2009-11-04

Om Obama hade varit Bush, eller McCain

Det som skulle bli ett nytt, betydligt vassare, Kyoto-avtal i Köpenhamn kommer i bästa bli en intet förpliktande överenskommelse. Ansvaret för det ligger till allra största del på USA.

Om EU och USA hade varit överens hade pressen på Kina och Indien blivit stor och en vass överenskommelse hade varit betydligt mer sannolik. Men president Obama väljer att, trots retorik som påstår motsatsen, att inte ta på sig ledartröjan. Så här sa han till exempel för ett år sedan, efter att han blivit vald till president:

“Now is the time to confront this challenge once and for all. Delay is no longer an option. ... any nation that’s willing to join the cause of combating climate change will have an ally in the United States of America.”

Trots detta så är reaktionerna från svenska media oerhört svaga. Fördömanden verkar helt utebli. Det får mig att fundera på hur reaktionerna hade sett ut om samma sak hade hänt under president Bush eller en president McCain. Det är naturligtvis upp till var och en att bedöma, men jag är tämligen säker på att de hade varit väldigt mycket starkare. Istället är det nu ursäktande. Obama undantas nästan helt ansvar och konstigt nog likaså det demokratiska partiet. Istället skylls det på "den amerikanska senaten". Vilka är det som styr senaten? Svar: Demokraterna. Republikanerna kan inte ens stoppa ett lagförslag eftersom de bara har 40 röster. Det krävs 41 röster för att göra det. Makten är alltså till ett hundra procent i demokraterna och president Obamas händer. Vill de driva igenom en klimatlag kan de göra det, redan igår.

Ändå skriver exempelvis Sydsvenska Dagbladet så här:

"Det klimatpolitiska förslag som det demokratiska partiet och president Obama står bakom bygger på ett system med utsläppsrätter, cap-and-trade. ... Motståndet är starkt i senaten även om lagförslaget i ett EU-perspektiv framstår som allt annat än radikalt. ... För att vara säker på att förslaget går igenom och inte stoppas av en republikansk filibuster – en debatt som dras ut i oändlighet och förhindrar att en lag antas – krävs dessutom stöd från en kvalificerad majoritet: minst 60 av senatens 100 ledamöter. Det kan bli mycket svårt att nå utan att lagförslaget vattnas ur till oigenkännlighet."

Kolla vad som står där. Det står att demokratiska partiet "står bakom" det förslaget. Det står att senaten strävar mot. Och man lyckas till och med nästan lägga skulden på republikanerna trots att de inte kan filibustra om demokraterna är eniga.


"Den amerikanska senaten kommer förmodligen inte att hinna ta ställning till det förslag om klimatpolitik som ligger på deras bord före Köpenhamnsmötet."

"Inte att hinna"? Det är klart dom hinner, det handlar om att inte vilja. President Obama och de demokrater i senaten som vill ha en ny lag förmår inte driva igenom den - eftersom andra demokrater bromsar. Hittills är det bara i representanthuset som det varit någon verkstad, där har ett förslag klubbats igenom, för ganska länge sen nu. Men senaten måste också agera.

Utan tvekan är det så att republikanerna jobbar mot förslaget, det underlättar såklart inte. Jag tycker inte, om man nu vill ha ett avtal i Köpenhamn, att republikanerna ska slippa undan kritik. Men det är en oerhört mjäkig ton mot Obama som faktiskt har makten att göra något. Det går inte att skylla ifrån sig.

Det är den här typen av media som gör att svenskars bild av amerikansk politik blir så skev.

6 kommentarer:

chall sa...

Det vore mer ärligt att säga att "eftersom senaten inte håller partipiskan lika starkt finns det möjlighet för demokrater som inte håller med Obama om kllimatmålen kan rösta med republikanerna och därmed hindra presidentens mål". Men det vore väl för komplicaerat att förklara att en senator kan vara mer loajl med sina väljare på landsbygden (oftast där iaf) än med presidenten bara för att dom är i samma parti.....

