Hee Haw - den tragiska komedin

Det tog några timmar efter att Sarah Palin annonserat sitt stöd för Donald Trump, sedan låg denna remix på nätet. Jag älskar den, och det gör för övrigt mitt yngsta barn också. Det enda jobbiga är att den sätter sig så hårt i huvudet att man nästan behöver hälla klorin i hörselgångarna för att sluta nynna på den.

Men bortom detta finns en politisk tragedi, som för mig är lika svår att släppa som låtens refräng.

Jag var nog en av de första i Sverige som skrev något alls om Sarah Palin. I min gamla blogg nämndes hon första gången 15 mars 2008, och då just som tänkbar vice president-kandidat åt John McCain. Den 29 augusti presenterades hon som just detta, och jag var till en början mycket entusiastisk.

För nytillkomna är nog detta svårt att förstå, men Sarah Palin var verkligen imponerande i början av sin karriär. Hon gick från borgmästare i obskyra lilla Wasilla till guvernör i Alaska, och som sådan tampades hon med delstatens inpyrda gamla intressen. Väljarna älskade det. Efter två år på jobbet pendlade Palins förtroendesiffror mellan sjuttio och nittio procent, beroende på mätmetod.

Den 44-åriga fembarnsmamman beskrevs alltså inte utan anledning som något av ett politisk underbarn, och som något helt nytt på den svårt gubbifierade GOP-scenen, när John McCain utsåg henne till sin medkandidat.

Därefter gick det mesta åt skogen.

Palin var helt uppenbart inte redo att spela huvudrollen i en nationell valrörelse. Och från vänsterhåll sparades inget som helst krut när det gällde att skjuta ner henne. Att McCains folk inte hade gjort sitt jobb är idag uppenbart. Trots det klarade sig Palin rätt väl även under några verkligt svåra kampanjmoment. Hennes demokratiske motpart Joe Biden borde, efter 35 år i senaten och två egna presidentkampanjer, ha kört över den nybakade guvernören i vice-kandidaternas tv-debatt. Enligt de allra flesta bedömare nådda han bara oavgjort.

Valet slutade ändå med republikansk förlust, och med Sarah Palin till allmänt åtlöje i de liberala medierna. Men bland konservativa gräsrötter hade hon etablerat sig som stjärna, och hennes bok Going Rogue blev en storsäljare och gjorde Palin till miljonär.

Någonstans här drog Sarah Palin uppenbarligen slutsatsen att hon borde gå från politiker till pseudopolitisk underhållare. Hon avgick som guvernör och fick efter hand både diverse programledarroller och lukrativa talaruppdrag. Hon blev inte så rik som en del andra ex-politiker men beräknas idag vara god för omkring tolv miljoner dollar, vilket är klart mer än innan hon blev känd.

Jag har ibland undrat vad som hade hänt om hon fått bättre hjälp efter valet. Hon hade kunnat medge de många misstagen som gjorts, och att hon hade stora kunskapsluckor i inte minst internationella frågor. Sedan hade luckorna kunnat åtgärdas - Palin är lika lite som någon annan guvernör ett dumhuvud.

Kanske hade hon då kunnat komma tillbaka som något annat än betald rekvisita för diverse uppstickarkandidater. Politisk känsla har hon ju absolut. Jag har träffat en del av hennes fans, till exempel en tjej som jobbade på en bensinmack i Kingsland (liten håla i Georgia) och som med eftertryck sa till mig att "I don't care what they say about her. I love her."

Istället drar hon nu omkring och lirar sina gamla hits. Det är "You betcha!" och "Drill baby, drill!" om och om igen, fast utan den där uppriktigheten som gjorde att de lät så bra i början. Lite som när före detta rockstjärnor spelar på småklubbar och utan framgång försöker övertyga publiken om att de fortfarande tycker att det är roligt.

I mina ögon är detta en politisk tragedi.

Hee Haw.

---------------
JOHAN INGERÖ