Vem ÄR Trump?

Det är bara att erkänna: jag tog inte Donald Trumps kandidatur på tillräckligt stort allvar när han offentliggjorde den i somras. Och enda trösten för mitt sårade ego är väl egentligen att jag är i både stort och gott sällskap. Många är vi som inledningsvis såg honom som bara ännu en Pat Buchanan, Herman Cain eller Michelle Bachmann, alltså någon som flammar upp för ett ögonblick men sedan faller offer för Republikanernas djupt rotade kultur av att prioritera "electability" (valbarhet) när det väl blir dags att nominera.

Nu, med fortsatt stabil ledning både nationellt och i viktiga nyckelstater, är det sedan länge uppenbart att han inte är en dagslända som kommer att gå över. Det är inte självklart att han vinner nomineringen, men med historien som bakgrund tyder det mesta ändå på det. En såpass ihärdig ledning och med så kort tid kvar innan nomineringsmötena och primärvalen talar för att Donald Trump verkligen kommer att bli Lincolns partis officiella presidentkandidat.

Därmed är det även hög tid att, i den mån vi inte gjort det tidigare, försöka förstå vem Donald Trump är, och vilken sorts president kan skulle kunna bli. För egen del har jag väldigt svårt för den stil han kör vid valmöten, intervjuer och debatter. Och nu syftar jag inte på vad han tycker, även om jag har skarpa invändningar även där, utan hur han tycker det. I handelsfrågor har han uttryckt sig någorlunda substantiellt, men i snart sagt alla andra ämnen undviker han noga varje form av konkretion. Presidentkandidater brukar vilja skylta med att de behärskar frågorna, Trump uppvisar ingen sådan drift.

Från vänsterhåll, liksom naturligtvis i europeisk press, förklaras detta, som så många gånger förr när det gäller amerikanska politiker, med att han är korkad och/eller okunnig. Det tror inte jag, inte för ett ögonblick. Som jag skrivit i exempelvis Expressen så är han både begåvad och intelligent. Och i och med att han för ögonblicket siktar på the Angry Vote (samma röster som Bernie Sanders jagar, fast från vänster) så behöver han inte vara sansad eller detaljerad. Han kanske modifierar sin stil om/när han kan räkna med att ha säkrat nomineringen, men åtminstone tills dess kommer han inte ge oss några nya ledtrådar.

Alltså får vi gå till läggen. Och på Youtube finns en del intressanta gamla klipp som kan fungera som pusselbitar. Jag vill bara helt kort tipsa om två av dem.

Det först är ganska kort, men av flera skäl ändå intressant. Året är 1988 och en 42-årig Trump gästar Oprah Winfreys program. Här ger han sig in i ett resonemang om internationell handel som låter exakt som det han säger idag, med den enda skillnaden att han inte nämner Kina. Det visar att hans uppfattning om hur USA blir "ripped off" inte är ytligt kampanjsnack, och borgar för att en president Trump knappast skulle ha någon speciellt gynnsam effekt på frihandeln.



Det andra klippet är betydligt längre, och från 1991 då Trump i egenskap av storfräsare inom en makroekonomiskt relevant bransch inbjudits att vittna inför Representanthusets budgetutskott om konjunkturläget och den stora skattereform som genomförts fem år tidigare. Här är bilden mer sammansatt, och mycket långt från 2016 års hånfulla och hetsiga Trump. Men samtidigt är det uppenbart att Donald Trump som person är tämligen kategorisk. Saker och ting är antingen lysande eller komplett värdelösa.

Det senare klippet tror jag ger en rätt bra bild av hur Trump skulle kunna bli som president. Klart mer seriös än hans kampanjstil, men fortfarande kategorisk och utan uppenbar politisk kompass. Och det är just vad som oroar mig. Principlöshet och tvärsäkerhet i kombination bildar en tämligen giftig cocktail.




----------
JOHAN INGERÖ, veteranbloggare som dock gör debut på just denna blogg i och med detta inlägg, och som fortfarande inte riktigt kommit över att Rudy Giuliani inte blev president 2008