Det kanske skulle vara något intressant för vissa glesbygdskommuner att driva i riksdagen istf paritlinjer ibland?!

Mathias Sundin sa...

Det har du rätt i, en sådan förklaring är alltid på sin plats (oavsett partifärg på presidenten).

Ja, en blandning av den svenska och amerikanska systemet vore inte helt fel. I USA tänker ledamöterna generellt väl mycket på sina hemmastater och bortser från helheten, men det i Sverige är tvärtom.

Tobias Levander sa...

chall är inne på något viktigt. Det amerikanska systemet skiljer sig åt från vad vi är vana vid och innehåller en rad egenheter, som inte enkelt låter sig förklaras i en kort text. Åtminstone inte om man inte förutsätter vissa förkunskaper hos läsaren.

Att "Obama... faktiskt har makten att göra något" (som det stod i inlägget) är förstås inte oriktigt, men den makten är på många sätt kraftigt beskuren, liksom den är för alla presidenter. Det amerikanska systemet är ytterst trögt och svårarbetat för den som vill genomföra stora förändringar. Det finns förstås både för- och nackdelar med denna tröghet, som är huvudorsaken att de flesta inrikespolitiska reformer hamnar i långbänk och i vissa fall aldrig genomförs. T ex har hälsovårdsreformer i stil med vad de flesta demokrater vill ha, diskuterats åtminstone sedan valrörelsen 1912 och både demokratiska och (faktiskt) republikanska administrationer har misslyckats med att genomföra dem.

Corona sa...

För någon som hoppas bli vald till riksdagen med löften om att denne inte skall följa partipiskan så hade man hoppats på en bättre slutsats än att skylla på Obama.

Partipiskan är inte lika stark i USA som den är i Sverige. Och partipiskan är inte lika stark hos demokraterna som hos republikanerna. Detta bland annat på grund av att republikanerna ger ordförandeskap och dylikt till lojala senatorer medans demokrater ger dem efter senoritet. Något som demokraterna borde ändra på.

Sen är också demokraterna en mindre homogen grupp. Medans det nu finns liberala, moderata och konservativa demokrater så finns det inga liberala republikaner, bara två moderata republikaner (och hur länge de är kvar kan man fråga sig), resten är konservativa.
Fördelen med det är att det nu finns 60 demokrater och bara 40 republikaner. Nackdelen är att de inte går att få dem in i samma fålla särskilt lätt.

En självständig senat är mycket bättre än en som bara gör vad presidenten vill, vi såg hur bra det gick under George Bush Jr.

Och hur lämpligt det är med minoritetens diktatur, att 41% av kammaren skall kunna stänga ner allt?
Hade det varit 50+VP så hade det varit något lättare.
Samma problem ser vi även i californiens delstatssenat där 2/3 av kammaren måste vara enad om budgetbeslut.
Eftersom 60 röster bara är en senatsregel så går den dock att ta bort.

Men du kanske bara ville skriva av dig?

Ronie Berggren sa...

Väldigt bra inlägg. Det är förvisso sant, som tidigare kommentarer påpekat, att det svenska och amerikanska systemet skiljer sig åt. Men det förändrar inte faktumet att den svenska press du citerar rapporterat tämligen partiskt.

Bra gjort!

chall sa...

Tobias: Sant. Det är ju rätt vanligt att saker och ting måste omförhandlas när dom går mellan senaten och representantuset. I Sverige är ju det mest gjort i utskotten och när det kommer till omröstningen i kammaren är det redan avgjort.

Ibland skulle det vara väldigt intressant att se hur det skulle bli om vi inte hade det så? Samtidigt är man nästan tvungen att ha tvåkammarsystem för att kunna tillåta "mindre partipiska" eftersom det annars kan bli väldigt långdragna processer ;)