2016-08-02

De små tuvorna

När folk ber mig förklara skillnaden mellan de svenska och de amerikanska partierna brukar jag svara ungefär så här: I Sverige är det lättare att etablera nya partier än att på djupet förändra de som finns. I USA är det precis tvärtom. Skälen till detta är helt och hållet institutionella.

De svenska partierna styrs av sina kongresser och däremellan av sina valda ledare och högsta tjänstemän. Lite förenklat kan man säga att ju mer inflytande man lyckats vinna, desto mer inflytande ligger inom räckhåll. Det är ytterst sällan någon lyckas bli en inflytelserik spelare över en natt (även om det för all del har hänt). Det svenska systemet med offentligt partistöd gör också att partierna klarar stora medlemstapp. Fördelarna är att det blir svårare att köpa sig inflytande och att det politiska systemet blir ganska stabilt. Nackdelarna är att partierna lätt blir isolerade öar. Allt färre medlemmar avgör nu hur exempelvis riksdagslistorna ser ut, och flera säkra riksdagsmandat tillsätts i praktiken av något hundratal röster i ett provval. Nya frågeställningar har därför ofta gått partierna förbi, vilket lämnat fältet fritt för nya krafter. Under min livstid (dvs sedan 1978) har fyra nya partier kommit in i riksdagen, varav tre har etablerat sig där.

De amerikanska partierna saknar motsvarande formella ledarstruktur. De har visserligen konvent som antar valplattformar, men i och med att varje politiker väljs individuellt snarare än från en lista så är plattformarnas ställning svag och skillnaderna mellan partivänner är ofta stora. Samtidigt är väljarnas möjlighet att styra partierna förhållandevis stark. Man behöver inte vara en aktiv och engagerad medlem för att utöva inflytande. Partiernas primärval är mycket mer tillgängliga än de svenska partiernas provval och nomineringsprocesser. Visserligen röstar bara omkring tio procent av väljarna i primärvalen, men jämfört med den andel som är engagerad i svenska partiers processer är det en jättesiffra.

Det är också orsaken till att Demokraterna och Republikanerna kunnat förändras så radikalt över tid. De styrs av vilka som engagerar sig i deras selektionsprocesser. Således har Demokraterna inte längre någon betydande konservativ falang, eftersom få konservativa numera är intresserade av Demokraterna. Och Republikanernas moderata nordost-falang är lika utrotningshotad eftersom partiet inte längre är särskilt starkt i landets nordöstra delar.

Den andra stora skillnaden ligger i själva valsystemet. I Sverige har vi proportionerliga riksdagsval med fyra procents spärr. I USA, liksom i Storbritannien, finns ett mandat per valkrets och det tillfaller den som får störst stöd. I USA, liksom i Storbritannien, är bronsplatsen därför sällan värd någonting. Tjugo procent på riksplanet kan mycket väl resultera i noll mandat.

Vilket för mig in på poängen med det här inlägget. Givet Hillary Clintons och Donald Trumps låga popularitet, hur ser läget ut för de mindre partier som kämpar på i jättarnas skugga? Och kan någon av dem få ett genombrott i år? Låt oss titta på några av dem.

Green Party: det amerikanska Miljöpartiet kommer med största sannolikhet, liksom för fyra år sedan, att nominera läkaren och aktivisten Jill Stein till president. Förra gången fick de/hon 0,36 procent. Stein erbjöd sig att stå åt sidan om Bernie Sanders accepterade att nomineras av partiet, ett erbjudande som vänligt men bestämt avböjdes.

Constitution Party: detta 25-åriga lilla högerparti kan närmast beskrivas som en hardcore-variant av Republikanerna, och har i takt med de senares högerförflyttning blivit om möjligt ännu mindre relevant. Fick 0,09 procent i presidentvalet 2012.

Justice Party: ett av de nyare partierna i USA. Bildades 2011, rekryterade den tidigare Salt Lake City-borgmästaren Rocky Anderson som presidentkandidat 2012 och fick 0.03 procent. Profilen ligger inom den traditionella vänstern, och i år satsade partiet på att mobilisera stöd för Bernie Sanders i Demokraternas primärval hellre än att föra fram ett eget namn. Hur de kommer att agera nu när Sanders är utslagen har såvitt jag vet inte beslutats.

Socialist Party USA: ett vänstersocialistiskt parti som för det allra mesta fått nöja sig med några tusen väljare, och räknar 0,08 procent i valet 1984 som sin i särklass största valframgång. Är egentligen för obetydliga för att nämnas här, men kan vara av visst intresse ändå eftersom Bernie Sanders i någon mån gjort socialistbegreppet gångbart i USA.

Reform Party: får vara med här eftersom det på nittiotalet var en betydande politisk kraft (drygt åtta procent 1996) och grundades av Ross Perot som fyra år tidigare sopat hem hela 18,9 procent som oberoende presidentkandidat. Kan dock idag räknas som imploderat, även om det fortfarande existerar.

Libertarian Party: det klart viktigaste av USA:s småpartier. Nådde för första gången upp till en procent i presidentvalet 2012 och är såvitt jag vet det enda småparti som kommer att finnas med på valsedeln i landets samtliga delstater. Dess kandidater till Vita huset är Gary Johnson och William Weld, två ex-republikaner som båda lyckats bli valda och omvalda till guvernörer (New Mexico respektive Massachusetts).

