2016-12-19

Valdag! (Igen)

Idag hålls presidentvalet. Inte väljarnas, men väl elektorernas. Och det är dessa 538 personer som slutgiltigt avgör vem som blir USA:s nästa president. Det hela är något mer dramatiskt i år än normalt, dels för att Donald Trump är såpass kontroversiell och okonventionell och dels för att Hillary Clintons seger i the popular vote blev så stor. Det hela bäddar för en ny omgång debatter om elektorskollegiets vara eller icke vara. Och är det rådande systemet verkligen rimligt?

Själv har jag alltid gillat elektorssystemet. Man bör hålla i minnet att USA inte är en enhetsstat, utan en federation av delstater. Och det är dessutom bara den formella indelningen. Författaren Colin Woodard har mycket träffande beskrivit USA som en sammanslutning av elva skilda nationer/kulturer. Jag har visserligen bara besökt sex av dem, men skriver ändå helt under på hans bild. Skillnaderna mellan exempelvis New England och den djupa södern omfattar inte bara politik utan även religion, mat, klimat, estetik och sport.

Dessutom beter sig folk helt olika i de olika landsändarna. I nordöstra USA känner man som svensk lätt igen sig. Folk sköter mestadels sina egna affärer och pratar inte så mycket med okända såvida det inte finns någon tydlig anledning att göra det. I södern kan däremot tystnad i en hiss uppfattas som oartigt eller rent av fientligt. Men det finns även fläckar inom de geografiska delarna. New Orleans, som på Woodard-kartan är centrum för en egen region/kultur, skiljer sig markant från mycket annat i den djupa södern. Inte bara för den fransk-inspirerade arkitekturen utan även för att stämningen där är mer lössläppt än bara några mil därifrån. Folk från, säg, Mississippi som aldrig skulle acceptera strippklubbar i sina egna kvarter kan absolut besöka sådana i New Orleans, eftersom det är New Orleans.

Alla länder är organiska, men i USA märks det extra tydligt just eftersom landet är så stort och har en indelning och historia som präglats av olika intryck och kolonisatörer. Och det är därför jag alltid har försvarat elektorsröstandet. Det systemet har ofta tvingat presidentkandidater att ta hänsyn till stora delar av landet, och sorterat bort dem som uppfattats som alltför regionala i sina värderingar (söderns George Wallace, New Englands Michael Dukakis). Clinton må har utklassat Trump i vissa folkrika områden, men Trumps stöd var ändå bredare, enligt Woodard-kartan. Hon vann 3 till 4 av landets elva områden, han 7 till 8.

Därmed inte sagt att frågan är enkel. Det normala kan ju absolut tyckas vara att flest röster gäller, punkt. Men detsamma bör i så fall sägas om EU, där exempelvis Sverige har oproportionerligt många parlamentariker jämfört med exempelvis Tyskland. Om EU hade haft en folkvald president (hemsk tanke, men låt oss tänka den ändå) så hade vi mycket väl kunnat hamna i samma situation. Det amerikanska systemet bygger på en i mina ögon sund skepsis mot makt och överhet. Och det är byggt för att hindra någon från att dominera landet med hjälp av några folkrika men geografiskt små områden.

Detta är alltså det pris de stora staterna betalar för att hålla ihop landet/unionen. Och det har sällan varit kontroversiellt, eftersom antalet röster och elektorer nästan alltid har sammanfallit. Men nu när Republikanerna vunnit två presidentval trots popular vote-förlust, inom loppet av sexton år, är det förstås naturligt att frågan väcks på nytt.

Men oavsett vad man må anse om Trump (och jag anser mycket om Trump) så kan jag inte landa i någon annan slutsats än att hans seger är legitim, på samma sätt som maktfördelningen i Europaparlamentet är det.

(Och som sagt: läs gärna den ovan länkade artikeln om USA:s elva nationer. Den är mycket intressant.)


-------------------------------
JOHAN INGERÖ

1 kommentar:

Karl-Gunnar Hultland sa...

Woodards bok var mycket intressant, köpte den för tre eller fyra år sedan och har läst den tre gånger hittills. Tyvärr så verkar svenska media mest rapportera från "Yankeedom","New Netherlands" och "The Left Coast" tre av de regioner Hillary vann i valet. Denna placering av reportrarna gör att de om de rapporterar om övriga delar av USA så gör de oftast det från avstånd och genom att använda Washington/New York media som källa. (Eller media från Los Angeles när det gäller nyheter om film)

Det här har lett till att man i Sverige inte förstod hur stor Trump var i stora delar av USA och att man än mindre förstod sig på hans väljare. Därför ser vi nu hur majoriteten av svenskarna nu ser ut som knipholkar i ansiktet när de ser resultatet av valet.

Som ett exempel can vi ta "the Affordable Care Act" (Obamacare) som för svenskar i allmänhet låter som en bra idé, vad man inte förstår eller tar hänsyn till är att medelamerikanen ser på Washington DC ungefär som genomsnittssvensken ser på Bryssel och EU. Hur många svenskar skulle vilja att vår sjukvård bestämdes av EU från Bryssel och var anpassad till mindre tätbefolkade länder nere i kontinenten?