Idag har jag besökt Auschwitz och Birkenau, de två ihopliggande koncentrationslägren där mellan en och en och halv miljon människor mördades, varav 90 procent judar. Ett enda ord sammanfattar: Ofattbart.Jag kan inte förstå, jag kan inte ta in vad som hände där. Trots att jag står i en av gaskamrarna där 700 personer trängdes ihop och dog långsamt i 15 minuter. Trots att jag ser hålen där Zyklon-B släpptes in. Trots taggtråden och de hundratals barrackerna. Trots bilderna. Trots tortyrcellerna där luft bara släpptes in genom små hål och de flesta kvävdes långsamt. Trots att jag tar på väggen som tusentals människor sköts mot. Trots allt detta och många ytterligare upplevelser så fattar jag inte. Det går inte att ta in.
När jag går där i en av barackerna skär en munter vissling igenom stämningen och når mig, som en kniv skär den i mig. Jag tittar mig argt omkring och ser en liten grabb som naturligtvis inte fattar bättre. Han fattar inte att alla tusentals skor, glasögon och de flera tusen kilona hår verkligen kommer från människor. Människor som gasades ihjäl och vars tillhörigheter och kroppsdelar togs om hand med tysk effektivitet. Inget skulle förspillas, och snabbt skulle det gå.
Mitt i denna ofattbara grymhet, där mänskligheten visar sin absolut sämsta sida, visas också den bästa. En polsk präst som ger sitt liv för en annan. Mitt bland den absoluta grymheten ger en människa sitt liv för en annan. Mannen som prästen offrade sig för överlevde.
1 kommentar:
Bra skrivet. Förintelsen är onekligen svår att ta till sig. Både i dess grymhet och omfattning. Jag har själv aldrig haft möjlighet att besöka Birkenau men hoppas jag får möjlighet att göra det någon gång i framtiden.
I en tid av ökande antisemitism och historierevisionism blir det än viktigare att vi vårdar minnet av Förintelsen och drar lärdom av vad som kan hända när en nation fullständigt förlorar sig själv i ondska och destruktivitet.
Skicka en kommentar