2009-07-20

Konstig syn från insidan

Lovisa Frost har många svenska journalisters drömjobb. Hon är reporter i Vita huset och inne på sin tredje president. Inte illa. Men trots hennes närhet till presidenten och makten tycker jag att hon drar några märkliga slutsatser i dagens Expressen. Hon skriver:

"Det pågående arbetet med hälsoreformen kan däremot betraktas som en stor framgång för Obama."

Hur då exakt? Det som händer just nu är att frågan håller på att köra fast i kongressen. Hans förtroende i frågan minskar rejält hos väljarna. President Obama kampanjar nu som aldrig förr att vända den nedåtgående spiralen. Därmed inte sagt att frågan är körd och det inte blir någon reform. Den kan mycket väl komma, även om det inte går lika snabbt som Obama vill.
Om det blir en reform och om den reformen inte ökar budgetunderskott, först då är det en stor framgång för Obama.

Obama största framgångar så här långt - oavsett om man håller med politiskt eller inte - tycker jag är stimulanspaketet, som både var enormt och gick snabbt. Nomineringen - och snart utnämningen i senaten - av Sonia Sotomayor är också en stor framgång.

I övrigt är det en väldigt välvillig artikel där det mesta med Obama ses i ett positivt ljus. Hans beslut att ta över General Motors beskrivs som "han fick snabbt även låta staten gå in som delägare i bilindustrin." Det enda negativa är att han var lite seg med att utse viktiga personer på departementen och att hans pressekreterare är oorganiserad.

Så om Lovisa Frost vill komma hem till Sverige skulle hon, med sin Obama-vänliga attityd, passa in bra på många svenska tidningar.

1 kommentar:

Tobias Levander sa...

I likhet med Dick Cheney är jag inte alls säker på att budgetunderskottet spelar någon större roll. Kan man ändå inte balansera budgeten, då spelar det ingen större roll hur många nollor budgetunderskottet har. Det är abstrakta saker de flesta väljare inte bryr sig om. Arbetslöshetsstatistik är däremot konkret på ett annat sätt och har ofta stor betydelse för hur en president uppfattas.

Det som har betydelse för hur en eventuell hälsovårdsreform uppfattas är därför inte budgetunderskottet, utan huruvida den upplevs förbättra situationen för amerikanska vårdtagare och gör nytta för de oförsäkrade.

Att det nuvarande systemet upplevs som problematiskt bevisas av att knappast någon ledande politiker i något parti försvarar status quo.

För demokraterna är en genomgripande hälsovårdsreform en hjärtefråga sedan 1945, då president Truman började prata om en sjukvårdsförsäkring för alla. Han hade det sedan som ett vallöfte i presidentvalet 1948, men det kom att köra fast i kongressen. Samma öde drabbade flera andra senare förslag, av vilka Clinton-fiaskot 1993 är det mest kända.

Obama har kommit längre än Clinton någonsin kom och lär förr eller senare få igenom en kompromiss av något slag. Den kommer dock bara att gagna presidenten väsentligt om folk upplever att den utgör en förbättring jämfört med status quo.

Även om det hela återigen slutar i fiasko tror jag att skadan blir större för kongressens demokrater än för president Obama, som jag av flera orsaker inte tror kommer att att ha mycket större svårigheter att bli omvald än Clinton hade 1996.