Både i Sverige och USA fylls media med rapporter om att presidentvalet avgörs i natt. Tittar vi på vad tidigare presidentdebatter har haft för effekt på väljarna så är det sannolikt inte så.
Ungefär 30 procent av hushållen tittar på presidentdebatterna, det är cirka 50-60 miljoner tittare, och med sådana tittarsiffror borde debatterna har stor betydelse. Trots det har opinionssiffrorna varit tämligen stabila under och efter debattsäsongen.
Först kan det vara viktigt att påpeka att det är skillnade på dessa debatter och de som utspelar sig under primärvalen. Vi såg i vintras hur opinionen rusade upp och ner utifrån kandidaternas insatser i debatterna, och så har det sett ut tidigare år också. Anledningen till de mindre rörelserna nu på hösten är att väljarna vet mycket mer om kandidaterna och till stor del redan bestämt sig.
I boken "The timeline of presidential elections" av Robert S Erikson och Christopher Wlezien tittar de närmare på debatternas påverkan på opinionen, och konstatera att siffrorna är något mer rörliga under debattsäsongen än i övrigt, men att det inte är några stora rörelser.
Den största rörelsen har noterats 1984 i debatterna mellan Ronald Reagan och Walter Mondale. Innan första debatten ledde Reagan med 16%, men efter två knackiga debatter där fokus hamnade på att han var för gammal för att vara president tappade han halva ledningen. I sista debatten desarmerade han attackerna om ålder på ett sätt som blivit legendariskt i amerikansk politik. Fallet i opinionen stoppades och han ökade igen.
Ungefär 30 procent av hushållen tittar på presidentdebatterna, det är cirka 50-60 miljoner tittare, och med sådana tittarsiffror borde debatterna har stor betydelse. Trots det har opinionssiffrorna varit tämligen stabila under och efter debattsäsongen.
Först kan det vara viktigt att påpeka att det är skillnade på dessa debatter och de som utspelar sig under primärvalen. Vi såg i vintras hur opinionen rusade upp och ner utifrån kandidaternas insatser i debatterna, och så har det sett ut tidigare år också. Anledningen till de mindre rörelserna nu på hösten är att väljarna vet mycket mer om kandidaterna och till stor del redan bestämt sig.
I boken "The timeline of presidential elections" av Robert S Erikson och Christopher Wlezien tittar de närmare på debatternas påverkan på opinionen, och konstatera att siffrorna är något mer rörliga under debattsäsongen än i övrigt, men att det inte är några stora rörelser.
Den största rörelsen har noterats 1984 i debatterna mellan Ronald Reagan och Walter Mondale. Innan första debatten ledde Reagan med 16%, men efter två knackiga debatter där fokus hamnade på att han var för gammal för att vara president tappade han halva ledningen. I sista debatten desarmerade han attackerna om ålder på ett sätt som blivit legendariskt i amerikansk politik. Fallet i opinionen stoppades och han ökade igen.
Det ska förmodligen till något minst lika dramatiskt och suveränt för att Mitt Romney skulle kunna vända upp och ner på detta val.
År 2004 var John Kerry i ett liknande läge som Mitt Romney är i nu (Kerry spelar för övrigt rollen som Romney i debatträningen med Obama). Inför den första debatten ledde George W Bush med 6%, mot Obamas 3,3% idag. Det ansågs allmänt att Kerry vann samtliga tre debatter, och avståndet några dagar efter den sista debatten hade minskat något men Bush ledning var fortfarande runt 4%.
Det krävs alltså rätt mycket för att debatterna ska vara avgörande, men det kan naturligtvis inte uteslutas att de kommer att vara det. Det betyder ju självfallet inte heller att de saknar påverkan. För Romney är det en chans att vända riktningen i kampanjen. Tre bra framträdanden kombinerat med kan ge honom medvind de sista veckorna. Det krävs dock sannolikt med än det för att han ska vinna, exempelvis att han lägger om kampanjen, som jag skrev häromdagen. Tre dåliga framträdanden, eller ett oavgjort resultat, gör uppförsbacken för honom ännu brantare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar