Kampen mellan Rick Perry och Mitt Romney började ta form i nattens debatt. Perry håller på att bli den som säger det som tilltalar kärnväljare till höger, Romney den som är mest valbar i november nästa år.
De gick loss mot varandra direkt i början om jobbskapande i Texas och Massachusetts under tiden som guvernörer. Men det var senare, om pensionssystemet Social Security, som skillnaderna i position framträdde. Perry fick frågan om han fortfarande kallade pensionssystemet en "ponzi scheme" och andra hårda uttryck. Det gjorde han, minst sagt. Romney höll med om att pensionssystemet behövde reformeras, men han ville "save Social Security", inte lägga ner det och gick hårt åt Perry. Som återigen inte backade en millimeter. Ni kan se ordväxlingen i det här YouTube-klippet.
Frågan är naturligtvis vilken av dessa positioner som kommer fungera bäst för att vinna den republikanska nomineringen. Svaret, tror jag, är Mitt Romneys. Men det innebär i så fall att republikanska primärvalsväljare i stor utsträckning måste ha uppfattningen att Perry inte är valbar. Så är inte fallet idag. Det krävs alltså att Romney lyckas baxa Perry till den positionen.
Här är mina omdömen om samtliga debattörer:
Jon Huntsman
Han lyckades ta positionen som utmanaren till firma Perry-Romney. Ganska tidigt i debatten mellan de två om vem som skapat flest jobb i sin delstat kunde han säga att han hade faktiskt slog dem båda två. Utah var etta i jobbskapade när han var guvernör. Senare fick han upprepa sina ståndpunkter där han kritiserar de andra kandidaterna för att inte tro på vetenskap eller för att de påstår sig kunna sänka bensinpriset.
Det blev tydligt att han är den mest mitteninriktade kandidaten i racet, vilket nödvändigtvis inte kommer hjälpa honom nämnvärt.
Framträdandet var inte något genombrott, men det var ett steg i rätt riktning.
Michele Bachmann
Jag fascineras över att se hur snabbt kandidaterna kan bryta igenom och sedan försvinna. Bachmanns genombrott kom i debatten i New Hampshire. Även i förra debatten, i Iowa, var hon huvudperson då hon sparrade med Tim Pawlenty. Nu, i den tredje debatten, var hon fullständigt bortglömd. Vid ett tillfälle gick det tjugo minuter utan att hon sa ett ord. Hon hade inget sätt att komma in i debatten mellan Perry och Romney.
Det hon sa var det inget fel på. Men det skapade inga vågor på vattnet. Ingen brydde sig. Hennes kampanj har sedan Ames varit på väg utför. Den här debatten förstärkte det.
Newt Gingrich
Attackerade återigen programledarna (även de i förra debatten!) och media. Det ger fina applåder från publiken, men gör inte att man vill rösta på karln. Han var ändå bättre än i de tidigare debatterna. Mer på hugget med vad han vill göra, även om han samtidigt har en tendens att berätta hur han röstade på 80-talet om olika lagförslag. Jaja, du är tusen år gammal och har röstat för vartenda lagförslag sedan USA bildades, tänkte jag vid ett tillfälle.
Herman Cain
Som tidigare rätt bra. Han upprepade sin 9/9/9-plan för skatter. Ett någorlunda underhållande inslag, men fick inte till några riktiga fullträffar.
Rick Santorum
Kändes något mer avslappnad, men hade liksom inget budskap. Varför ska man välja honom framför de andra?
Ron Paul
I debatten kunde man se Pauls nya strategi (jämfört med tidigare presidentkampanjer) och hur den krockar skoningslöst med hans gamla. Paul har blivit sugen på att vinna. Han har klämt sig förbi Bachmann och ligger nu trea i opinionsmätningarna. Hans kampanj har attackerat Perry flera gånger senaste dagarna, och det gjorde Paul upprepade gånger även i debatten.
Samtidigt säger att han vi ska passa oss för att bygga ett staket mot Mexico för att hålla illegala invandrare ute, "det kan också hålla oss inne". Om det var ett skämt var det inget som fattade det. Han föreslog också att man skulle stänga av air condition för trupperna i Irak och Afghanistan som kostade USA 20 miljarder dollar per år.
Den typen av uttalanden gör att han inte tas på allvar.
Själva framträdandet var inte dåligt i övrigt, men inte någon av hans bättre debatter.
Mitt Romney
Stabil insats över hela debatten. Han tar inga onödiga strider med motståndarna utan fokuserar på Obama, men visade samtidigt att han stod upp efter sparringen med Perry. Framstod inte alls som nervös eller desperat nu när Perry har bränt förbi honom i opinionsmätningarna. Den typen av saker kanske inte spelar så stor roll för ett enskilt debattframträdande, men kan skapa en trygg bild hos väljarna över en längre tid. Som Obamas sätt att hålla sig lugn stod i kontrast mot McCains skjutande från höften under finanskrisen 2008.
Rick Perry
Stark inledning om jobben och stark avslutning om dödsstraffet (även om jag personligen hade väldigt svårt för en del av det han sa). Ett tag mitt i debatten hade han svårt att få orden att flyta på. Det gick på tomgång. Överlag ändå ett bra framträdande. Han backar inte från saker han har sagt, han utstrålar kraft och styrka. Precis som Romney kanske projicerar trygghet, så är det möjligt att väljarna känner att Perry är en stark ledare. Det i sig kan vara en väldig trygghet när det blåser snålt.
The Fix har i vanlig ordning utsett vinnare och förlorare.
