Idag var det dags för en ännu en trolig presidentkandidat, Rand Paul, att besöka Kansas (igår Bobby Jindal). Han var där för att stötta sin senatskollega, Pat Roberts, som har problem med utmanaren, den oberoende kandidaten, Greg Orman.
Förutom Paul var det intressant att just se Roberts live. Han har råkat i problem mest för att han tappat kontakten med Kansas och väljarna på hemmaplan. Han har suttit i kongressen i över 30 år och har inte ens kvar något boende i Kansas. Roberts har "gone Washington", som de brukar säga.
Men har man blivit vald så många gånger brukar det finnas en duktig kampanjare där under ytan.
När det var Roberts tur plockade han fram ett antal A4-sidor ur innerfickan. De andra - Sam Brownback, hans viceguvernör och Paul - pratade utan anteckningar. Roberts började läsa innantill och det hela skrek "STOFIL!".
Men så gick han lite utanför manuset och blev genast ganska rolig. Efter en stund kom han igång och eldade igång publiken. Då och då var han riktigt bra, men manuset gjorde honom mycket sämre än vad han skulle varit annars.
Sist var det Rand Pauls tur. De andra hade stått bakom en talarstol, Rand tog loss mikrofonen och ställde sig bredvid. Kanske var att det gav bättre publikkontakt, kanske för att han knappt hade synts bakom talarstolen. Hur det än var med den saken, så gav det just bättre väljarkontakt.
Budskapet var det vanliga republikanska om att staten måste bli mindre och så några hyllningsord till Ronald Reagan. Men så byggde han ut Reagandelen och drog ett par av de historier den gamle presidenten brukade berätta. Sen fortsatte han med ett antal egna anekdoter, varav en ganska rolig om hur svårt - eller omöjligt - det var att få sparken om man var i statlig tjänst.
Det var ett kort anförande, men jag tycker han var mycket bättre nu än när jag såg honom för några år sedan i New Hampshire, då han kampanjade för pappa Ron. Att bygga anförandet kring anekdoter tror jag är smart, och han var ganska bra på att berätta dem.
Paul gav sig också på Hillary Clinton och det hon sa för några dagar sedan, att företag inte skapar jobb.
Han borde dock jobba på scennärvaron när det inte är hans tur att tala. Så här fenomenalt uttråkad såg han ut hela tiden när de andra pratade.
Men har man blivit vald så många gånger brukar det finnas en duktig kampanjare där under ytan.
När det var Roberts tur plockade han fram ett antal A4-sidor ur innerfickan. De andra - Sam Brownback, hans viceguvernör och Paul - pratade utan anteckningar. Roberts började läsa innantill och det hela skrek "STOFIL!".
Men så gick han lite utanför manuset och blev genast ganska rolig. Efter en stund kom han igång och eldade igång publiken. Då och då var han riktigt bra, men manuset gjorde honom mycket sämre än vad han skulle varit annars.
Sist var det Rand Pauls tur. De andra hade stått bakom en talarstol, Rand tog loss mikrofonen och ställde sig bredvid. Kanske var att det gav bättre publikkontakt, kanske för att han knappt hade synts bakom talarstolen. Hur det än var med den saken, så gav det just bättre väljarkontakt.
Budskapet var det vanliga republikanska om att staten måste bli mindre och så några hyllningsord till Ronald Reagan. Men så byggde han ut Reagandelen och drog ett par av de historier den gamle presidenten brukade berätta. Sen fortsatte han med ett antal egna anekdoter, varav en ganska rolig om hur svårt - eller omöjligt - det var att få sparken om man var i statlig tjänst.
Det var ett kort anförande, men jag tycker han var mycket bättre nu än när jag såg honom för några år sedan i New Hampshire, då han kampanjade för pappa Ron. Att bygga anförandet kring anekdoter tror jag är smart, och han var ganska bra på att berätta dem.
Paul gav sig också på Hillary Clinton och det hon sa för några dagar sedan, att företag inte skapar jobb.
Han borde dock jobba på scennärvaron när det inte är hans tur att tala. Så här fenomenalt uttråkad såg han ut hela tiden när de andra pratade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar