"What the hell is going on!?"

Vi har haft lite otur med Donald Trump under den här resan. Första dagen försökte vi gå på ett valmöte, men det föll på att lokalen var så liten. 4000 personer ville in i en sal med plats för 700. Andra försöket föll på att Trump inte kunde komma dit. Snövädret hindrade nämligen hans helikopter från att lyfta från New York.

Men idag blev det till sist av, i en idrottshall på Plymouth State University. Och jag kan väl utan vidare slå fast att det inte liknar några andra valmöten jag varit på här under veckan, eller för delen någon gång någonstans. I femtio minuter orerade Trump utan manus, och utan egentligt sammanhang, om allt mellan himmel och jord. Politiska tal är i regel noggrant strukturerade. Så inte Trumps, vars stil fick mig att tänka på något slags mindmap. En sån där nedteckning av helt fria associationer.

En intressant detalj är att Trump, i likhet med Bernie Sanders som vi lyssnade till igår, inledde med en konspiratorisk harrang om politiska bidragsgivare. Han berömde också Sanders för hans motstånd mot de frihandelsavtal som för närvarande är på tapeten, och då i synnerhet TPP. Min allt starkare känsla är att huvudskillnaden mellan dessa två herrar handlar om stil, inte om substans.

Men det var ändå inte främst Bernie Sanders jag tänkte på under Trumps möte, utan en herre ur den amerikanska efterkrigshistorien: demokraten George Wallace. Wallace tävlar med Barry Goldwater om titeln som USA:s mest inflytelserika förlorare genom tiderna. Han gjorde flera försök att bli president, vilket han aldrig blev. Men han lade mycket av den grund som USA:s politik stått på fram till nu.

Wallace började sin bana som ung och för den tiden och platsen mycket liberal och progressiv domare i Alabama. När han senare ville bli guvernör insåg han att han behövde sjunga en annan melodi, och han blev en av sextiotalets främsta bekämpare av den alltmer framgångsrika medborgarrättsrörelsen. Som presidentkandidat vann han allt fler supportrar bland demokraternas arbetarväljare, med vilka partieliten hamnat mer och mer ur takt.

Wallace var en enastående kampanjare, och älskade när häcklare kom till hans valmöten. Inför jublande beundrare kunde han vända sig direkt till motdemonstranterna och fnysa: "Who are you calling a fascist? I was killing fascists when you punks were in diapers!" eller "I hear them four letter words you hippies been using over there. I got a couple more for you; W-O-R-K and B-A-T-H!".

Wallace var också fullkomligt principlös. Lika lätt som han gick från progressiv till backlash-symbol, lika lätt vände han igen. På sjuttiotalet, när integrationen i södern var ett faktum, bad han plötsligt om ursäkt för sina tidigare handlingar. När han på åttiotalet valdes till guvernör för sista gången var det med betydande stöd från svarta väljare.

George Wallace blev en katalysator i den process som skulle föra söderns vita väljare från Demokraterna till Republikanerna. Han visade hur nya ämnen kunde ersätta ekonomi och jobb som valrörelsernas huvudfrågor.

Detta är i stort sett vad Trump gör nu. Precis som Wallace så förhåller han sig lite eller inte alls till de frågor som annars brukar dominera valen. Han riktar uteslutande sina attacker mot en liten klick makthavare i Washington. Han häcklar sina häcklare. (Mötet stördes av några demonstranter som lyckats ta sig in. Trump hånade dem medan polisen förde bort dem, och fick på så sätt publiken att jubla. Redan före talet spelades faktiskt ett meddelande upp där åhörarna uppmanades att inte använda våld mot eventuella demonstranter utan istället överrösta dem med att skandera "TRUMP! TRUMP!") Han påstår att allt egentligen är jätteenkelt. Och han är, vad man än må tycka i övrigt, väldigt underhållande.

Min poäng är att oavsett om Donald Trump blir president eller inte så har han, precis som Wallace, redan lyckats med att förändra spelplanen. Han har visat att en republikan kan strunta i moralfrågor, motsätta sig frihandel, ignorera den djupt ideologiska frågan om statsmaktens storlek och befogenheter - och ändå gå som tåget. Och oavsett om Trump blir president eller inte så kommer andra republikaner ta till sig den informationen.

George Wallace är ett exempel på att man kan förändra den amerikanska politiken genom att förlora, republikanen Barry Goldwater är ett annat. Kanske är det så att Donald Trumps största avtryck redan är satt, oavsett hur det går i valet.