2016-01-31

Därför vinner Hillary

När Barack Obama och Hillary Clinton slogs om att bli demokraternas presidentvalskandidat 2008 formulerade George W. Bushs rådgivare Karl Rove det som att ”öldrickarna” röstade på Clinton och ”vindrickarna” på Obama, och att det som talade för Clinton var att ”det finns fler öldrickare än vindrickare i det demokratiska partiet”. Att Obama ändå blev nominerad kan ha berott på att en stor grupp av ”öldrickarna” är afro-amerikaner vilka valde att rösta på Obama. Dryckesvanor är kanske en förenkling men det är tydligt att det i de flesta demokratiska primärval funnits en kandidat som varit starkast bland arbetarväljare och en kandidat som varit starkast bland mer välutbildade. De förra har ofta haft en mer tydlig ekonomisk populism (men mer ”underifrån” än vänster) och de senare har varit mer renodlade vänsterkandidater. Ett bättre sätt att skilja dessa kandidater än att tala om höger eller vänster är att säga att de förra (öldrickarna i arbetarklassen) valt en kandidat som ”förstår och representerar sådana som oss” medan de senare (de välutbildade) valt någon som ”tycker som oss”. Före 2008 var huvudregeln att de förra alltid vann nomineringen då det som Rove uttryckte det ”finns fler öldrickare än vindrickare”. Demokraternas ”öldrickarmajoritet” har varit en koalition av etnisk (oftast katolsk) arbetarklass i norra USA, vita sydstatare och afroamerikaner medan vindrickarna ofta återfunnits i universitetsstäder på öst- och västkusten samt i närmast helvita delstater som Vermont och New Hampshire på östkusten, Minnesota i Mellanvästern samt Oregon, Washington och norra Kalifornien på västkusten.

Det senaste tillfället före Obama som en ”vindrickarkandidat” blev nominerad var 1988 då teknokraten Mike Dukakis från Massachusetts blev nominerad. I mycket berodde det på att ”öldrickarkoalitionen” var splittrad mellan Dick Gephardt (populist med starkt fackligt stöd från Mellanvästern), Al Gore (vit sydstatare) och Jesse Jackson (afroamerikan). 1992 var den främsta utmanaren till Bill Clinton den teknokratiske liberalen Paul Tsongas, som vann i New Hampshire, och 2000 utmanades Al Gore främst av den liberale ex-senatorn Bill Bradley. Både Tsongas och Bradley var skickliga och intellektuella politiker men de var oförmögna att vinna väljare utanför gruppen välutbildade vita. Det var även dessa väljare som stödde Howard Dean 2004.

Det främsta skälet till att Obama vann 2008 var inte att han vann i Iowa (vars valmöten domineras av ”vindrickare”) utan att han var en unik kandidat som kunde förena stödet hos vita ”vindrickare” med afroamerikaner. Hillary Clinton vann dock stort i de delstater där vit arbetarklass och hispanics var dominerande väljargrupper. Det som talar för att Hillary Clinton kommer att bli nominerad är att hon till skillnad från 2008 inte har en motståndare som ser ut som Barack Obama. Bernard Sanders har lyckats väl med att vinna stöd bland välutbildade vita men stödet är lågt bland afroamerikaner och hispanics. Sanders styrka är att hans väljarbas är kraftigt överrepresenterad i de två delstater som inleder primärvalsstriden, Iowa och New Hampshire. I dagsläget ser det ut som att det blir mycket jämnt i Iowa (med liten fördel för Clinton i de sista mätningarna) medan Sanders leder i New Hampshire. I kommande primärval ser dock sammansättningen av väljare annorlunda ut och det talar för att nästa demokratiska presidentkandidat heter Hillary Clinton.

Framtiden tillhör dock inte öldrickarna. I takt med att den vita arbetarklassen i allt högre grad lämnar Demokraterna och gruppen vita sydstatsdemokrater försvinner kommer det att bli allt svårare för kandidater som Clinton att bli nominerad. Framtida demokratiska kandidater kan mycket väl bli mer lika Howard Dean eller Bernard Sanders. Vilket i sig också kommer att göra det svårare för Demokraterna att vinna presidentmakten.

Carl Melin

Inga kommentarer: