Jon Huntsman och Newt Gingrich har precis avslutat deras Lincoln-Douglas-debatt. Ni som tror att amerikansk politik bara är yta bör kolla när de två kandidaterna går på djupet i utrikespolitiken. Det trista var bara att det inte alls var någon debatt.
Lincoln-Douglas-debatterna är legendariska i amerikansk politisk historia. Det var sju debatter mellan den republikanske utmanaren i senatsvalet i Illinois, Abraham Lincoln, och den sittande demokratiske senatorn Stephen Douglas. Huvudtemat var slaveriet, och de två hade olika åsikter. Vilket ju är en bra sak om man ska ha en debatt (mer om det senare). Lincoln förlorade valet, men de transkriberade debatterna trycktes i en populär bok, som bidrog till att han senare vann den republikanska presidentnomineringen.
Debatten mellan Huntsman och Gingrich saknade motsättningar. Vid ett tillfälle påpekade Huntsman försiktigt att han trodde att Gingrich hade en annan åsikt om Libyen, men det var väl allt. I stället fick vi se en uppvisning i deras kunskaper om utrikespolitik. Och den verkar, i båda fallen, vara både bred och djup.
Det som ändå tonade fram när jag lyssnade på de två var att Gingrich nästan hela tiden hade kommentatorns roll. Många gånger tänkte jag att han beskrev saker och ting på ett mycket tankeväckande sätt, och jag väntade på vad hans lösning var. Till exempel så beskrev han israelisk premiärminister skulle ringa och ställa USA:s president inför ett val hur Irans kärnvapenprogram skulle hanteras. En mycket konkret fråga om vapeninsats eller inte och vilka sorts vapen (kärnvapen eller inte). Vad skulle president Gingrich svara? Det fick vi inte veta ett dyft om.
Huntsman var inte så särskilt mycket tydligare i vad han skulle göra, men ändå bättre än Gingrich. Han talade om att det var dags för trupperna att komma hem från Afghanistan och vad han tyckte USA:s uppgift var de kommande tio åren (stärka sig på hemmaplan och hantera Iran, typ). Han kändes mer som än en ledare.
Lincoln-Douglas-debatterna är legendariska i amerikansk politisk historia. Det var sju debatter mellan den republikanske utmanaren i senatsvalet i Illinois, Abraham Lincoln, och den sittande demokratiske senatorn Stephen Douglas. Huvudtemat var slaveriet, och de två hade olika åsikter. Vilket ju är en bra sak om man ska ha en debatt (mer om det senare). Lincoln förlorade valet, men de transkriberade debatterna trycktes i en populär bok, som bidrog till att han senare vann den republikanska presidentnomineringen.
Debatten mellan Huntsman och Gingrich saknade motsättningar. Vid ett tillfälle påpekade Huntsman försiktigt att han trodde att Gingrich hade en annan åsikt om Libyen, men det var väl allt. I stället fick vi se en uppvisning i deras kunskaper om utrikespolitik. Och den verkar, i båda fallen, vara både bred och djup.
Det som ändå tonade fram när jag lyssnade på de två var att Gingrich nästan hela tiden hade kommentatorns roll. Många gånger tänkte jag att han beskrev saker och ting på ett mycket tankeväckande sätt, och jag väntade på vad hans lösning var. Till exempel så beskrev han israelisk premiärminister skulle ringa och ställa USA:s president inför ett val hur Irans kärnvapenprogram skulle hanteras. En mycket konkret fråga om vapeninsats eller inte och vilka sorts vapen (kärnvapen eller inte). Vad skulle president Gingrich svara? Det fick vi inte veta ett dyft om.
Huntsman var inte så särskilt mycket tydligare i vad han skulle göra, men ändå bättre än Gingrich. Han talade om att det var dags för trupperna att komma hem från Afghanistan och vad han tyckte USA:s uppgift var de kommande tio åren (stärka sig på hemmaplan och hantera Iran, typ). Han kändes mer som än en ledare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar