Söndagen den 12 april. Hillary Clinton kommer inom några timmar lansera sin kampanj, Ted Cruz och Rand Paul har nyligen kommit på banan och imorgon tänker Marco Rubio också göra det. Man kan utan tvekan säga att årets presidentval är igång. Därför tänkte jag försöka mig på en teori om vem som i januari 2017 svärs in som USA:s nästa president.
Det är rent dumdristigt. Att redan nu säga vem som kommer vinna är omöjligt med tanke på allt som kan och kommer att hända med skandaler, opinionsvindar, läget i ekonomin, terrorism och allt annat. Men det har inte hindrat mig tidigare, och det är roligt att spekulera.
Demokraterna
Om vi börjar med demokraterna, eftersom det är lättast och kortast. Hillary Clinton kommer vinna nomineringen. Ingenting tyder på att något annat. Ingenting. Det utesluter naturligtvis inte att det sker, och alla pekar på 2008, då Clinton också skulle vinna. Sant, men hon är i en mycket starkare position nu än då.
Enda hotet är Elizabeth Warren, men hon verkar faktiskt inte ens försöka.
Demokraternas presidentkandidat: Hillary Rodham Clinton.
Republikanerna
Att tippa detta är oerhört svårt. Republikanernas startfält är brett och kompetent, mycket bättre än både 2008 och 2012. Låt oss fokusera på de kandidater med störst chans och ta hjälp av Nate Cohn för det. I NY Times delar han in kandidaterna i tre kategorier: Invisible Primary, Mainstream Alternatives och Factional Favorites.
Invisible Primary är den kandidat som samlar mest stöd partietablissemanget. Cohn pekar ut Jeb Bush som mycket trolig segrare i denna kategori, vilket han menar är den enskilt viktigaste faktorn för att vinna nomineringen.
Mainstream Alternatives är kandidater som är tillräckligt kvalificerade för att vinna, och om saker och ting faller på rätt plats så kan de också göra det. Cohn placerar här bl.a. Scott Walker, Marco Rubio, Bobby Jindal, John Kasich och Rick Perry.
Factional Favorites är vad det låter som, favoritkandidaten för någon falang. Kandidater med liten chans att vinna, men med mycket tur och skicklighet kan de vinna. Howard Dean var 2004 en sådan kandidat, som kom mycket nära segern. Cohn placerar här Chris Christie (moderates), Ted Cruz (Tea Party), Rand Paul (libertarianer), Mike Huckabee (evangelikala), Ben Carson (Tea Party) och Rick Santoum (kristna högern).
Den som i dagsläget har störst chans att vinna nomineringen är Jeb Bush. Hans kampanjmaskin ser ut att bli svårstoppad. Cohn menar, och jag instämmer, att Bush svaghet ligger till höger. En utmanare som kan samla stöd av tillräckligt många Bush-skeptiker och samtidigt inte stöta bort partietablissemanget. Den som ligger bäst till är Scott Walker.
Jag tror emellertid på en annan kandidat.
Detta baserar jag på att val alltid handlar om framtiden. Floridasenatorn Marco Rubio personifierar framtiden för det republikanska partiet. Andra generationens invandrare från Kuba, ung och framförallt har han många nya idéer. Rubio går exempelvis till val på en skattereform som faktiskt innehåller en del nytt republikanskt tänkande. Hans kampanjslogan kommer troligen vara A New American Century.
En ny generation valdes med Barack Obama. Att gå tillbaka till den tidigare, i form av Bush eller Clinton, tror jag inte man är så sugna på. I alla fall inte om det finns ett alternativ. Kan Rubio visa att han mer än någon annan är det nya alternativet, kan han också ha ett starkt argument för varför han kommer slå Hillary Clinton.
Det Cohn inte berör så mycket i sin artikel är valbarheten. Där kan Rubio långsamt vinna över etablissemanget att faktiskt han är mer valbar än en ny Bush, som ju på så många sätt (bror och far som tidigare presidenter) signalerar en tillbakagång.
Republikanernas presidentkandidat: Marco Rubio.
USA:s nästa president
Med samma argument som varför Rubio vinner den republikanska nomineringen tror jag han vinner presidentvalet. Står valet mellan Clinton och Rubio blir dåtid mot framtid mycket tydligt för väljarna. Redan i primärvalet 2008 blev Clinton dåtiden och Obama framtiden. Ställs hon mot Rubio kommer historien upprepa sig och framtiden vinna.
