såkallade entitlements. Det är oseriöst. Du missar elefanten i rummet: rasism, eller åtminstone upplevd rasism. Varför tror du annars att stora majoriteter av asiater och hispanics också röstar på Demokraterna? Röstar asiater, som grupp är rikare än vita, på demokraterna pga entitlemets? Nej, självklart inte. Republikanerna har som strategi konskekvent byggt sin politik på white resentment, särskilt i södern. De har kontinuerligt under de senaste 50-60 års perioden byggt på en politik som gynnar vita och kört med sin typiska dogwhistle-politik. Se bara hur man i södern för ett par år sen genast började göra om voting rights-lagarna för att missgynna svarta efter att Högsta Domstolen upphävde vissa av de relger som gällt sen 60-talet.
Om Republikanerna var smarta så hade försökt attrahera svarta, asiater och hispanics. I dessa tre grupper finns det gott om väljare som skulle kunna lockas av konservativa ståndpunkter i ekonomiska och sociala frågor.
Jag tycker det är intressant att jämföra med hur stor förståelse och respekt man visar för alla Trumpväljare. Alla pratar om hur synd de är om dem, hur vi måste lyssna på dem och anpassa politiken efter deras önskemål. Trumpväljarna har fått Republikaner och andra konservativa att börja ge upp sin klassiska ekonomiska högerpolitik för att anpassa sig. Plötsligt är det okej att säga att man inte ska röra entitlements osv. Svarta å sin sida, som levt under långt större ekonomiska problem, de skulle bara rycka upp sig själva och sluta leva på bidrag. Snacka om en double standard.
Att någon som Trump blir kandidat för Republikanerna är ett bevis på att det partiet och den konservativa rörelsen länge använt sig av rasism för att locka väljare. Det är helt omöjligt att en öppen rasist hade valts till kandidat av Demokraterna, och det vet du.
Det finns naturligtvis mängder av vinklar på detta, och jag nämner både i texten och kommentarer att Republikanerna inte så lättvindigt borde ha släppt in tankegodset från konverterade demokrater som Strom Thurmond och Jesse Helms.
Men det är väldigt förenklat att hävda att Republikanerna inte gjort något för svarta. När Rudy Giuliani ledde in New York på en annan bana än den som beträddes i Baltimore, Chicago, Detroit m.fl ställen så innebar det ett stort lyft i exempelvis Harlem. Han och NY-polisen bidrog inte bara till att staden som helhet levde upp, utan till att otaliga svarta liv räddades.
Men som jag också skriver ovan: Republikanerna har aldrig gjort någon grej av den här politiken, och det borde de har gjort. De borde ha ha kört stenhårt gentemot Demokraterna om de senares krigszoner till innerstadsområden, inte bara ur ett specifikt lag och ordning-perspektiv, utan just med udden mot hur Demokraterna inte lyckats leverera trygghet till de väljare de anser sig vara de självklara representanterna för. Och som jag också redan skrivit: fiaskot War on Drugs, som främst drabbar svarta, borde ha blåsts av för länge sedan. Vilket exempelvis Rand Paul, men även andra, är inne på.
En gång var jag på ett möte på en konservativ tankesmedja i Washington. Det fanns en enda svart kille där. Han beskrev sin resa högerut och vad som startade den. Där han bodde skulle det byggas ett nytt federalt högsäkerhetsfängelse. Ett tv-team gick runt på gatan och frågade folk vad de tyckte om att få denna granne. En svart tonårstjej hade svarat att hon tyckte det var bra, får då skulle hennes framtida barn vid behov kunna träffa sin pappa lite lättare. Just denna kultur av noll förväntningar på livet är ett jätteproblem, Demokraterna har gött den och Republikanerna har misslyckats med att exploatera den och knyta den till den egna politiken. Det är en tragedi, och den tragedin drabbar inte i första hand några politiker.
Och även om jag inte är mycket för identitetspolitik så tror jag det är nödvändigt med fler tunga svarta republikaner. En som jag hoppas på är Tim Scott, senator från South Carolina, som jag både lyssnat på och träffat. Efter Trump-debaclet hoppas jag att det blir Scott och hans generation som tar över partiet. Frågan är väl bara vilket skick USA är i vid det laget.
Demokraterna använder svarta väljare som fodder. Så länge svarta amerikaner hålls arga och bidragsberoende kommer de rösta på demokraterna som lovar att "skydda" dem från republiKKKanerna och som under inga omständigheter kommer ställa lika höga krav på svarta som de gör på vita. Den dagen svarta amerikaner inte längre ser vita amerikaner som smygrasister kommer vara dagen då demokraterna inte längre har 95% av de svarta amerikanska väljarna, vilket skulle vara en ren katastrof för partiet.
Dessutom invänder jag mot idén att svarta inte har något ansvar för situationen i svarta samhällen, och att partier ska "hjälpa" dem med bidrag, affirmative action, etc. Det republikanerna bör göra är att påpeka vilken TOTAL KATASTROF demokraterna har varit för dem, i Detroit, i Chicago, i St Louis, i New Orleans, i, ja, listan kan göras låååååång. Det kommer inte övertyga "black power"-nötter, men det finns många svarta amerikaner som definitivt skulle lyssna på en Thomas Sowell eller en Larry Elder, till exempel. Bara de visste att de existerade.
Stefan från Göteborg
Johan:
http://www.vox.com/2016/7/25/12256510/republican-party-trump-avik-roy
Spot on. Främsta anledningen till att judar, asiater, hispanics och svarta ej röstar på R.
Intressant analys, men jag tycker nog att den missar en del saker och delar verkligen inte alla slutsatser.
En sak som missas är att det är väldigt mycket fokus på rättighetsfrågor och i viss mån identitetspolitik i din text. Det har ju betydligt större betydelse i USA än i Sverige och det är nog sant att den väger tyngst här, men det finns även ekonomiska och socioekonomiska aspekter. En väldigt stor del av den svarta befolkningen tillhör de ekonomiskt svaga och Demokraterna har helt enkelt i större utsträckning en politik som gynnar dessa grupper och adresserar deras problem, t ex utbyggd sjukvård och höjda minimilöner.
När det gäller den historiska synen på rassegregeringen och rättighetsfrågorna så är det mer än fråga om inställningen i nordstaterna respektive sydstaterna än om parti. Men det var Demokraterna som hade starkast fäste i syd förr och därmed sant att det var demokratiska politiker som främst försvarade diskrimineringen. Detta är en historisk sanning, men den är just historisk. Det har ju faktiskt hänt en del sedan 1950-talet. De demokrater som stödde dåvarande politik gjorde senare avbön eller lämnade demokraterna för republikanerna. Därför har det blivit republikanerna som främst burit det historiska arvet från sydstatsdemokraterna in i vår tid. Och det är republikanerna som idag har företrädare på framträdande poster som spelar med rasistiska strömningar och har en presidentkandidat som gör rasistiska utspel.
Med all respekt för historien så är det väl ganska lätt att förstå att dagens väljare röstar efter var partierna står idag och inte vad de tyckte på 1950-talet?
Skicka en kommentar