Av dessa partier är det förstås ingen som under överskådlig tid kommer att tillsätta några presidenter. Men två av dem, libertarianerna och de gröna, kan mycket väl påverka resultatet redan i höst. Flera mätningar pekar på att de båda partierna växer långsamt men säkert och The Hill rapporterar ett genomsnittligt stöd på 7,2 procent för Gary Johnson och 3,5 för Jill Stein. De båda partierna tycks dessutom ha stärkts av Republikanernas och Demokraternas respektive konvent.

Det skrattas ibland åt kämpande småpartier, både i USA och i andra länder. Men med över tio procent av väljarna i övriga-kolumnen vågar jag lova att varken Clinton eller Trump skrattar. Dels är det ett rejält underkännande av dem båda, dels är småttingarna nu större än den förväntade segermarginalen i de avgörande delstaterna. Libertarianerna kan kosta Trump segern i Florida, de gröna kan kosta Clinton segern i Ohio. Och båda delstaterna kan bli direkt avgörande i höst.

Här finns alltså potential för små tuvor att stjälpa stora lass.

Av de två partierna tror jag att Libertarianerna har bäst potential. Dels är det republikanska motståndet mot Trump mycket starkare än det demokratiska motståndet mot Clinton. Dels kommer Bernie Sanders att kampanja hårt för Demokraterna, vilket gör livet svårare för de gröna. Dessutom kan Johnson få stöd av verkliga höjdare. Mitt Romney har sagt sig vara beredd att rösta på honom. Jeb Bush kan tänkas göra detsamma, och möjligen även Ted Cruz. Det räcker med en av dem för att ge libertarianerna massor av gratis media (och tillgång till donatorer), och om alla tre gör det så är revolten ett faktum.

En annan viktig fråga är huruvida Gary Johnson kan nå femton procent i tillräckligt många nationella mätningar. För om han lyckas med det får han en inträdesbiljett till de tre tv-debatterna. Och då får han tre kvällar med mer uppmärksamhet än vad hans parti fått totalt sedan bildandet 1971. Ingen mätning har gett honom sådana siffror än, men några ger honom över tio.

Personligen gissar jag att det libertarianska taket (i val, inte i mätningar) ligger någonstans runt tio procent. Partiet är fortfarande för akademiskt och ligger för fel gentemot sina potentiella väljare för att nå mycket högre än så. Men tio procent ger ändå ett betydande avtryck, och innebär förmodligen att Donald Trump kan hälsa hem.

Så i år är det klokt att hålla ett vakande öga på Johnson och Stein - Clinton och Trump gör det garanterat.

-----------------------------
JOHAN INGERÖ

8 kommentarer:

Trash sa...

Det här har inget med inlägget att göra, mer än att jag är frihetligt liberal. Jag vill tacka för en informativ och intressant blogg. Er djupa kunskap och nyanserade sätt saknas helt i de flesta svenska medier.

Johan Ingerö sa...

Vad kul att du tycker det, tack!

chall sa...

Jag är så djupt besviken på det gröna partiet - eller snarare Dr Stein. Jag har inget tills övers för en läkare som sprider falsk information om vaccinationer och autism. (på samma sätt ogillade jag Ben Carson skarpt som använde sin neuroläkarroll och spred en hel massa struntpropaganda om hälsoeffekter som i långa loppet sprider skada.)

Jag tror och hoppas att Libertarianerna får en plats i TVdebatten! Det vore helt historiskt och på ett sätt rätt tid - när det nu är så få som är engagerade i presidentsvalet rent historiskt.

Det vore roligt att läsa vad du anser om iden med "independent" kandidater? Uppenbarligen inte i presidentvalet, även om Bloomberg mumlade om att ställa upp som sådan så det är ju "möjligt" utan mer i linje med att vissa senatorer kan vinna på att vara "egensinniga" och inte direkt vara med i ett parti. Den aspekten av Sanders tycker jag svenska medier inte tog fram så mycket under hela primärvalet. Han var ju trots allt independen i Vermont. Sen vore det intressant om det leder till mer independent/tredje parti i delstaterna, kanske till kongressen från ett distrikt? Det är ju kanske inte så troligt men vore roligt att spekulera lite :)

JCDenton sa...

"nyanserade sätt" lol

Waldemar Ingdahl sa...

Ed Clark fick 1980 också en procent som presidentkandidat för Libertarian party. År 1972 fick John Hospers t.om. en elektorsröst.

Johan Ingerö sa...

Sant om Ed Clark. Men elektorsrösten 1972 säger inget om väljarstöd. Det var en s.k trolös elektor som egentligen tillhörde Nixon.

Henrik sa...

Green Party har tydligen tillräckligt med pengar för att köra TV reklam i Tampa Bay media market för närvarande.

Magnus Songstad sa...

kjære deg.
jeg er også forfærdet over dine opplevelser i møte med dine sterke menn som ødela ditt sinn og stolthhet, jeg synes delslags oppførsel nogensinne skal opptre ingenlunde, altså ALDRID!
klæmmer fra Norge, Bergen