USA:s nästa president: Marco Rubio.
Det är rent dumdristigt. Att redan nu säga vem som kommer vinna är omöjligt med tanke på allt som kan och kommer att hända med skandaler, opinionsvindar, läget i ekonomin, terrorism och allt annat. Men det har inte hindrat mig tidigare, och det är roligt att spekulera.
Demokraterna
Om vi börjar med demokraterna, eftersom det är lättast och kortast. Hillary Clinton kommer vinna nomineringen. Ingenting tyder på att något annat. Ingenting. Det utesluter naturligtvis inte att det sker, och alla pekar på 2008, då Clinton också skulle vinna. Sant, men hon är i en mycket starkare position nu än då.
Enda hotet är Elizabeth Warren, men hon verkar faktiskt inte ens försöka.
Demokraternas presidentkandidat: Hillary Rodham Clinton.
 |
| Senast det begav sig. |
Att tippa detta är oerhört svårt. Republikanernas startfält är brett och kompetent, mycket bättre än både 2008 och 2012. Låt oss fokusera på de kandidater med störst chans och ta hjälp av Nate Cohn för det. I NY Times delar han in kandidaterna i tre kategorier: Invisible Primary, Mainstream Alternatives och Factional Favorites.
Invisible Primary är den kandidat som samlar mest stöd partietablissemanget. Cohn pekar ut Jeb Bush som mycket trolig segrare i denna kategori, vilket han menar är den enskilt viktigaste faktorn för att vinna nomineringen.
Mainstream Alternatives är kandidater som är tillräckligt kvalificerade för att vinna, och om saker och ting faller på rätt plats så kan de också göra det. Cohn placerar här bl.a. Scott Walker, Marco Rubio, Bobby Jindal, John Kasich och Rick Perry.
Factional Favorites är vad det låter som, favoritkandidaten för någon falang. Kandidater med liten chans att vinna, men med mycket tur och skicklighet kan de vinna. Howard Dean var 2004 en sådan kandidat, som kom mycket nära segern. Cohn placerar här Chris Christie (moderates), Ted Cruz (Tea Party), Rand Paul (libertarianer), Mike Huckabee (evangelikala), Ben Carson (Tea Party) och Rick Santoum (kristna högern).
Den som i dagsläget har störst chans att vinna nomineringen är Jeb Bush. Hans kampanjmaskin ser ut att bli svårstoppad. Cohn menar, och jag instämmer, att Bush svaghet ligger till höger. En utmanare som kan samla stöd av tillräckligt många Bush-skeptiker och samtidigt inte stöta bort partietablissemanget. Den som ligger bäst till är Scott Walker.
Jag tror emellertid på en annan kandidat.
Detta baserar jag på att val alltid handlar om framtiden. Floridasenatorn Marco Rubio personifierar framtiden för det republikanska partiet. Andra generationens invandrare från Kuba, ung och framförallt har han många nya idéer. Rubio går exempelvis till val på en skattereform som faktiskt innehåller en del nytt republikanskt tänkande. Hans kampanjslogan kommer troligen vara A New American Century.
En ny generation valdes med Barack Obama. Att gå tillbaka till den tidigare, i form av Bush eller Clinton, tror jag inte man är så sugna på. I alla fall inte om det finns ett alternativ. Kan Rubio visa att han mer än någon annan är det nya alternativet, kan han också ha ett starkt argument för varför han kommer slå Hillary Clinton.
Det Cohn inte berör så mycket i sin artikel är valbarheten. Där kan Rubio långsamt vinna över etablissemanget att faktiskt han är mer valbar än en ny Bush, som ju på så många sätt (bror och far som tidigare presidenter) signalerar en tillbakagång.
Republikanernas presidentkandidat: Marco Rubio.
 |
| Jupp. |
Med samma argument som varför Rubio vinner den republikanska nomineringen tror jag han vinner presidentvalet. Står valet mellan Clinton och Rubio blir dåtid mot framtid mycket tydligt för väljarna. Redan i primärvalet 2008 blev Clinton dåtiden och Obama framtiden. Ställs hon mot Rubio kommer historien upprepa sig och framtiden vinna.
USA:s nästa president: Marco Rubio.
 |
| 2017 svärs han in till ett annat uppdrag. |
1 kommentar:
Paul Ryan har inga planer på att ställa upp eller?
Skicka en kommentar