2006-01-25

Är retoriken Bushs stora problem?

Jag har lyssnat igenom Göran Häggs Praktisk retorik som är en mycket underhållande bok. Han återkommer ständigt till stora retoriker och det råkar sig alltid sammanfalla så att de också är stora statsmän av något slag. Winston Churchill, Bill Clinton, Olof Palme och Tony Blair är fyra exempel. Personer som i handlingar inte nödvändigtvis behöver vara något extra, även om det också kan vara så, men de går liksom ändå lite utöver det vanliga. Retoriken är inte nödvändig för att bli verkligt stor, men utan den är det betydligt svårare.

Jag tycker inte att George W. Bush är en duktig retoriker. För mig framstår han snarare som dum och korkad när han talar, även om det han säger är bra. Medan Bill Clinton är otroligt medryckande även om jag inte håller med om det han säger.

Kanske ligger en del av hatet mot Bush i detta? Alla amerikanska presidenter som förespråkar frihet är hatade av vänstern, men hatet mot Bush verkar vara extra starkt. Är det den dåliga retoriken som spär på det ytterligare? Om Bush vore en lysande talare som framstod som intelligent, rolig och skärpt så kanske han skulle gå till historien som en större statsman, som även vänstern kan respektera, även om de avskyr handlingarna och åsikterna. Ronald Reagan har kommit i ett lite annat ljus dels för att han hade rätt i mycket, men också tack vare hans skickliga retorik. Bush kan komma att gå till historien som den som påbörjade demokratiseringen av arabvärlden, eller skuffas han undan i ett av historiens hörn, på grund av taskig retorik?

Eller vad tror ni?

8 kommentarer:

hrm sa...

Vill inte låta dryg, men: Nähä?!
Bush låter som en jävla idiot när han håller tal och man tror att han bara hittar på det han säger efter hand, alernativt oengagerat läser innantill på ett papper någon skrivit. Reagan däremot var som sagt en utmärkt retoriker och dessutom var det mycket tack vare hans regering som Sovjet föll, så vänstern har inte riktigt lika mycket att ta på där..

Anonym sa...

Även om stämningen inte var riktigt lika extrem så anordnades det stora demonstrationer mot Reagan också. Det var precis samma prat om "galen cowboy", "kriminell brottsling", "dummaste presidenten någonsin" och "fundamentalist".

Vänsterns hat mot Nixon byttes till vänsterns hat mot Reagan byttes till vänsterns hat mot Bush.

Jag tror att om tjugo år kommer snacket att gå likadant om Bush i jämförelse med den republikan som kan tänkas sitta i vita huset då.

Vi får väl se.

Mathias Sundin sa...

Jo, det ligger en del i det Dewey. Men undrar om ändå inte Bush riskerar en mer undanskymd plats i historien även om som sagt andra presidenter också var hatade. Nixon går väl inte till historien som en stor retoriker heller, även om hans Checkers-tal är historiskt. Men är dåligt insatt i hans övriga tal och gärning.

luff sa...

Från europeisk synvikel stämmer det säkert. Men det har även spekulerats i att anledningen till hans framgång i valen har berott på att han just låter som "one of the people", dvs. en idiot. Folk väljer en president de tycker om som person, de tycker om personer som liknar dem.

Anonym sa...

Huvuddelen av de som hatar Bush har nog (som mest) tittat på Michael Moores film snarare än Bushs tal. Det typiska är väl ett femsekundersinslag i Rapport, som illustration till utrikeskorrens analys.

Men republikanska presidenter brukar ju knappast omnämnas med gillande i europeiska medier, oavsett talarförmåga. Reagan var ju känd som "the great communicator" t.ex., ändock hatad och smädad. Det är nog inte i taleskonsten problemet sitter.

Mathias Sundin sa...

Jag har inte bara sett femsekunders klipp utan betydligt mer än så. Men jag mitt intryck ändras inte för det.

Helt klart är det så att en del av hans framgång hos väljarna är att man känner att han är en kille som man gärna skulle ha med på sin grillfest. Men det blir man inte historisk för.

Robert Nordman sa...

Såhär ser jag det:
De flesta presidenter har riktigt duktiga talskrivare. De riktigt få bra exempel på retorik som Bush stått för gör sig bäst i läst text - och är alltså ett exempel på att det är talskrivaren, inte talaren, som är duktig.
I situationer där Bush pratar mer ur hjärtat blir det ganska ljummet, milt uttryckt.
I Clintons och Reagans fall fanns det ett både-och: Deras tal, både i skrift och talad form, var ofta lysande. Men det är särskilt i de spontana fallen som det märktes att de var riktigt duktiga retoriker.

Anonym sa...

Excellent, love it! » »