Vad Trump gjorde annorlunda

Nej, det här blir inte ett inlägg om förolämpningarna. De är väl beskrivna redan, faktiskt i så hög grad att de har överskuggat de många andra okonventionella grepp han kopplade under detta från början till slut mycket märkliga år. Inte heller är det någon nyårskrönika, men det kan absolut läsas som en del av en sådan. För det som skedde under 2016 lär färga av sig på de år som ligger framför oss. Nåväl, utan further ado: här följer några punkter från den meny USA:s väljare beställde från.

Twitter

Ingen kan ha missat det trumpska twittrandet, eller dess synbart kaotiska men uppenbarligen genomtänkta format. Den typiska tweeten börjar med ett påstående, sen ett slags svar och till slut ett utrop. Halva min feed började göra sina egna varianter av det där, så även jag vid några tillfällen. Vi gjorde det som skämt, men vi bekräftade samtidigt att formatet satt sig. Och att bli igenkänd är en viktig del av den politiska kommunikationen. Trump använde dessutom twitter för att slippa lägga enorma summor på tv-reklam. Hans diverse omvärldsbetraktelser var helt enkelt nyheter i sig. Och om man toppar nästan varje nyhetssändning, varför köpa reklam? Slutligen använde han twitter defensivt. Närhelst något annat än han stod i centrum kunde han dra ut en tweet, varpå journalisterna lydigt släppte allt de hade för händerna. Det gör de för övrigt fortfarande.

Hej då till retail politics

De där jättestora valmötena brukar inte komma förrän framåt sommaren. Särskilt de tidiga primärvalsstaterna brukar vinnas en handskakning i taget, och via en myriad av små intima kampanjmöten som tar massor av tid. Trump gjorde nästan inga sådana framträdanden. Hans sluggerstil och höga kändisnvå (över 95 procent av amerikanerna kände till honom innan kampanjen ens började) lät honom gå direkt på stormötena. Inte heller stannade han i delstaterna. Normalt sätter kandidater upp fasta boplatser i Iowa och New Hampshire (Jag och Mathias Sundin bodde till exempel på samma hotell som Bernie Sanders och hans stab). Trump flög hem till New York de flesta kvällar. Och ibland reste han till delstater där valet inte ens dragit igång. Efter andraplaceringen i Iowa höll han arenamöten i Alabama och Massachusetts. Journalisterna följde såklart med, vilket gjorde att han hela tiden syntes mer än konkurrenterna, även när saker och ting inte gick hans väg.

Slimmade kampanjmöten

Jag överdriver inte när jag säger att det Marco Rubio-möte vi besökte (ca femhundra besökare) krävde tio gånger mer logistik än Trumps möten (tusentals besökare). Rubio hade en mängd gäster och en armé av unga kampanjare som tog namn och adresser till potentiella volontärer. Trump hade en lokal och en scen. Det lät honom använda tiden och pengarna effektivare, samtidigt som han nådde fler. Även Hillary Clinton förlitade sig i hög grad på kändisar, både från politiken och underhållningsvärlden. Och hennes möten var ännu mer uppstyrda än Rubios. De få gäster Trump hade var "vanligt folk". Föräldrar till brottsoffer, gränsbevakare och så vidare. Sådana personer är betydligt enklare att flytta omkring, och de passade dessutom in i kampanjbudskapet, vilket Clintons kändisar inte gjorde.

Auditions till kabinettet

Månaderna efter valet brukar inte vara lugna, för det är en enorm apparat att få en ny administration på plats. Men de brukar vara ganska diskreta. Trump har dock valt en annan modell, en som tycks ha lagts upp ungefär som hans gamla dokusåpa. Han har spelat upp en mängd namn till de vakanta ministerposterna, och de flesta kandidater har paraderats förbi kamerorna i Trump Towers entré på väg upp till hans våning. Det har hållit igång personsnacket i pressen, och sett till att uppmärksamheten är fast fixerad vid den tillträdande presidenten. Dessa auditions har också blivit ett sätt att tysta kritiker. Mitt Romney blev synnerligen foglig under de veckor han diskuterades som eventuell utrikesminister, och när de ändå inte blev han kunde han inte säga annat än att det "var en ära att ha blivit övervägd". Det uttalandet är ett antal nyanser från hans förintande Trump-kritik några månader tidigare, och gör det svårare för honom att lufta trovärdig kritik framöver.

Valrörelsen fortsätter

Istället för att hålla en låg profil har Trump fortsatt turnera med "thank you rallies" till delstater som stödde honom. Dessa möten har inte skiljt sig nämnvärt frå valmötena, förutom att de ibland använts till att presentera nyheter om den inkommande administrationen. Till exempel offentliggjordes valet av James Mattis som försvarsminister under ett sådant möte. Dessa möten har överskuggat andra och för Trump potentiellt besvärliga eftervalsdiskussioner, som att hans finansminister är direktplockad från Wall Street eller att han förlorade popular vote med rejäl marginal.

Ska man sammanfatta detta så är det tydligt att den röda tråden handlar om uppmärksamhet och om att äga agendan. Det Trump saknar i politiskt kunnande tar han igen med skicklig mediemanipulation. För egen del undrar jag hur länge journalisterna kommer acceptera rollen som twitterkorrespondenter, men inget talar för att det sker snart. Medan jag skriver detta rapporterar de alla om hans hjärtliga nyårsshälsning.

Kommer då detta att bli modell för framtida presidenter? Nej, jag tror inte det. Trumps metod bygger helt på hans höga kändisskap och icke-bakgrund inom politiken. Jag kan inte komma på någon annan presidentkandidat som kunde ha gjort något liknande. När Trump-eran väl är över har kanske sakfrågorna ändrat skepnad rejält, men kampanjerna blir förmodligen mer konventionella igen.

Och med detta säger jag Gott Nytt År till läsekretsen. Jag hoppas vi ses på andra sidan, för 2017 lär inte bli svältfött på bloggämnen. Stort tack för att ni har hängt med!


-------------------------------
JOHAN INGERÖ