Om man tänker på vad Tony Blair gjorde under sina första år vid premiärministerposten så är det väl inte så märkvärdigt. Att föra en sund ekonomisk politik borde inte vara något som man går till historien för. Men det är faktiskt imponerande att lyckas omvända socialdemokratin och fortsätta den linje som Thatcher slog in på.
Men Irak-kriget har gjort att Blairs gloria har halkat på sned. Inte för att jag tycker det var fel och jag tror historien kommer ge både Bush och Blair rätt. Då blir han så att säga historisk bakvägen, men det finns en annan möjlighet också.
Tony Blair blir nu ordförande i EU och dessutom ordförande för G8-gruppen, världens sju rikaste länder + Ryssland.
Han tänker försöka använda den positionen till att reformera Afrika och skulle han lyckas med det så kommer glorian sitta fint på huvudet och Tony Blair kommer bli ihågkommen för något helt annat än Irak-kriget.
Både för Tony Blairs och framförallt Afrikas skulle så hoppas jag att han lyckas. Världen behöver ett Afrika med framtidstro och ekonomisk tillväxt. De har väntat tillräckligt länge nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Även om detta ska ses som Blairs initiativ så anser jag att det blir Bush som får äran av historien senare. Blair ville bara fortsätta ner den väg som alla Europeer har haft tidigare, ge iväg pengar utan att kolla var de tar vägen. Bush satte direkt upp som krav att reformer skulle belönas med bidrag men inte till regimer som fortsätter på den inslagna vägen av totalitarianism.
Afrika har redan fått flera Marshall hjälpar i pengar, det är dags att Europa släpper sin vänsterinriktade dåliga samvete baserat på kolonialismen av Afrika och börjar ställa krav på nationerna att demokratiseras samt liberalisera sina ekonomier så att Afrika kan resa sig ur askan likt Asien har gjort.
Nej, det blir Blair och inte Bush - det törs jag nog sätta lite pengar på till och med.
Om Afrika, kolonialism osv:
Kritiken kommer lite sent. Tre huvudsakligen parallella vägar av lyftande av Afrika har funnits under många år.
1) Särskilda insatser mot sjukdomar, katastrofer och liknande. Vi kan kalla detta avvärjande bistånd.
2) Insatser i form av utbildning med mera. Det finns många i en hel del afrikanska länder som fått en god utbildning antingen i annat land eller i det egna landet. Vi kan kalla detta kunskapslyftande bistånd.
3) Traditionellt bistånd - det som de allra flesta tänker på när man talar om biståndsarbete.
I det stora flertalet afrikanska länder ligger tyngdpunkt på de förra två formerna av bistånd. Problemet ligger istället på att det tagit för lång tid att nå den punkten, då inbördeskrig, katastrofer, kortsiktighet som föder korruption, med mera, har påverkat grannländer till det drabbade landet (oavsett vilket det i varje enskilt fall handlar om). I det läget är det svårt att enbart säga "vi stödjer er enbart om ni blir mer demokratiska och kör på marknadsekonomi", eftersom det måste finnas någon form av grund att bygga dessa demokratier och marknadsekonomier på.
Detta sagt för att i väldigt korta ordalag peka på att bilden är mer differentierad än normalt förekommande i debatten. :)
Det är mer än ett decennie sedan de flesta I-länder övergav den gamla tanken på hur man skall genomföra bistånd, men man famlar fortfarande i mörker vad gäller hur man skall göra istället. Det är positivt att personer som Amartya Sen påverkat synen på sådant arbete, vill jag passa på att skjuta in.
Många av de välutbildade afrikanerna är, med rätta, tämligen less på att de inte tillfrågas om hur man bäst genomför bistånd i det egna landet - för reformer kräver att man utgår från sitationen som den är just där, utifrån historiskt arv, och arbetar därifrån. Här har en del andra organisationer (exempelvis den katolska kyrkan) arbetat betydligt mer effektivt än vad nationers och FN:s biståndsarbete gjort.
Jag tror hårt på den typen av bistånd som Hernando de Soto pratar om. Vikten av ett fungerande juridiskt system. Fungerar det så kan människors egna skaparkraft komma fram och bygga nytt, men idag går det inte för all korruption och byråkrati.
de Soto menar att en stor del av i-ländernas framgång är just fungerande juridiska system.
Land ska med lag byggas, eller hur säger man?
Skicka en kommentar