För fyra år sedan gick jag på ett kampanjmöte med Mitt Romney. Innan hade jag bilden av en stel och tråkig person. Efter mötet var jag klart positivare. Den här gången har jag varit på tre kampanjmöten med honom. Min bild har delvis ändrats igen, och inte till det positivare.
Det första tillfället var en spagetti-middag på en vacker skola i Tilton. Med sig hade han Nikki Haley, guvernör i South Carolina. Hennes plädering för Romney bestod i att hon vill ha en partner i Vita huset, en person som underlättar hennes vardag med att skapa jobb i South Carolina, inte någon som försvårar det, som president Obama.
Sedan tog Romney vid. Hans stump speech består av kritik och kontrast med Barack Obama samt att han citerar ur några hymner om USA. Efter det svarade han på ett par frågor, innan mötet bröts för att vi skulle få lite spagetti. Romney ställde sig i köket, bredvid spagetti-utdelningen och skakade hand med alla som passerade förbi. Före honom stod kampanjpersonal och sa att vi inte fick ta kort med honom.
Romneys handslag och närvara var helt okej, men det blev stressigt när kampanjpersonalen hetsade på oss.
Överlag en trevlig form av kampanjmöte, och han svarade på frågor, vilket är viktigt här New Hampshire.
Nästa var i form av ett rally. Stor scen, mycket folk och med fokus på att pumpa igång entusiasm. Nikki Haley var med denna gång också och både hon och Romney sa samma saker som på middagen. Inget konstigt med det. Publiken är inte densamma och det gäller att hamra in ett budskap.
Efteråt jobbade sig Romney och Haley igenom hela den långa "rope line", där vi som varit på plats först står och hänger. Skaka hand med så många som möjligt och signera kampanjskyltar och böcker är uppgiften. Det här är, som jag skrivit tidigare, en mycket viktig uppgift. Väljarna får närkontakt med kandidaten, ett bra intryck här betyder mycket.
Och det var här mitt intryck av Romney försämrades. När han hälsade på mig försökte jag säga något, men han låtsades inte höra och fortsatte vidare. Stämningen är upphetsad, det skriks och ropas hela tiden. Så är det vid alla rope lines. Därför måste kandidaten vara lugn och inte förmedla känslan att de bara vill gå vidare. Ingen lätt uppgift, men sådana är spelreglerna. Romney gjorde det dåligt vid det här tillfället.
Vid tredje kampanjmötet hade jag fått sällskap från Sverige. De två svenska riksdagsledamöterna Göran Pettersson och Gustav Blix, samt Sveriges USA-ambassadör Jonas Hafström (som jag också träffade för fyra år sedan i New Hampshire) samt Nils Svärdh Wiedel som har praktik på ambassaden.
Behållningen denna gång var Chris Christie, guvernör i New Jersey. Mitt Romney körde först en kortversion av sitt tal och sedan tog Christie över. Hela karln utstrålar självförtroende och det är hans tuffa stil som gjort honom väldigt populär i republikanska kretsar.
Den fick vi snart se prov på. Några från Occupy-rörelsen gastade först när Romney pratade, vilket han artigt bemötte och sedan gick vidare. När de återigen började skrika när Christie talade hanterade han det helt annorlunda.
"Chris Christie kills jobs!", skrek de.
"Reeeally?", sa Christie och tog två kliv fram på scenen. Publiken jublade och Christie fortsatte. "Something is going down tonight, and it ain't gonna be jobs, sweetheart!". Publiken gick bananas.
Snyggt vävde han samman det de protesterande med vilket klimat Obama hade skapat i USA och så pekade han på hur Romney skulle fixa det.
Bakom stod Mitt Romney med ett allt stelare leende. Vem som var den verkliga stjärnan på scenen var brutalt tydligt.
Efteråt jobbade sig Romney återigen genom the rope line. Denna gång betydligt bättre. Han var lugnare, tog sig tid och det kändes inte stressat. Här får istället Christie ett minus. Han smet förbi oss och började först skaka händer en bit bort.
Jag uppfattar inte Romney som stel och tråkig, som för fyra år sedan, men det som många pratar om, hans aningen robotlika sätt, märktes.
Min syn på honom är att han är en smart person, som klarar av att lära av sina misstag. Denna kampanj han driver nu är flera resor bättre än för fyra år sedan. Men han har inte den riktiga talangen för att väcka de djupare känslorna i folk. Jag säger inte att det är krav för att bli en duglig president - vilket jag tror att han skulle bli - men det gör det svårare för honom att bli vald.
