En VP-kandidats jobb är att få motståndaren att framstå i dålig dager, och den egna kandidaten i motsatsen. Den första delen klarade han utmärkt, den andra godkänt.
Paul Ryan presenterade sin familj, berättade om kvarteret där han bott hela livet och sedan om hur Barack Obama besökt Janesville som kandidat 2008. Hur han sagt att en fabrik skulle räddas och finnas i ytterligare hundra år, och hur den senare lades ner. Det var dödstyst i arenan. Han räknade upp all statistik kring arbetslösheten och den dåliga ekonomin och ställde sedan den centrala frågan:
Utan en förändringar i ledarskap, varför skulle de kommande fyra åren bli annorlunda än de senaste fyra åren?
Han gick vidare och sa att Obama inte satsade på jobben, utan Obamacare. Återigen tog han även Medicare vid hornen och attackerade Obama för att han skurit ner programmet. Det största hotet mot Medicare, är Obamacare. Vi vill ha den här debatten, vi kommer vinna den här debatten, deklarerade han självsäkert.
Det mest effektiva i Ryans tal var denna bit, med attackerna mot Obama. Ryan har ett sätt att tala så det låter som han bara säger fakta.
Sedan gled han över till deras egna idéer för att lösa problemen, och han var tydlig med att de skulle komma tillrätta med skuldkrisen. Han jabbade till och med mot Bush-årens spenderarpolitik.
När han beskrev Romney kommenterade han dennes musiksmak: "There are the songs on his iPod, which I’ve heard on the campaign bus and on many hotel elevators."
Vi tillhör olika generationer, sa han, men delar samma värderingar, och så rabblade han upp de nu välbekanta framgångarna i Mitt Romneys liv.
Till sist inskärpte han att de tänkte ta ansvar, inte ducka för utmaningarna och lösa problemen.
Ett bra tal, levererat med rätt mycket självsäkerhet. Det blev dock lite segt mot slutet och hans case för Romney kunde ha varit starkare. Väljare som inte känner till Ryan sedan tidigare fick nog den bild som är den allmänt etablerade av honom: han har huvudet på skaft och skulle bli en kompetent vicepresident, men hundraprocentigt fokus på ekonomi och jobb.
Paul Ryan presenterade sin familj, berättade om kvarteret där han bott hela livet och sedan om hur Barack Obama besökt Janesville som kandidat 2008. Hur han sagt att en fabrik skulle räddas och finnas i ytterligare hundra år, och hur den senare lades ner. Det var dödstyst i arenan. Han räknade upp all statistik kring arbetslösheten och den dåliga ekonomin och ställde sedan den centrala frågan:
Utan en förändringar i ledarskap, varför skulle de kommande fyra åren bli annorlunda än de senaste fyra åren?
Han gick vidare och sa att Obama inte satsade på jobben, utan Obamacare. Återigen tog han även Medicare vid hornen och attackerade Obama för att han skurit ner programmet. Det största hotet mot Medicare, är Obamacare. Vi vill ha den här debatten, vi kommer vinna den här debatten, deklarerade han självsäkert.
Det mest effektiva i Ryans tal var denna bit, med attackerna mot Obama. Ryan har ett sätt att tala så det låter som han bara säger fakta.
Sedan gled han över till deras egna idéer för att lösa problemen, och han var tydlig med att de skulle komma tillrätta med skuldkrisen. Han jabbade till och med mot Bush-årens spenderarpolitik.
När han beskrev Romney kommenterade han dennes musiksmak: "There are the songs on his iPod, which I’ve heard on the campaign bus and on many hotel elevators."
Vi tillhör olika generationer, sa han, men delar samma värderingar, och så rabblade han upp de nu välbekanta framgångarna i Mitt Romneys liv.
Till sist inskärpte han att de tänkte ta ansvar, inte ducka för utmaningarna och lösa problemen.
Ett bra tal, levererat med rätt mycket självsäkerhet. Det blev dock lite segt mot slutet och hans case för Romney kunde ha varit starkare. Väljare som inte känner till Ryan sedan tidigare fick nog den bild som är den allmänt etablerade av honom: han har huvudet på skaft och skulle bli en kompetent vicepresident, men hundraprocentigt fokus på ekonomi och jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar