Battle Plans - How Obama Won

Ryan Lizza skriver en av dessa artiklar som jag fullkomligen älskar att läsa, Battle Plans. Åtta sidor hur Barack Obama vann valet. Alla sådana här artiklar om vinnande kampanjer blir hyllningar av något slag, men dom är väldigt intressanta att läsa ändå.

Speciellt intressant är stycket om när Barack Obama svarade i en debatt att han, förutsättningslöst, kunde tänka sig att träffa ledarna för Iran, Venezuela osv. Clinton-kampanjen slog hårt mot det och, om jag inte minns fel, David Axelrod började tona ner det hela i spinnet efter debatten. Men så plötsligt byter man taktik igen och försvarar det han sa. För mig som studerade det hela utifrån kändes det som om kandidaten hade gått in och sagt ifrån. Det naturliga reaktionen från kampanjen är att försöka tona ner det. Men Obama såg något annat. I artikeln beskrivs det så här:

"Obama, who was listening to part of the conversation, took the telephone from an aide and instructed his staff not to back down. According to an aide, Obama said something to the effect of “This is ridiculous. We met with Stalin. We met with Mao. The idea that we can’t meet with Ahmadinejad is ridiculous. This is a bunch of Washington-insider conventional wisdom that makes no sense. We should not run from this debate. We should have it.”

Jag tror också han såg att detta skulle tilltala just de väljare han ville nå i valet. Därför valde han att slåss istället för att backa undan. Detta hade också den bieffekten av att hans kampanjpersonal fick ett ökat självförtroende. De hade växt upp med att beundra Clinton-folket. Nu vågade de ta en fight med dom:

"The aftermath taught them that they could take on the dreaded Clinton machine—“the most impressive, toughest, most ruthless war room in the world,” as Pfeiffer put it. “It was like we had taken our first punch and kept on going,” he said."