2006-09-29

Så här blir det

Ifall ni vill skippa de kommande 12 åren så ska ni fortsätta läsa, för så här kommer det bli. Först lite ingress.

Folkbladets politiske redaktör Widar Andersson (s) argumenterar nu på olika håll att socialdemokraterna i opposition inte ska gå åt vänster. Widar är nämligen en ganska klok sosse som till exempel kämpar för friskolor. Häromdagen skrev han i Folkbladet och hyllade Tony Blair för att denne bidragit till att göra vänster-center-politik populärt igen efter en dominans för högern genom Ronald Reagan och Maggie Thatcher. Jag kommenterade detta i min kommunblogg genom att påpeka att det Blair gjorde var att ta Labour högerut. Är det något som Widar tycker är bra, undrade jag. Genom att läsa hans gästkolumn i Borås Tidning faller den biten på plats. Widar vill inte att socialdemokraterna ska gå vänsterut i opposition:

"En betydande del av socialdemokratins väljare har tagit ett tydligt steg till höger. Dessa skulle då återvinnas genom en tydligare vänsterprofil?"

Men som Dick Erixon påpekar är nog risken (eller chansen) stor att så ändå blir fallet, sossarna går åt vänster:

"Det ligger i socialdemokratins reflexer att gå vänsterut. Man är inget mittenparti. Och lockelsen att med all kraft attackera Reinfeldt är för stor."

Jag tror att det är just detta som kommer att hända. Och nu kommer vi till framtiden. Sossarna kommer nu röra sig vänsterut, stenhårt attackera de borgerliga ur ett vänsterperspektiv och därmed tappa ytterligare väljare till Alliansen. Det blir en svidande förlust 2010, som möjligen, men inte troligen blir en väckarklocka. Jag tror det behövs ytterligare en valförlust 2014 för att de verkligen ska vakna, välja en ledare ala Tony Blair och kunna återta makten genom att röra sig högerut.

Det som kan störa detta framtidsscenario är om denna "Tony Blair" dyker upp tidigare. Kanske har Margot Wallström rört sig lite högerut, hon har ju sagt saker i den riktningen, men klarar hon av att flytta hela partiet? Just nu finns ett guldläge för en vänsterinriktad kandidat att stenhårt börja angripa Alliansen och därmed positionera sig inom socialdemokraterna som näste ledare. Wanya Lundby-Wedin har redan börjat så smått...

5 kommentarer:

Robsten sa...

Du vet inte mycket om vänstern du, Wanja lundby är hatat i stora kretsar av sossarnas väljargrupper. Lundby-Wedin kommer aldrig att bli partiledare, om de är så urbota dumma och försöker skall alliansen dansa jigg en vecka i sträck, det skulle vara den bästa julklapp de någonsin fått eller kommer att få.

Robert Nordman sa...

Nej, hon lär knappast bli partiledare - men hon sätter tonen som kandidaterna till den posten kommer jämföras utifrån.

Likheten med hur några "funderar på att ställa upp" i primärval i USA utan att ha en tanke på att verkligen göra det är värd att göra. Där som här är det en fråga om att sätta den egna falangens agenda som grunden i det som komma skall.

Mathias Sundin sa...

Har jag skrivit att hon ska bli partiledare? Och på vilket sätt vet jag inte mycket om vänstern?

Fattar mig inte på denna otrevliga stil från dig robsten. Dina inlägg innehåller ofta något förolämpande. Kom med dina åsikter, håll med eller inte, jag håller inte alltid med dig men försöker låta bli att kalla dig idiot.

Jonas N sa...

Mathias

Jag tror (och hoppas) en hel del på ditt scenario. Jag har spekulerat lite i liknande banor om G.Perssons efterträdare här.

Två saker vill jag kommentera.

1) Jag är även i framtiden bekymrad över nytt (s)-styre, men om 12 år kanske jag kan gå i ekonomisk (och metroligisk) exil och inte bekymra mig pss som idag. Faran är nämligen att det inte alls blir någon 'Blair', utan en populist à la Schröder.

2) Angående 'Blair' anser jag att han (och många andra jämförbara) är unika individer, inget som man har på lager att plocka fram när den stora organisationen är färdig med sitt självransakande och pekat ut den nya riktiningen och strategin för den.

Nej, jag tror att stora förändingar, 'revolutioner' om du så vill , (som får historiska konsekvenser, ger den en ny riktning) sker genom att enskilda i kraft av sin personlighet och utstrålning lyckas lägga om kursen i det stora som annars bara hade lunkat på i samma upptrampade fotspår (och där en mer slätstruken ledare bara försökt att administrera det dagliga och manövrera kring och förbi svårare frågor för att bibehålla sin ställning).

Thatcher var ett sådant unikum. Även Mandela och Gorbatjev. Blair och Reagan också, men i ngt mindre stor skala. På den negativa sidan finns (givetvis) Hitler, Mao och många fler, men även Palme la om kursen för Sverige i kraft av sin personlighet vilket skulle kosta under åtskilliga decennier (och troligen fortfarande gör) ...

Mathias Sundin sa...

Helt riktigt, typer som Blair snyter man inte ur näsan så där bara. Dels måste den personen överhuvudtaget finnas, och för det andra måste läget finnas, alltså att partiet befinner sig i djup kris, eller iallafall inte haft makten på länge.
Den personen skulle kunna komma nu, men får begränsat handlingsutrymme om han eller hon överhuvudtaget kommer till makten.
Men om 12 år kanske =)