Politik är fascinerande förutsägbart ibland. Så fort Barack Obama svor presidenteden för sina andra period i Vita huset blev han en lame duck. För varje dag som går kommer folk lyssna mindre och mindre på honom och fokus skiftas samtidigt till hans efterträdare. Eller rättare sagt spekulationer om vem som kommer att bli hans efterträdare. Det det pratas mest om är Joe Biden.
Obama, denne Messias i amerikansk politik, denne uppburne och hyllade politiker, plötsligt är han inte den mest intressante personen i Washington längre. Det är de personer som kan ta över efter honom. Det måste vara en märklig upplevelse. Att nyss blivit omvald, att ha vant sig att stå i centrum, varit den alla vill tala med, som alla lyssnar på, till att känna att den positionen nu håller på att glida ur händerna. En president är alltid en president, även efter tiden i Vita huset, men ställningen är inte densamma. Makten är inte densamma.
Nu pratas det som sagt mest om Joe Biden. Det mesta tyder på att han tänker göra vad han kan för att få flytta från the Naval Observatory (vicepresidentens bostad) till Vita huset, om fyra år. Vid installationsceremonin för Barack Obama bjöd Biden på fest i just the Naval Observatory och bland de tvåhundra gästerna fanns det många som har sin maktbas i de delstater som röstar tidigt i primärvalet. Biden passade också på att hälsa på hos demokraterna i Iowa, under deras installationsbal. Sådant sker inte av en slump.
Bidens ställning är kanske starkare än någonsin. Han var visserligen en mäktig senator, med ordförandeposter under karriären både i justitieutskottet och utrikesutskottet, men hans rykte har svärtats av de två kapitalt misslyckade presidentkampanjerna.
1988 plagierade han ett tal och föll hårt. 2008 fick han knappt några röster alls. Hans ständiga felsägningar jagar honom.
Men nu, nu är hans ställning stark. Han har vid ett antal tillfällen framstått som en av få personer som faktiskt kan få någonting gjort i Washington. Senast i fiscal cliff-förhandlingarna, där han klev in i sista minuten och hittade en uppgörelse.
Jag vill påminna om Peter Dahlen, en tidigare medarbetare till Biden, och den intervju jag gjorde med honom innan jul. Peter tror att Biden ställer upp i nästa presidentval. Det gör jag också.
Obama, denne Messias i amerikansk politik, denne uppburne och hyllade politiker, plötsligt är han inte den mest intressante personen i Washington längre. Det är de personer som kan ta över efter honom. Det måste vara en märklig upplevelse. Att nyss blivit omvald, att ha vant sig att stå i centrum, varit den alla vill tala med, som alla lyssnar på, till att känna att den positionen nu håller på att glida ur händerna. En president är alltid en president, även efter tiden i Vita huset, men ställningen är inte densamma. Makten är inte densamma.
Nu pratas det som sagt mest om Joe Biden. Det mesta tyder på att han tänker göra vad han kan för att få flytta från the Naval Observatory (vicepresidentens bostad) till Vita huset, om fyra år. Vid installationsceremonin för Barack Obama bjöd Biden på fest i just the Naval Observatory och bland de tvåhundra gästerna fanns det många som har sin maktbas i de delstater som röstar tidigt i primärvalet. Biden passade också på att hälsa på hos demokraterna i Iowa, under deras installationsbal. Sådant sker inte av en slump.
Bidens ställning är kanske starkare än någonsin. Han var visserligen en mäktig senator, med ordförandeposter under karriären både i justitieutskottet och utrikesutskottet, men hans rykte har svärtats av de två kapitalt misslyckade presidentkampanjerna.
1988 plagierade han ett tal och föll hårt. 2008 fick han knappt några röster alls. Hans ständiga felsägningar jagar honom.
Men nu, nu är hans ställning stark. Han har vid ett antal tillfällen framstått som en av få personer som faktiskt kan få någonting gjort i Washington. Senast i fiscal cliff-förhandlingarna, där han klev in i sista minuten och hittade en uppgörelse.
Jag vill påminna om Peter Dahlen, en tidigare medarbetare till Biden, och den intervju jag gjorde med honom innan jul. Peter tror att Biden ställer upp i nästa presidentval. Det gör jag också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar