2016-03-15

Hur mycket stryk tål ett amerikanskt parti?

För att gå direkt till svaret: åtskilligt.

Det råder sannerligen inga tvivel om att de amerikanska partierna är i rätt dåligt skick just nu. Det faktum att en socialist på fullt allvar förmår hota en Clinton hade under vilket annat valår som helst varit nog för att få landets alla krisartiklar att handla om Demokraterna.

Och att så inte sker beror förstås på att Republikanernas situation är ännu värre. Vi som följer republikanska institutioner som Fox News, Weekly Standard m.fl i sociala medier har inte kunnat missa att snart sagt all deras kommunikation nu handlar om att sänka Donald Trump, mannen som av allt att döma ändå kommer att vinna partiets nominering.

John Kasich och Marco Rubio tvekar offentligt när de får frågor om de kommer att kunna rösta på och kampanja för Trump. Och frågan är förstås om partiet kommer att överleva detta. Två omständigheter talar för att både Demokraterna och Republikanerna kommer levande (om än rejält krockskadade) ur årets cirkus. 

Den första är att det amerikanska valsystemet ser ut som det gör. Här i Sverige kan partierna anses ha förstatligats genom partistödet, som idag vida överstiger medlemsavgifterna som försörjningsbas. I USA är det ideella arbetet viktigare, men även där finns starka offentliga mekanismer.

De primärval som nu pågår organiseras av delstaterna, inom ramen för det offentliga valsystemet. När man registrerar sig som väljare (vilket är nödvändigt bland annat eftersom USA saknar personnummer) så registrerar man sig även som republikan, demokrat, oberoende eller något annat. Registreringen blir således även biljetten in till partiernas interna processer, som till skillnad från svenska partiers provval i stort sett är öppna för allmänheten.

Detta skapar en stark fördel för rådande ordning. Det är i USA, till skillnad från i Sverige, betydligt lättare att i grunden bygga om något av de stora partierna än att etablera ett nytt.

Den andra omständigheten handlar om landets storlek och politiska bredd. USA är mer kontinent än nation, mer jämförbart med EU än med exempelvis Sverige eller Spanien. Och valsystemet är byggt för en tvåpartimodell. För att över huvud taget fungera måste partierna ha och acceptera en enorm politisk spännvidd.

Det bästa exemplet i modern tid torde ändå vara Demokraternas primärval inför presidentvalet 1972. Republikanen Richard Nixon var president, och frågan var vilken demokrat som skulle ställas emot honom. Två av huvudrollsinnehavarna stack ut. Senator George McGovern från South Dakota och guvernör George Wallace från Alabama.

För er som inte är bekant med herrarna i fråga: detta är lite som om Gustav Fridolin och Kent Ekeroth skulle konkurrera om ordförandeklubban i Socialdemokraterna. McGovern stöddes av den skäggiga unga antikrigsvänstern. Wallace av konservativ, ibland öppet rasistisk, vit arbetarklass.

Hur kraftmätningen hade slutat vet vi inte, eftersom Wallace sköts ned under ett kampanjmöte och tillbringade återstoden av sitt liv i rullstol. Men en sak är klar: de amerikanska partierna klarar interna spänningar som skulle få svenska partier att gå i bitar.

---------------------
JOHAN INGERÖ

1 kommentar:

sven sa...

De vita manliga arbetarna som röstade på Wallace gick väl 1980 över till Reagan."Reagandemokrater".Det var väl då med Reagan som republikanerna blev de vita männens parti, som de nu ville komma bort ifrån att vara. Men som nu med Trump blev ännu mycket mer.