Det första tillfället var en spagetti-middag på en vacker skola i Tilton. Med sig hade han Nikki Haley, guvernör i South Carolina. Hennes plädering för Romney bestod i att hon vill ha en partner i Vita huset, en person som underlättar hennes vardag med att skapa jobb i South Carolina, inte någon som försvårar det, som president Obama.
Sedan tog Romney vid. Hans stump speech består av kritik och kontrast med Barack Obama samt att han citerar ur några hymner om USA. Efter det svarade han på ett par frågor, innan mötet bröts för att vi skulle få lite spagetti. Romney ställde sig i köket, bredvid spagetti-utdelningen och skakade hand med alla som passerade förbi. Före honom stod kampanjpersonal och sa att vi inte fick ta kort med honom.
Romneys handslag och närvara var helt okej, men det blev stressigt när kampanjpersonalen hetsade på oss.
Nikki Haley. |
Överlag en trevlig form av kampanjmöte, och han svarade på frågor, vilket är viktigt här New Hampshire.
Nästa var i form av ett rally. Stor scen, mycket folk och med fokus på att pumpa igång entusiasm. Nikki Haley var med denna gång också och både hon och Romney sa samma saker som på middagen. Inget konstigt med det. Publiken är inte densamma och det gäller att hamra in ett budskap.
Efteråt jobbade sig Romney och Haley igenom hela den långa "rope line", där vi som varit på plats först står och hänger. Skaka hand med så många som möjligt och signera kampanjskyltar och böcker är uppgiften. Det här är, som jag skrivit tidigare, en mycket viktig uppgift. Väljarna får närkontakt med kandidaten, ett bra intryck här betyder mycket.
Och det var här mitt intryck av Romney försämrades. När han hälsade på mig försökte jag säga något, men han låtsades inte höra och fortsatte vidare. Stämningen är upphetsad, det skriks och ropas hela tiden. Så är det vid alla rope lines. Därför måste kandidaten vara lugn och inte förmedla känslan att de bara vill gå vidare. Ingen lätt uppgift, men sådana är spelreglerna. Romney gjorde det dåligt vid det här tillfället.
Vid tredje kampanjmötet hade jag fått sällskap från Sverige. De två svenska riksdagsledamöterna Göran Pettersson och Gustav Blix, samt Sveriges USA-ambassadör Jonas Hafström (som jag också träffade för fyra år sedan i New Hampshire) samt Nils Svärdh Wiedel som har praktik på ambassaden.
Göran, Gustav, Nils och Jonas. |
Den fick vi snart se prov på. Några från Occupy-rörelsen gastade först när Romney pratade, vilket han artigt bemötte och sedan gick vidare. När de återigen började skrika när Christie talade hanterade han det helt annorlunda.
"Chris Christie kills jobs!", skrek de.
"Reeeally?", sa Christie och tog två kliv fram på scenen. Publiken jublade och Christie fortsatte. "Something is going down tonight, and it ain't gonna be jobs, sweetheart!". Publiken gick bananas.
Snyggt vävde han samman det de protesterande med vilket klimat Obama hade skapat i USA och så pekade han på hur Romney skulle fixa det.
Bakom stod Mitt Romney med ett allt stelare leende. Vem som var den verkliga stjärnan på scenen var brutalt tydligt.
Efteråt jobbade sig Romney återigen genom the rope line. Denna gång betydligt bättre. Han var lugnare, tog sig tid och det kändes inte stressat. Här får istället Christie ett minus. Han smet förbi oss och började först skaka händer en bit bort.
Mitt hälsar på Nils. |
Jag uppfattar inte Romney som stel och tråkig, som för fyra år sedan, men det som många pratar om, hans aningen robotlika sätt, märktes.
Min syn på honom är att han är en smart person, som klarar av att lära av sina misstag. Denna kampanj han driver nu är flera resor bättre än för fyra år sedan. Men han har inte den riktiga talangen för att väcka de djupare känslorna i folk. Jag säger inte att det är krav för att bli en duglig president - vilket jag tror att han skulle bli - men det gör det svårare för honom att bli vald.
4 kommentarer:
Vilken/vilka presidentkandidater som du mött har varit bäst på den personliga kontakten?
I den här omgången var det nog Huntsman. Tidigare så är det Mike Huckabee som hade helt otrolig närvaro. Bäst handslag hade McCain och Obama - och du vet ju hur det gick för dom! =)
high quality replica handbags FMRW high quality replica handbags FNPX replica designer bags DNSX
m7l56d2z54 q1q45h3r38 k3z92k8y37 a1q52k0f84 f9p03b6m02 b5g21p6v89
Skicka en kommentar