Största optimisten vinner

Något sånt brukar Bill Clinton säga, och det är nog lika sant idag som när han vann 1992. Dick Erixon (med fel permalänk, ni får scrolla ner lite) plockar upp en intressant aspekt som Johan Ingerö följer upp. Först Dick:

"Det är högkonjunktur, ekonomin går som tåget, arbetslösheten är rekordlåg (lägre än Sverige tack vare att man inte har en sönderreglerad arbetsmarknad). Ändå är amerikanerna djupt deprimerade över situationen. I opinionsmätning efter opinionsmätning om hur nöjda/missnöjda amerikanerna är med utvecklingen visar rekordstor pessimism ... på frågan "utvecklas landet i rätt eller fel riktning" svarar 69 procent i fel riktning och 26 i rätt riktning."

Hans förklaring:

"Jag menar att det handlar om en identitetskris. Vi ser hur Europa öser hat över USA. Och i Amerika öser vänstern hat över sin egen nation, över sitt eget samhällssystem. Allt är skit. Amerika är värdelöst. Amerika utmålas som orsaken till all världens elände. När ett barn svälter i Afrika är det Amerikas fel. När en extremistgrupp terroriserar civilbefolkningen i Afghanistan, är det Amerikas fel."

Ingerö:

"I motsats till Reagan och i någon mån även Bill Clinton har inte Bush lyckats utkristallisera något amerikanskt ideal. ... oavsett hur tacksamt det är att använda Pelosi och Hillary Clinton som väljarskrämmor så måste republikanerna hitta tillbaka till Reagans soliga optimism. Det vikande humöret visar tydligt att det är just detta optimistiska ledarskap som amerikanerna efterlyser."

Jag tror det ligger en hel del i vad de säger och att den som kan vara den mest trovärdiga optimisten kommer vinna. Kanske utstrålar Barack Obama detta och kanske därför lockar han så många aktiva till sin kampanj?