Edwards väljer public financing

Det betyder att staten matchar kampanjbidrag på upp till 250 dollar men sätter samtidigt hårda restriktioner för hur mycket han får spendera under primärvalssäsongen. Max 50 miljoner dollar är nivån. Han får inte heller bidra med egna pengar till kampanjen.

De flesta större kandidater kommer inte acceptera public financing eftersom de helt enkelt kommer dra in mycket mer än 50 miljoner dollar och därmed kommer kunna spendera mycket mer än så. Det sätter också gränser för hur mycket pengar han får spendera i varje delstat. I Iowa är gränsen drygt 800 000 dollar och i New Hampshire 1,5 miljon. Han har redan idag spenderat en stor del av de summorna i delstaterna. Hans rådgivare Joe Trippi menar dock att det inte spelar någon större roll eftersom det finns så många undantag i reglerna som går att använda. Istället försöker kampanjen rikta fokus mot de andra kandidaterna, främst Obama och Clinton, och menar att de också borde använda public financing, istället för pengar från lobbyister. De två har dock ignorerat Edwards.

Hur än Edwards kampanj vänder och vrider på detta så är det ett svaghetstecken. Det visar att han inte drar in tillräckligt med pengar och inte är tillräckligt konkurrenskraftig. Joe Trippi sa 2003, då Howard Deans kampanjmanager, att "this campaign believes that any Democratic campaign that opted into the matching-funds system has given up on the general election.”

Uppsidan är naturligtvis att Edwards nu får mer pengar att röra sig med. Istället för drygt 10 miljoner dollar i kistan dubblar de nu det. Det ger naturligtvis ökade möjligheter, men blir det en utdragen kamp får Edwards det svårt.