"För ett år sedan var han ett ungt löfte, okänd utanför den politiska klassen. I dag är han en superstjärna. ... Parallellen med John F Kennedy är närmast övertydliga: ung, begåvad och karismatisk. Han är liksom den unge senatorn från Massachusetts förnyelsen och generationsskiftet förkroppsligad. Oerhörda förhoppningar knyts också till honom. ... Efter att ha läst hans två böcker, båda på USA:s bestsellerlistor, är det svårt att inte bli imponerad ... Barack Obamas attraktionskraft ligger inte minst i hans bakgrund: vit amerikansk mor och svart far från Kenya."
Ur DN-artikeln "En svart man för vita huset".
Så här kommer det låta, i allt högre tonläge. Svensk vänster har börjat upptäcka Barack Obama, och börjat bli vansinnigt kära. Inte för hans åsikter, utan för hans hudfärg. Är inte det någon slags omvänd rasism, att älska någon bara för hans hudfärg?
Barack Obama är en spännande kandidat oavsett färgen på huden. Jag hoppas vänstern kan se bortom den och titta på människan istället. Sen är det självklart så att en del av hans attraktionskraft är att han är den första färgade politiker som faktiskt har en chans att nå ända fram. Chansen är liten, men större än för någon annan innan honom.
Jag kan inte heller låta bli att peka på den enorma kompetens som svensk journalistkår besitter när det gäller amerikanska val:
"Med stor sannolikhet kommer partiet att representeras av en kvinna eller en svart man, av Hillary Clinton eller Barak Obama."
Ja, chansen finns definitivt. Men stor sannolikhet? Nja.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hans bristande erfarenhet är hans stora brist, men han är en karismatisk människa som skapar en enorm uppståndelse. Tycker du han är ointressant?
Ja? Colin Powell blev inte politiker och ställde inte upp. Jag förstår inte riktigt vad det har men saken att göra. Tycker du jag har fel i det du citerer?
Skicka en kommentar