2018-03-02

Trump dödade denna blogg

I november 2004 traskade jag storögt runt i Washington D.C där valvakor pågick lite här och var. George W. Bush hade blivit omvald. Det hade varit svårt att tro om man förlitade sig på svensk medias rapportering. Där var John Kerry favorit.


Själv hade jag i mitt första inlägg om amerikansk, i juni 2004, tippat Bush som vinnare och i inlägget efter kom jag ut som John Kerry-supporter. 2008 gillade jag både Obama och McCain men hamnade i McCain-lägret och kampanjade för honom i Nevada under en månad. 2012 kunde jag tänka mig båda kandidaterna, men med en liten lutning åt Barack Obama. 2016 var jag definitivt tillbaka i det demokratiska lägret.


Men det har aldrig att jag hållit på någon kandidat som drivit mitt intresse. Det är just det att jag inte hållit hårt på den ena eller andra som gjort det så njutningsfullt kunna analysera det som händer.


Efter resan till Washington var jag helt fast i amerikansk politik och gjorde till min uppgift att förstå den bättre än vad jag tyckte svenska journalister då gjorde. Men inte minst älskade jag det drama som hela tiden utspelade sig. Det var som en tv-serie som aldrig tog slut. Det var en kärlekshistoria som varade i tolv år, tills manusförfattarna spårade ur säsongerna 2016 och 2017.


När Donald Trump blev vald och så många vettiga människor röstade på honom var det inte roligt längre. Jag följer fortfarande med vad som händer, men inte alls som förr. Istället läser jag biografier om gamla presidenter och hoppas att jag ska vakna ur mardrömmen.


Jag kommer alltid vara fascinerad av amerikansk politik, men om kärleken blossar upp igen vet jag inte.


Det har varit tolv fantastiska år. Jag har gjort tio valrörelseresor och de tre höjdpunkterna var New Hampshire 2008, 2012 och 2016. Särskilt 2008 då ingen sittande president ställde upp och det var helt öppet både hos demokraterna och republikanerna. Dessutom med namn som Barack Obama, John McCain, Hillary Clinton, Mike Huckabee, John Edwards och Mitt Romney.

Så många minnen. Första mötet med John McCain på ett skolbibliotek och jag hälsade med "I'm from Sweeeden", när Mitt Romney la upp spagetti åt mig på en annan skola i New Hampshire, Texas Chili with Huck & Chuck (Norris), kvinnan som avbröt Bernie Sanders med en lång och oerhört gäll utläggning om Wal Mart, godnatt-hälsningen till Ron Paul som hade hotellrummet mittemot mig, Obamas nästan otäckt bra retorik i en gympasal, John Edwards smöriga leende och dåliga handslag, Rick Santorums rumpa precis vid mitt ansikte när han hoppade upp på en bänk för att synas bättre - och mycket, mycket mer.

Jag kommer berätta för alla som vill, och inte vill, höra om dessa resor resten av mitt liv.


Från det tog jag också med mig styrkan i primärval, i demokrati. Politiker, hur mäktiga de än är, måste ut och träffa väljarna. Till och med jag, som svensk, kunde komma dit och prata direkt med dem. Därför tog jag primärvalet till Sverige, där vi genomförde det flera gånger i Östergötland.


Oavsett om kärleken återuppstår kommer jag vara evigt tacksam för dessa år, men denna blogg, och med er läsare. Så många roliga stunder jag haft. Men nu tar den här bloggen en paus. Hur lång den blir vet jag inte. Kanske evig. Tack så länge!

Mathias Sundin


Inga kommentarer: