Kabinettet

Med några veckor kvar till Donald Trumps inflyttning i Vita huset, och de strax därpå följande senatsförhören av hans potentiella ministrar, kan det vara värt att titta närmare på några av dem. Vilka är de, och hur ser deras chanser ut när senaten ska rösta om dem?

Till att börja med måste jag tillstå att valen har förvånat mig något. Inte för att många av dem saknar partipolitisk erfarenhet, det var tvärtom väntat, utan för att kabinettet tycks bli väldigt konservativt. Det är lite svårt att jämföra över tid, men frågan är om ens Reagan hade ett så konservativt kabinett, trots att han som person var klart mer konservativ än Trump. Den tillträdande presidenten är ju, som jag varit inne på tidigare, mer i mitten än vad hans primärvalskonkurrenter är. Nu tycks det dock dra högerut. Det handlar dessutom i flera fall om personer som tidigare under året har kritiserat Trump offentligt, och i bilden av honom ingår ju inte främst hans goda förmåga att ta kritik.

Låt oss titta på några av nyckelspelarna:

Rex Tillerson (Utrikesminister)

Ett intressant val. Tillerson beskrivs i Sverige i lätt hysteriska termer som en oljebaron närstående den ryska regimen. Och i sak stämmer det. Tillerson har tillbringat sitt yrkesliv på oljejätten Exxon Mobile, där han jobbat sig upp från en anställd i mängden till vd och styrelseordförande. Han känner Putin och många andra ryska politiker sedan länge, då EM gjort stora affärer där. Flera republikaner, inte minst Marco Rubio som sitter i senatens utrikesutskott och därmed deltar i de kommande förhören, har uttryckt skepsis mot Tillerson just utifrån hans ryska kopplingar.

Själv ser jag dock nomineringen av Tillerson mer som en seger för det gamla republikanska gardet än för Breitbart-gänget. Han stödde inte Trump under primärvalen, där han istället donerade en bytande summa till Jeb Bush. Condoleezza Rice, som sannerligen inte är någon Trump-anhängare, hyllade valet av Tillerson. Och såväl George W Bush och Dick Cheney har erbjudit sig att tala för Tillerson med skeptiska republikanska senatorer. Cheney har faktiskt redan talat i telefon med Rubio om saken.

Vad gäller Ryssland så är det troligast att Tillersons relationer där handlar om affärer, inte om ideologi. Oljebranschen är en av världes mest politiserade, och det gäller förstås i än högre grad i länder som Ryssland där politiken bestämmer betydligt mer än i väst. Inget storbolag tackar nej till relationer med politiker när det ligger miljardaffärer i botten. Vad gäller Ryssland så är jag mer bekymrad över Trump själv, och över hans säkerhetsrådgivare Michael Flynn, än över Tillerson.

James Mattis (Försvarsminister)

Ett annat val som, faktiskt, borde lugna mer traditionella republikaner. Mattis är pensionerad general, men har inte varit pensionerad länge nog för att få åta sig poliska ämbeten. Därför krävs att kongressen beviljar honom ett undantag. Detta har John McCain, som är ordförande i senatens försvarsutskott och inte heller kan anklagas för att höra till Trumps närmaste vänner, lovat att ordna med så snabbt det går.

I media har det gjorts poänger på hans smeknamn "Mad Dog", vilket han fick som ung man i marinkåren. Men det är billiga poänger. Under primärvalen underkände Mattis Trumps avfärdande ord om Nato, och han anser att Ryssland aktivt försöker bryta isär alliansen. Han förespråkar en tvåstatslösning för Israel och Palestina, anser att USA måste ha goda relationer till de mer moderata länderna i Mellanöstern och betraktar Iran som det stora geopolitiska problemet där. Överlag alltså en traditionellt pragmatisk säkerhetspolitiker, dessutom synnerligen meriterad.

Steven Mnuchin (Finansminister)

Ett väldigt förvånande val, i mina ögon. Givet rådande stämningsläge i USA, och tonläge från Trumps kampanj, borde det ha gått att hitta en finansminister i den privata sektorn som inte har varit hedgefond-spelare och vd på Goldman Sachs. Mnuchins kompetens torde vara oomstridd, även om det inte är självklart att han funkar lika bra på Finansdepatementet som på finansgatorna. Hans politiska åsikter är i stort sett okända, och förhören lär i betydande grad handla om hur han agerade under finanskrisen. Att han skulle vara så kontroversiell att republikaner röstar emot honom är dock inte troligt, såvida inget allvarligt framkommer under förhören. Men jag förstår ändå inte riktigt Trumps bevekelsegrunder här. Dock är den amerikanska finansministern mycket svagare, relativt sin regering, än exempelvs den svenska. Mnuchins personliga svängrum är starkt begränsat av presidenten, som ju bland annat har en budgetchef och det ekonomiska rådet till sitt förfogande.

Jeff Sessions (Justitieminister)

Att Sessions skulle erbjudas en ministerpost tog jag för självklart. Däremot hade jag inte gissat på just de här posten. Veteransenatorn från Alabama är, som det anstår veteransenatorer från Alabama, rejält konservativ. Även i frågor där Trump inte är det. Räkna med att demokrater i senaten kommer vara rejält svårflirtade här, inte minst mot bakgrund av tidigare anklagelser mot Sessions om att ha en fördomsfull syn på svarta. Jag hade gissat att han skulle bli försvarsminister, men nu blev det alltså detta. De här senatsförhören kan bli mycket intressanta

Därutöver finns en del kuriosa som att Ben Carson blir bostadsminister och att wrestling-mogulen Vince McMahons fru Linda blir minister för småföretagarfrågor. Ett för mig glädjande val är skolpengsförespråkaren Betso DaVos som utbildningsminister, hon har onekligen ett styvt arbete framför sig med tanke på landets dåliga skolresultat och aggressiva lärarfack. Dessutom ska det bli intressant att se hur South Carolinas begåvade guvernör Nikki Haley klarar världspolitiken som FN-ambassadör.

Det finns absolut några frågetecken, men överlag tycker jag att Trumps kabinett känns tryggare än Trump själv. Åtminstone på papperet.

-------------------------------------------
JOHAN INGERÖ