Lars Leijonborgs tal inleddes med en film från hans resa i Kina och Indien där han granskat det han kallar turbo-globaliseringen. Han vill att folkpartiet ska vara det parti som svarar på frågan hur vi ska klara oss i denna tid och denna mördande konkurrens. Det jag gillade mest var att frihandel och demokrati var den självklara utgångspunkten, grunden för välstånd. Om Kina skulle bli demokrati skulle vara det bästa som kunde hända världen. Klockrent!
Hans svar på frågan om hur vi ska klara oss är folkpartiets paradgren – utbildning. Vallöftet blev fler svenska Nobelpristagare genom en satsning på att ett universitet i Sverige skulle upp i den absoluta världstoppen. Vi är inte ens på kartan idag. Ett förslag som jag också gillar skarpt, vi behöver forskning i världsklass och en möjlighet till världsklassutbildning i Sverige.
Överlag ett riktigt bra tal, jag blev positivt överraskad. Vi politiker behöver ha ett svar på hur Sverige ska klara sig i konkurrensen och då gäller det att vi utvecklar och förnyar det vi har idag. En del vill ha systemskifte, men vi måste acceptera utgångsläget vi är i idag och gå därifrån. Det gäller att utveckla och förnya dagens system. En del ändringar behöver vara radikala, en del inte. Vi måste som nation ställa in oss på att utveckla och förnya, politikerna kan inte göra det själva. Då krävs det allt från radikala tankesmedjor, politiker som kan genomföra förändringar till en befolkning som deltar i processen och tänker tillsammans.
Den roligaste delen i talet var när Leijonborg berättade om när Björn Borgs tränare Lars Bergelin var i USA och hans bil gick sönder. Med något bristande kunskaper gick han in på en mack och frågade: Do you have what we in Sweden call skiftnyckel?
Leijonborg kunde se Göran Persson framför sig i Kina: Do you have what we in Sweden call friår?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Lyssnar oftast med intresse på folkpartiets politik när det gäller utbildning. Men när en politiker i sammanhanget nämner världstopp, världsklass och världsklassutbildning, då stänger jag av. I decennier har dessa ord ältats och missbrukats i den politiska propagandan och de är sedan länge totalt förbrukade i skolsammanhang och tillhör floskeltoppen. Jag undrar därför vem som överhuvudtaget längre kan vara trovärdig med ett sådant språkbruk i utbildningssammanhang?
Om målet i Sverige är en framgångsrik och internationellt konkurrenskraftig skola så önskar jag att politiker förmår, som ett första steg, att kommunicera denna vision på ett mera trovärdigt och sansat vis. Här har tankesmedjor, språkinnovatörer och andra kommunikatörer en uppgift i valupptakten.
Skicka en kommentar