2019-06-29

Farliga förbindelser


Paolo Roberto beskrev i en intervju för länge sedan sin boxningsstil (fritt ur minnet) som att de flesta inte fattar att han har en strategi, eftersom det ser ut som plötsligt och kaotiskt swingande, men att det finns en metod i vansinnet.

Under Donald Trumps första tid som president kunde man säga samma sak om honom. Men två och ett halvt år in i hans mandatperiod har ett mönster blivit tydligt. Inte minst i utrikespolitiken, högaktuell just nu genom G20-mötet i Osaka, ordkriget med Iran och ett eventuellt tredje möte med Nordkoreas Kim Jong-un när Trump snart besöker den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea.

Det har onekligen låtit hotfullt mellan Washington och Teheran de senaste veckorna. Risken för krig har diskuterats flitigt i media. Så står vi inför ett nytt amerikanskt krig i Mellanöstern? Nej, jag tror inte det. Oavsett vilka hot och förolämpningar som flyger mellan USA och Iran så ser jag inte hur något av länderna kan tjäna på ett krig.

Donald Trump är ingen ideolog och har skiftat färg i åtskilliga frågor genom åren. Ibland på mycket kort tid. Men en av de få konstanterna är hans isolationistiska reflexer. Han anser i själ och hjärta att USA inte bör lägga sina pengar eller soldaters liv på att stöka runt i länder som i vilket fall inte intresserar honom nämnvärt. För Iran torde ett krig vara ännu mindre attraktivt. Dels kan de inte vinna, dels har landet redan betydande problem i och med Trumps ekonomiska sanktioner.

Men det höga tonläget då? Går det att backa när man har uttryckt sig så skarpt? För normala politiker är svaret nej. Och därför undviker normala politiker följaktligen det språkbruk som Trump använder. Men Trump är ingen normal politiker.

Minns bara det första tal som Trump höll inför FN:s generalförsamling, den 19 september 2017. Där sa han bland annat detta om Nordkorea:

The United States has great strength and patience, but if it is forced to defend itself or its allies, we will have no choice but to totally destroy North Korea. Rocket Man is on a suicide mission for himself and for his regime. The United States is ready, willing and able, but hopefully this will not be necessary. That’s what the United Nations is all about; that’s what the United Nations is for. Let’s see how they do.

Världen drog kollektivt efter andan. Men inte så långt senare gjorde Trump en U-sväng och uttryckte en önskan att som första amerikanska president träffa och samtala med sin nordkoreanska motsvarighet. Ett möte bokades, avbokades och hölls sedan ändå. Därefter hölls ett till. Och nu kommer de båda eventuellt alltså att ses en tredje gång.

Huruvida samtalen dem emellan kommer att bli framgångsrika vet vi inte. Men relationen verkar ändå mer avslappnad än på mycket länge, vilket Trump tycks vara hyfsat tillfreds med. För ögonblicket, åtminstone.

Tidigare presidenter skulle aldrig ha träffat Kim utan att någon typ av tydliga framsteg hade gjorts innan. Och detsamma gäller Iran. Men även här har Trump sagt att han är beredd att tala direkt med den iranska regimen, utan några villkor eller eftergifter.

Det finns fler, om än mindre dramatiska, exempel på hur han växlar mellan att vara hotfull och tillmötesgående. De tuffa förhandlingarna med Mexiko, som nu har gått med på att bevaka sin norra gräns hårdare och därmed hjälpa USA att stävja den illegala invandringen. NAFTA-avtalet med Mexiko och Kanada som nu har ersatts med USMCA-avtalet. Upptrappningen av handelskonflikten med Kina, som sedan plötsligt blåstes av under G20-mötet.

Det här är helt enkelt Trumps stil. Han rör sig mellan ytterligheter, från "totally destroy" till "låt oss ta en förutsättningslös lunch" på några få veckor. Kanske är det ett uttryck för hans oberäkneliga personlighet. Kanske är det en planerad process. Kanske är det rent av både och. Men mönstret är återkommande. Mycket talar för att han vill pressa Iran till krigets rand, bara för att sedan plötsligt bjuda till samtal över te och kakor.

Funkar hans metod, i den mån det är en metod? Problemet med utrikespolitik är att det kan dröja rätt många år innan man får svar på sånt. Vi vet idag att Bill Clintons försök att mjuka upp Pyongyang inte funkade. Det gav tvärtom regimen det andrum den behövde för att kunna utveckla kärnvapen. Det här kan gå lika illa.

Men för ögonblicket är det lugnare på den koreanska halvön än på mycket länge. Och det har betydelse även i Väst, för Nordkorea är ett av Kinas trumfkort. Den västledare som vill tygla Pyongyang måste gå via Beijing. Men om Nordkorea kyls ned förlorar Kina en viktig hävstång, vilket förstås ligger helt i linje med Trumps ambitioner.

Förmodligen är det därför Trump verkar ha lagt ner sina planer på att riva upp KORUS FTA, frihandelsavtalet mellan USA och Sydkorea som George W Bush undertecknade 2007. I början av sin presidenttid gjorde han vissa försök, som dock ignorerades av hans stab. Sydkorea är USA:s klart bästa underrättelsekälla rörande vad som sker i Nordkorea. Och handelsavtal handlar, vad Trump än må ha trott, inte enbart om handel.

Då är frågan om Trumps dödshot-följs-av-blomkvast-strategi kommer att funka även på Iran. Det är omöjligt att svara på det, men vissa faktorer talar emot.

För det första är Iran en tyngre spelare i Mellanöstern än vad Nordkorea är i Asien. Kina, Ryssland, Indien och Pakistan har alla kärnvapen. I Mellanöstern är det bara Israel som (med största sannolikhet) har det. För det andra är Iran, de hårda sanktionerna till trots, inte i samma bedrövliga skick som Nordkorea. För det tredje vet Iran att Europas ledare stödde Barack Obamas kärnvapenavtal och är synnerligen irriterade över att det bröts.

Återstår då endast det faktum att varken USA eller Iran har råd med något krig. Det lär mullra ett tag till, men troligast är ändå att de hittar något sätt att backa utan att förlora ansiktet för mycket.

1 kommentar:

Jefferson Smith sa...

"Kan världens främste förhandlare, med en metod (som uppenbarligen är en metod men som jag måste låtsas kan vara vansinne) som hittills har ett 100-procentigt track record och skulle gett minst ett fredspris till en liberal president, lyckas ännu en gång? Det återstår att se!"