Här är hela debatten:
De gick loss mot varandra direkt i början om jobbskapande i Texas och Massachusetts under tiden som guvernörer. Men det var senare, om pensionssystemet Social Security, som skillnaderna i position framträdde. Perry fick frågan om han fortfarande kallade pensionssystemet en "ponzi scheme" och andra hårda uttryck. Det gjorde han, minst sagt. Romney höll med om att pensionssystemet behövde reformeras, men han ville "save Social Security", inte lägga ner det och gick hårt åt Perry. Som återigen inte backade en millimeter. Ni kan se ordväxlingen i det här YouTube-klippet.
Frågan är naturligtvis vilken av dessa positioner som kommer fungera bäst för att vinna den republikanska nomineringen. Svaret, tror jag, är Mitt Romneys. Men det innebär i så fall att republikanska primärvalsväljare i stor utsträckning måste ha uppfattningen att Perry inte är valbar. Så är inte fallet idag. Det krävs alltså att Romney lyckas baxa Perry till den positionen.
Här är mina omdömen om samtliga debattörer:
Jon Huntsman
Han lyckades ta positionen som utmanaren till firma Perry-Romney. Ganska tidigt i debatten mellan de två om vem som skapat flest jobb i sin delstat kunde han säga att han hade faktiskt slog dem båda två. Utah var etta i jobbskapade när han var guvernör. Senare fick han upprepa sina ståndpunkter där han kritiserar de andra kandidaterna för att inte tro på vetenskap eller för att de påstår sig kunna sänka bensinpriset.
Det blev tydligt att han är den mest mitteninriktade kandidaten i racet, vilket nödvändigtvis inte kommer hjälpa honom nämnvärt.
Framträdandet var inte något genombrott, men det var ett steg i rätt riktning.
Michele Bachmann
Jag fascineras över att se hur snabbt kandidaterna kan bryta igenom och sedan försvinna. Bachmanns genombrott kom i debatten i New Hampshire. Även i förra debatten, i Iowa, var hon huvudperson då hon sparrade med Tim Pawlenty. Nu, i den tredje debatten, var hon fullständigt bortglömd. Vid ett tillfälle gick det tjugo minuter utan att hon sa ett ord. Hon hade inget sätt att komma in i debatten mellan Perry och Romney.
Det hon sa var det inget fel på. Men det skapade inga vågor på vattnet. Ingen brydde sig. Hennes kampanj har sedan Ames varit på väg utför. Den här debatten förstärkte det.
Newt Gingrich
Attackerade återigen programledarna (även de i förra debatten!) och media. Det ger fina applåder från publiken, men gör inte att man vill rösta på karln. Han var ändå bättre än i de tidigare debatterna. Mer på hugget med vad han vill göra, även om han samtidigt har en tendens att berätta hur han röstade på 80-talet om olika lagförslag. Jaja, du är tusen år gammal och har röstat för vartenda lagförslag sedan USA bildades, tänkte jag vid ett tillfälle.
Herman Cain
Som tidigare rätt bra. Han upprepade sin 9/9/9-plan för skatter. Ett någorlunda underhållande inslag, men fick inte till några riktiga fullträffar.
Rick Santorum
Kändes något mer avslappnad, men hade liksom inget budskap. Varför ska man välja honom framför de andra?
Ron Paul
I debatten kunde man se Pauls nya strategi (jämfört med tidigare presidentkampanjer) och hur den krockar skoningslöst med hans gamla. Paul har blivit sugen på att vinna. Han har klämt sig förbi Bachmann och ligger nu trea i opinionsmätningarna. Hans kampanj har attackerat Perry flera gånger senaste dagarna, och det gjorde Paul upprepade gånger även i debatten.
Samtidigt säger att han vi ska passa oss för att bygga ett staket mot Mexico för att hålla illegala invandrare ute, "det kan också hålla oss inne". Om det var ett skämt var det inget som fattade det. Han föreslog också att man skulle stänga av air condition för trupperna i Irak och Afghanistan som kostade USA 20 miljarder dollar per år.
Den typen av uttalanden gör att han inte tas på allvar.
Själva framträdandet var inte dåligt i övrigt, men inte någon av hans bättre debatter.
Mitt Romney
Stabil insats över hela debatten. Han tar inga onödiga strider med motståndarna utan fokuserar på Obama, men visade samtidigt att han stod upp efter sparringen med Perry. Framstod inte alls som nervös eller desperat nu när Perry har bränt förbi honom i opinionsmätningarna. Den typen av saker kanske inte spelar så stor roll för ett enskilt debattframträdande, men kan skapa en trygg bild hos väljarna över en längre tid. Som Obamas sätt att hålla sig lugn stod i kontrast mot McCains skjutande från höften under finanskrisen 2008.
Rick Perry
Stark inledning om jobben och stark avslutning om dödsstraffet (även om jag personligen hade väldigt svårt för en del av det han sa). Ett tag mitt i debatten hade han svårt att få orden att flyta på. Det gick på tomgång. Överlag ändå ett bra framträdande. Han backar inte från saker han har sagt, han utstrålar kraft och styrka. Precis som Romney kanske projicerar trygghet, så är det möjligt att väljarna känner att Perry är en stark ledare. Det i sig kan vara en väldig trygghet när det blåser snålt.
The Fix har i vanlig ordning utsett vinnare och förlorare.
Här är hela debatten:
1 kommentar:
Intressant analys. Om jag förstått saken rätt så ansåg dock Perry inte att social security i sig själv var ett pyramidspel utan att löftet om ett fortsatt fungerande social security till yngre arbetare var det - det är i sådana fall en viss skillnad.
Skicka en kommentar